Urless på gubbväldet

Ghaaa!!!
Denna David Eberhard, varför tillåts han breda ut sej om och om igen med sitt tyckande i tidningarna? (Ja, det är en retorisk fråga som jag vet svaret på... han är vit, han är man, han är medelålders och han låter jävligt säker vad han än framför för rappakalja.) Här är hans senaste debattartikel.
Knappt har irritationen över att hans inspel i #metoo debatten där han tyckte kvinnor skulle "sluta gnälla och ge igen" lagt sej för än han nu, i samband med boksläpp, ska missionera hur oerhört viktigt det är att pojkar får vara pojkar och ge sej i klinch med varenda genusmedveten människa i detta land.
Som vanligt med dessa "kritiker" kommer han inte med någonting nytt utan blottar sin okunskap helt ogenerat om vad genus är utan argumenterar och diskuterar mot vad han tror det är. Killgissar helt enkelt.
Hur less är vi inte på killgissningar?
Bara fenomenet killgissning är ta med fan värt att storsatsa på genus kring!

"Tron att de däremot skulle klara skolan bättre om de i ännu högre grad än nu skulle tvingas låtsas vara flickor bygger på en total brist på kunskap om genetik och biologi. Det gör dem i bästa fall bara förvirrade."
Är det någon... någon hoo hoo hallå... som påstått att det vore en god idé att tvinga små gossar låtsas vara flickor?
En sådan argumentation bygger på antingen på total ignorans eller ungefär lika stor okunnighet. Jag kan inte avgöra orsaken till varför herr Eberhard säger  som han gör. Jag gissar att det beror på båda sakerna.
Genuspedagogiken syftar till att att motverka de stereotyper som finns inom könsrollerna och ge människor, kvinnor och män, flickor och pojkar, tillgång till hela färgkartan.
Pojkar får alltså lov att ha blå tröja. Flickor får lov att gilla dockor.
Det finns ingen genusgestapo som hårdhänt tvingar på pojkar tyllkjolar.
Det finns inte en unge i världen som blir "förvirrad" av att inte inympas i regler hur hen måste vara!

"Så om man ska gå på lite empiri i frågan bör man snarare uppfostra pojkarna mer som pojkar. Det funkade nämligen i alla tidigare samhällen ganska bra."

Gjorde det? Funkade det verkligen så jälva bra.

Män står för för 80 % av allt våld (Källa: BRÅ)
Män står för 80 % av alla brott (Källa: BRÅ)
Män står för drygt 97% av alla sexuella brott (Källa BRÅ)
Betydligt fler män än kvinnor tar livet av sej. I alla åldersgrupper men särskilt bland unga män (15-24 år) och bland äldre män (över 65 år) Källa SCB.
Fler män än kvinnor beskriver ensamhet och isolering.
Fler män än kvinnor är alkoholiserade.
Barn pratar hellre med "ingen alls" än sin pappa.
Väldigt många... kvinnor å män... jag talat med genom åren har vuxit upp med frånvarande män. Helt och hållet eller känslomässigt frånvarande.
Nästan alla kvinnor jag känner har upplevt sexuella trakasserier och/ eller sexuella övergrepp utförda av män.
Och vi vet alla hur en sexuellt erfaren man benämns kontra en sexuellt utåtagerande kvinna eller hur?

Så verkligen... den nuvarande mansrollen fungerar ganska bra?
Hur då?

David Eberhard skriver: Pojkar är på gruppnivå mer tävlingsinriktade än flickor. De är mer aggressiva än flickor. De är också mer riskbenägna. Sammantaget är de alltså därmed sannolikt också mer lättuttråkade. Detta är biologiska fakta som genuspedagoger inte kan (eller bör) ignorera. 

Men är det verkligen så? Något som är hugget i sten och tvärsäker vetenskap?
Nej, självklart inte. De lärda tvistar, vetenskaper står mot varandra, men de lärda som anser att beteende i huvudsak är en social konstruktion och resultat av uppfostran och förväntningar blir allt fler.
Forskning visar att vi redan på BB bemöter pojkar och flickor olika.
Själv vet jag inte och jag tycker inte att orsaken är det mest intressanta, det är MER intressant hur vi kan hjälpa flickor och pojkar att bli mer... barn med olika egenskaper. Flickor är inte identiska med andra flickor. Det är inte killarna heller.
Så BARN kan behövas hjälpas lite på traven.
De som behöver tränas i empati, i att sätta ord på sina känslor, i att visa hänsyn, i att bejaka sin fantasi skall göras det. De som kan behöva pushas att ta för sej, tro på sej själva, äga sin plats skall göras det.
Flickor ska precis som pojkar få röja och leka. Pojkar ska precis som flickor få vara blyga och visa att de är ledsna.
Det är genuspedagogik. Och hur fan kan det vara farligt för en enda unge?
Please!

Puss/ Asta

Om skor å lite annat

Om ni visste hur nära jag var (är) att klicka hem de här sköningarna från feetfirst.se. Ecco Shape i rostbrunt.
Sååå sååå nära. Jag la dem i varukorgen, mitt namn och kontaktuppgifter fylldes i automatiskt, jag fyllde i att jag ville betala med Klarna och sedan var det bara "verkställ ordern" som var kvar.
Satt där med mitt finger nån centimeter ovanför knappen en bra stund.
1599 kr är mycket pengar.
Särskilt som jag ska hämta ut ett par kängor (helt annan modell, praktiska men fula) för 1000 kronor.
Jag satt där och tänkte "Ja" "Nej" "Ja" "Nej" en god stund innan jag lyckades övertyga mej själv om att jag är inte typen som har råd att köpa skor för 2600 kr bara så där på en å samma månad. I synnerhet inte månaderna innan julklappar och annat.
Men jävlar vad jag ville.
Och jävlar vad jag tyckte att jag förtjänade det.

Efter en tuff tid... bekymmer har avlöst varandra (eller ja, snarare lagts på hög) sedan, ja sen när egentligen?
Ett halvår? Ett år? Mer? Så har det kulminerat sista veckan i något som jag nästan inte kan hantera.
År av sömnlöshet där tiden sen jag kom hem från Grekland, det vill säga en månad, varit helt vedervärdig och jag sover 3-4 timmar på morgon-förmiddag så är jag nedsatt. Därtill kommer problem, fullt relevant oro och konflikter å så en liten magsjuka på det.
Jag vill inte gå närmare in på problemen, men ni får bara tro på att det är inte jag som är sjåpig här. Det ÄR ihop med ständig sömnbrist nog att däcka en större häst allt ihop sammantaget. Eller vem som helst av er som läser.
Den senaste tiden har jag på allvar tänk saker som: Borde jag söka psykakuten?
Borde jag läggas in? Vad händer om jag ingenting gör?
Ett friskhetstecken må hända, så tänkte jag aldrig under min postpartumdepression eller när jag hade min utmattning.

Jag vill ju väldigt gärna vara den där starka, stadiga, trygga kvinnan.
Hon som står stadigt när det blåser. Som kan vara ett föredöme för sina barn.
Jag må ha kommit över mitt kroppshat men jag känner mej hyfsat patetisk när jag på en natt snorgrinat upp en hel toarulle eller smyggooglar jourhavande präst.
Det är inte riktigt så jag vill vara eller uppfattas.
Men det är kanske helt enkelt så att jag måste få vara ledsen just nu.
Att jag har alla skäl i världen att vara ledsen... trots att det finns människor som har det jävligare än jag. Trots att jag är en av jordens mest privilegierade så är det lite tufft även för mej.
Det där är ju för övrigt så jävla klassiskt i psykisk ohälsa.
Självförakt och dåligt samvete.
Jag kanske bara får acceptera det. Jag är ledsen. Det gör mej varken sinnesslö eller olämplig som kvinna/mamma/ mormor/ farmor/ barnmorska/ människa.
Det gör mej inte sämre än någon annan. Sämre än dej.
Att vara elak, beräknande, manipulativ, falsk, självisk är trista egenskaper.
Att vara ledsen när skäl finns och sömnen är en lyxvara är det inte.
Så blev det ett litet försvarstal.
Som om jag tänker att ni som läser dömer mej.
Jag vet inte. Men jag vet att man måste våga prata om sådant här även om det är läskigt. För läskigt som fan är det.

Kanske så läskigt att man helt enkelt blir värd ett par rostbruna boots för 1599 svenska kronor? Vad vet jag.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Dubbla slag" av Malin Persson Giolito

"Dubbla slag" är den tredje boken jag läser av författaren Malin Persson Giolito.
Tidigare har jag läst "Störst av allt" och "Bara ett barn", ingen av dem är utpräglade deckare utom beskriver ett brott men fokuserar på sociala faktorer runt omkring. "Dubbla slag" är ännu mindre en kriminalhistoria.

Hanna var en gång en ung lovande advokat. Karriären gick som på räls och av sej själv, åtminstone medan hon glatt arbetade 15-16 timmar per dag. Drömjobbet blev hennes utan att hon ens sökte det.
Med med två små barn hade allting förändrats. Från att ha varit företagets kronprinsessa och blivande delägare blir stämningen allt mer kylig och till slut manövreras Hanna bort från sitt jobb.

"Dubbla slag" är en roman om det förbaskade livspusslet.
Om att få ihop en karriär, att vara mamma, hålla sitt äktenskap från att obevekligen självdö och att någon gång få kissa med stängd dörr.
Och hur det känns när samtliga bitar blir gjort lite halvdant.

Malin Persson Giolito är alltid bra, men av de tre böcker jag läst av henne är denna sämst. Kanske för att den enda karaktären som fullt ut tecknas är Hanna.
Kanske för att jag har så svårt att identifiera mej med henne.
Även när Hanna sköter sitt jobb halvdant, knappt alls, så lämnar hon sina små barn på förskolan till klockan fem-sex på kvällen. Hon tycker det är självklart att mannen samtidigt gasar på i sin karriär. Och hon skaffar mitt i detta ytterligare ett barn.
Så klart vet jag att många familjer i karriären lever så här och så klart har jag läst många romaner med huvudpersoner betydligt längre ifrån mej själv som jag ändå tyckt väldigt mycket om. Så jag vet inte riktigt vad det är som gör att Persson Giolitos vanliga wowfaktor inte infinner sej.

Romanen är inte dålig. Duger finfint som förströelse och tillfällig underhållning.
Men den lämnar inga större spår efter sej. Inte hos mej. Inte som hennes tidigare romaner.
Betyg: 3+

Puss/ Asta

Ta er samman pappor

Kamratposten gjorde en undersökning 2008 med 5700 barn i åldrarna 8-15 år där de fick svara på vem de helst talade med om de var ledsna.
Då svarade barnen följande:
Mamma: 40,9 %
Kompis: 24,2 %
Någon annan: 11,7 %
Ingen alls: 10,9 %
Pappa: 5,4 %
Jag vet inte exakt hur de ställt frågan men det är ju en tidning på barnens sida och jag antar att de ville ha så ärliga och sanna resultat som möjligt.
Sug på det där sista...
Ingen alls: 10,9 %. Pappa: 5,4 %.

Nu har kamratposten gjort om undersökningen och resultatet är på ett ungefär lika dystert, se bild ovan.
Mamma: 46 %
Kompis: 22 %
Ingen alls: 17 %
Pappa: 7 %

Kikar man runt lite i sin omgivning, i olika generationer av föräldrar, ser man att siffrorna nog stämmer ganska bra. Det är mamma som är barnets zon till trygghet, råd och förtroende.
Alla undersökningar visar att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn.
Även i mer jämställda relationer kring hushållet så tar kvinnor större ansvar för barn och är i princip alltid familjens projektledare.
Ändå ser man i kommentarsfält på nätet kring den här undersökningen män (och även en del kvinnor) som slår ifrån sej och menar att "frågan måste vara felställd"???, att detta inte stämmer eller de gamla stensåldersargumenten, pappa drar in pengarna till hushållet och är därför mer upptagen.
För det första visar ju alla undersökningar att det inte stämmer.
Kvinnors sammanlagda arbetsbörda med förvärvsarbete och hushållsarbete är större än männens.

Om jag vore man. Eller om jag vore mamma till den här åldersgruppen och mammorna fått 7 % skulle jag allvarligt fundera på vad det beror på.
Om det är okej?
Okej att vara två föräldrar men att barnet ändå bara har en förälder som de känner sej bekväma att vara ledsen hos.
Jag skulle skämmas.

För egen del tror jag det beror på att mansrollen fortfarande på många sätt är som den var 2008 eller 1988 för all del.
Det är fortfarande så att mammor är bättre på att trösta och lyssna.
På att stanna upp och vara närvarande.
Det är så vi är fostrade. Flickor fostras tidigt i att vara inkännande, empatiska, omhuldande och att det är okej att vara ledsen.
Pojkar fostras mer konkurrensinriktad, efter prestation, tävling. De är mer lösningsfokuserade och obekväma i att hantera känslor.
De märker det inte ens.
Härom dagen grät jag en hel dag. Jag var helt förtvivlad. Rödögd, svullen, lågmäld och mimikfattig. Min man såg det inte ens. Han såg inte!

Samtidigt som såna här... faktiskt alarmerande undersökningar... kommer så pratar åtminstone två av riksdagens partier (Anti)Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att "genustramset" på förskolan och i skolan måste bort.
Det är häpnadsväckande tycker jag.
Så otroligt märkligt och sorgligt att någon enda människa år 2018 kan tro att det inte är av stort stort värde att vidga könsrollerna, att sudda ut gränserna för hur man ska vara som tjej el kille, som kvinna el man.
Att det skulle vara hotande, onaturligt, flum eller vad de nu tycker att alla människor fick vara mer hela varelser. Ha tillgång till hela sin potential.
Genusfrågan drivs ju ofta av feminister men pojkar och män behöver det minst lika mycket som flickorna.
Jag tror att mycket av de ohälsosamma och farliga sidorna vi ser i spår av matchokulturen faktiskt kommer av något så enkelt som att de som pojkar inte fått tillgång till alla sina känslor. Att vissa känslor betraktats som klena och oönskade, "sluta gråta du är väl ingen liten bebis/ liten flicka."
Att de inte vet hur de ska hantera sorg, ångest, ensamhet, övergivenhet och det tar sej uttryck i att de super och/ eller blir våldsamma.

Nej, ta er samman för fasen alla pappor där ute. Vi ska inte behöva vänta 187 år innan barn har 2 emotionella och känslomässigt närvarande fäder.

Puss/ Asta

Ps. Innan ramaskri uppstår vill jag lägga in en brasklapp om att det naturligtvis finns undantag.

Mer om död å elände (visst får jag till frestande rubriker?)

 


"Jeg tenker ofte på døden, og den skremmer meg. Veldig. Siden jeg var liten har jeg vært redd for å dø, redd for å miste spesielt mamma. Jeg vet ikke hvorfor jeg er redd. Døden gjør jo ikke vondt - det er mer det opp imot som kan være vondt. Men likefullt er jeg redd. Tanken på det mørke hullet i jorden, alternativ bli kremert hvilket heller ikke er noe jeg ønsker meg. Jeg VIL ikke dø. Kan jeg ikke få overleve?"


Det kom en kommentar. En kvinna, ungefär lika gammal som jag själv, och rädd för döden.
Jag vill inte dö. Kan jag inte få leva?! Fast det låter vackrare, mer poetiskt på norsk eller hur?

Det är ju det som är grejen vännen. Livet tar slut. Ovillkorligt skall vi alla dö.
Och förmodligen är det just begränsningen som är en del av tjusningen med livet.
Jag är oxå rädd för att dö. Periodvis åtminstone.
Eller ja, rädd och rädd... jag skjuter det framför mej och förhåller mej mer till döden som en möjlighet än ett faktum.
Döden är nåt obehagligt som väcker känslor och därför puttas det undan till "sen."
Det tar vi senare. Jag ska ju inte dö än på länge.
Men det har ingen lovat mej eller hur? Inte dej heller.

Jag kan inte sätta ord på vad som skrämmer mej riktigt med döden.
Det är lättare att bena upp varför jag kan känna oro över att bli gammal eller svårt sjuk.
Lidande. Utdragenhet. Ångest. Anhörigas oro. Att inte klara mej själv. Vara utlämnad till andra människors välvilja och omsorg. Smärta. Kanske demens.
Ja, där finns mycket, fullt förståeliga anledningar till rädsla, men döden i sej?
När jag var småbarnsförälder var jag skräckslagen inför att dö ifrån mina barn, undantaget det där halvåret med postpartumdepression då när jag inget hellre ville. Men det var ju en "sjuka", en frisk mamma vill så klart få leva och försäkra sej om att det går bra för hennes barn. Även få finnas med av mer egocentriska skäl... få se sina barnbarn, se när barnen gifter sej, uppnår något betydelsefullt osv.
Tyvärr finns inte ens några sådana livsgarantier. Ingen Gud(run) som med bestämd röst säger "Mammor får så klart inte dö! Det förstår ju vem som helst att det är orimligt!!!"
Småbarnsmammor dör. Det är... bortom all jävla rimlighet. Rättvisa. Anständighet.
Men nu... mina barn är vuxna. Starka, kloka, självständiga individer.
De klarar sej. Men jag är rädd ändå. Eller ja, skulle varit det om jag släppt fram tanken.
Är det det oändliga. Det eviga. Det oåterkalleliga som skrämmer?
Är det det ovissa? Om det vi bara kan gissa. Önska. Tro. Är det det?
Jag vet inte.
Jag kan oxå, så som kommentaren ovan skriver känna obehag för att sänkas ner i mörk jord eller eldas upp. Och det är ju en fullkomligt orationell känsla för vad som än sker så DÄR är vi inte i alla fall.

Något som skrämmer mej är att det kan gå undan.
Att man vaknar, suckar kanske över vädret, laddar kaffebryggaren och tror att det är en helt vanlig dag. Kanske tar man sej inte tid att säga att man älskar den som lämnar hemmet först, kanske grälar man till å med om nåt oväsentligt med nån familjemedlem för man tror att det är en alldeles vanlig dag, en dag i mängden av den sträcka som blir till ett liv.
Och så är det ingen vanlig dag. En lastbil kommer över på fel sida av vägen. En del av frukosten kommer i fel strupe och inte upp igen. Ett stort kärl brister i huvudet.
Poof. Så var det över. Slut. Finito. Tack för kaffet.
Det är jag rädd för.

Jag önskar att jag får bli gammal, trots rädslan för skröplighet och beroende av andra, de flesta av oss blir ju faktiskt ändå det.
Och här kan jag med min yrkeserfarenhet av gamla människor säga att de flesta gamla är faktiskt redo att dö, längtar efter att få dö. Och jag tror att de, precis som vi, när de var mitt i livet kände någonting mellan obehag-skräck för just det.
När min mormor dog gick det undan. Hon hade känt sej skruplig några veckor och när hon väl lades in hade hon någon akut blodcancersjukdom och det tog två dygn så var hon borta.
Mormor var en hypokondriker av rang och varje krämpa hela hennes liv var tecken på nåt livshotande. Jag var således inställd på att hon överdrev när jag kom till sjukhuset.
Men det räckte med en blick på henne. Ett enda ögonkast.
Jag gick ut och talade med sköterskan, fick domen och kom tillbaka.
Jag satte mej vid hennes sida, kvinnan som på alla sätt, varit min mor och tog henne i handen.
Vet du? frågade hon.
Ja, sjuksköterskan berättade svarade jag.
Är du rädd mormor frågade jag och strök henne över håret.
Och svaret hon gav har så hjälpt mej i mitt sorgearbete.
Neeej inte alls. Det ska bli så skönt. Jag ska få komma till morfar.
Människans förmåga att acceptera det oundvikliga är makalös!
Det är en tröst. De flesta människor jag sett dö har gjort det med frid och acceptans.

Som så många andra gånger i livet önskar jag att jag hade en stark Gudstro.
Jag kan känna avund till dem som är så himla trygga och så bergfast övertygade om att det finns en Gud och att det finns ett paradis.
En högre makt som välkomnar en som sitt barn i ett flöde av ljus och följer mej längst stigen mot alla de som gått i förväg, alla dem som jag älskat och förlorat.
Men jag har ingen sådan övertygelse. Jag famlar och söker och tror ibland, tvivlar ibland som med så mycket annat.

Puss/ Asta

Döden döden

 

"Oron för mamman som inte ska hinna med Kosterbåten när hon försvunnit för att lämna bilen på långtidsparkeringen. Hon kommer aldrig attt hinna! Den stängda dörren till pappan som han inte vågade öppna fastän han var så rädd. Doften av pannbiff och lök i trapphuset till mormors lägenhet. Sitta i gungan medan hans klasskamrater passerar på väg hem från ett kalas som han inte är blev bjuden till. Låtsas som man inte bryr sej. Pappan som vänder sej en sista gång på Stora troget i Enköping och sedan försvinner. Restaurangpersonalen som ringer och ilsket frågar om det finns någon Ingegärd Gardell som är hans mamma för i så fall sitter hon nu där och kan inte betala för sej..."


Jag kan inte sluta tänka på Jonas Gardells bok som jag recenserade i inlägget nedan. Citatet ovan skrev jag där med. Det är sekunderna innan han dör.
När hjärnan gör sin sista insats som supermegadator och plockar fram små fragment från ett helt liv. Sammanfattar det som fastnat hårdast.
Är det ens sant? Gör hjärnan alltid så i dödsögonblicket?
Tänk vad vi människor vet mycket. Kan mycket.
Tillverka robotar som ser ut som människor. Telefoner som är som en hel dator.
Skicka upp folk i rymden. Tillverka vapen som kan släcka livet på en hel värld.
Men vi vet fortfarande inte vad som sätter igång en förlossning eller hur det känns att dö. Det allra mest elementära. Födas och dö.
Det finns många likheter mellan de två ytterligheterna. Att gå från en dimension till en annan. Att vi måste göra det ensamma. Även om rummet är fullt av folk.
Att födas och att dö, där är vi lämnade åt oss själva.

Hur skulle min hjärna sammanfatta mitt liv om jag dog?
Ja, jag skrev så, skulle precis rätta till när men så kände jag att jag ville säga nåt om det först. Om jag dog.
För trots att döden är det enda vi kan veta till 100% så tänker vi människor lite så. Om jag dör. Om jag dör i cancer/ en olycka/ av ålder/ i barnafödande/ i mord/ i infarkt.
Är det inte märkligt?
Tillbaka då. Hur kommer min hjärna sammanfatta mitt liv när jag dör?
Om den nu sammanfattar. Om den följer logiska lagar.
Kanske så här...

Morfars röst: Du kan, du kan. Och jag cyklade verkligen, jag cyklade själv på min röda fina cykel han köpt. Hur jag satt uppflugen på grannens tvättmaskin var 6 år och pojken i familjen så med sensation i rösten: Din pappa har flyttat, dina föräldrar ska skiljas. På väg hem från dagis, mamma å Jonas nojsar och skojar bakom mej, jag ber dom skynda, skynda, jag håller på att kissa på mej men de skyndar inte och jag kissar verkligen på mej och mamma ger mej en örfil som bränner på kinden. Alla pojkar och män som olovandes tog på min kropp. Min förstfödda upp på bröstet, kladdig och med tillplattad näsa och det kändes som att jag aldrig skulle kunna ha ont igen, aldrig vara ledsen igen för hålet i bröstet var läkt. Mina barns ansikten som flimrar förbi i olika åldrar. Samtalet med Sara när hon berättade att jag skulle få en valp, att en av tikvalparna var mina, min Märta var påväg. Märta som dog i hallen, i famnen, år av skräck att bli lämnad av min själsfrände var här och jag skrek, rakt ut skrek jag. Gottfrid, den gudasändas livsglädje och kroppsvärme. Barnbarnskramar, små händer i mina, trinda armar om min hals. Min bror liggande kall och död på en plåtbrits på rättsmedicinska i Lund, mammas och mitt gräl utanför, hur jag ville slå henne. Och sen ömheten, hur kärleken till ens föräldrar än nästan lika svår att döda som den till sina barn.

Skulle min hjärna sammanfatta så? Eller skulle den välja ut helt andra minnen?
Skulle den... om det skedde snart... helt enkelt tänka, "Men va fan, nu får jag ju inte veta hur det går i Handmaids Tail!"

Tänker du på döden ibland?
Skrämmer den dej?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell

Jag har läst Jonas Gardells senaste roman "Till minne av en villkorslös kärlek."
Jag tror det tog honom 6 år att skriva den och det känns som om jag skulle behöva åtminstone 6 dagar att recensera den.
Det är en mycket väl genomtänkt, vacker, bråkig, krävande berättelse Jonas Gardell skrivit om sin släkt och familj och framförallt om sin mamma Ingegärd.

På försättsbladet har Gardell skrivit I vanliga fall skall man inte tala om hur boken slutar. Den här gången ska man inte tala om hur boken börjar.
Men jag är rädd att jag måste det, för annars kommer jag inte få ihop det här.
Och förresten har jag sett recensenter som gjort det före mej.
Boken börjar med att Jonas Gardell, på väg hem från Örebro och ett uppträdande kör ihjäl sej i dimman. Därefter berättas hans historia av någon annan. Kanske ett missfall mamman fick i 24:e veckan. Kanske en glasgris hon fick som tröst.
Jag måste erkänna att jag initialt hade svårt för detta lingvistiska grepp.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en släktkrönika.
Om Ingegärd, född i mitten av 1920 talet och uppvuxen i ett frireligiöst sammanhang, som i hela sitt liv lever efter devisen Jag måste vara fri!
Hon blir mot alla odds tillsammans med Bertil, en forskare och framtidsman, och tillsammans får de fyra barn.
När Jonas, yngsta sonen, föds håller Ingegärd på att stryka med i en bukhinneinflammation men mor och son ser varann i ögonen och ingår ett heligt förbund som de aldrig ska bryta.
Med kärlek beskriver Jonas Gardell den unga, ännu ogifta och vackra Ingegärd.
Med kärlek beskriver han henne som intelligent men opraktisk småbarnsmor.
Med kärlek beskriver han också sin mamma när hon allt mer förloras in i alkoholism och demens. När hon är skitig, förvirrad och bitsk.
Det är Ingegärd som står i fokus för berättelsen men den handlar även om pappan, om Jonas uppväxt, om mormor, mostrar och släktingar som kom före dem.

Det är som sagt ett märkligt grepp, detta att han dödförklarar sej själv redan i första kapitlet. Jag förstår inte riktigt vitsen, kanske kan han på så vis hålla en större distans, när någon annan... kanske en glasgris... får stå för betraktelserna.
Det är även, emellanåt, svårt att hänga med.
Han avbryter huvudberättelsen som är intressant och som man vill veta färdigt med stickspår. Det kan vara om moderns bokhylla. Eller en anekdot om moderns morfar. Det kan vara ett litet gräl som mamman en gång haft med sina systrar och det kommer som en liten parentes mitt i allt det andra. Läsaren kastas fram och tillbaka i olika tidsepoker.
Det är krävande. Lite bråkigt men allt hänger på ett mycket skickligt vis ihop och kommer tillbaka.
Jonas Gardells mycket vackra och speciella språk är tydligt i boken.
Jag hör hela tiden hans röst. Romanen och berättelsen är på något sätt honom personifierad.
Således är den rolig. Jag fnissar ibland.
Den är klok, jag viker hundöron för att minnas.
Den är sorglig, jag gråter. Ibland stilla tårar som fyller upp ögonhålan. Ibland riktig fulgråt, med tillhörande hulkande och snor.

"Oron för mamman som inte ska hinna med Kosterbåten när hon försvunnit för att lämna bilen på långtidsparkeringen. Hon kommer aldrig attt hinna! Den stängda dörren till pappan som han inte vågade öppna fastän han var så rädd. Doften av pannbiff och lök i trapphuset till mormors lägenhet. Sitta i gungan medan hans klasskamrater passerar på väg hem från ett kalas som han inte är blev bjuden till. Låtsas som man inte bryr sej. Pappan som vänder sej en sista gång på Stora troget i Enköping och sedan försvinner. Restaurangpersonalen som ringer och ilsket frågar om det finns någon Ingegärd Gardell som är hans mamma för i så fall sitter hon nu där och kan inte betala för sej..."

Jonas Gardell skriver så berörande och bedövande vackert om de små minnena som sammanlänkas till ett liv.
Han beskriver en stor ensamhet som han upplevt i hela sitt liv. Avsaknaden av nära vänner och sociala sammanhang. Jag har hört honom prata om det flera gånger. Mark, hans make, är tvärtom. Oerhört social och med många nära vänner.
Vid sin begravning i boken skriver han något som rör vid min egen känsla av ensamhet och som får mej att känna igen mej (igen, det gör jag på många ställen) utan att för den skull vara en hyllad författare.
Han skriver: " Eller så här, jag var mer älskad av de som inte kände mej än de som kände mej. Betydde mer för människor jag aldrig mött än för de människor som jag faktiskt delat mitt liv med, som barndomsvän, klasskamrat, fredsrörelseaktivist, kollega eller arbetsgivare." Och där tex fulgråter jag.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en enastående roman.
Den är på 552 sidor och det är så mycket jag vill berätta, delge, citera men ni måste ju få läsa själva oxå.
Det är den vackraste roman jag någonsin läst. Jag kommer att bära med mej den livet ut och förhoppningsvis läsa om den många, många gånger.
Betyg: Den starkaste 5:a som finns. 

Puss/ Asta

Vad som är viktigt för mej

 

Läste reklam för en "fylla i bok" att köpa. "Min bucketlist- Allt jag ska hinna innan lyset släcks" och den har följande områden...

Den innehöll det här...

• De här resorna vill jag göra
• De här natur- och djurupplevelserna ska jag hinna med
• De här äventyren ska jag vara med om
• Mina relationer med andra
• Kärlek och romantik
• På jobbet
• Det här vill jag lära mig
• Mina kreativa mål
• Mina ekonomiska mål
• Kultur och nöje
• Mode, skönhet och flärd
• Mat och dryck
• Det här är mina mål för min kropp och min hälsa
• Det här ska jag göra för skoj skull
• Det här ska jag börja med
• Det här ska jag sluta med
• Det här ska jag göra för min personliga utveckling
• Så här ska jag hjälpa till att göra världen till en bättre plats
• Mina årslistor

Känner mej en smula oambitiös med mitt enda liv.
Jag har inte alls så där många planer och måsten.
Det som jag framförallt tänker på att jag vill ha gjort den dagen jag summerar mitt liv är relationer.
Jag vill ha betytt något för andra. Jag vill ha upplevt kärlek i alla dess olika former.
Jag vill ha skapat fina minnen med andra.
Jag vill vara älskad och saknad.
Jag tror faktiskt det... att veta att man gjort så gott man kunnat med att älska och värna om de sina... är betydligt viktigare för en människa på hennes dödsbädd än om hon simmat med delfiner eller bestigit världens högsta berg. 

För mej har det alltid varit viktigt att bryta med gamla familjemönster.
Att mina ungar ska älskas högre, stöttas mer, våga större än vad jag blev.
Att de ska ha förebilder och skyddsnät och bli bra föräldrar och människor.
Det är i alla fall vad jag strävat efter sedan jag fick upp den där kladdiga bedårande lilla människan som var min förstfödda när jag var sjutton.
Det är vad jag strävar efter ännu.
Det har inte alltid blivit så. Gudarna ska veta att jag misslyckats många gånger.
Inte orkat, inte räckt till, inte vetat, inte haft resurser.
Men jag har strävat dit.
Och vi får väl se hur tillfreds jag känner mej den dagen lyset släcks.

Men utöver det då. Vad är mina såna där bucketlistprylar som jag har kvar (rätt många har jag faktiskt avverkat)...

Jag vill hinna se mina barnbarn bli vuxna, starka, fria människor.

Jag vill föda upp minst en kull valpar.

Jag vill bli en jävligt duktig barnmorska.

På tal om det skulle jag gärna vilja hinna med att jobba som barnmorska och med förlossningar på ett annat vis än så som jag jobbar nu.

Jag skulle gärna vilja se New York

Jag vill se Sverigedemokraterna åka ur riksdagen

Jag skulle vilja gå in i ett varghägn och klappa vargar

Jag vill till Grekland många, många fler gånger

Jag vill se mer av Sverige

Jag vill bli stark och få bättre kondition.

Jag skulle vilja skriva en bok

Typ så. Hur tänker du kring bucketlist och vad är riktigt viktigt för dej?

Puss/ Asta

"Var nöjda nån djävla gång!"

"Det är ju bara kärringar som har problem med sitt ego.
För vem håller ni på så där för?
Å ena sidan ska ni inte behaga männen å andra sidan jobbar ni ihjäl er för att göra just detta.
Var nöjda nån djävla gång!"


"Anonym" har skrivit en kommentar som jag kände att jag ville bemöta.
Vi kan väl försöka titta på vad hen säger och bortse från den öppet provokativa tonen. Jag tror Anonyms syfte är att vara otrevlig och få igång en motreaktion... ilska eller ledsenhet... men tänker inte gå i den fällan för så här tycker en hel del (ffa män.)

Kommentaren kom på mitt inlägg Kroppshets. Har du inte läst det, så gör det först så du är med på vad vi pratar om jag och Anonym. Du hittar det HÄR.
Det är ett inlägg som svarar mot Skäringers nya serie med samma namn och där jag tar upp det faktum att jag inte känner någon kvinna som inte är ätstörd på nåt vis. Som inte håller på och på olika vis trixar kring mat eller talar illa om sin kropp.
Och det tar sej allt mer extrema uttryck. Skönhetsoperationer var det bara kändisar i USA som gjorde när jag var ung, nu är det nåt var och varannan kvinna som pysslar med det. Ingrepp på olika sätt.
Utseendehetsen kryper lägre och lägre ner i åldrarna. Det kommer studier som visar att sjuåringar oroar sej för sin vikt.
Och allt fler pojkar och män drabbas de med.
Det spriiiiider sej med andra ord.
Trots att... eller jag skulle vilja säga på grund av att... vi trixar och fixar allt mer och att ett sjukt sätt att tänka kring mat, träning och kroppar normaliseras så sprider det sej.
Då är det ju knappast bara kärringar som har problem med sitt ego?

Behaga männen...
Jag tror väldigt lite av denna kroppshets har med att behaga männen att göra.
Jag tror den delen av kommentaren är ett uttryck för att män (som vanligt) tror lite för mycket om sej själva.
Det handlar snarare om ett helt samhälle. Människan är ett flockdjur, vår överlevnad har åtminstone under långa tider (och evolutionen har väl inte riktigt hängt med) hängt på att vi accepteras av övriga flocken.
Vi vill duga. Räcka till. Vara någon att räkna med.
Det gäller oss allesammans, män som kvinnor, pojkar och flickor.
Skillnaden består väl möjligen i att flickor redan från vi är spädbarn får förklarat för oss att vår huvudsakliga uppgift är att vara söta.
Det belönas vi för. Det komplimenteras vi för.
En så söt flicka. Vilken liten prinsessa.
Pojkar/ män belönas... och värderas... utefter styrka och olika skills.
Inte så rättvist det heller kanske.
Men då är det kanske inte heller så jäkla märkligt att det är skamfyllt för en kvinna att vara oattraktiv eller för en man att vara allmänt harig.

Sen kommer nästan det roligaste med hela kommentaren.
Eller ja. Jag lixom skrattar ha ha ha och så får jag nåt tjockt i halsen, är det tårar?
"Var nöjda nån djävla gång."
Nöjda? Vad är det vi ska vara nöjda med. Och nån gång, det är alltså på tiden att vi är nöjda. Hög tid.
Med vadå?

Med att det kom en studie som visade att det kommer ta cirkus 153 år innan vi är på riktigt jämställda i Sverige om vi håller nuvarande takt.

Med att flickor har bättre betyg i skolan men får sämre positioner på arbetsmarknaden och lägre löner.

Med att även mina barnbarn av kvinnligt kön kommer bränna ut sej för att de tar merparten av allt ansvar för hem och barn.

Med att domstolar fortfarande efterfrågar information om kvinnans promillehalt, kläder och tidigare sexuella erfarenheter i våldtäktsfall där HON är offret.

Med att... som sagt... flickor på sju år tycker att de är för tjocka.

Med att min mamma gick med nyckeln i handen i mörkret beredd att försvara sej mot överfall, precis som jag har gjort, som mina döttrar har gjort, som mina barnbarn kommer att göra.

Med VAD ska vi vara nöjda nån djävla gång?

Puss/ Asta

Ett vidrigt tillhåll för män(skligheten.)

Ibland... mot bättre vetande... går jag in på Flashback och läser.
Om det finns någon som inte varit där inne så skulle jag starkt råda dej till att fortsätta avstå det. Det är väldigt enkelt att tappa hoppet om mänskligheten där.

"Fördelen" med flashback är att de är rätt snabba med att lista ut saker och ting.
Med att lägga ett gemensamt pussel.
Om tidningarna skriver att en kändis av något slag är misstänkt för ett brott så tar det inte många timmar innan Flashback ringat in vem det är.
Nackdelarna är å andra sidan många.

Igår gick jag in för att läsa om den läraren som anmält en elev för våldtäkt.
Det skulle jag inte ha gjort.
Hundratals inlägg och spekulationer. I stort sätt samtliga inom två huvudspår.

1. Vilket land var eleven ifrån? För det är ju självklart att han måste vara utlänning. Troligen från Afghanistan. Svenska killar gör inte sånt. Svenska killar har en helt annan kvinnosyn.

2. Var läraren en slampa? Hade hon haft sex och sen ändrat sej? Var det sådana där nytillkomna kriterier vad som räknas till brottet våldtäkt, alltså inte nån "riktig" våldtäkt utan "bara" fingrar el dyligt där de inte ska vara.
Det är ju inte ovanligt att kvinnliga lärare frestar elever och är lössläppta.
Och hon var ju tillbaka i tjänst direkt så särskilt mycket våld kan hon inte varit utsatt för.

Typ så. Sida upp å sida ner.

Rasism. Utländska män har en vidrig kvinnosyn.
Sexism. Kvinnor kan vara frestande slampor och en massa tjafs kallas numera för våldtäkt.
Och ingen ser dubbelmoralen. Ingen ser bjälken i det egna ögat.

Jag tror att det är jävligt ovidkommande för den här läraren... eller för vilken kvinna som helst... vilket land hennes våldtäktsman kommer ifrån.
Jag vet att jag åtminstone inte fått varken större eller mindre ärr om mina förövare haft någon annan nationalitet än att de var svenska.
Men det är ALLT de här avarterna till män(niskor) på Flashback bryr sej om.
Var kom han ifrån? Vad har han för nationalitet? Vilken färg på håret har han?
Ja. När de alltså inte spekulerar i kvinnans moral då. Vad hon hade för kläder, för sexuella erfarenheter. Eller om hon inte i själva verket gnällde och gastade våldtäkt över nåt så banalt som ett litet finger eller två.

Som sagt. Gå inte in på Flashback. Åtminstone inte om du vill behålla lunchen och om du vill ha någon som helst tilltro till att det finns vettiga män i den här världen.

Puss/ Asta

Min brösthistoria

Sett andra delen av Kroppshets på Svt som idag fokuserat framförallt på den yttersta formen av ätstörning, anorexi.
En sjukdom som... trots det jag skrev i inlägget nedan, det att vi alla är mer eller mindre ätstörda... är svår att förstå.
Att väga typ 40 kg och tycka att man är tjock. Att gråta av ångest över att behöva ta en tugga smörgås. Att tugga tuggummi frenetiskt för att tappa ytterligare någon kalori.
Det är en sjukdom och väl där handlar det nog mer om kontroll än kilon.
Att ha makten över en enda sak. Maten.
Men vilket lidande. Och så oerhört frustrerande för anhöriga det måste vara!

Jag tänkte skriva om bröst. Jag har gjort det förut, så för den trogna läsaren blir det en repris.
Men alltså, jag älskar kvinnobröst. Jag tycker typ det är det vackraste som finns. Alla typer av bröst. 
Och en gång avskydde jag mina egna...

När jag var ung. Tonåring. Jag tyckte att jag var så ful.
Min stora mun som jag alltid blivit retad för. Mina kraftiga lår, de som jag alltid haft trots att jag var smal för övrigt.
Hela jag var... fel lixom. Men jag hade en sak, jag hade väldigt snygga bröst.
Runda, fasta, uppnosiga. En perfekt C-kupa.
Så kom barnen. Tripp trapp trull och sen den lilla eftersläntraren.
Jag var 21 år när jag fått tredje barnet. 22 när jag slutat amma och brösten bara försvann. Blev till två tunna taxöron. Hud jag rullade upp i en B-kupa typ.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung men med en tants tuttar.
Och som jag avskydde dem.
Som jag skämdes.
Jag kunde inte se på dem. Jag kunde knappt ta på dem när jag stod i duschen.
Jag hade en tisha på mej när jag hade sex med min man.
Och jag drömde om att få operera dem.
Om jag bara haft pengar. Om jag bara kunde återställa mina bröst.
Då. Då skulle jag bli lycklig.
Jag gick till en doktor på vårdcentralen. En vän hade berättat att om man hade stora problem kunde landstinget betala en operation.
Jag blev visad in på ett vårdrum. Ombedd att ta av mej på överkroppen.
Jag som inte ens kunde visa mej för min man.
Men jag gjorde det. Och en manlig läkare kom in, mätte med måttband mellan nyckelben och bröstvårta, konstaterade nyktert att Jodå, visst har du hängbröst, bröstvårtan borde sitta ungefär 7-8 cm högre upp. Och sen fortsatte han lika torrt att, men betald bröstoperation fick bara de med för stor tung byst.
Ja men tack som fan. Varför måttbandsmäta då?!

Det blev ingen operation. Jag hade inte råd.
Tack å lov för det.
Idag har taxöronen växt till sej skulle man kunna säga.
Bröst består ju av fettvävnad och eftersom resten av kroppen är större, 10 kg mer än vad jag vägt den största delen av mitt vuxna liv. 18 kg mer än vad jag vägde när jag blev gravid första gången.
Följaktligen är inte bara rumpa, lår å mage större utan även mina bröst fylligare.
Och jag älskar mina tuttar idag. De är varma och trygga. De är mjuka för ett barnbarn att vila huvudet mot. De har med bravur fyllt sin huvudsakliga uppgift, den att producera mat till mina avkommor. De är snygga i en urringning.
Så mycket uppnosighet finns inte. Det är klart att de är hängiga.
4 graviditeter. 3 år av amning. Viktuppgångar och viktnedgångar. År. Liv.
Det är klart det syns som på resten av mej. Att det syns att man har levat, att något (n) är använd betyder inte att den är förbrukad och förstörd.
Det är okej. Det är faktiskt mer än så, det är underbart!
DET vill jag förmedla till mina döttrar, mina barnbarn, hela världens flickor.

Idag kan jag känna Tack gode gud att jag inte hade möjligheten att karva och stoppa in en massa skit i dem.
Ni skulle se mej ibland om kvällarna (å förmodligen tänka att Nu, nu är det fasen nära till vi får köra in henne till nån hjärnskrynklare) när jag ska lägga mej och knäpper upp, tar av behån.
Se hur jag tar de små raringarna i varsin hand, som två små trinda taxvalpar är de numera och jag lixom gossar till dem. Gud, va goa ni är. Och tack som fan att den där måttbandsdoktorn inte betalade för nåt karveri i friska tuttar. 


Puss/ Asta

Kroppshets

Precis sett Mia Skäringers nya serie på Svt "Kroppshets" och måste säga att det är bland det viktigaste hon har gjort.
Ett program som handlar om hur vi matas från alla håll, tusentals gånger varje dag, om att vi inte duger som vi är.
Att det finns ett annat ideal. Ett  ouppnåeligt ideal, men något vi ändå måste sträva efter för att duga.
Allt och alla retuscheras idag. Inte ens världens vackraste modeller duger som de är.
Vilket viktigt program!

Jag tror inte att jag har träffat en enda kvinna som på något sätt inte är eller har  varit ätstörd.
Alla svälter inte ner sej och blir anorektiker förstås. Inte alla kräks upp sina måltider heller. Men på något sätt...
Räknar kalorier. Käkar LCHF. Eller 5:2. Kompenserar den där glassen med en löptur. Tänker på mat som fienden.
Och det stannar inte där.
Kosmetika. 111 krämer. Fillers och botox. Ett litet ingrepp. Eller en stor operation. Rakar. Vaxar. Smörjer. Håller på!
För det ÄR omöjligt att se ut som 17 år för alltid. Eller om vi nu kommer till hårdelen... som en 7 åring mellan benen... helt av sej själv.
Det ÄR omöjligt att ha ett BMI kring 18, att slimma och träna bort vartenda litet magveck och ändå fylla en schysst D eller E kupa med fett som ju faktiskt bröst är.
Det ÄR inte heller möjligt att genomgå graviditeter, förlossningar, ammningar och liv, att blåsa ut sitt 44:e ljus på födelsedagstårtan och se ut som den där sjuttonåringen utan att lägga ner avsevärt mycket tid å pengar.
Och försaka liv. Liv som skulle kunna levas för något viktigare.

Ändå håller vi på.
Nästan varenda en av på olika sätt och olika nivåer för vi är så matade med vad som ska till för att vi ska duga. Men alltså, duga för vem?
Tänk! Tänk om alla kvinnor vaknade upp imorgon och kände att "Nu är det fan nog, jag duger som jag är!"
Förstå konsekvenserna! Mångmiljardsbranscher skulle klappa ihop.
För det ska vi ju ha jävligt klart för oss. Alla de här tusentals "intrycken" vi matas med varje dag är ingen slump. Det är inte något som bara blivit.
En väldig massa människor tjänar en väldig massa stålar på att låta oss veta att vi inte duger som vi är.
För som Mia sa, vi lever i genomsnitt 80 år, är det då rimligt att vi lägger så här mycket tid på vårt utseende och på att vara missnöjda med våra kroppar?
Nej! Det är ta me fan inte rimligt! Inte nån stans.

Jag tänker på alla unga tjejer som växer upp idag. Som inte bara har film, reklam, magasin och allt det där vi oxå hade när vi växte upp... tusentals bilder om dagen. De har oxå Instagram, Facebook, Snapchat och allt vad det heter.
Jag tycker det var befriande att Mia Skäringer som brinner för detta och har gjort detta program, som lagt massor av tid på analys och terapi ändå inte står helt fri. Det gör inte jag heller. Nästan femtio år gammal är inte heller jag helt fri.
Jag sminkar, jag har håll-in-trosor, jag vet i vilken pose mina selfies blir bäst.
Jag är inte fri. Jag tror inte någon är det, men jag har tillfrisknat rätt väl mot när jag var som värst i denna ständiga jakt på bekräftelse.

Vi måste fan prata om det här! Vi vuxna kvinnor har ett ansvar mot de flickor (och i allt högre grad pojkar) som växer upp.

Puss/ Asta

Och jag är ingen idiot

Det finns en sak (nej det finns många men...) som alltid får mej att gråta och det är när personen jag samtalar med säger något i stil med "Men vem är du när du inte är mamma och mormor/ farmor?" eller "Hur prioriterar du DEJ Asta?"
Jag vet inte varför. Det kan komma från ingenstans tårarna, men de rör alldeles tydligen upp någonting. Någonting viktigt!
Idag var det min äldsta dotter som sa de där orden: "Du måste börja prioritera dej själv mamma, du måste göra något bara för din skull."
Och jodå. Tårarna kom.

Jag ÄR i första hand mamma och mormor/farmor.
Jag har varit det i 31 år. Men även om det var mycket och intensivt när ungarna var små och begreppet egentid ännu inte var uppfunnet så har det blivit på ett annat sätt sista åren. Inte bara av godhet och uppoffrande till de mina, så där fin är jag inte, det är oxå att jag varit så trött (typ de senaste 10 åren) och vad är då det första som ryker?
Socialt umgänge. Träning. Såna prylar.
Hörde ett program om utbrändhet. De kunde ha pratat om mej. Det är så klassiskt.
Man tackar nej till roligheter för man ser bara problemen. Hur ska jag komma hem? Vad ska jag ha på mej?
Eller man tackar ivrigt ja men ändrar sej strax inpå för det går faktiskt inte. Man orkar inte. Hinner inte.

Men idag har jag tänkt om!
För som den mycket kloka gossen Albert sa så är definitionen på dårskap att upprepa samma mönster men förvänta sej ett annat resultat.
Jag har det sista känt mej så jäkla deppig att jag knappt har några vänner.
Att allt jag gör är att jobba, sova, passa barnbarn å hänga vid datorn.
Trevligt i och för sej, men inte tillräckligt.
Jag har känt mej dumpad och ledsen över att människor jag tycker om, som jag sträckt ut handen till avvisat mej. Jag har grämt mej över det istället för att fundera på allt som jag faktiskt tackat nej till.
Och nu jävlar. Nu jävlar ska jag skaffa nya vänner.
Jag är ju... om jag får säga det själv... smart, rolig och rätt underhållande och det vore väl fan oxå om inte jag kunde vända på det här?
Om jag bara bittert skulle sitta hemma.
Så. Jag har tagit kontakt med några härliga tjejer. Sådana som man mött och sagt "Fasen vi måste ses" men som jag sen bara låtit rinna ut i sanden.
Jag har bokat in mej på en aktivitet. I Skåne. Och jag tänker börja på Friskis & Svettis.
Det är väl en god början eller hur?

Puss/ Asta

Förlåt mej men allt är inte okej

Förlåt tystnaden här.
Jag känner mej ledsen. Och jag får dåligt samvete över att jag känner mej så ledsen för jag har det ju bra. Jag har inga "problem" värda namnet, inte om man jämför med andra.
Jag har ju, som trogna läsare vet, en vän svårt sjuk i cancer. Hennes dagar är räknade. Trots att hon bara är mitt i livet. Trots att hon har två små barn. Trots att hon har så himla många släktingar och vänner som älskar henne. Hon ska dö ändå.
Och som lök på laxen så har hon djävulska biverkningar. Sår i munnen, en hud som spricker.
Hon är min... jag vet inte hur jag ska uttrycka det... min magnet som håller mej jordad. Jag som har så lätt för att ängslas, att älta, att tycka lite synd om mej.
Genom henne och allt det mod och den livsglädje hon uppvisat och fortfarande försöker greppa.
Hon är min idol när det kommer till den ibland svåra konsten att bemästra livet.
I att, så snart det går, välja glädje. Att våga leva här å nu.
Precis här å nu, för om imorgon vet vi ingenting.
Och mina problem blir så fjuttiga. Så banala och så små jämförelsevis.

Jag har en hyfsat personlig blogg. Skriver inte bara om yta, flärd och glädje.
Skriver... om vi ska vara ärliga... ganska sällan om yta, flärd och glädje.
Men jag märker att vissa saker är svårare att skriva om. Svårare att berätta och jag märker att det är så för många andra med.
Vissa saker är liksom tabubelagda.
Man får visst vara ledsen, men då ska det finnas en riktig ordentlig orsak.
Och man får visst vara orolig, om man har täckning för oron.
Sådant alla kan hålla med om. Sånt som är på riktigt.
En del saker är lixom inte riktigt okej (å jag vet inte vem som satt de reglerna men vi följer dem allesammans.)
Ensamhet.
Existentiell oro.
Bristande lust.
Tvivel på sej själv och den egna förmågan.

Vi lever i ett av världens bästa länder. Ett land där vi får vara självständiga och fria men vi har fått betala ett pris.
Det har oxå blivit landet där vi till varje pris måste vara lyckliga, drivna, ambitiösa, sociala, tro på oss själva.
Och då blir det svårt att erkänna att man inte uppfyller allt det där.
Att man kanske känner sej ensam. Att man inte har det där härliga kompisgänget och de där bästa väninnorna som alltid finns där.
Att man inte lever i den där härliga storfamiljen där man alltid tryggt kan förlita sej på stolta och kärleksfulla föräldrar som fångar upp en om man faller (fast det gör man så klart inte eftersom man är så trygg, stark å härlig.)
Eller att man är ledsen i största allmänhet.
Det känns som det ta me fan är mer normalt å okej att prata om att ha nån kinky böjelse än att man inte är glad kåt å tacksam (och på jobbet går det oxå bra.)

Puss/ Asta

Alkoholstopp med undantag eller Varför Asta ska sätta sej på tvären hela tiden.

"En gång är ingen gång men två gånger är en vana", så kan man väl säga om alltifrån otroheter till joggingturer. Och kanske om att bryta ett löfte till sej själv om att inte bita på naglarna, ta en cigg, en chokladbit eller som i mitt fall, ett glas vin.

Det finns dom... rätt många faktiskt... som tycker att jag är ocharmigt tjurskallig när jag envist (jo då, envishet är en paradgren för mej) hävdar nolltoleransen.
Inte en dropp för än på nyårsafton. Möjligen att jag inte inväntar tolvslaget, vi får se.
Min make och jag hade ett mindre gräl om det när vi talade om en middag vi skall hålla nästa månad.
En vän ville att vi skulle gå ut å dricka öl... och det måste vara öl och dessutom öl med en viss procentsats. Kaffe eller lättöl dög icke. Och nämnda vän (puss på dej) tyckte att det var snudd på otrevligt av mej att inte ens överväga det.
I november hålls som sagt BB festen och jag blev verkligen sugen.
Det var evigheter sedan jag var på en stor fest... kan det ha varit Millennieskiftet?... och dessutom vore det ett utmärkt tillfälle att lära känna mina "nya" kollegor på ett annat vis.  Jag fick tukta mej själv rätt hårt där,
NEJ! Asta INGA undantag.
Och igår blev ytterligare en vän lite besviken på mej över att jag inte ville iväg på en halvutlovad höstweekend där ansenliga mängder alkohol brukar förtäras.
Och hon lät mej förstå att det var både fånigt och en smula okamratligt att vägra. Puss på dej.

Mmm.
Det är onekligen en hel del roliga hösthändelser jag missar, det är det.
Har jag gjort ett undantag kan jag väl göra två? Eller tre? Och om jag nu bara ska göra just ett, vilket ska jag då välja?
Men jag har bestämt mej för att jag behöver detta och jag kommer att käbbla emot även om jag tycker det är rätt trist att behöva göra det.
Dels vill väl varje människa bli respekterad för sina beslut?
Men det är oxå så att jag förvisso är väldigt envist lagd men jag har samtidigt rätt skruttig karaktär och att hålla på och "stå upp" för nåt som innebär att man säger nej till en massa roliga saker kostar på. Tär på motivationen.
Alltså, varför GÖR jag ens detta, det är ju inte så att jag är alkoholist!
Så börjar tankarna gå hos denna här.

Men nej. Nu ska jag göra det här. Och förhoppningsvis kommer det nya chanser till en perfekt blandad Gin& Tonic med förkrossande mycket is 2019.

Puss/ Asta

Kan man ha roligt utan alkohol?

Den 1:a september startade jag mitt alkoholstopp som skall vara året ut.
Det har hittills gått två veckor, vilket ju egentligen är noll å nada, men längre än vad jag normalt sätt är utan alkohol.
Jag har inga alkoholproblem.
Jag blir ju inte abstinent eller stressad av att inte dricka men jag ser ändå hur otroligt stor plats alkoholen har i både mitt och andras liv.
Hur den liksom är navet, centrum för så väldigt mycket i umgänget med andra och när vi vill sätta en guldkant på tillvaron.
Unna oss!

Jag saknade ett glas fyllig Ripasso när vi åt tacos här om dan.
Jag saknade en kall öl här om kvällen när jag mumsade i mej kryddiga korvar och oliver.
Det blir ingen smarrig starkvinsglögg till den här tösen i adventsstöket med andra ord.
Och när jag igår såg att det är satt datum för BB fest så blev jag först glad å tänkte att i år ska jag fan gå men sen insåg jag att den är i november... i alkoholförbudets tid... och kände att nä, då kan jag hellre jobba så andra kan gå.
För jag är sån. Jag erkänner det och ser det som ett problem men jag har svårt att ha roligt... roligt på det sättet... utan alkohol. Jag tycker fulla människor blir rätt outhärdliga om jag är nykter.

Många har frågat varför jag måste vara så drastisk? Varför det är nolltolerans och inte ens en enda liten folköl som undantag.
Tja, jag vet inte.
Eller jo, det gör jag så klart eftersom jag laddat länge för det, men jag vet inte om jag kan förklara.

Jag har lättare för att göra allt eller inget. Så är jag med allting.
Ska jag göra något lite grann och med undantag så har jag snabbt glidit tillbaka till normaltillståndet.
Det gäller bärs. Godis. Träning. Eller precis vad som helst.

Jag har enorma anlag från både mamma och pappas sida till missbruk.
En del läkare som arbetar med missbruk menar att med den genetiska sårbarheten bör man inte dricka alls. Någonsin.
Därför tycker jag att det då och då, nån gång om året åtminstone, är bra att kolla av hur man ligger till.

Sen har jag nån tanke om att jag med ett längre uppehåll, 4 månader som nu, att jag liksom kan starta om mina alkoholvanor. Att jag kan uppskatta en ledig fredag utan att ha vin till gomiddan eller att jag kan sitta med ramlösa på en tjejfest utan att se det som en uppoffring.
För jag tycker ärligt talat att det är sjukt hur mycket som kretsar kring alkoholen i vårt samhälle. Åtminstone i mitt umgänge.

Såå. Vad har två veckors alkoholfrihet resulterat i?
Tja, en å annan baksmälla mindre och + 1 kg i vikt.
Hepp. Hepp.

Puss/ Asta

Materiella ting som jag villhöver

Åhhh. Just nu suktar jag över mer än vanligt.
Har ett gäng dyra inköp jag behöver/ vill göra.

Ecco Gortex stövlar
Mina gamla har jag haft glädje av i massor av år men de är lite små (tänk att även fötterna växer när man går upp i vikt) och läcker dessutom in lite grann.

En rejäl jacka av bättre kvalitet
Det behöver egentligen inte vara nån märkesjacka men jag vill ha en som uppfyller alla mina krav å är trött på kompromisser.
Den ska vara regnavvisande, gå ner över rumpan, ha en färg som inte hunddregel syns på, stora rejäla fickor.

En bättre handväska
Jag gillar väskor, använder dem dagligen men är inte typen som handlar ofta. De jag har börjar se rätt skabbiga ut. Hittat en på nätet, shoppingstuk... stor å rejäl... i fuskskinn för 500 spänn. Eller om det var 600? Är det rimligt att betala och ska jag i så fall ta den snyggare bruna el den mer praktiskt matchande svarta?

En ny resa till Kos
Alltså till nästa år. Mannen vill inte. Det finns andra hinder med.
Men jag tycker det är ooooolidligt att inte veta och inte ha det att se fram emot.

En större tatuering
Har en klar bild av vad jag vill ha. Den ska täcka hela hö överarm.
Moder jord. En kvinna med lockigt, rufsigt hår där det gömmer sej humlor och fåglar. Stora fylliga bröst och armarna om en stor jordglob.

40 papp eller nåt sånt. Minst.

Inget av det är livsnödvändigt egentligen men...
Det känns som om jag behöver vinna på triss va? Alternativt ärva rik okänd släkting (mina kända släktingar är inte rika, inte döende och inte särskilt fästa vid mej heller.)
Och detta är ändå bara det som JAG vill ha just nu. Utöver det behöver huset renoveras, bilen bytas ut osv.



Vad går du runt och längtar efter/ behöver rent materiellt just nu?

Puss/ Asta

Mattias, Mattias, Mattias

Drygt 17% procent röstade på Sverige Demokraterna där en av deras främsta talesperson, Mattias Karlsson uttalar: Ödet har utsett oss patrioter att kämpa för vår nations överlevnad, nu är det segra eller död som gäller.

Låt oss andas i fyrkant en stund. Vår nation... Svea rike... står alltså på randen till att dö. Katastrofen är här. Visserligen behöver inte alla kvinnor gå i burka och alla skolbarn i vårt land vända sej mot Mecka och be så som Sd varnade förra valet skulle ske inom en tioårsperiod men ändå.

 Sverigedemokraternas alternativa sanningar och den känsla av undergång de försöker piska in i de redan frälsta är skandalös.
Så här talar alltså Sveriges tredje största parti. Om en nation på randen till armagedon.

Sanningen är att:

Ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 14 år. Källa: Riksdagen.se

BNP växer med 2,6% och är mer än förväntat. Källa: Konjunkturinstitutet

Brottsligheten i stort sjunker. Antalet mord, dråp och misshandel med dödligt våld sjunker. I början på 00-talet dödades i genomsnitt 92 personer om året.
Det är framförallt dödligt våld mot kvinnor i nära relationer samt mot barn som har minskat. Dödligt våld med skjutvapen mot män i kriminella nätverk har dock ökat. Källa: BRÅ

Vi rankas som det 9:e lyckligaste folket i världen. Källa: FN

Sverige har den fjärde bästa vården i världen. Källa: University of Washington.

Vilket land är bäst att bli gammal i. Lilla Schweiz ligger på 1:a plats. Sverige hamnar på plats 3. Källa: Help age internationell 

Det är vi som har världens mest generösa  och mest jämställda föräldraförsäkring. Källa Svt.

Sverige är även bäst i världen på integration. Den är ambitiös, lyhörd, evidensbaserad och når ut brett. Källa: Röda Korset

Och jag kan fortsätta...

Puss/ Asta

Asta tipsar

Det är inte så himla ofta som jag tipsar om smink å sånt där men idag tänkte jag göra det.
Dels för att bloggen mår bra av att bryta av med någonting annat än svensk politik och dels för att det är en jäkla bra och prisvärd produkt.

Essie Treat love & color är kanske det bästa lack jag prövat.
Det sitter lätt en vecka och då utsätter jag mina händer och naglar för en hel del.
Jag har det i två färger. Nr 10 som är ett glatt bubbelgumrosa nyans väldigt fin till lite solbrända händer och nr 13, en grå-brun-lila färg som är hur snygg som helst alla årstider.
Och som Emil i Lönneberga säger om sina djur, "Med tiden ska jag nog ha fler."

Så här står det om produkten: Den första avancerade enstegsprodukten för vård & färg från essie ger omedelbar och långtidsverkande effekt för torra, sköra naglar. Naglarna ser direkt förbättrade ut tack vare de uppljusande pigmenten i de skira färgerna. Denna vårdande, väl beprövade formula innehåller kollagen och Camelia-extrakt.

Rekommenderas varmt. Priset ligger på mellan 100-150 spänn beroende på var du handlar.

Puss/ Asta

Ja, ni kan ju gissa vilket läger jag tillhör.

Jag är en trogen lyssnare av Mia Skäringer och Anna Mannheimers podd.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag och oftast lyssnar jag på det samma dag.
Det är ju två fantastiskt härliga kvinnor. Roliga och smarta.
Jag håller inte alltid med dom, men de är som två nära vänner och jag bryr mej inte så mycket om det. Jag konstaterar ibland att jag inte instämmer eller att nåt blev jävligt plumpt och så lyssnar jag vidare.
För jag tycker förfärligt mycket om dem, så mycket man nu kan tycka om människor man inte känner. Men det känns ju som att jag känner dem.
Som om jag borde känna dom. För att vi är samma andas barn på nåt vis.
Eller så är vi bara kvinnor allihop och delar den erfarenheten.
De talar ju mycket om just det. Att vara kvinna.
Att vara människa.

Jag skrattar väldigt ofta när jag lyssnar på dem på mina promenader.
De är ju himla roliga båda två.
Men de får mej oxå alltid att fundera på det dom säger.
Det väcker saker inom mej.
Båda två, både Anna och Mia, är ju väldigt öppna med alla sina neuroser.
Och ändå uppfattas de som jäkligt starka och driftiga, eller hur?
Jag har varit inne på det tidigare i flera inlägg.
Detta hur jag beundrar och tilltalas av människor som uppvisar skörhet.
Men att jag samtidigt kan... om inte förakta... så i alla fall vara väldigt trött på det hos mej själv.
Samma det här som ovanstående damer ofta tar upp, hur de analyserar allting in fullkomlig absurdum. Och när de talar om detta fnissar jag lite och ler instämmande. Vet precis vad de menar.
Och samtidigt fullkomligt kroknar jag på att jag är likadan.

Jag kan inte... aldrig någonsin... stänga av det där.
Jag ältar. Och hatar att jag är en ältande person. Men jag ältar.
Och då sa han och då sa jag och då sa han. Och sen gjorde han så. Och sen tittade han där. Och sen...
Alltid. Jämt.
För att inte tala om alla konflikter i mitt liv. Jodå, jag har en del såna.
Flera stycken pågående just nu. Multitasking.
Jag kan veta med mej om att jag har fullkomligt rätt till min känsla.
Till att vara arg. Eller ledsen. Eller kränkt. Eller sårad.
Eller hela skiten på en å samma gång.
Någon kan ha betett sej som en skit och alla känslor drar igång.
Inte minst ilska. Jag har nära till vrede.
Men när den har lagt sej...
Den gör det ganska fort hos mej. Ja då blir det alltid... alltid och utan undantag... mitt fel.
Fast varför sa jag så? Varför sa jag inte så? Varför gjorde jag så där?
Och vad har hen egentlig med sej som reagerade så? Är hen ledsen?
Jag borde inte ha... Osv.
Jämt.
Trots att jag, om någon vän varit jag och berättat, absolut förstått vreden och sagt till min vän att skärpa till sej. Äga sin känsla.
Och jag blir så TRÖTT på det där.
På ältandet. Och denna självrannsakan.
Men hos Mia & Anna blir det mänskligt och fint på nåt vis.

Jag skrattade så igenkännande för några avsnitt sedan när Anna berättade om hur hon i bara tisha och trosor en morgon gått ut på parkeringen för att plocka björnbär och fastnade med håret i busken så hon inte kom loss utan stod där med sin trosbak i vädret och kom ingenstans. Och Mia kontrade med nån fisksoppa hon ätit bland främmande människor där allt gick fel.
Och så sa Anna "Varför händer sånt här alltid oss, Lill Lindfors skulle aldrig hamna i den här situationen."
Men Mia menade att alla hamnar i tokiga situationer, alla känner sej fel och dumma och otillräckliga ibland men alla pratar inte om det.
Alla måste inte fläka ut allt tokigt de gjort eller känt.
Ja. Ni kan ju gissa om jag kan identifiera mej med Anna Mannheimer eller Lill Lindfors?
Ni kan ju gissa om jag hör till dem som ständigt trampar fel, spiller på skjortan och känner mej som ett ufo i rummet. Och ni kan ju gissa om jag av något outgrundlig anledning alltid, alltid, alltid måste erkänna det.

Puss/ Asta

Dagen efter

Det är dagen efter valet och ändå vet vi inte särskilt mycket mer än vad vi visste i förrgår. Följde Svt's valvaka hela kvällen igår och gick å la mej med en känsla av att jag inte visste någonting. Alls.
Extremt jämt mellan de traditionella blocken.
40,6 % och 144 mandat till de rödgröna. 40,3 % 143 mandat till Alliansen.
Sverigedemokraterna fick 17,7 %, 62 mandat, en horribel siffra men ändå bra mycket lägre än de 25-35 % som både företrädare och sympatisörer har gastat/ hotat om.
Tack och lov! Prisa Gud.
Även om siffran är just horribel och de kommer kunna ställa till mycket jävelskap känns det varmt i magen att det inte var den där fjärdedelen eller mer som röstade för ett rasistiskt, homofobt och kvinnofientligt parti.
Jag väljer att se glaset som halvfullt här.

Miljöpartiet klarade sej kvar om än ordentligt sargat.
Vänsterpartiet gick något sämre än jag trott. Socialdemokraterna något bättre.
Det lär inte hjälpa.
Än har Stefan Löfven inte avgått men det kommer han tvingas göra, så mycket kan vi vara säkra på. Om han därefter återkommer som statsminister för en blocköverskridande regering eller om Ulf Kristersson övertar posten återstår att se. Vi vet egentligen ingenting. Inte som jag förstått det i alla fall, men skulle jag tvingas gissa skulle jag satsa pengarna på det sistnämnda alternativet.

Vad innebär en Alliansregering med stöd av Sd?
Ja, för mej och min ekonomi... rent personligen... som vit medelklasskvinna med lågstatusakademisk utbildning boende i villa i småstad säkert inte särskilt mycket. Några hundra mer i plånboken efter skatt. Som säkert försvinner för att fackavgiften eller något annat ökar.
För samhället i stort är det allvarligare och i synnerhet för de invånare som redan lever marginaliserat.
Socialdemokraterna misslyckades till stora delar med att minska klyftorna i samhället. Alliansen ser samhällsklyftor som något bra. Som en morot. Det har de uttalat många gånger.
Min tro är att kriminalitet gror i hopplösheten och utanförskapet.
Det har det alltid gjort. I alla tider. I alla länder.
Skall vi komma till rätta med förortsproblematiken behövs reformer, arbeten och hopp och inte bara poliser och övervakningskameror.

Men Sverige står kvar. I dag och imorgon också.
Och 82,3 % röstade inte på Sverigedemokraterna.
Vi tar det med oss.

Puss/ Asta

Jag har bestämt mej

Det är dagen innan valet.
Jag börjar bli trött på det. Jag kan inte säga att jag är trött på politik, för politik är ALLT, men jag är trött på debatterna och trött på stämningarna.
Samhället är mer polariserat än någonsin. Människor... vänner och familj... blir osams på riktigt.
Detta val handlar ju om så mycket. Mer än skatter och reformer. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i, vilka människor vi vill vara.
Men det är slitsamt att argumentera. Och ledsamt att bli osams med människor man tycker om.
Jag delade för några dagar sedan följande statusuppdatering på facebook:

Min äldsta dotter sa härom dagen angående Sd sympatisörer:
De får faktiskt välja.
Jag kan inte ha en vän som röstar på ett parti som föraktar min man och mina barn. Det går inte!
Nej det går inte. Jag kan inte heller ha vänner, varken IRL eller här som röstar på ett parti som ser mina barnbarn som mindre värda än andra barn.
Ett parti vars högsta politiska företrädare jämställer min valda bror i livet med en pedofil.
Det går inte!
Du får välja.

Och väljer du att rösta på Sd så vänligen ta bort mej som vän! Tack.

Det var en del som försvann. Några tyst. Andra skickade meddelanden.
Och jag står för det. Jag kan inte ha vänner som röstar på ett parti som föraktar dem som betyder mest för mej. Men det kan vara ledsamt ändå.

En del säger att detta val är en folkomröstning om demokratin.
De ser framför sej att Sverigedemokraterna ska få en massa reell makt och med start på söndag börja montera ner demokratin. Stänga tv och radiokanalen, hysta ut invandrare, jaga homosexuella och förbjuda aborter å allt det där som de i grunden vill.
Jag kanske är naiv men jag tror inte alls det kommer att hända.
Inte nu och inte inom överskådlig tid.
Däremot tror jag att risken är stor att de får inflytande på politiken och släpps in i värmen. Att de får påverkan på de övriga partierna och normaliseras.
Ungefär så som skett i våra nordiska grannländer även om jo, jag är medveten om att inte det danska el norska främlingsfientliga partierna har nazistiska rötter som Sd.
Jag tycker det är illa nog.
Vårt land har redan blivit så mycket hårdare och kallare sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Jag har bestämt mej för hur jag ska rösta imorgon.
Jag har aldrig varit så ambivalent. Det har känts rent ångestfullt.
Till slut har jag på skarpen fått säga till mej själv "Det handlar om EN röst, du bär inte hela ansvaret för hur valresultat blir!"
Jag har bestämt mej, men jag kan inte säga att det varit enkelt eller att det känns 100 % rätt.

Har du bestämt dej?

Puss/ Asta