onsdag 31 oktober 2018

Så ytterst ynkligt.

Bilden kan innehålla: text


Den här typen av kommentarer besvarar jag så gott som dagligen.
Den är lite som ett kinderägg, innehåller både det ena och det andra av tokigheter. Något som rasisterna i 99 fall av 100 alltid har gemensamt är att de utöver sin intolerans för flyktingar har en riktigt risig kvinnosyn upptill (och ofta hånar homosexuella, förnekar klimatförändringar och går igång på hårda straff.)

Jag undrar hur många flyktingar den här snubben känner?
Hur många fruktansvärda människoöden han fått ta del av?
Jag känner rätt många och jag har mött och lyssnat på ännu fler.
Ingen av dem har varit några lyxflyktingar.
Inte en enda av dem har kommit hit för vårt välfärdssystem.
Inte en enda av dem hade hellre stannat kvar om det var möjligt.
Jag har lyssnat på människor som berättat om mördade och våldtagna familjemedlemmar. Om hur grannar förråder grannar. Om förföljelse.
Om flykt under hemska förhållanden. Jag känner en flyktingpojke som tog livet av sej för att han fick avslag och var så rädd att skickas tillbaka.
Jag har vårdat apatiska människor som sett så mycket lidande att deras själ har släkt ner. Jag har vänner som är familjehem åt flyktingbarn och som berättat om deras fruktansvärda livsöden.
Inte en enda jag mött kom för våra socialbidrag.

Jag undrar om den här snubben och andra som talar om läger är insatta i hur de ser ut och fungerar?
Eller nej det undrar jag inte för jag VET att de inte brytt sej om att sätta sej in i det, men jag tycker att om man så starkt förespråkar att människor ska bo åratal, decennier, kanske för alltid i läger med fattigdom, våld, utsatthet, sjukdomar och annat helvetiskt så borde de kanske vara insatta i just det.
Jag följer 2HelpingHands på både Instagram och Facebook. Det drivs av Eva, en helt fantastisk svensk kvinna som arbetar med att hjälpa flyktingar som hamnat i Grekland. Ta gärna en titt på hennes bilder och läs hennes berättelse.
Det är en ofattbar utsatthet och lidande dessa människor lever under trots att de nu är i ett land med fred.

Jag tänker att vi människor är förvisso formade av kultur, traditioner och religion men i grunden, längst in är vi alla väldigt lika. Hyser samma längtan och samma rädslor.
När mödrar sätter sina barn i rangliga överfulla gummibåtar för att passera ett oroligt Medelhav så gör hon det därför att det som ligger bakom henne skrämmer mer. Så skulle jag ha resonerat. Så skulle vilken mamma som helst resonerat.
Jag tänker att jag skulle ha vansinnigt svårt att lämna mitt land för att kanske aldrig mer återvända. Lämna mitt språk, mina vänner, mina barn kanske, ja allt som är mitt. Jag har talat med så många kvinnor som bär en sorg de aldrig kommer över att inte få vara "hemma." Många av de som kommit har dessutom haft goda liv innan kriget. Levt bra liv, haft vackra hem, haft ett sammanhang.
Det är obegripligt för mej att det finns folk som tror att "alla" som kommer hit gör det för våra socialförsäkringar. Skulle du själv lämnat ditt land i onödan för ett land med andra värderingar... säg Saudiarabien...  än dina egna för ex en bättre pension?

Vilka är de verkliga flyktingarna?
I Sverige så väl som i alla andra länder jag känner till är är hunger inte ett asylskäl. Asyl får den som flyr väpnade konflikter och förföljelser.
Vi tillhör, sedan åtstramningen 2016, ett av Europas striktare länder och slås endast av länder som Tjeckien, Polen och Ungern... ett inte allt för hedervärt sällskap. Varsegod att kolla upp.
När bomber faller över ditt huvud eller när IS som alla rasister ju är så rädda för HÄR knackar på din dörr spelar det knappast någon roll, och ska inte heller göra, vad du haft för inkomst före kriget. Hotet är lika reellt för det.

Avslutningen på inlägget tänker jag inte ens kommentera. Det får tala för sej själv. Att insinuera att "vänsterkvinnor" (beteckningen på alla som inte röstar SD el KD) skulle brinna för solidaritet och humanism av en egen sexuell agenda är ett lika vanligt som befängt argument när det kommer till den här typen av människor. Så ytterst ynkligt.

Puss/ Asta

Älskade, älskade du


Bildresultat för döden


Jag sitter uppe, det är alldeles för sent och det är dumt för imorgon skall jag vara heltidsmormor men jag får ingen ro. Ingen ordning på känslorna och jag kan lika gärna prata med er som ligga och vrida mej uppe i min säng.

Min vän Nina är på väg till andra sidan nu.
Jag tänkte skriva, "har förlorat kampen" men Nina är inte en tjej som förlorar.
Och de där satans cancercellerna tänkte inte heller göra det.
Det är känsligt, jag vill inte göra det till min sorg, till att det är mej det är synd om, placera mej själv i centrum för det här men jag vill ändå skriva några rader om Nina. Om den mest levnadsglada människa som jag fått äran att lära känna.
Så väldigt olik mej själv.

Ninas och min bekantskap började med att hon levde med sin man och lilla dotter i Australien och från andra sidan jorden läste min blogg under många år.
Så småningom blev vi vänner på facebook och skrev en del till varann där.
Jag hade glädjen att träffa henne en gång när hon och hennes man var hemma på besök i Sverige, Noah var bebis och Nina alldeles nygravid med andra barnet. Vi hade planer på att ses igen. På att umgås. Vi kändes oss som kompisar.
Strax härpå tillbaka i Australien kände Nina en liten knöl i sitt ena bröst som osannolikt nog var cancer och hela den resan började.

En resa var det.
Fram och tillbaka. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker.
Nina gav aldrig upp. Vek aldrig ner sej. Slutade aldrig att kämpa för att "idag" skulle bli en bra dag. En dag att minnas.
Familjen flyttade hem till Sverige när lille Ebbe var född.
Behandlingen fortsatte här.
Och framförallt fortsatte Nina att leva.
Dom reste. Såg stora delar av Sverige. Åkte utomlands. Gick på konserter. Höll kalas. Köpte kolonistuga. Köpte hund. Gick på quis varje vecka in i det sista.
Hon förlorade ett bröst, hon förlorade två. Hon tappade sitt hår, flera gånger.
Hon svullnade upp till oigenkännlighet. Hon tvingades bli vän med rollatorn.
Först var hon arg på den, men snart blev den en kompis och hon kunde lämna på föris själv. Hon hade sår på stora delar av kroppen men grep glädjen där den fanns.
Hon slogs mot ångest, rädsla och framförallt dåligt samvete över vad hennes nära fick gå igenom.
Men hon grep   v a r j e   t i l l f ä l l e   till liv. Till glädje.

För att hon var Nina var hon så otroligt älskad. Jag har sett en hyllningstråd till henne och det strömmar in kärlek. Och alla betonar samma sak, hennes mod, hennes styrka, hennes stora kärlek till oss alla och hennes otroliga förmåga att ta sej samman och leva i nuet.
Mina tankar går till hennes fantastiska, helt enastående make Mark, till deras två små barn Tora och Ebbe, till hennes mamma, syskon och alla dessa vänner som stod henne så nära både här och på andra sidan klotet.
Jag önskar att jag var mer religiös. Att jag kunde se en mening med det som sker, att jag vågade tro på att vi ses igen men alldeles oavsett... jag vet att du får frid nu.
Jag önskar det finns en himmel. Att hon får förenas med sin pappa, sin älskade hund Bandit och kanske fler hon älskat och mist. Jag hoppas att hon kan sitta där, frisk å hel och dingla med benen, dricka vin och se ner på oss med ömhet och kanske, kanske ge oss en liten hint. Jag har bett henne ta hand om Märta åt mej. Två brudar som aldrig träffats men som hade samma girlpowersjäl.

Släpp taget Nina. Vila. Och älskade, älskade du... gå i frid. Tusen tack för att jag fick kalla mej din vän. (Jag ska verkligen försöka att tuffa till mej och inte gnälla för skitsaker.)

Puss/ Asta

fredag 26 oktober 2018

Jag vill verkligen veta



Vilken är den värsta man du kan komma på?
Hitler?
Men om jag säger mer nutid då.
Nej, jag fattar... det finns lite för många att välja på så vi avslutar den här gissningsleken.
Men när jag tänker på nutida monster så kommer Peter Madsen rätt högt upp på listan.
Män som dödar kvinnor. Tyvärr inget man sätter i halsen av förvåning över längre men Madsen och mordet på Kim Wall sticker ju ut bland vidrigheter.
Det är svårt att tänka sej en större mardröm än att befinna sej på en trång ubåt långt djupt ner i havet med en fullständig galning. Sexuell utdragen tortyr. Mord. Styckning. En leende glatt vinkande mördare som kliver i land.

För sitt bestialiska brott dömdes Peter Madsen till livstids fängelse.
Men uppenbart inte till celibat.
Knappt hann han hamna på anstalten innan en kvinnlig vakt inledde en relation med honom. Därefter har han fått säckvis med brev från kvinnor som söker kontakt och enligt anstalten haft obevakade besök av fyra olika kvinnor!
Alltså man undrar ju?!?
Fascinationen över en mördare kan jag förstå. Jag är ju själv lite lätt besatt av Johanna Möller, inte av hennes gärningar så klart men över hur det är möjligt att bli så där manipulerande och ond som hon.
Men att svärma? Träffa? Ligga?
Alltså jag begriper det inte.
Britta Svensson skriver en krönika om just det här i Expressen och kallar kvinnorna för "de mest korkade varelser på vår planet." Jag vet inte om det har med dumhet att göra men man häpnar ju. Onekligen.
Vad är det som gör att kvinnor lockas till och förälskar sej i fullständiga psykopater? I dokumenterade fullkomligt iskalla män?
Det är illa nog att vi kvinnor kan träffa män som initialt verkar charmerande och underbara men som under förhållandets gång visar sej vara det motsatta men Peter Madsen och hans gelikar har ju redan likt dockan i Disneys Tomtens julklappsfabrik fått en "Ondstämpel" i rumpan till allmän beskådan.

Jag blir nyfiken på de här kvinnorna för jag tror som sagt att "korkad" är en för tunn analys.
Har de en uppfuckad relation till sin far? Förmodligen men det kan knappast räcka för att vilja hoppa i säng med en av vår tids värsta mördare.
Är de naiva nog att tro på hans oskuld? Tycker de att han är så snygg så hans handlingar är skit samma? Har de levt under en sten de sista åren? Hyser de en dödsönskan? Tror de att deras kärlek ska kunna hela Madsen (eller någon annan bestialisk mördares) själ?
Ingen av alternativen känns särskilt troliga eller tillräckliga och jag vill verkligen, jag menar V E R K L I G E N  veta!

Vad tror du? 

Puss/ Asta

Jag trodde han var mannen i mitt liv...

Bildresultat för cirkus bagge

Jag är ingen tv tjej. Ser sällan film, följer inte många serier.
I höst har det varit annorlunda. Jag var ju förkyld under flera veckor och mäktade inte med så mycket fysiskt samtidigt hade jag tidspress att bli klar med två stycken adventskalender (nästan där, som Maggio sjunger) och då blev jag sittande. Plöjde mycket svenskt. Så jag kunde koncentrera mej på två saker samtidigt.
Jag såg samtliga avsnitt och säsonger av Fröken Frimans krig (underbar serie om girlpower, feminism och jävlar anamma), samtliga avsnitt av Gåsmamman (som tog en stund innan jag hoockade på men som jag nu längtar jätte mycket efter kommande säsong), Selma som gick en jul (Helena Bergström är fantastisk där.)
Och nu följer jag "Bonde söker fru" förstås. "Vår tid är nu", lika självklart.
Sthm Rekviem. Hockeyn i den mån jag är hemma. Och... sist men inte minst "Cirkus Bagge" där vi får hänga med de närmaste månaderna före brölloppet mellan Johanna Lind och Anders Bagge.

Jag började se på den främst för att jag ville spana in hans två old english bulldogar Iris och Sonja, är lite intresserad av den rasen om... jag sa OM... jag nu skulle byta ras någongång i mitt liv. Men sen har jag alltid varit lite småkär i Anders Bagge med.
Från det jag har sett å hört av honom innan så har jag känt att, Jo då så att... vi skulle nog kunna vara ett dreamteam han och jag. Han skulle kunna vara mannen i mitt liv.
Men nu efter 4 avsnitt är jag inte alls säker på det. Eller jag är tvärtom rätt säker på motsatsen.
Han är jätte go absolut. Verkar vara en väldigt fin människa.
Varm, generös, rolig, kärleksfull. Och när han beskrev sin relation till sin döda hundflicka Ester fick jag tårar i ögonen för det var precis som jag brukar berätta om Märta och mej. Det där alldeles speciella bandet. Den största vänskapen. Sorgen och tomheten som aldrig går över riktigt efter dem.
Mmm. Men där tar superlativen slut för jag måste säga att Johanna Lind (numera Bagge) är en otroligt mycket mer tålmodig person än mej.
Jag vill leva med en vuxen person och han är ett stort barn.
Leker, sover och äter. Måste ha sin fästmö med varenda steg.
När hon var på Ikea och handlade en massa till husrenoveringen hade han via telefon ingen åsikt om någonting. Hon fick leta, bära, betala, kånka allt medan han sms'ade var 5:e minut att hon skulle komma hem för han saknade henne.
Jag hade fått ett spel. Det fick hon med men jag hade fått ett större och mer långvarigt.
Så njä. Jag tror kanske inte vi är så rätt för varann ändå. Trots poolen, herrgården, humorn och hundarna. Vilket ju är en jäkla tur för de verkar helt otroligt kära de där två. Jag tror de blir ett väldigt lyckligt par (även om hon kanske får börja käka Valium så småningom.)

Vad ser du på tv?

Puss/ Asta

Som egentligen inte ser nånting på tv utan via datorn och på svtplay el tv4play.


torsdag 25 oktober 2018

Själsläget utan Cipralex



Jag minns inte längre hur länge sedan det är jag slutade med mina antidepressiva (Cipralex), är det 1 år sedan? 1½?
Jag åt dem ju under många år och kände en stor trygghet i dem. Ett extra stöd.
En slags spärr mellan mej och vansinnet.
Jag upplevde inga biverkningar förutom att min sexuella lust föll ner på minusgrader och jag hade extremt svårt att få orgasm som kändes något även med mej själv och världens bästa sexleksaker. Det var till slut det jag ledsnade på.
Sexuell lust är ju något som man bara måste ha om man (läs: jag) inte ska känna sej som en helt misslyckad människa. Det ingår i kraven på dagens kvinnor ihop med att vi ska vara drivna, starka, trygga och helst oxå snygga.
Men bortsett från nedsatt libido som det heter på finspråk så kände jag mej som mej själv. Inga biverkningar. Ingen personlighetsförändring... trodde jag.

Det tog ett bra tag innan jag märkte någon skillnad. Lusten var det  som kom tillbaka först, den är fortfarande inget att skryta med och har aldrig varit, men nu finns den där ändå.
Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag blev känsligare...
Nu är jag, sedan nåt halvår tillbaka kanske, betydligt mer känslig och jag har många gånger funderat på om jag borde börja med dom igen.
Skyddet är borta och när jag faller faller jag djupt och hårt.
Inte i nån depression men jag får lättare ångest (det var pga lättriggad ångest jag började med dem) men framförallt att jag blir väldigt mycket mer ledsen över sånt som är svårt. Jag var nog trots allt lite avstängd under min tid på antidepressiva och det tyckte jag var rätt skönt!
Eftersom jag åt dem så länge blev det liksom jag, jag trodde att jag med åren fått svårare för att gråta, jag grät extremt sällan under de här åren även om jag var ledsen.
Men nu! Jävlar vad jag gråter. Jag gråter ohyggliga mängder när jag blir ledsen eller sårad. Jag gråter när jag blir arg. Rörd. Engagerad.
Ja, jämt i princip.
Och det är lite skönt. Jag kunde sakna att inte kunna gråta. Men jag önskar ändå att det var på en mer rimlig nivå.
Sista månaden har jag gråtit inför bybor jag inte känner. Grannar. Förskolelärare. Kollegor. I klädaffärer. På café... medan jag beställde.
Och framförallt i min ensamhet. På promenader eller i min säng.
Liiite liiite mer hård hud hade ju inte gjort ont.
Men är det tillräckligt för att börja med antidepressiv medicin igen?
Jag vet inte. Det är ju den där lusten.
Å andra sidan är det svårt att hinna med lust mellan gråtstunderna.

Har jag skäl att gråta då?
Jo men det har jag oftast. Den här "ledsengråten" i allafall.
Jag har problem kring mej som jag tror skulle gjort de flesta ledsna.
Sjuka vänner. Mycket bristande sömn. Oro för hunden där en sak avlöst en annan sedan i början av maj nu. Oro för mamma. Nära relationer som krånglar. Och så vidare.
Det här med relationer är kanske det som tar mest kraft.
Jag har just nu ingen som helst kontakt med ett av mina barn. Hen vill inte.
Det är...
Det är för jävligt på ren svenska. Inte bara att vi inte har kontakt utan oxå att jag inte ser hur vi ska lösa det. Att kritiken mot mej är monumental. Oförsonlig. Ensidig.
Det är nåt av det svåraste som hänt mej. På riktigt.
Jag har ju relativt ofta konflikter med min make. Jag har just nu ingen kontakt med min far. Jag har vänner som försvunnit.
Det har gjort ont. Skapat ångest. Kostat tårar. Många.
Men när man har en djup konflikt med sitt eget kött å blod som man älskar mer än livet självt... ja, det är fan värre än allt annat. Alla andra konflikter blir bagateller. Man kan ju leva utan i princip vem som helst, även om det är tråkigt, men inte utan sina barn.
Nästan värre än någonting annat jag upplevt.
Och jag tror inte man förstår för än man själv varit med om det. Jag trodde ALDRIG att det skulle hända mej.
Självklart kan jag inte skriva mer om det än så här. Jag vill inte lämna ut min unge till främlingar å halvfrämlingar och om jag gjort det hade det ju varit min berättelse, hens sanning är en annan. Den verkliga sanningen kanske någonstans i mitten, men det är en stor anledning till att jag varit låg ett tag. Och på att jag funderar på om jag fixar det själv. Utan mediciner eller samtalsstöd.
Självklart kommer det lösa sej. Det vet jag. Det måste det. Men det är jobbigt ändå.
På plussidan har jag tappat 4 kg så inget ont som inte har nåt gott med sej.
Nej usch, nu var jag faktiskt bara ironisk.

Nästan alla mina stora sorger i livet har handlat om relationer.
Ja, bortsett från dödsfall. Märta framförallt. Och min brors missbruk.
Utsatthet som ung. Postpartumdepressionen. Men nästan allt har handlat om relationer.

Vad är det svåraste du varit med om? Vilka är ditt livs stora sorger?
Är du drabbad? Förskonad? Och vem avgör det?
Talk to me!

Nu ska jag peppa upp mej lite med Cirkus Bagge på tv 4. Ser ni det?

Puss/ Asta

Beklämmande var ordet

Bildresultat för körberg

Vad är det med män av den äldre generationen?
Varför kommer de ut som rasistiska och sexistiska skitstövlar en efter en med väldigt få undantag?
Vi ser det bland kändisar och dessvärre även i den privata sfären... jag skulle kunna namedroppa så det blev världens längsta inlägg... men ni vet ju själva.
Sist ut är Tommy Körberg som har åsikter om hur kvinnor bör klä sej.
Har vi inte för lite kläder på oss så har vi för mycket. Och allt ska givetvis män tycka till om.
Vad är det egentligen med dom?
Samma män gnäller ofta om att barn numera är bortklemade och curlade eller att tonåringar inte har någon hyfs men själva så beter de sej som första klassens skitstövlar helt utan reflektion. Uppenbarligen blev de inte hjälpta av den mer strängt fostrande handen. Så klart är de barn av en annan tid, men man ser ju inte alls samma mönster bland kvinnor.
Jag tycker det är beklämmande!

Kan det vara så att de känner hur det liksom skakar i de patriarkala strukturerna? Hur deras privilegier av att allmänt få bete sej bland kvinnor ifrågasätts och att kvinnor allt mer vägrar att inordna sej och hålla tyst?
Jag läste i Aftonbladet om en av alla dessa sexköpande män i Thailand som sa att kvinnorna där är som kvinnorna här var för 50-60 år sedan.
De hämtar "gärna" ett glas vatten, torkar svetten ur pannan och låter sej klappas på rumpan av en man gammal nog att vara deras morfar.
"Vem fan vill inte känna sej som en kung?"
Jag tror kanske få män har modet (eller dumheten) att säga så rakt ut men jag tror väldigt många män tänker så. De är svin helt enkelt!
De blir hotade av och klarar inte av kvinnor som tycker starkt och som kräver att bli behandlad som en jämlike.
Och i kommentarsfälten till artikeln så antingen försvaras beteendet eller oxå kommer "men gamla kärringar som åker till Gambia då."
För de är för små för att våga se bjälken i det egna ögat.

Puss/ Asta

Horras och GW



Leif GW Persson är en av mina husgudar och jag följer alltid slaviskt hans program. Nu senast återfinns han ju på Tv4 i Brottsjournalen tillsammans med Jenny Strömstedt som oxå är en favorit.
I senaste programmet talade de bland annat om gruppvåldtäkten i Fittja där kvinnan dragit tillbaka sin överklagan av tingsrättens friande dom till hovrätten för att hon inte orkade.

1% av alla våldtäkter leder till fällande dom. 10% av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Precis som jag ofta påpekat sa även GW att våldtäkt är ett i princip riskfritt brott att begå och att det är den stora rättsosäkerheten, inte att en massa karlar blir oskyldigt anklagade.
GW talade nämligen även om allas vår Horras som ju gått ut med att det är förskräckligt hur hans vän "kulturprofilen" dömts utan bevis och att "män lever i farlig tid."
Måste, så gott jag minns, citerar GW, som förutom att han är genuin, rolig och intelligent dessutom är briljant i sina formuleringar sa ungefär så här på Jennys fråga om "kulturprofilen" får läsa i häktet: " Ja, jo det får han. Han kan ju läsa Horras Engdahls böcker, det vore kanske straff nog." Haha.

Men i alla fall. Friande våldtäktsdomar upprör mej alltid så klart men detta Fittjafallet från augusti 2016 mer än vanligt. Det är helt jävla horribelt.
En kvinna, utsatt från början då hon är narkoman, möter upp några män för att köpa droger. Istället blir hon under många timmar våldtagen och misshandlad i en trappuppgång av 6-7 män och ungefär lika många som ser på.
DNA från männen spåras. Kvinnan har omfattande skador. I sitt kön. I anus. Hon är slagen, har ansikts och huvudskador. Minst en person i den här trappuppgången passerar men väljer att gå in till sej.
Det finns HUR mycket bevis som helst men tingsrätten tyckte att kvinnan lämnade delvis motstridiga uppgifter (ja, vem FAN hade varit klar å redig i den här situationen?) samt att ord stod mot ord huruvida det var frivilligt???? att bli knullad i timmar av ett stort antal män och då även slagen.
Visa mej EN kvinna i hela världen som frivilligt skulle gå med på det här och finna något nöje i det så ska jag aldrig gnälla på en enda man mer i hela mitt fucking liv!
Fan, så arg jag blir av att tänka på det. Jag önskar att karma tar dem allihop och att de får utstå minst samma behandling som denna stackars kvinna fick göra.
Hade jag varit rik hade jag fan kunnat betala "karma" för att se det hända.

"Örebromannen" Niklas Eliasson, numera tydligen Eriksson, som suttit i fängelse 8 år för bland annat 2 våldtäkter, 6 våldtäktsförsök, 2 misshandelsfall, 2 fall av sexuellt ofredande frigavs den 11:e oktober i år. Detta trots att han i fängelset inte uppvisat någon ånger el tendens till bättring. Tvärtom är de som vårdat honom övertygad om att han är fortsatt precis lika farlig och att det KOMMER hända igen.
Örebro fick han inte flytta tillbaka till, vart han blivit placerad är okänt, kvinnorna i den staden är tydligen inte förtjänta av att få veta vilken fara som finns i deras närhet.

Så nej Horras lille. Det är inte männen som lever farligt. Det är kvinnorna.
Det är DÄR den stora rättsskandalen ligger.

Puss/ Asta


söndag 21 oktober 2018

Hur svensk är du lilla vän?



Jämt, jämt jämt när ett brott har begåtts så kommer spekulationerna igång.
Vilken nationalitet har brottslingen. Eller nej, förlåt... är han "dugligt svensk." Svensk i rasisternas ögon är långt ifrån samma sak som det är för oss andra.
Zlatan är för det stora flertalet en svensk framgångsrik fotbollsspelare som en del älskar och andra avskyr. Men han är född och uppvuxen i Sverige och ses som svensk.
Men när en brottsling har samma bakgrund kommer dessa fåniga diskussioner "Så en hund som föds i ett stall är en häst" upp.
Jo men det är ju ungefär den kognitiva nivån de mäktar med.
Ändå är jag fascinerad. Hur håller dom ordning på det? Svenskheten. 
Jag menar, de uppvisar ju förövrigt inga större skills vad det gäller att tänka.

1. Född i Sverige, med svenska föräldrar och svenska mor och farföräldrar.
2. Född i Sverige, med svenska föräldrar och någon annan härkomst på farmor.
3. Född i Sverige, med föräldrar (el el två) från nordiskt grannland.
4. Blond och blåögd. Invandrare från grannland med svenskt medborgarskap.
5. Blond och blåögd. Invandrad från ljushyat kristet land ex Polen, England, USA med svenskt medborgarskap.
Sen är det då dom som är sämre...
6. Född i Sverige med en el två föräldrar födda i annat kristet land.
7. Adopterade.
8. Asiatiska kvinnor med svenskt medborgarskap gifta med svenska män.
9. Asiatiska kvinnor utan svenskt medborgarskap gifta med svenska män.
10. Född i Sverige med en el två föräldrar från muslimskt land alt. med mörk hud/hår/ögonfärg.
11. Född i ex sydeuropeiskt land, kom till Sverige som barn.
12. Född i ex Mellanöstern el Afrika, kom till Sverige som barn.
13. Född i ex sydeuropeiskt land, kom till Sverige som äldre tonåring/ vuxen. Svenskt medborgarskap.
14. Född i ex Mellanöstern el Afrika, kom till Sverige som äldre tonåring/vuxen. Svenskt medborgarskap.
Osv.
Men det stannar inte riktigt där. För om du tillhör de relativt "fina" kategorierna 1-4 så kan det kompliceras med att du ex är socialist, jude eller feminist.
Då tappar man poäng...
Och tar vi ex kategori nr 10 spelar dina färger på ögon, hud och hår roll.
Ja om du inte då är gift med en kategori 8 och får barn, de ungarna... de egna... seglar upp nånstans till kategori 4-5.

Krångligt som fasen det där. Kanske är det lite med rasister som med hundar?
Hundars hjärnor kan vara förhållandevis stora, alltså på en rejäl jycke.
Tråkigt nog upptar luktcentrat drygt 90%. Kanske är det lite likadant?

Puss/ Asta

Är du lönsam lilla vän?

Bilden kan innehålla: text

Den här bilden dyker titt som tätt upp i mitt flöde på facebook.
Kanske nån gång i månaden. Har gjort så i många år. Och då har jag ändå rensat rätt bra bland mina "vänner" på facebook.

Jag tycker att det är så förunderligt resonerat.
Detta att vissa människor är mer värda än andra.
Att vårt människovärde sitter i... ja, i detta fallet då nationalitet.
I andra sammanhang i lönsamhet. Någon flykting med arbete som riskerar att utvisas vinner större stöd än en arbetslös flykting. Eller när den 106 åriga kvinnan från Afghanistan skulle utvisas och hånet å hatet blandades med "våra egna gamlingar som betalt skatt ett helt liv"...

Det är så tokigt och med en sådan fucked up människosyn att jag inte vet vad jag ska skriva. Hur jag ska börja.
Sverige är ett av världens bästa länder att bo i. Detta vare sej du är småbarnsförälder eller pensionär. Det är inte bara jag som säger det. Inte ens bara våra svenska politiker. Det kommer från utländska oberoende mätningar.
Vi har ett hyfsat högt skattetryck men vi får oxå vansinnigt mycket för pengarna. Det vet exempelvis varenda människa som någonsin behövt lite mer avancerad sjukvård.
Men! och det vill jag ändå säga, jag tror att en anledning till att Socialdemokraterna gick så dåligt i valet trots att de genomfört stora och viktiga välfärdsreformer för breda grupper var att de inte fullt ut kunde förklara för de människor som inte känner av hur bra det går för Sverige att det tar tid att vända svåra problem. Tar tid att säkerställa att inga pensionärer skall leva under existensminimum osv.
S borde tagit sej mer tid där.

Ett av problemen som listas i bilden ovan är dock inte bara politikers fel.
Om vi tex tar hemlösa så är de allra flesta hemlösa i vårt land det av en anledning. Det finns missbruk och/ eller psykisk sjukdom i anamnesen.
Dessa människor har fått otaligt med chanser och med hjälp. Kanske inte rätt hjälp vid rätt tillfälle, missbruksvården är ett annat ämne, men de har fått sina chanser och om vi ska vara ärliga kostat massor av pengar.
Samma sak med barn som får lägga sej hungriga och familjer som går i konkurs. Det finns kanske någon form av egenansvar där med?
Jag tycker inte en flykting förtjänar hjälp på bekostnad av en narkoman, att ett äldreboende ska ha bra mat på bekostnad av fångvården eller tvärtom.
I ett välfärdsland skall inte behövande grupper ställas emot varandra!
Sverige har råd att ta hand om sin befolkning och ändå... som ett av världens rikaste och mest välfungerande länder... råd och förbannad skyldighet att hjälpa "andra länder."
Så jävla många människor verkar glömma av att de inte gjort ett enda dugg, presterat noll å nada, för att födas här och inte i Eritrea eller i Afghanistan.
De har haft tur. Ingenting annat. Inte på nåt vis förtjänat mer än någon annan.
Invandringen till Sverige har på sikt gjort vårt land rikt. Det tar lite tid men på sikt är det en av framgångsfaktorerna för vårt land. Och nej, det är inte bara jag som säger det heller.

Hatet och förlöjligandet mot Bibikhal 106 år som skall utvisas till Afghanistan får mej att fundera. "Våra svenska gamlingar som arbetat ett helt liv."
Är det i kraft av 40-50 års förvärvsarbete som våra gamlingar har sitt värde alltså?
Då kan vi med andra ord förakta gamla hemmafruar då?
Eller de som sjukpensionerades i tidiga år.
Blonda å blåögda utvecklingsstörda hur är det med dom?
Det är en helt vidrig inställning att vi ska ha förtjänat omsorg och medmänsklighet.

Och om nån undrar. Nej, jag delar inte den bilden vidare. Det har inget med bristande mod att göra. Det har snarare att göra med att jag inte har nyllet uppkört i arslet.

Puss/ Asta

fredag 19 oktober 2018

Det kommer att hända dej oxå?

"Jag vet inte vad vi tänkte att vi skulle segla förbi
Det som alla andra i världen hamnat i
Att vi med vår energi
Vi som tänkte nytt
Att vi kunde hoppa över det
Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare
Folk blir mindre av en nu och väntar sig mer
Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre
Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända
Det ska hända dig med"

"Det ska hända dej med" av Säkert.

Jag såg Svt's "Det kommer att hända dej med" om Klimakteriet i två delar igår.
För en barnmorska som skrev D-uppsats om Kvinnors upplevelse av klimakteriet var det kanske inte så mycket nytt men det var ett bra och viktigt program för precis som jag reflekterade över under mitt magisteruppsatsskrivande och precis som de sa i programmet...
Halva befolkningen kommer förr eller senare att drabbas och kunskaperna är väldigt låga. Intresset med. Precis som om det är, som i låttexten ovan av suveräna Säkert, något som vi kanske... högst troligen... undkommer.

Men klimakteriet är lite så som "kvinnoproblem" för övrigt. Mens, PMS, endometrios, underlivssvamp, bristande sexuell lust något som inte är särskilt intressant. Det ska skötas privat. Klimakteriet har ännu mer av det där över sej, här handlar det dessutom om den äldre kvinnan... den förbrukade.
Och kvinnor sköter det privat. Diskret. Pratar sällan om det med någon.
Kanske skojar till det lite om det där bruset. Eller om det ilskna.
Men inte mer. Aldrig om lidande. Ensamhet. Ångesten.

Svt's program var informativt och bra. Jag tycker att det kanske var lite mycket fokus på det medicinska och hur det med hormoner kan behandlas.
Men det kan bero på just det som jag kom fram till i min D-uppsats att det finns ingen naturlig plats eller person som kan tillhanda hålla information, stöd och ickemedicinska råd.
Eller jo, person finns... barnmorskor har den reella kompetensen för att sköta dessa samtal men ändå finns klimakteriemottagningar på ytterst få platser i landet.
Och varför är det så tror ni?
Ja, ni är välkomna att tro vad ni vill men jag tror det är så enkelt att "äldre kvinnor" är ointressanta.
Detta trots att dessa "äldre kvinnor" vanligtvis är runt 50 och kanske mitt uppe i både karriär och familjeliv och aktiva sexliv. Föreställ er att "äldre herrar" råkat ut för samma sak och hur samhället skulle stå i giv akt för att få hjälpa dessa med både det ena å det andra.


Hur som helst, se gärna programmet på svtplay, det var egentligen det jag ville säga. För som sagt, det kommer hända dej med. 

Puss/ Asta

tisdag 16 oktober 2018

Det här med komplimanger


Bilden kan innehålla: en eller flera personer, gräs, utomhus och närbild


Det blir inte så många inlägg här.
Jag tycker det är småtrist å oinspirerande när jag inte får nån respons från er. Har gått tillbaka och tittat på inlägg jag skrev för ett gäng år sedan när jag fick hyfsat mycket kommentarer och själv tycker jag inte kvalitén på inläggen försämrats ( nästan tvärtom) men det kanske dom har?
Ja, jag vet att jag har gnällt om det tidigare så jag ska sluta nu, menar mer att förklara än gnälla denna gång faktiskt.
En annan förklaring är att jag har några rejäla hjärtesorger som jag inte kan skriva om här och då blir det ibland svårt att samla tankarna till annat.
En tredje förklaring är att jag broderar som en sinnessjuk sedan någon månad tillbaka. Under veckorna jag var sjukskriven och knappt orkade röra på mej så sydde jag nog lätt sex-sju-åtta timmar om dan. Det är ett evighetsjobb men jag vill så gärna att den ska bli klar så en liten kille får sin adventskalender till detta året.

Funderar på nåt annat. Komplimanger.
Gillar ni att få komplimanger?
Inom vissa kretsar, ex de jag själv hänger med på sociala medier, är det lite fult att gilla komplimanger. Eller nä, mer problematiskt. I synnerhet de ytliga som handlar om utseendet.
Och jag gör oxå den analysen. Den att det inte är bara så kul å härligt som jag alltid tänkt att det är. Att det gör nåt med oss och att vi behöver frigöra oss ifrån att ytan är så jäkla viktig.
Samtidigt är jag ju... hmm, lite äldre och uppvuxen i en annan tid och jag måste nog säga att jag faktiskt blir glad av komplimanger och att jag numera även kan hantera uteblivna komplimanger ganska väl.
Som ni vet brukar jag ju skryta med att efter allt mitt navelskådande i mej själv är jag väldigt mycket mindre bekräftelsekåt numera än för tio år sen när manlig uppskattning gjorde hela min dag. (Jag vet, jag rodnar.)
Dessvärre är det nog samma som med laster, det vill säga summan av alla laster är konstant. Mitt bekräftelsebehov har nog bara bytt spelplan och handlar nu mer om prestation än utseende och charm.

Men alltså, jo jag gillar fortfarande komplimanger som känns ärligt menade och utan baktanke. Jag blir glad av dom. Och jag ger en hel del komplimanger själv med. Särskilt till barnbarnen vilket jag får lite dåligt samvete över.
Jag är typen som kan säga till en främmande kvinna att hon har ett fantastiskt hår eller en underbar klänning.
Och som sagt, allra gladast blir jag över komplimanger som har med prestation att göra.
Jag fick två stycken i veckan, av kollegor angående min yrkesroll och blev genuint jättelycklig över dom. Att någon tycker att man duger och till å med mer än så.
Jag ska verkligen tänka på det... komma ihåg... när jag blir erfaren hur oerhört viktigt det är att se och berätta för färskingarna när de gör nåt bra.

Vilka komplimanger brukar du få? Vilka gör dej gladast?
Utseendemässigt får jag mest komplimanger för mina ögon.
Annars får jag ofta höra att jag är klok och att jag alltid verkar så lugn/ trygg.
Och det är ju fint. Lugn och trygg.

Puss/ Asta

fredag 12 oktober 2018

Rekommenderar du Dogue de Bordeaux?


Bilden kan innehålla: 1 person

Foto: Första mötet med Gottfrid som är 4-5 veckor.  Man SER kärleken, eller hur?

 Jag har skrivit om hundrasen i mitt hjärta och om att leva med Dogue de Bordeaux vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Men igår fick jag lite frågor om rasen på Instagram och eftersom jag ville ge ett utförligt svar så passar bloggen bättre som format.
Så här skriver Svenska kennelklubben om rasens mentalitet: Rasen är väldigt trogen sin familj. Kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre.

Jag tycker inte att det säger så där jättemycket. Läser man på olika hundraser står det ofta något liknande.
Dogue de Bordeaux är verkligen rasen i mitt hjärta!
Jag har levt med dem sedan 2005 och i mina ögon finns det ingen ras som är vackrare, mer charmerande eller så komplett som denna.
Det finns många härliga hundraser, men i jämförelse blir allt annat kompromisser.
Den har fantastiska egenskaper och det är en lycka att ha "hittat hem" så, men det är inte en ras för alla. 

Med det menar jag inte att det är en "svår" ras att ha att göra med.
Min erfarenhet är att Dogue de Bordeaux är förarvek och mjuk.
Det är ingen hund som skall gormas på, absolut inte bestraffas fysiskt och de behöver vara nära "sin människa."
De älskar sin familj men väljer ut "sin människa", när jag hade tiken Märta trodde jag aldrig att jag skulle få en så mammig hund igen. Hon visade sej vara ingenting jämfört med Gottfrid. 


Det jag menar när jag säger att det inte är en hund för alla är dels det uppenbara, det är en stor hund. Vikt för hanar minst 50 kg, för tikar 45 kg men de flesta individer är åtskilligt större än så. Min Gotteman, som främlingar brukar tycka är enorm, är en liten spädis på ungefär 55 kg.
De är lågt ansatta med kraftig bröstkorg och nacke och blir outgrundligt starka.
De är ofta buffliga och står nåt i vägen... ett bord eller så... så flyttar de helt enkelt på det.
Men framförallt, och det som jag tror många människor inte uppskattar (nej, jag pratar inte om dreglet nu) är att de är sina egna.
Min gosse är synnerligen ouppfostrad och egensinnig men det är lixom ingen ras som har något större will to please. Tvärtom, de vet bäst själva.
De är relativt lättlärda men lyder bara om de har lust och sällan särskilt kvickt.
De vill gärna göra tvärtom.
Ett ex jag berättat om förr är hur båda mina Ddb tjatat om att få gå ut, svansat efter mej, gått till dörren men när jag tar kopplet går de å lägger sej under trappan.
"Gå ut? Nu? Nej du, det skulle du tänkt på förr."
Och man måste lixom gilla den egenheten annars blir det jobbigt.
Jag har haft brukshundsraser innan och det ÄR som natt och dag. 


En egenhet de har som jag inte kan förklara men som jag hört många Ddb ägare vittna om är deras förmåga att se till att bli bortskämda.
Jag själv... och många andra... har varit vana hundägare och haft vissa "principer" som fullständigt trillar på ändan med en Dogue de Bordeaux.
De ligger i sängar. I soffor. Sitter i trädgårdsmöblerna. Kommer på inkallning om de vill. Skäms bort med diverse godsaker. Ser till att de blir behandlade som de är värda helt enkelt! Som bortskämda småbarn.
Ja, det låter kanske vansinnigt men vänta du bara...
Jag vet inte hur de gör. Bara ATT de gör det. 


De är lojala familjemedlemmar. Tåliga med barn.
De behöver bara måttligt med motion och hjärngympa. Det viktigaste för dom är att få hänga med dej. Varesej du ser på film, springer i skogen eller sitter å fikar.
Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Det behöver inte uppmuntras. Det finns där.
Men de är inte bjäbbiga och gapiga. De ger ett par rejäla skall för att tala om att de finns.
I olika grad kan de vara avvaktande till främlingar.
Det blir en del generaliseringar, men min uppfattning är att det är som med många andra raser, tikarna är något vassare/ skarpare i lynnet än gossarna. 


Hälsomässigt har de en del att önska. Tyvärr.
Det är leder, hudproblem, andningsproblem, cancer, hjärtproblem.
Det och deras levnadslängd är rasens enda minus och det enda som fått mej att fundera på att byta ras nästa gång.
Dogue de Bordeaux är en ras som mognar sent. Som inte är helt färdig i skallen förrän de är 4-5 år. De lever sällan längre än till 7-8 år och jag vill njuta av min hund längre än så. När de dör... att de faktiskt gör det... är ju så in i helvete smärtsamt att man varje gång tänker att det inte är värt det, men på nåt sätt så är det det ändå. Och då vore det ju tacknämligt om man fick ha kvar sin älskling ytterligare några år.  


Hur som helst, Gottfrid är Gudasänd. Jag är så tacksam. 

Puss/ Asta 

Foto: Dagens bild. Gottfrid fann visst en lerpöl. 

Bilden kan innehålla: hund, utomhus och natur

torsdag 11 oktober 2018

Hur kan det vara rasism om man bara säger sanningen?



Påfallande många rasister menar att de inte alls är rasister!
De är sanningssägare. Låter ju rätt så flott?
De är motsatsen till naiva, vänsterblivna, godhetsknarkare.
De är realister och de är oroade, men de är INTE rasister!
De är faktiskt så jävla nervösa att de är beredda att köpa en konservativ ekonomisk högerpolitik för att "få strängare tag" och "ännu mer stängda gränser."
Tja, det får väl kosta lite sjukvård och barnomsorg då.

En människa i min närhet tillhör just den här kategorin.
Delar frekvent och uteslutande nyheter som på något vis handlar om problemen med invandringspolitiken. Med invandrare. Med muslimer i synnerhet.
Det handlar om brott invandrare har begått, det handlar om slapp lagstiftning kring återvändare is soldater, det handlar om dokumenterat dålig kvinnosyn osv.
Ja  ni förstår.
Aldrig något positivt som en invandrare har gjort.
Aldrig om något brottsligt en svensk har gjort.
Ta med fan aldrig ens en söt kattbild ens.
Och det är då... då... det blir rasistiskt.

Jag är aldrig inne och läser på rasistiska sajter så som Realisten, Avpixlat, Nyheter idag, Fria tider och allt vad de heter men vad jag vet så ljuger de inte i sina artiklar. Nej, men de gör precis som min bekant ovan här, de delar ensidigt en negativ bild av människor med utländsk härkomst och är totalt likgiltiga för den kriminaliteten som svenskar ställer till med.
Då är det nämligen inte lika upprörande med att unga kvinnor våldtas längre eller om kvinnor misshandlas till lydnad inom äktenskapet.
Då viftas det bort... antingen beskrivs det som sällsynt eller oxå som om gärningsmannen då skulle vara sjuk. Till skillnad mot när han är muslim, då är det hans ursprung och religion som är orsaken.
Det är ju inte precis någon hemlighet att det riksdagsparti som pratar mest och högst om invandrares brottsproblematik är Sverigedemokraterna och de är oxå  det i särklass mest brottsbelastade partiet.
Samma sak var det med medborgargarderna som skulle "patrullera svenska gator för att kvinnor skulle känna sej trygga", där var en majoritet av startgruppen dömda för våldsbrott (ofta mot kvinnor!)

Jag citerar en av husgudarna GW Persson: " Invandringen till Sverige under de senaste femtio åren har haft stor betydelse för våra ekonomiska framgångar och tillväxt. Nittiofem procent av de invandrare och flyktingar som kommit hit är precis lika strävsamma och hederliga som de nittiosju procenten av vår ursprungsbefolkning är. Skillnaden på två procent är det givna resultatet av att det kostar på, både mänskligt och moraliskt, när man måste flytta på sig."
För så är det så klart.
De allra flesta människor som flyr hit gör det för att få ett bättre liv för sej själva och sin familj. Eftersom jag arbetat inom vården i många år så har jag lärt känna många människor som kommer från andra länder.
På den medicinavdelning där jag arbetade innan var kanske hälften av undersköterskorna av utländsk härkomst och majoriteten av läkarna likaså.
Alla dessa strävsamma människor som ställer klockan, går till jobbet, utför en arbetskraft med en kompetens som gör vårt land rikare, betalar skatt, köper varor osv... alla de människorna får aldrig några tidningsrubriker.

Bortsett från att den selektiva blicken och urvalet blir till en rasistisk handling finns ett annat rasistiskt problem (bara idag står det om tre olika svenska mördare och vår värsta våldtäktsman genom tiderna (oxå en riktig viking) i Aftonbladet men detta har inte rönt något intresse alls utav "Sanningssägarna.")
De problem vi ser för mycket av i våra storstäders förorter så som gängskjutningar, narkotikakrig, bilbränder osv är brott begångna av svenskar!
Ja, kanske många med utländskt klingande namn och mörkt hår men lik väl ungdomarna som är födda i det här landet, som har gått på föris och skola här.
Det visar på att problemet inte har någonting med etnicitet att göra, det beror på någonting annat. Något mer komplext. Inte lika lättlöst som utvisa-stäng gränserna- hårdare straff- mer poliser-lås in dom.
Det går naturligtvis att komma till rätta med men det kräver insatser både nu och sen och inom många olika områden. Skola, polis, socialtjänst, kriminalvård, fritidsverksamhet.
Sånt krångligt gillar inte populistiska partier eller deras väljare.


En annan sanning som sanningssägarna avskyr är det faktum att brottsligheten inte går upp. Gängskjutningarna har blivit fler, det är allvarligt men handlar ändå om ett fåtal hårt kriminella, men totalt sätt minskar brottsligheten.
Dom ljuger sa Bull
Klart de mörkar
sa Bill

Puss/ Asta

Valptänk


Bildresultat för valp


En person jag känner står i begrepp att skaffa sej sin första egna hund.
Åh vilken lycka det är!
Att vänta de där veckorna är som en graviditet, en tid full av längtan, planering, drömmar å glädje... och så lite oro för hur det ska bli.
Tre valpar har jag själv hämtat hem som vuxen. Alla tillfällena har varit lika speciella på olika sätt. Det är dagar med känslor man minns lika tydligt som när människovalparna kom till en.

Min första valp, en Bouvier des Flandres gosse på 10 veckor hämtade jag i Lysekil 1991. Min senaste, en Dogue de Bordeaux kille på 8 veckor i Skåne 2012. Min Gottfrid.
Samma lycka men som hundmamma helt olika.

När jag köpte min första hund var auktoritet något som var på tapeten.
Ledarskap. Exempel från djurvärlden där de dominanta alfadjuren styrde flocken med järntass.
Anders Hallgren och hans gelikar hånades i de kretsar jag tränade hund.
Människor som använde godis vid hundträning gjordes fåniga.
Jo jo, om hanhunden ska välja mellan köttbulle å löptik då hö hö hö.
Det tränades med disciplin, strypkoppel och att slänga på rygg.
Och jag har fortfarande så enormt dåligt samvete över vad jag utsatte min första hund, min Baroni makaroni, för.

Min syn på ledarskap idag står för något helt annat.
Den står för trygghet. För kärlek. För gemenskap.
Ur mina händer skall bara godis eller smekningar komma.
Aldrig smärta. Aldrig bestraffningar.
Att tillfoga en hund smärta är ett lika stort nederlag som att tillfoga ett barn det.
Genom närhet och initiativ har jag etablerat ledarskap med mina två senaste hundar, mina doguar.
Att bära valpen. Ha den sovandes i famnen. Låta den sova bredvid om nätterna.
Ja, självklart krävs det mer men jag tror just detta, att lära hunden behovet av fysisk närkontakt är väldigt viktigt.
Initiativ till mat, aktivitet och vila. Initiativ till att avgöra vem som får ta kontakt med valpen och hur. I att hunden inte behöver ta den typ av beslut, det tror jag mycket på.


Gottfrid är en vansinnigt ouppfostrad hund. Han kan sitt, ligg, stanna, hit och ytterligare några kommandon som han i princip gör när han har lust.
Med nästa hund ska jag vara mer noga, åtminstone med stanna och kom hit, men Gotteman har alltid tillåtits vara sin egen.
Jag är hans flockledare ändå. Han håller sej till mej, både ute å inne, han följer efter i samma stigar jag går, han litar på att jag löser situationen.

Jag tror på tydlighet vid inlärning. Att belöna rätt beteende och ignorera det dåliga. Jag tror man kommer jävligt långt med köttbullar.
Jag höjer/ skärper väldigt sällan rösten till honom vilket gör att han reagerar när det väl händer. Men det har väldigt sällan varit några problem med honom.
Han är en snäll hund. Han har kanske inte bråttom med att lyda men han vill inte på riktigt göra fel.

Ska jag ge min vän tre råd med sin valp bortsett från att läsa litteratur om hundar så är det...
Närhet
Passivitetsövningar
Lek i avvägd dos.

Det ska bli spännande att följa den lilla krabaten.

Puss/ Asta

onsdag 10 oktober 2018

Föreställ dej att det var din make, pappa eller son


"Jag tror inte att någon vill att en våldtäktsman ska gå fri. Jag tror att alla vill att antalet fällande domar ska bli högre. Men när Cicci Wallin går ut och agerar domare och bödel på samma gång, trots att Fredrik Virtanen blivit friad så går det emot alla rättsliga och demokratiska principer. Vi kan aldrig med säkerhet veta vad Fredrik har gjort eftersom utredningen lades ner, men vi kan med säkerhet säga att i lagens mening är han oskyldig, och därmed är det Cicci gör ett brott.
Sätt in dig i situationen att det vore en make, far eller en son till dig som blir anklagad för våldtäkt. Den manliga familjemedlemmen uttrycker om och om igen sin oskuld och blir också friad från brottet. Målsägande väljer då att offentligt gå ut och anklaga personen vilket gör att han förlorar jobb, vänner och rykte. Likt situationen med Fredrik så går det inte att säkerställa vad som hänt.
Det är enkelt att säga att man står för de demokratiska principerna tills man tvingas att försvara dem."



Det kom en kommentar... ja, en styck... men den var intressant och jag kände att jag ville viga ett inlägg åt den.
Först vill jag säga till er som kommenterar under Anonym. Det är helt ok att inte ha konto, men kan ni inte sätta ett namn eller ett alias så jag har någon att tilltala?
En del Anonyma kommer mest in för att bråka eller säga nåt spydigt, men en del av er säger vettiga saker, för en diskussion eller vill bara hålla med. Gör det då men snälla sätt ett namn under.
Den här "Anonym" håller inte med inlägget nedan, läs gärna det först om du inte gjort det, men jag uppfattar det som en ärlig diskussion och det uppskattar jag!

Så.
Som jag skrev i inlägget nedan, det är ingen enkel sak det här med odömda män som anklagas och namnges i traditionella eller sociala media.
Egentligen är det en grundsten i ett demokratiskt samhälle att människor skall dömas av domstolar och aldrig av folket.
Men samtidigt är det inte så enkelt, komplexa problem är sällan det.
Jag gissar att Anonym är en man och jag vill utgå från ett stycke av hens kommentar: Sätt in dig i situationen att det vore en make, far eller en son till dig som blir anklagad för våldtäkt. Den manliga familjemedlemmen uttrycker om och om igen sin oskuld och blir också friad från brottet. Målsägande väljer då att offentligt gå ut och anklaga personen vilket gör att han förlorar jobb, vänner och rykte.Jag vill kontra med motsatsen, föreställ dej att din hustru, mamma eller dotter blivit utsatt för en våldtäkt och gärningsmannen går fri. Så som den överväldigande majoriteten av våldtäktsmän faktiskt gör. Föreställ dej att din hustru/ mamma/ dotter dessutom fick vetskap om att övergreppet hon råkat ut för inte var en engångsföreteelse. Det var ett mönster hos denna man, över åratal att våldta, förgripa sej på, gå över gränsen mot andra kvinnor.
Är det då inte magstarkt att hon i tystnad skall slicka sina sår, acceptera att ord stod mot ord och hålla käften?

Låta denna mäktiga man, som gjort sej en karriär på att på ledarsida vara den perfekta Pk snubben.
Jag tycker att det är att begära för mycket av någon enda människa! 


Vi kvinnor har fått nog nu.
Vi inser att samhället inte är med oss. Att våra berättelser fortfarande ses på med tvivel. Att vår nykterhet, vår klädsel, vårt uppförande, vår sexuella historik skall dissekeras. Att vår hjälplöshet skall ifrågasättas.
Varför skrek du inte? Slogs du? Fanns där nåt vapen? Hur full var du egentligen?
Som om det hade  N Å G O N   J Ä V L A  betydelse?
Som sagt, så räknar BRÅ med att 1 % av alla våldtäkter leder till fällande dom.
Det finns inget annat brott där det är så låg sannolikhet att du får stå till svars.
Det är, i princip, riskfritt att våldta en kvinna.

Jag förstår, och delar, frustrationen över detta! 
Jag förstår, och delar, inställningen att vi inte längre kan vara tysta.
Att det oxå är en viktig demokratisk princip, att hälften av mänskligheten skall kunna känna sej trygga! 


Puss/ Asta

söndag 7 oktober 2018

Skulden, rättsliga principer och män som hängs ut trots att de frias.

Bilden kan innehålla: 2 personer


Bild: Lånad av Mal Hultgren. Den är fantastisk!

Hör ni, jag tänkte prata om nåt som inte är helt enkelt.
Åtminstone jag har delvis motstridiga känslor.
Det här med att hänga ut icke dömda män på nätet och de fakto att de inte är dömda för brott ändå får problem med sina karriärer.
Vi har ju några aktuella fall just nu.
Skribenten, programledaren och komikern tänker jag på då.
Fredrik Virtanen, Martin Timell och Soran Ismael.
Samtliga anklagade för bland annat våldtäkter. Alla friade.
Och därmed, i lagens namn... oskyldiga.

Jag är demokrat också när det kommer till brott och straff.
Jag tycker inte polisen ska utreda polisen.
Jag är emot dödsstraff även för de allra vidrigaste brotten.
Jag är mycket tveksam till att längre straff har någon som helst avskräckande effekt på brottsligheten.
Jag tycker att interner på fängelser ska ha rätt till bra mat, meningsfulla aktiviteter, idrott, i den mån det går internet, bra sängar, trygghet och framförallt en meningsfull vård.
Jag tycker vi borde ha ett system där resning kan begäras enklare om ny information framkommer.
Jag står upp för att häktestiderna skall minimeras.
Att alla skall dömas rättvist och att inga tvivel får finnas om skuldfrågan.
Jag tycker alla skall ha rätt till en ny chans efter avtjänat straff.
Och jag tycker... egentligen... att den som bedöms oskyldig också är att betrakta som oskyldig.

Men den sista punkten är den svåraste!
När det kommer till brott mot kvinnor och i synnerhet våldtäkter är de fällande domarna få.
Beräkningar finns på att ungefär 1 % av alla våldtäkter leder till fällande dom.
Det ligger i brottets natur. Skam, många som inte anmäler. Rädsla, många vågar inte anmäla. Det är sällan fler inblandade än de berörda och ord står mot ord.
Men det innebär inte att våldtäkten inte ägt rum.
Det innebär inte att offret inte har ärr som kanske är livslånga.
Jag har själv varit utsatt för tre våldtäkter. Skulle man gå efter nuvarande lagstiftning så ännu fler. Samtliga begångna av svenska män... vilket är oväsentligt för mej.  Jag har inte anmält. Jag la skulden och skammen på mej själv.
De av mina vänner som varit utsatta för våldtäkter har heller inte anmält.
Statistiken säger att om vi gjort det så hade de med största säkerhet inte ha fällts. Att våldta en kvinna är i stort sätt riskfritt.
Det betyder inte att det inte skett. Och att det kostat oss en eller ett par terapitimmar och förmodligen en sämre självbild och självrespekt än vad vi annars hade haft.
Jag har bortsett från min egen utsatthet ett fall från min uppväxt jag tänker på i dessa lägen.
En ung flicka, bara ett barn, våldtas upprepat av sin far. Samma man som körde tungan i munnen på mej och tog på mina knoppande bröst när jag var typ nio.
Hon berättade för en skolsköterska. Som kontaktade polisen. Som genomförde förhör. Hon fick genomgå läkarundersökning. Träffa psykolog.
Efter hot av sin egen mamma tog hon tillbaka alltihop.
Sa att hon hittat på.
Alla visste att DET inte var sant. Vi anhöriga, polisen, läkarna, psykologen.
Men han gick fri.
Han gick fri!!! Och satt med på våra jävla kalas och julaftnar i många år efter det.


Om man inte anmäler så kan man ju inte heller förvänta sej någon upprättelse.
Men om man nu har modet, kraften, orken att genomföra en polisanmälan för det brott och den enorma kränkning det inneburit och mannen i fråga frias, är det då rimligt... finns det någon som helst rimlighet... i att offret, inte nog med att hennes redogörelse inte höll hela vägen, dessutom skall hålla tyst???
Ja, jag frågar. För det står samtidigt mot den mycket viktiga demokratiska principen att det i vårt land är domstolen som dömer, och den som frias är att betraktas som oskyldig.
Jag tycker inte att det är helt enkelt.
I det, just nu allra mest omdiskuterade fallet Fredrik Virtanen- Cissi Wallin och där steken nu är den omvända, Wallin riskerar åtal för förtal, är problemet än mer prekärt.
Wallin fick kännedom om att hon inte var ensam om att ha blivit utsatt för Virtanen. Ett dussin andra kvinnor har berättat till henne ( några har jag för mej, har även polisanmält men det kan jag inte svära på) om övergrepp och våldtäkter begångna av samma man.
Cissi Wallin hade inte bara hämnd och rening för egen del i åtanke när hon gick ut med hans namn publikt. Hon ville även varna för en farlig person.
En farlig person, helt olämplig för det prestigefulla och maktfulla arbete han då hade.
Nu har, Fredrik Virtanen, enligt egen utsago svårt att få jobb, hans karriär har gjort tvärstopp och han har problem med försörjningen. Trots att anmälan, som gjordes flera år efter övergreppet, aldrig ens ledde till åtal.
Rätt eller fel?
Ja ni får döma själva och som sagt, jag tycker inte det är enkelt men jag tror på Cissi Wallins redogörelse och jag förstår hennes motiv.
Jag önskar att jag haft modet att göra samma sak med mina förövare.

Puss/ Asta

lördag 6 oktober 2018

Jag som är så klok annars

Bildresultat för whiskas

Om jag gjorde ett seriöst intelligenstest är jag ganska säker på att jag skulle hamna någonstans strax under medel. Intelligens är ett svårdefinierat begrepp men jag är mer klok än smart. Har förmodligen betydligt högre EQ än IQ. Det är lustigt det där, att det så sällan hänger ihop.
Intelligens och klokskap.
Nu har jag ingen studie på detta, men min erfarenhet säger mej, att de flesta i min omgivning är antingen eller.
Och jag kategoriserar mej alltså som hyfsat klok.

Men det gäller tyvärr inte allting och alla områden.
Och ett område där jag verkligen kör huvudet i sanden och lallar på som om det inte fanns en morgondag eller som om problemet försvinner om jag negligerar det är pensionen.
Jag är 49 år gammal. Jag kom i arbete sent i livet. Strax innan trettio.
Jag har pluggat som vuxen i åtta år ( 1 år grundvux, 2 år komvux, 5 år högskola) och jag arbetar inom en låglönesektor.
Jag har därtill aldrig pensionssparat eller engagerat mej i att placera min tjänstepension.
Att jag lever i ett äktenskap vid pensionering är långt ifrån säkert. Ingenting i livet är säkert flickor, allra minst våra relationer.
Jag ligger... som ni hör... jävligt risigt till och jag låtsas som om problemet inte existerar. Och tyvärr är jag inte ensam.

Jag var och lyssnade på en man som informerade om pensioner för ett tiotal år sedan. Han pratade om just det här med osäkra relationer och hur otroligt många förtvivlade äldre kvinnor han talat med som varit hemma med barnen under många år  för att sedan, kanske, arbeta deltid med låg lön och som på ålderns höst blivit lämnade av sin make, genom död eller oftare än yngre förmåga, och som nu satt i skiten. Eller i fattigdom för att tala klarspråk.

Befolkningen blir allt äldre. Och nu är ingenting mot hur det kommer att vara när sextio och sjuttiotalisterna blir gamla. Allt färre ska försörja allt fler.
Många blir arga när politiker pratar om att vi måste vara beredda att arbeta längre, och jag förstår det, inom många yrken orkar människor inte ens arbeta heltid i sin glans dagar och de är slut i sina kroppar långt innan det som är pensionsdags idag.
Å andra sidan förstår även jag att det aldrig kommer att gå ihop!
Och samtidigt finns det inom breda kretsar av småbarnsmammor en ny romantisering kring hemmafruslivet. Och jag förstår det!
Att både yrkesarbeta (särskilt heltid vilket eg krävs) och att sköta hem och barn kan slita ner den starkaste. Unga kvinnor ser kanske inte heller på sina äktenskap med den krasshet som krävs. Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk, mer än vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, för samboförhållanden är siffrorna ännu dystrare.
Strutsmentaliteten som jag beskrivit ovan om mej själv gäller även dem.
Men jag är mer kreativ när det gäller andras problem än mina egna.
Om du som kvinna är hemma med barn längre än din partner så kompensera upp för det ( åtminstone lite grann) genom att partnern får betala ett rejält pensionssparande som investeras klokt i lagom riskfyllda fonder.

Jag läste någonstans (nu har jag glömt var) om fyra vuxna barn med stabila inkomster som varje månad betalade in en guldkantssumma till sin mamma.
Hon hade varit hemma med dem när de var små och nu var det paybacktime.
Barnen ansåg det orimligt att mamman som alltid funnits för dem och försakat så mycket skulle sitta utan marginaler när de hade goda inkomster och ett bra liv.
Jag tycker de har alldeles rätt. Men när jag pratat med några av mina barn om detta ser de på mej som om jag fullkomligt tappat det och inte är riktigt klok.
Det kan jag alltså inte hoppas på som någon "kreativ lösning" för egen del.
Jag tänker att jag därför får försöka mej på att spela med de kort jag har.
Placera de pengar jag har på ett lite mer riskfyllt sätt än vad jag egentligen är bekväm med för de där stackars slantarna... de måste helt enkelt växa!
Har ni sett vad en burk Whiskas kostar?!

Puss/ Asta