Så trött på den som är jag

De sista dagarna har jag haft en oro och en stress i kroppen.
Jag har försökt placera den och "hitta källan" men jag vet inte vad det är som stör min sinnesfrid. Det är nästan den värsta sortens oro, den som inte går att påverka eller åtgärda. Jag vet inte om andra känner så här och kan förstå hur jag menar?
Ångesten är påtaglig och konstant men inte rivig eller akut.
Det är inga gråtfester eller behov av att andas i fyrkant jag pratar om.
Det är mer som ett konstant obehag, ett jobbigt sug i magen och en känsla av att någonting... hemskt... kommer att hända. En diffus jobbig jävla klump i magen, nervösbajsande och en värk i vänster lillfinger. Jag får alltid ont i den leden när jag har ångest, märkligt eller hur?

Jag har försökt att vara snäll mot mej själv.
Sova mycket, tagga ner på krav, äta bra, vistas utomhus med min hund, shoppa nåt onödigt. Det är sånt som kan fungera. Denna gången gör det inte det.
Jag kommer på mej själv med att spänna axlarna och andas högt upp i bröstet och jag slutar bara med det medan jag aktivt tänker på det.
Om kvällarna när jag ska sova biter jag ihop tänderna hårt och samma sak där, medan jag aktivt tänker på att slappna av i käkarna fungerar det utmärkt men släpper jag fokus så...

Jag har ju mått så här många, många gånger i mitt liv och vet hur jag blir då.
Bland annat får jag svårt att göra de allra enklaste saker... ringa ett samtal, posta ett brev, omboka en tid, skicka ett mail och därför samlas det på hög och skapar ännu mer stress.
Eller jag grämer mej över saker som förvisso är förargliga men som inte är katastrofer. Tex så skickade jag efter ett par sandaler jag så gärna ville ha (hade ett par sådana förra året och älskade dem) från en tvivelaktig sida, de var rätt dyra, kostade väl 7-800 och sen fick jag betala ytterligare 100 kronor i tull.
De fick vara värda det.
Idag kom paketet. Från Kina?! Och i stället för mina älskade sandaler var det ett par mycket fula gympaskor i extremt låg kvalitet och jag har ältat detta hela dan.
Som grädde på moset åkte plånboken med en plåt bullar in i ugnen (fråga inte!) och tydligen mådde varken mitt mastercard eller icakortet så väl av 225 gradig värme. Inte plånboken heller.

Alltså jag vill inte va sån här! I synnerhet när jag inte vet vad som är fel.
Det känns som om jag är ensam i världen om det och "alla andra" är så jävla stadiga å jämna å dugliga. Jag har varit det i hela mitt liv till å från och jag är trött!!! på det.
Trött på mej!

Sorg och ursinne

Jag minns det så tydligt, hur jag brukade iaktta dem i smyg.
Två ovanligt vackra småbarnsföräldrar, hon nätt och flicksöt, han med perfekta drag och svallande hår. Ofta med armarna om varandras midjor eller hand i hand.
Sociala, gott om vänner. Deras lilla barn. Deras fina hus.
Så avundsvärda på så många sätt.
Tills jag fick veta att han bedrog. Kallade henne både det ena och det andra. Beskar hennes frihet. Slog. Ofta, hårt och utan förvarning.

Den här kvinnan är tyvärr inte den enda kvinna jag känt som blivit misshandlad av mannen hon levt ihop med. Vi känner alla par som dessa och om vi inte tror oss göra det så har vi garanterat fel.
Svin som slår kvinnor finns i alla ålders, yrkes och sociala grupper.

Jag har precis som många andra sett dokumentären om Josefin Nilsson på svt.
Jag kände till historien om att hon levt med och blivit misshandlad av Örjan Ramberg sedan innan. Även Lena Olin, oxå hon ett ex till nämnda man, har berättat om den terror han utsatte henne för.
Men historien hade hos mej fallit lite i glömska. Den gör ju lätt det när det finns så många kvinnor i vårt samhälle som drabbas av mäns våld.
Många, många kvinnor har hunnits dödas och ännu fler slås sönder å samman av mannen de en gång älskat sedan Josefin Nilsson dog 2016.
Men likväl, dokumentären drabbade mej med full kraft.
Denna vackra, begåvade, levnadsglada kvinna som bröts ner psykiskt och fysiskt. Som av misshandel gick sönder så brutalt till både kropp och själ att hon aldrig hämtade sej. Som tvingades leva sina sista år med värk, ångest och morfinberoende. Tystnade. Bröts ner. Dog.
Medan Örjan Ramberg dömdes i två instanser och slutligen fick TRE MÅNADERS VILLKORLIGT för att därefter stå på våra förnämsta scener och hyllas som om ingenting hade hänt. Med kollegor, chefer och uppdragsgivares goda minne.
Det stora geniet.
Den hetlevrade konstnären.
Kvinnokarlen som har temperament.
Fy fan.
Fy fan på ren svenska.

Jag är så trött på det här!
Det låter som en klyscha att säga att "den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hemmet" men det är inte desto mindre sant för det.
Bakom lykta dörrar misshandlas tusentals kvinnor varje år.
Och det farligaste en kvinna kan göra är att lämna en kontrollerande man, det är efter att det har hänt vi ibland får läsa i tidningarna om kvinnor som blivit mördade.
Och jag blir frustrerad och ledsen och arg över att det bara får fortgå.
Att det nästan bara är kvinnor som kämpar och protesterar och kräver förändring. I de fall män höjer sina röster är det med några få undantag för att skylla på "andra kulturer." Att använda oss kvinnor och vår utsatthet som ett alibi för att få uttrycka sin rasism. Trots att våld mot kvinnor utfört av en närstående man sker i alla kulturer, i alla länder och har gjorts i alla tider.
Kvinnor. Vi är ingen liten subgrupp. Vi är den här planetens halva befolkning!
Hur kan samhället inte göra mer för att förebygga, skydda, straffa och ändra på ett uppfuckat mansideal?
Vad skulle hänt om den andra halvan av befolkningen utsattes för samma risker?
Jag vet vad jag tror.

Och feminismen har gått för långt?
Vi kvinnor måste sluta upp att generalisera?
Feminister hatar män?
Va?
Va?!

Puss/ Asta

Jag är så bra!

 


Vi kvinnor är så jäkla bra på att slå på oss själva. Åtminstone är jag det men jag tror att jag pratar för rätt många av oss tyvärr.
Det är så lätt att se de fel man gör och svårare att se det man faktiskt åstadkommer.

Jag har alltid varit sådan. Burit skulden över de tillkortakommanden som jag har som dotter, som mamma, som maka, vän, matte, barnmorska, kollega och kvinna.
Alla dessa livets roller.
Jag kan bli arg men när ilskan väl lagt sej så lyckas jag alltid med att se min del tydligare än den andres. Jag kunde taggat ner, jag borde inte ha sagt, jag borde ha gjort osv.
Jag har lätt att ta på mej saker och ting. Om mannen är deppig, att nån av barnen inte har tillräcklig självkänsla, att mamma inte får någon hjälp i sitt missbruk.
Särskilt är det så med barnen. Det är väldigt lätt att komma ihåg dumma saker man sagt och gjort som självklart påverkat dem.

Allt för sällan tänker jag på hur jävla bra jag är!
Hur mycket jag faktiskt klarat av i livet och det nästan på egen hand.
Jag hade fyra barn och mannen jobbade borta. När han var hemma tog han inte särskilt mycket ansvar över dem heller. Jag har aldrig haft tillgång till barnvakt, inte om jag ville ha "kvalitetstid" och inte om jag var sjuk.
Inte heller nu har jag någon "som tar hand om mej" vid behov.
Jag får alltid förlita mej på mej själv.
Jag var en tillräckligt bra förälder utan att ha några egentliga förebilder.
Jag bröt med en till stora delar destruktiv släkt och flyttade med mina barn för att de skulle få möjlighet till något annat.
Jag skaffade mej en utbildning och en ekonomisk självständighet via grundvux, komvux och högskola. Jag har idag mitt drömyrke och känner att jag faktiskt hör dit.
Jag har läkt mina sår av sexuella övergrepp under uppväxtåren.
Jag arbetar varje dag med att bli en bättre människa.

Det känns lite konstigt att skriva bra saker om sej själv eller hur?
Luktar lite illa lixom.
Men det är sånt bullshit för jag ÄR jäkligt bra och vet du vad? Det är jag säker på att du är med!
Vore vi perfekta och felfria så vore vi inte mänskliga.

Puss/ Asta

Asta recenserar "På egen hand" av Marian Keys

Bok nr 4 detta år. Marian Keyes "På egen hand." 

Oh Marian. Jag har läst samtliga av hennes böcker och allt sedan jag läste hennes första roman "Vattenmelonen" har jag varit förälskad.
Ingen roman har dock nåt upp till "Vattenmelonen", och det behöver inte betyda att de varit sämre utan mer att det var en chockartad upplevelse att bli så besatt av en bok.
Jag läste å läste å läste. Medan jag lagade mat. Medan jag kissade. Medan jag försökte rodda ungarna. Jag var betagen!

Marian Keyes levererar i princip alltid.
Hon skriver inga romaner som kommer bli aktuella för pretentiösa litteraturpris och ingenting man två år efter avslutad bok ligger och funderar på sömnlösa nätter men hon är alltid underhållande!
"På egen hand" handlar om Amy och Hugh som har ett stabilt och kärleksfullt äktenskap. Hugh har alla rätt. Han är omtänksam, pålitlig, en bra pappa, en jämställd man och därtill snygg.
Men en livskris leder till att Hugh bestämmer sej för att lämna äktenskapet i sex månader. Han bedyrar att han kommer tillbaka och att han älskar Amy men han behöver finna sej själv och det skall han göra genom att ta "semester" från alla plikter och roller i livet och luffa runt i Asien.
Amy är förtvivlad. Chockad. Men Hugh låter sej inte övertalas.
Om Hugh har "semester", då innebär det att även Amy har det.
Och vad händer när man sätter ett äktenskap på paus utan begränsningar under ett halvt år?
Plötsligt står Amy ensam med tre halvvuxna döttrar, ett hushåll, en karriär och en frestelse från förr.

Låter det banalt? Det ÄR rätt banalt. Och Amy och hennes döttrar emellanåt hyfsat ytliga. Jag har blivit mer feministiskt medveten sedan jag läste Marian Keyes sist. Ibland skaver det till men jag vägrar låta det störa min kärlek till denna författare och låter mej istället roas och oroas av historien som inte bara är banal utan dessutom rätt spännande, söt och medryckande.
Marian Keyes är en evig kärlek.
Läste ut denna 606 sidor tjocka roman på ett par dagar. Hade inte med mej den i duschen men smet ofta ofta upp till sängen för att läsa.
Betyg: En klar och stark 4:a.

Puss/ Asta

Vi befinner oss i krig

50 människor mördades i terroristdådet på Nya Zeeland.
Femtio människor. Bröder, systrar, makar, barn, vänner, älskande.
Offren presenteras och hedras av Aftonbladet här.
Femtio liv som bara tog slut i ett dåd av högerextremisten inspirerad av Breivik.
Ofattbart.
Oskyldiga människor, flera av dem barn, slaktades i ett av de värsta terrordåd världen skådat.

Jag blir så illa berörd av att tongångarna låter annorlunda när det är en vit man som dödar muslimer istället för tvärtom.
Det talas om att gärningsmannen var psykiskt sjuk... ja, det får vi väl anta att alla som dödar okända människor är?!
Det talas om att detta är ett resultat av politiker som tvunget skall blanda olika folkslag och religioner. Som om det vore ett försvar? Stackarn blev så trött på det mångkulturella samhället lixom.

Hatet och det öppna föraktet mot muslimer skrämmer mej fan så mycket mer än några återvändande IS soldater. Glidningen mot acceptansen av högerextrema åsikter. Rasism som blivit öppen och rumsren. Det skrämmer skiten ur mej.
Samma människor som fortfarande klandrar den svenska regeringen för att de lät nazisterna färdas genom vårt land på 1940 talet uttrycker öppet sina fördomar och förakt mot muslimer... och applåderas för det.
Fy fan.

Jag lyssnade på en terrorforskare på radion. Han talade om det som hänt på Nya Zeeland men oxå om IS. Han sa att IS övergripande och uttalade mål med de dåd som de begått är inte i första hand att döda västerlänningar.
Det är att så splittring mellan kristna och muslimer.
De avskyr det öppna toleranta samhället. De avskyr att man i västvärlden kan vara ex både muslim och svensk, både muslim, svensk och homosexuell.
Genom att så splittring, genom att få oss att ta avstånd mot muslimer i vårt samhälle så driver vi dem till att ta avstånd fån oss. Vilket gynnar IS.

Det är skrattretande (om det inte  vore för att det är så jävla tragiskt) att de... IS och högerextrema terrorister... inte ser hur lika de är. Olika sidor av samma mynt. De hatar kärlek, tolerans, demokrati.
Det är ett krig det här. Ett globalt krig. Vi som värnar demokratin måste stå upp på det sätt som terrorister fruktar allra mest... genom öppenhet och omsorg om varandra, oavsett etnicitet och religion.

Puss/ Asta

Norskan som blev hallänning

En liten uppdatering om hur det går för den norska flickan som blev hallänning kanske?

Ungefär tre månader har vi levt tillsammans nu och det känns som om hon alltid har varit här.Och samtidigt så är det som om saknaden efter Gottfrid tagit ny fart. Glädje och sorg till dessa hundar som blir till mina bäbisar om vart annat.


Mycket har hänt med norskan sedan hon kom.
Hon har lärt sej att sitta. Till å med sitta kvar en stund.
Hörde jag ett wooow?
Hon har lärt sej ligga ner. Och kan ligga kvar en stund.
Hon kommer ostörd på inkallning, går oftast väldigt fint i koppel, vi tränar basicgrunderna för "fot" och vi övar oxå just nu på "sitt som en björn" och "tass" och diverse letaövningar.
Kloklippningen... ehh, den går inte framåt men jag har köpt en kloslip och den accepterar hon hjälpligt. Åtminstone på framtassarna.

Hon har bitit sönder ett par skor. X antal av Noahs leksaker. 2 stycken koppel.
Senast hon bet sönder ett koppel var ungefär en månad sedan.
I morse vaknade jag av att hon kräktes galla och... ja, vad tusan är det?
Jo fyra stumpar läderkoppel på ca 1 dm styck!!!
Som legat där i magen och marinerats sedan i mitten av februari.

Hon är fortfarande lättskrämd och lättstressad och där tror jag inte att omgivningen ser så stor skillnad men det gör jag ändå. Det blir för allt färre saker och det blir mildare. Hon söker allt mer trygghet i mej och agerar mindre ut på egen hand. Vakten är kvar men inte detta gormande på förbipasserande vi hade i början. Män är fortfarande läskigare än kvinnor.

Men ibland förstår jag inte henne. Det är frustrerande och lite skrämmande.
Tex går hon väldigt bra ihop med de flesta hundar och hon träffar sin "kusin" golden retrivern Vega flera gånger i veckan. Det går jättebra på promenad, hyfsat här hemma men hos Vega är det som om hon är rädd för henne.
En gång skenade hon i väg. Bara sprang.
Och Vega är, som valpar kan vara, skitjobbig och gränslös och i fejset på henne hela tiden men varför säger hon inte bara åt henne? Varför blir hon så stressad?

Jag har lite dåligt samvete över att jag inte miljötränar mer.
Är mer i stan, på café, åker buss osv. Men för Bente känns det som att det är nog med miljöträning bara att gå en ny promenad och de gånger vi tagit oss in i stan så blir hon så stressad att jag inte når fram till henne riktigt.
Imorgon står dock miljöträning på agendan. Kanske med besök på café.

Bente har en oerhörd personlighet. Hon är så lätt att älska.
Hon är älskvärd, busig och humoristisk.
Hon är absolut inte dum. Och hon väcker mej varje dag med de allra underbaraste pussarna.

Puss/ Asta

Lördagens sminktips

I mitten av januari skrev jag ett inlägg om att jag förälskat mej i en foundation.
Sensai flawless satin som kostar drygt 500 kronor.
Flaskan tog slut väldigt fort (eller kändes det så för att den var så dyr?) och nu har jag funnit en inte bara värdig ersättare. Jag har funnit en bättre ersättare, i budgetklassen dessutom.
Maybelline Dream satin liqid som ligger i prisklass runt en dryg hundring, alltså en fjärdedel av priset!!!

Resultatet ger samma halvtäckande resultat med samma snygga lyster som Sensai. Den är något krämigare och därmed enklare och drygare att applicera på och den sitter... tja, på det hela lika bra.

Som avslutning måste jag säga att jag är toknöjd med den senaste mascaran jag prövat. Den här kommer jag hålla hårt i länge.
Sumptuous Extreme Lash Multiplying Volume Mascara

 

Puss/ Asta

Asta recenserar "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker

Jag har läst 2015 års mest sålda pocketbok "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker.

Så här lyder en del av texten på bokens baksida: Spåren efter honom slutar i Bankok. Varför har han, en framgångsrik New York-advokat, lyckligt gift och med två vuxna barn, bara gett sig iväg utan förklaring?

Fyra år senare åker hans dotter Julia till Burma som är pappans födelseland för att söka efter honom. Ett gammalt kärleksbrev som aldrig postats från pappan till en kvinna där leder henne dit.
När hon anländer till staden Kalaw verkar hon vara väntad.
En man tar kontakt med henne. Han heter U Ba.
Han säger vid deras möte: Julia Win. Född den tjugoåttonde augusti 1968 i New York. Amerikansk mamma och burmesisk pappa. Ditt efternamn är en del av berättelsen, det har varit en del av mitt liv sedan jag kom till världen. Under de senaste fyra åren har det inte gått en dag utan att jag tänkt på dig. Jag ska berätta allt inom sinom tid, men låt mig först ställa en fråga: Tror du på kärleken?
Julia blir både fascinerad och irriterad av mannen som envisas med sitt sällskap och att han verkar veta så mycket om henne. De främmande dofterna och intrycken gör henne utmattad.  Men hans berättelse fångar henne undan för undan och hon förstår att han är vägen till att finna sin pappa.
U Ba börjar berätta en om hennes pappa från att han föddes och som liten tidigt förlorade sin pappa och därefter övergavs av sin mamma. Han förlorar sin syn och får sin utbildning på ett kloster för munkar.
Han målar med sina ord upp kärlekshistoria mellan den unga blinda Tin Win och flickan med de obrukbara fötterna Mi Mi. Det udda kärleksparet som kompletterar varandra så till den milda grad att de blir till ett.
Sakta men säkert lär Julia känna sin pappa på ett helt nytt vis genom U Bas ord.

Det är en vacker berättelse.
En vacker kärlekshistoria som bitvis verkligen når fram till mej när jag läser den. Kanske hade jag blivit mer drabbad om jag inte läst den så upphackat och korta stunder i taget. Periodvis har jag svårt att släppa det mystiska, vem denna U Ba är och hur han kan veta så mycket. Om det inte vore så att historien i övrigt har närmast övernaturliga drag med att den blinda Tin Win utvecklar en så god hörsel att han på långt håll kan höra och utskilja exempelvis olika människors hjärtslag hade jag nog förstått tidigare.
Romanen är på 333 sidor och hade med fördel kunnat krympas åtminstone 50 sidor. Ändå är den vacker och en läsupplevelse att minnas och jag tror alldeles säkert att jag kommer läsa fler böcker av denna författare.

Betyg: En något blek 4.

Puss/ Asta

Se. Se. Se

Har ni sett den här serien?
"Bröllop,begravning och dop" signerad Colin Nutley och med några av våra mest folkkära skådespelare.
Den har visats på C more men nu finns även hela serien på tv4play för den som känner sej manad och snälla GÖR det, känn er manade för det är en så... en så vacker historia om livet.

Livet är snårigt och märkligt och blir sällan som man tänkt sej.
Ju äldre man blir desto mer inser man det. Livet är sällan, för att inte säga aldrig, svartvitt och inte människor heller.
Inte bara onda människor gör dumma saker och relationer går sönder alldeles oavsett hur väl man vill och hur gott uppsåt man har.
DET tycker jag visas på ett fantastiskt sätt i den här serien.
Det tycker jag att Colin Nutley är mästerlig på att visa i sina produktioner.
Karaktärerna får själ och hjärtan och alldeles oavsett hur gräsligt de beter sej... tänk Rut i Änglagård... så förstår man dem å älskar dem.

Jag tycker mycket, mycket, MYCKET om Helena Bergström i nästan allt hon gör men här i "Bröllop, begravning och dop" glänser Maria Lundqvist allra klarast och allra mest trovärdigt.
Om någon läser här som inte sett serien men som blir sugen så ska jag inte avslöja så mycket mer om handlingen än så. Gillar du annat Nutley har gjort så kommer du att tycka om den här.
Paret Nutley och Bergström får en del kritik för att de arbetar så mycket ihop.
För att hon får alla hans huvudroller. Och nu dottern som fått vara dotter i två produktioner.
Jag ser det som en styrka, han får ut max av dem eftersom de känner varann så väl, men oxå samspelet Bergström och Lundqvist har gjorts förut, och det märks. De är oerhört samspelade.

Se. Se. Se.
Och ni som har sett, vad tyckte ni?

Efter att i sista delen blivit så oerhört tagen av Maria Lundqvist blir jag sugen på att se om en gammal film där hon (oxå) är fantastisk. "Den bästa av mödrar."

Puss/ Asta

Internationella kvinnodagen

Att säga "grattis" på Internationella kvinnodagen är inte riktigt okej inom feministiska kretsar. Och jag förstår och instämmer... självklart... i detta resonemang.
Det här är ingen dag att hylla sin frus härliga bröst eller mammas fantastiska köttbullar. Det här är en dag att uppmärksamma alla de orättvisor, allt våld, hot, hat och diskriminering världen över som kvinnor utsätts för och som behöver stoppas!
I stället för att ge din fru en blomma idag så säg ifrån mot ett sexistiskt skämt på jobbet.

Men ändå, likväl, vill jag säga grattis till mej själv... och de systrar som vill...  idag.
Jag ÄR trots allt glad och stolt över att vara kvinna!
Jag skulle inte vilja byta med vilken privilegierad man som helst.
Att vara kvinna är för mej att vara en helare och mer komplett människa.
En människa med tillgång till alla sina känslor och med förmåga att sätta ord på dem.
En människa med fysisk och psykisk, med förmåga att skapa och föda ett nytt liv och att därmed utstå den värsta fysiska smärta som går att uppmäta.
En människa med förmåga att själv tillverka mat till denna avkomma.
Och det starkaste av allt kanske, en människa med omsorg om de sina, med att sätta sej själv åt sidan, att våga älska och att göra det med hela sin person.

Det är lite sorgligt. Jag tittar på mitt barnbarn Noah som springer kring benen på mej och jag tänker att mycket kommer vara enklare för dej än vad det varit för mej. Men mycket kommer oxå att vara svårare. Kanske omöjligt när det kommer till att vara en hel människa.
Pojkar och män är även de begränsade inom många områden, kanske inom fler än vi kvinnor, och det är lika mycket för mina barnbarn av manligt kön som jag vill se patriarkatet falla.
Jag vill att vi alla ska få vara fria själar. Den vi önskar. Utan trånga åsiktskorridorer av vad det innebär att vara man eller kvinna. Utan att knuffas in i några mallar eller förbud.

Men grattis Asta idag på Internationella kvinnodagen.
Grattis till att du är kvinna. Grattis till systerskapet. Grattis till ditt ständiga lärande om vad feminism är och varför den behövs.

Jag är, precis som du, gueen of fucking everything!

Puss/ Asta

Slöseri med liv

Jag har gått av efter att ha jobbat 3 nätter på raken och känner mej ganska mör.
Det ska strax bli sänggång för denna hära men först tänkte jag skriva om en sak jag tänkt på ganska mycket på sista tiden.
Jag är mobil och datorberoende!
Ja det är vi väl alla egentligen numera, det är svårt att föreställa sej hur världen skulle se ut om inte internet eller ens smarta telefoner fanns, men jag menar att jag är beroende på ett dåligt sätt.
Jag skulle inte kalla det ett missbruk, för för mej är missbruk något annat, men vi har i alla fall ett destruktivt förhållande tekniken och jag.
Jag tror egentligen att jag delar det med väldigt många men alla ser det kanske inte som ett problem. En å annan kan kanske känna igen sej i mina tankar...

Jag går med mobilen i handen eller i fickan så gott som hela min vakna tid.
På den spelar jag två sorters spel... Wordfeud och 10i10.
Jag kollar sociala flöden på Facebook å Instagram många gånger i timman.
Jag läser nyheter. Googlar saker jag undrar och fotograferar närmast maniskt och det mesta.
Där upptill sitter jag även en hel del vid datorn.
Jag ser en å annan film eller serie, jag kollar Facebook och nyheter här med.
Då och då är jag inne på den här bloggen men det blir allt mindre inspirerande när det är den här ständiga enmanskommunikationen. Blev till med lite glad när jag fick en idiotkommentar på senaste inlägget. Alltid nåt lixom.
Fast en del inlägg ger respons på Facebook och det är trevligt i alla fall.
Ja och sen så lägger jag åtskilligt med tid... skulle tippa på många timmar per dag... på spel som heter Taipei.
Och så känner jag mej stressad över att jag inte har tid till allt det där jag behöver!
Va?! Jag är en idiot.
Jag vet inte ens varför jag gör det.

Jag har tänkt på detta ett tag som sagt. Och jag har försökt skärpa mej men glömmer bort det efter en halv dag. Telefonen är så lättillgänglig och även när jag tänker "jag lämnar den hemma/ lämnar den på övervåningen" så följer den oftast med ändå "för jag kanske ska fota."
Och ingen förändring sker.
För mej är det inte "hjärtanen", gillamarkeringarna, antal följare eller kommentarerna som är viktiga (eller det viktigaste) utan det är nog framför allt behovet att "kolla så jag inte missar nåt."
Ja, vad sägs om livet? 

Jag känner ofta en stress över att jag inte "hinner" allt det där jag vill ha och behöver.
Tid att läsa. Tid att skriva brev. Brodera.
Tid att gå ut å gå. Eller springa. Vara i naturen.
Tid att miljöträna Bente. Träffa folk. Städa. Göra av viktiga ärenden. Läsa på saker och ting jag behöver veta.

Jag HAR ju tid. Jag lägger den bara på meningslösheter. Jag måste hitta ett sätt att bryta det här. Att som ett litet barn tilldelas 1 timma per dygn på nätet i nöjessyfte och thats it.
Men HUR?!
Känner du igen dej?
Har du något tips som funkat för dej? 

Puss/ Asta