fredag 27 september 2019

Stressigt värre

Bildresultat för hampus nessvold


Och regnet det bara öser ner. Smattrar mot rutorna.
Det är lite mysigt ändå. I alla fall om man får vara inomhus.
Hör ni, idag har jag en sådan HEKTISK dag!
Jag ska:

Tvätta ur färgen jag har i håret och försöka göra mej någorlunda snygg.
Tillsammans med dottern åka till grannstaden och ta in på hotell.
Bada bubbelbad på rummet å dricka bubbel till lättsamt skvaller och fniss eller djupa samtal, det får vi se, förmodligen en blandning.
Sitta ner i baren och ta en Gin & Tonic.
Gå ut på restaurang å käka.
Se Hampus Nessvolds show Ta det som en man.
Ta ytterligare nån drink eller 2.
Sova i stärkta hotellakan.

Phu, ja jag vet inte riktigt hur jag ska mäkta med men vi får göra ett ordentligt försök. Ni kan väl vara med mej i tanken?
Ni som känner mej på Instagram får säkert se ett eller fem kort för många.
Jag menar, syns det inte på sociala medier så har det aldrig hänt, det vet ju alla.
Det ska bli så mysigt att få göra detta ihop med äldsta dottern.
Jag kan faktiskt inte komma på en människa i bättre behov av en minisemester och av att få komma bort ifrån vardagen en stund.

Vi syns. Nu ska färgen duschas ur.

Puss/ Asta

torsdag 26 september 2019

Årets feelgoodhändelse är igång


Bildresultat för bonde söker fru

Äntligen börjar årets stora tv händelse för min del, Bonde söker fru.
Jag skriver om det varje år i bloggen och jag känner mej alltid lite töntig när jag gör det.
Det är inte riktigt fint att vara så begeistrad i något så banalt som när bönder söker kärlek. (Då skulle ni bara veta att jag följer Hem till Gården varenda dag, säg det inte till nån.)
Jag vet inte vilken säsong i ordningen det är men jag tror inte jag har missat ett avsnitt faktiskt.
Varför är det så förresten? Lite skäms tv så där? Själv skulle jag aldrig se Ex on the beach, Paradise hotel och den typen av program men jag tror inte att man per automatik blir dum i huvudet av att se det. Eller jo, kanske lite :)

Har två favoriter efter första avsnittet. Mjuka och rara Pelle, kobonde från Söderhamn. Och Alexander 35 år från Borås som är sprudlande och nervös. Han fick man se i en liten sneaky peak från nästa veckas speeddate
Hon: "Du är mycket finare i verkligheten än i brevet"
Alexander: "Tack, du var bättre i brevet tycker jag."
Hon: "Tack eller eh, vad säger du?"

Ja, kanske inte ordagrant men innebörden var så. Alltså jag började skratta så kaffet sprutade ut genom näsan.

Det är det som är så härligt med Bonde söker Fru!
Det är riktiga människor. De är inte medietränade, varken bönderna eller brevskrivarna, de gör och säger inte alltid rätt sak. De är nervösa och tafatta, ivriga och hoppfulla och därför blir det oxå riktiga känslor.
Det är fint tycker jag. 
Jag ser även sidoprogrammet Kärlek åt alla på tv4play som oxå brukar vara roligt. I år har de även på tv4play Bönderna berättar allt som är ett samtal med bönderna lite vid sidan av.

Det är lite synd att det bara är med heterosexuella män i så gott som samma ålder förutom Uffe som är med i sidoprogrammet som är något äldre.
Och då kunde de åtminstone placerat honom i huvudprogrammet.
Det är ju lixom inte bara bönderna som blir homogena om man tar heterosexuella män mellan 25-35. Deras brevskrivare blir det med.
Det är trist, men jag kommer säkert älska även denna säsong

Ska du titta?

Puss/ Asta

tisdag 24 september 2019

Den mest omtalade tvupplevelsen just nu.

 Bildresultat för unbelievable

Jag har precis sett klart miniserien Unbelievable som bygger på en sann historia.

Den handlar om jakten på en serievåldtäktsman som är både hänsynslös och noggrann med att sopa igen spåren efter sej.
Två kvinnliga kommissarier leder jakten. De förhör (heter det så även om offer?) kvinnorna han våldtagit och lägger ner hela sin själ på att finna gärningsmannen.
Våldtäktsmannens första offer har inte den turen. Marie Adler är en ung kvinna som tagit stryk hela sitt liv av myndigheter. Uppvuxen i olika fosterhem, ständigt sviken av vuxenvärlden.
De poliser hon möter är inkompetenta och ignoranta. De saknar förmågan och kunskapen kring hur man förhåller sej till en våldtagen kvinna och hur denna beter sej... Eller inte beter sej kanske man ska säga.
Hur som helst, Marie blir inte trodd och hon pressas att säga att hon ljugit och därtill blir hon åtalad för att ha ljugit för polisen och slösat med resurser.
Hon förlorar allt och alla hon känner vänder sej emot henne.

Serien visar skrämmande väl hur våldtagna kvinnor utsätts för övergrepp, inte bara under själva våldtäkten utan också under utredningen och rättsprocessen.
Hur hon tvingas genomgå plågsamma förhör och undersökningar ensam.
Hur hon ifrågasätts och skuldbeläggs. Hur hon tvinga återuppleva det hon varit med om, om och om igen.
Serien visar också väldigt väl att det finns inte ett sätt, ett rätt sätt, för ett våldtäktsoffer att bete sej. Det finns lika många reaktioner som det finns våldtäkter och inget av dem är mer rätt eller sant än något annat.

Det var en väldigt tung serie att se tycker jag.
Väldigt bra, den kommer att stanna länge hos mej, men oxå väldigt tung.
I synnerhet de första två avsnitten är plågsamma att se.
I beskrivningar jag hört om serien innan påtalas just det men även att den är hoppfull.
Jag känner inte det. Jag blev... ledsen är fel ord men nedstämd av den.
Ja, Marie Adler fick upprättelse i den här berättelsen och ja våldtäktsmannen greps. Det är ingen stor spoiler, det är inte det serien vill förmedla.
Men det finns massor av kvinnor som Marie Adler. Det finns massor av kvinnor som Marie Adler varje dag, som anmäler en våldtäkt och blir misstrodd och illa behandlade av ett rättssystem satta att skydda oss.
En replik i serien är talande. "Ingen ifrågasätter ett rån. Ingen ifrågasätter om den där bilstölden verkligen hände, men med våldtäkter sker det hela tiden."
Det är svårt att finna någon forskning eller statistik på hur många kvinnor som ljuger om våldtäkter men med tanke på obehaget och noll att vinna är det väldigt få. Enligt FBI några procent läste jag någonstans.
Trots det ifrågasätts kvinnor som anmäler våldtäkter hela tiden.
Gjorde du motstånd? Skrek du? Var du rädd för ditt liv? Följde du med frivilligt? Varför då? Var du nykter? Minns du verkligen om du nu druckit? Skrattade du verkligen senare samma dag? Vad hade du på dej? Visst har du anmält en våldtäkt tidigare? Hur ser ditt sexliv ut? Varför säger du si när du sa så i första förhöret? Hur kan du inte minnas ditt när du är så säker på datt?
Eller som tv 4 journalisten sa: Tänkte du någonsin på hans familj?
Jag känner inte hoppfullhet för utvecklingen går för långsamt.
För lite resurser läggs på att lösa sexualbrott.
Straffen är för låga.
Kunskapen (och gud förbjude viljan) är för låg gällande både sexualbrottslingar och deras offers reaktioner.
För få åtalas och fälls.
Kvinnor vet om detta, både hur hård å skuldbeläggande rättsprocessen är och hur otroligt liten chans det är att gärningsmannen fälls. Därför anmäler för få.
Det vet i fan helt ärligt om jag själv skulle gjort det ens idag eller om jag skulle rekommendera någon jag äskar att göra det.

Så. Jag rekommenderar er att se Unbelievabl. Den är väldigt, väldigt bra.
Men särskilt upplyftande var den inte. Inte för mej.

Puss/ Asta


söndag 22 september 2019

Tankar om BB krisen

Bildresultat för precis född

Det har varit mycket prat om "BB-krisen" i veckan efter att journalisten Lisa Bjurwald var med i Nyhetsmorgon där hon beskriver förlossningsvården som ett permanent nödtillstånd och där hon talar om att en förlossning är det enskilt farligaste en västerländsk kvinna kan utsätta sej för.
Jag tycker att det är BRA att bristerna inom förlossningsvården uppmärksammas och debatteras och hörs!
Jag tycker det är mindre bra när gravida kvinnor skräms upp i onödan, eller av fel anledning och därför borde det ha suttit en sakkunnig med under den här intervjun. Jag kan oxå allvarligt säga att jag räds att Bjurwalds bok får spridning som någon slags allsmäktig sanning bland unga kvinnor som väntar eller planerar barn.
Intervjun med socialministern Hallengren och barnmorskeförbundets Ahlberg var betydligt mer nyanserad kring de verkliga problemen. Det var ett bra samtal tycker jag.

Så här, det här är mina högst privata åsikter i frågan.
Det råder stora regionala skillnader med olika svårigheter och brister inom förlossningsvården. Storstäderna har sina platsbrister där födande kvinnor kan bli nekade att föda där de önskar och till å med oroa sej över att de ska få plats överhuvudtaget. På BB avdelningarna är det hårt tryck, partnern får inte stanna kvar och omföderskor förväntas gå hem 6 timmar efter en förlossning som kanske varit både fysiskt ansträngande och mentalt omtumlande.
I norr är det avstånden som är det stora problemet, otryggheten i att ha timmar i bil att åka under värkarbete ofta i vinterväglag. 
Många, många kvinnor berättar om olika trauman under och efter en förlossning. Bristningar som inte upptäcks eller blir korrekt åtgärdade, olika handikappande krämpor och bristande naturliga funktioner lång tid efter förlossningen. Känslor av att inte ha blivit lyssnade till, informerade om vad som sker, överkörda i sina önskemål.
Det är förstås galet. Det måste få ett slut!
Många, många barnmorskor som berättar om en helt ohållbar arbetsmiljö.
Om att varken hinna kissa eller äta på sitt arbetspass, om att inte hinna med att närvara hos kvinnan så som hon önskar och inte kunna göra det jobb som vet att hon kan. Berättar om hur hon lämnar sitt arbetspass med en klump i magen.
Allt för många barnmorskor överger yrket helt eller åtminstone förlossningsarbetet till följd av för hög press och stress till alldeles för låga löner. Kompetens försvinner ut ur systemet.
Det är lika galet. Och måste få ett slut!

Det behövs satsas mer pengar på kvinnohälsovården.
Hur det ska göras finns det säkert bättre lämpade personer än mej att svara på.
Jag tror inte, som Lisa Bruwald, att det behövs fler läkare på förlossningssalarna eller att ett ökat antal kejsarsnitt är svaret.
Det behövs inte ironiseras kring att gravida kvinnor förbereder sej genom andningsövningar, avslappningsteknik och att ex läsa den utmärkta "Föda barn utan rädsla."
Jag delar inte åsikten om att föda barn är det farligaste man kan göra som kvinna i Sverige. Vi ligger i botten av tabellen över mödradödlighet i Sverige.
Det inträffar, tyvärr ungefär 4-6 gånger per år, och utreds då noggrant för att upptäcka om någonting kunde ha gjorts annorlunda eller om det på någon nivå begåtts något fel.
Missförstå mej nu inte, varje fall är så klart en tragedi, men att leva är farligt.
Fler dör ex i ridolyckor, drunkning i det egna badkaret, av att sätta mat i halsen eller bli biten av ett däggdjur i Sverige. För att då inte tala om att åka bil eller att leva med en man.

Det är inte heller så att alla som föder barn och får en bristning får ett livslångt tyst lidande. De flesta sys kompetent ihop och får efter läkningsprocessen inte några kvarstående problem. Det är såklart att största vikt att bristningen identifieras och sys på ett kompetent sätt. Jag vill absolut inte förminska de bekymmer som finns men ser heller ingen vits med att få det att låta som om alla mer eller mindre blir märkta för livet.
För talar vi om risker så är även rädsla en riskfaktor för ökade interventioner och ett förlossningsarbete som går i stå.

Välfungerande förlossningsavdelningar skall inte läggas ner.
Rekryteringen av fler barnmorskor måste öka vilket bland annat borde ske genom betald utbildning och högre ingångslön.
Barnmorskor som redan finns i yrket skall få fortbildning, en skälig löneutveckling och en högre bemanning för ett drägligare arbetsklimat.
En barnmorska per födande kvinna.
Tillräckligt med kapacitet för att möta toppar av förlossningsantal, dvs fler förlossningsenheter.
Personalen skall vidareutbildas och tid för förbättringsarbete kring ex bristningar, blödningar, förlossningsrädsla och annat skall prioriteras nationellt.
Besparingarna på att slopa föräldrautbildningarna ska stoppas, det är fullkomligt kontraproduktivt då det ger otryggare blivande föräldrar.
Ett ökat lärande av varandra så att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt på varje förlossningsenhet. Varför har man lyckats så bra här? Vad kan vi ta med hem?
Bättre eftervård av patienten där kvarstående problem, smärtor eller rädslor identifieras och åtgärdas.
Valfriheten kring hur man som kvinna vill föda barn skall öka och då talar jag om vaginal förlossning. En del önskar föda hemma, andra på barnmorskeledda enheter och en del på sjukhus.
Det nyblivna föräldraparet skall inte tvingas hem från BB innan de är redo i orimlig tid.

Som sagt, mina högs privata tankar och det finns andra som är bättre rustade för HUR förlossningsvården skall göras mer tillgänglig och upplevas säkrare för det födande paret men helt klart behövs mer resurser.
Vi skall höras. Vi skall inte skrämmas. Det är vad jag tror.

Puss/ Asta




fredag 20 september 2019

"Du säger så om alla."

Bilden kan innehålla: gräs, utomhus och natur

Hon är speciell, hon är något alldeles extra. Jag har aldrig känt så här förut.
Jo jag säger så om Bente. Och jag menar det, hon har verkligen fångat mitt hjärta på ett sätt som ingen annan har.
Mina döttrar ler lite avmätt och påpekar att så har jag sagt om varje hund.
Ingen är som Märta.
Det finns ingen som min Gottfrid.

Och vet ni... allt ihop är alldeles sant. Ingen var som Märta, det har aldrig funnits nån som min Gottfrid och Bente, hon ÄR one of the kind.

För varje hund har öppnat upp en alldeles ny dörr i hjärtat.
En plats där ingen har varit tidigare. En acces till en kärlek som aldrig funnits innan.
En som är unik.
En som bara är deras.
Märta och Gottfrid. Jag älskade dem så. Jag tänker fortfarande på Märta varje dag. Jag gråter fortfarande när jag pratar om Gottfrid.

Bente är här och nu. Och hon är verkligen speciell.
Jag har ju försökt förklara tidigare och varje gång känner jag att jag inte riktigt lyckas. Det är så svårt att sätta fingret på vad det är, men oj vad det ÄR!
Hon har en sådan stark personlighet.
Hon är sin alldeles egen.
Hon är... för att vara mastiff... ovanlig i att så väldans gärna vilja vara mej till lags. Hon blickar in i mitt inre. Hon är, på ett sätt jag aldrig upplevt hos någon annan individ... hund eller människa... fullkomligt ovillkorlig i sin kärlek.

Hon är klok. Hon funderar och hon är intuitiv.
Hon har en fantastisk humor. Hon får mej att skratta även när jag är nedstämd eller som nu sjuk.
Hon är lekfull men har integritet.
Hon är... värdig, förstår ni hur jag menar då?
Hon är egen... lite underlig... och väldigt speciell.
Hon är otroligt intensiv. Outhärdligt envis i det hon vill. Driver mej ibland till tokeri med sitt tjat.
Hon är en gammal själ och hennes blick är som brunnar.

Ibland säger man om kärlekspar att... De två, de är menade för varandra.
Så är det med oss.
Jag kan inte förklara det bättre, men vi är menade för varandra. Vi 2.
Hon är min allra bästa vän i hela världen.

Puss/ Asta

torsdag 19 september 2019

Den där flickan


Bilden kan innehålla: en eller flera personer

Flickan på bilden ovan är jag.
Jag är 14 år och skall konfirmeras, därav de vita kläderna, den allvarsamma minen och det gigantiska munsåret.
Konfirmeras. Förr i världen räknades man som vuxen när man hade konfirmerats. Det gjorde man inte på min tid.
Jag var ett barn men ändå inte. Jag var mindre ett barn än vad jag borde varit.

Om man inte känner henne, flickan på bilden, så kan man tänka att hon ser lite cool ut. Omodern frisyr med dagens mått förvisso men ändå... lite blasé så där i för stor kavaj och outgrundlig min.
Men jag känner henne.
Jag vet att hon är allt utom cool.
Hon är rädd och osäker. Hon tycker att hon är ful och fel.
Jag ser i hennes ögon att hon är ledsen.
Och även om jag inte sett det så kommer jag ihåg det. Minns att det var en jävla dag.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till den här flickan.
Jag skulle vilja ta henne i handen. Krama henne. Se henne i ögonen.
Jag skulle vilja berätta att livet kommer att ordna sej.
Det kommer bli bra. På många sätt mer än bra.
Du kommer älska.
Du kommer bli älskad.
Du kommer inte alls att misslyckas. Eller jo, men du kommer resa dej igen.
Du blir inte missbrukare, så som jag trodde hela min barndom att jag skulle, du blir barnmorska. Ja, än ska vi inte ropa hej men du blev inte "boffare" eller sprutnarkoman i alla fall.
Du kommer ha tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen.
Du kommer att få fyra fantastiskt fina barn och genom dem kommer du att läka.
Klumpen i magen kommer att släppa.
Du kommer emellanåt tycka att du duger.
Att du är good enouth.
Och en dag när 2/3 av livet gått, när du fyllt 50 bast, kommer du faktiskt att ha rätat på ryggen och vara... tja, en lite cool tant.
Bättre sent än aldrig.
Det är alldeles sant.

Men det går inte att se på den där bilden... jag ser väldigt sällan bilder på mej när jag är barn eller ung... utan att tänka på männen/ djuren/ svinen/pedofilerna som jag mött ganska lång tid innan jag blev konfirmand.
Jag har bearbetat och terapiat klart det där men jag vill citera Mia Skäringer för hon säger det så på pricken:
"Man känner sej bestulen på något man hört ska vara det vackraste som finns.
Så går sexualiteten ut på att i värsta fall återuppleva och upprepa skadan men redan känner så väl.
Så går sexualiteten ut på att i bästa fall återerövra och laga.
Hängivelsen får vänta tills nästa liv om det finns något. Det är summan av vad du tog."  


Puss/ Asta

tisdag 17 september 2019

No more


Bildresultat för grisar

Ikväll har jag bestämt mej för en sak.
Det är ett väldigt litet  kliv för människan men ett viktigt beslut för mej (och förmodligen rätt ointressant för er övriga, men det här är min blogg så...)
Jag ska sluta äta fläskkött.
No more.

Det har ingenting med hälsa att göra och väldigt lite med klimatet.
Det är inte politiskt överhuvudtaget.
Det är snarare något som legat och värpt i mej i åratal.
Ett konstant dåligt samvete, något jag inte kan försvara inför mej själv.
Jag har ätit gris av en enda anledning... för att det är gott. Det är det köttet jag föredrar.

Visste du att grisar är oerhört intelligenta djur?
Det är intelligentare än hundar och barn upp till 3 års ålder.
De har minst tjugo olika läten och kan signalera allt ifrån "Jag tycker om dej", "jag är hungrig" till att varna för fara.
De kommunicerar oxå med sitt kroppsspråk.
När ungarna diar ger mamman ifrån sej ett sjungande läte.
De är renliga, tycker om att simma och älskar att gosa å kramas.
Minigrisar som hålls inomhus sover helst i sängen med sin ägare.
De är flockdjur och behöver massor av sällskap.
I ett experiment fick grisar lära sej spela datorspel och belönades när de varit duktiga. De lärde sej både hur man spelade och att uppskatta det.
De kan minnas egenskaper hos upp till trettio andra individer och veta sin egen plats i hierarkin.
De kan känna glädje, rädsla, ilska, tillhörighet, leklust, lycka, saknad.
Och dessa fantastiska djur äter vi?!
Som sagt, No more.

Det är ju en rent kulturell grej att det för flertalet av oss svenskar är fullständigt omöjligt att äta en hund men helt okej att en gris som förstår lika mycket eller mer av sin omgivning. Det finns ju ingen logik i det, ingen jag lyckats finna iallafall.
Och jaa. Kor är oxå intelligenta varelser med starka vänskapsband och förmåga att känna rädsla och lycka.
Även får är förmögna till ett stort spann av känslor. Det här läste jag i Svenska Dagbladet: "Får kan känna glädje, rädsla, lycka och saknad.
De har livslånga vänskapsband med andra får och kan springa och hälsa på människor de träffat och tyckt om för flera år sedan.
Med hjälp av syn, hörsel och doft kan de läsa av andra individers känslor. De gillar glada människor och backar undan när det kommer någon som är sur.
Fårhjärnan och människohjärnan fungerar på samma sätt när det gäller hur de gör för att medvetet känna igen sin omgivning.
Och de har ett fenomenalt minne. Två år efter att man visat bilder på andra okända får kunde testfåren minnas fler än 50 ansikten. Kor, hästar och getter är troligtvis lika bra som fåren på det."

Men får äter jag inte och så småningom kanske jag slutar med nötkött med men just idag, den 17:e september 2019, har jag slutat att äta fläsk.
Som sagt No more. Inte ett jättekliv för någon annan än mej själv (och en å annan gris.)

Puss/ Asta

måndag 16 september 2019

Så här tänker jag. Hur tänker du?



Detta är en annons. För ett par "snygga jeans."
Alltså förlåt, men är inte detta höjden av dumhet?
Det har ingenting att göra med att jag är... ehhh, gammal och högmoraliskt anser att man ska vara hel å ren utan att tillverka kläder, med all energi som går åt för Moder jord, och sen göra sönder dem. På fabriken.
Det är ta me fan dummare än att dricka köpt  icke kolsyrat vatten på flaska i Sverige. Och även det är korkat som fan.

Jag har en stigande klimatångest.
Jag tar små små steg i rätt riktning mot att leva mindre slitsamt för jorden men jag gör fortfarande en massa saker som jag inte borde och som faktiskt inte är allt för komplicerade.
Jag skulle kunna köra mindre bil, försöka samåka till jobbet oftare.
Jag skulle kunna använda mina tygpåsar som jag redan har istället för att ständigt ta nya i affären.
Jag skulle absolut kunna shoppa mindre.
Jag skulle kunna äta mer vegetariskt. (Alltså fläsk ska jag sluta med men det är ett annat inlägg, en annan moralisk fråga.)

Klimatförnekarna... företrädesvis längst ut till höger i politiken... hånar ofta klimatångest och klimatpolitik med att vi i Sverige redan GÖR så mycket och titta på andra länder.
Men...
1.) Vi har råd, resurser och kompetens att göra mycket.
2.) All klimatpåverkan som svenskar orsakar sker inte på egen mark. Vi må ligga i framkant här. Den globala konsumtionen innebär att vi lever som om vi hade 1,7 planeter – och i Sverige som om vi hade fyra jordklot.
Detta kan inte fortsätta. Inte om vi bryr oss om våra barnbarns framtid!

Jag tror det beror på en mängd anledningar att vi fortsätter köra på.
Fortsätter flyga. Fortsätter konsumera. Fortsätter slänga saker som fungerar el som skulle kunna lagas.
Dels har vi i den här delen av världen ännu inte sett så mycket av effekterna.
Det har blivit varmare somrar och det är la gött? Det blir inte konkret för oss.
Dels är människan av sin natur egoistisk. Någon annan får lösa det.
Dels så känner vi oss så ensamma och obetydliga. Hotet är gigantiskt och vi så väldigt små. Vad spelar det för roll vad jag gör?

Just den här sista förklaringen stämmer väldigt väl överens på mej.
Jag menar, klänningen jag kanske inte behöver egentligen är ju redan uppsydd och hänger där i butiken?
Flygplanet lyfter varesej jag är med på det eller inte.
Det är massor av människor som inte källsorterar.
Osv.
Men någonstans kan vi ju bara ansvara för oss själva och försöka sprida ringar på vattnet.
Själv shoppar jag. Men mindre än tidigare. Lagar, använder det jag har längre.
Jag kan inte lova att jag aldrig kommer flyga trots att det borde vi alla göra med tanke på vilken oerhörd påverkan på naturen det har men jag reste inte i år och jag kommer verkligen tänka efter innan i fortsättningen.
Jag kommer välja begagnat när vi ska renovera vardagsrummet i höst/ vinter.
Jag ska lägga de där tygpåsarna i bilen så jag inte köper plast i onödan.
Och jag ska äta mindre kött och slänga mindre mat.

DET är inga stora uppoffringar för att även våra barnbarn ska kunna leva på jorden. Vi BORDE vara räddare!

Puss/ Asta

Är det så här det slutar?

Bilden kan innehålla: Anneli Lodén, närbild

Bildbevis


Skriver kanske mitt sista blogginlägg. Jag känner mej nämligen döende.
Nej nej, det är varken cancer eller ebola (inte vad jag vet i alla fall) men jag har 38 graders feber och luftrör i brand.
Alltså vad ÄR det med vuxna och feber?
När barn har, betydligt högre feber, kan man kanske, möjligen ana det på att de är lite blanka i ögonen. De leker å härjar precis som vanligt men så ser man det där blänket, kollar en temp å hoppsan... 39,4. Vad beror det på?
Blir dom inte lika sjuka? Eller har de inte samma förmåga att tycka synd om sej själva?

Jag känner mej som om jag är 100 år.
Jag hostar som en som rökt 2 paket cigaretter i fyrtio år och dragit i sej en daglig flarra Whisky ungefär lika länge.
Andas som om jag försökt springa en mil och samtidigt andas genom ett jättesmalt sugrör.
Jag fryser/ svettas/ fryser/ svettas.
Ryggen känns som om den ska gå av. Eller som om det sitter metastaser utmed hela ryggraden.
Jag orkar inte vara uppe, orkar inte ligga i sängen och inhalationerna gör att jag skakar så förbannat att detta inlägg får skrivas med ett finger som trycker ner en tangent i taget och allt som oftast får radera  dååå deeet typpp blir sååå hhhär.

Jag sa igår när jag gick å la mej att maken kan ta mina öl i kylen om jag inte överlever natten. Mini kan ta min ögonbrynspenna, hon snor den jämt, och jag tyckte mej se en förhoppningsfull glimt i ena ögat när jag sa det.
Döttrar å svärdotter får slåss om mina kläder. Sonen får väl ta... ja, inte vet jag?
Den svindyra fotkrämen jag köpte förra veckan.
Hur det blir med Bente har jag ingen direkt plan för. Det finns eg ingen som jag vågar anförtro henne, min största skatt.


Men, jag överlevde natten och med lite tur överlever jag detta dygnet med.
Om inte, tack alla som läst och kommenterat under åren. Och ni som inte kommenterat, jag förlåter er. Gå ut i livet utan skuld.

Puss/ Asta

lördag 14 september 2019

Asta recenserar ""Italienska nätter" av Katherine Webb

Italienska nätter (pocket)

Italienska nätter av Katherine Webb blev den 16:e boken jag läste i år.
Jag kände inte till författaren innan utan föll för ett snyggt bokomslag, så kan det vara ibland.

Så här står det på baksidan:

Året är 1921. Unga, osäkra Clare Kingsley reser genom södra Italiens brända landskap på väg till den lilla staden Gioia del Colle. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget drabbas hon genast av onda aningar. I den lilla staden råder en laddad stämning, och borton Leandros luxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Innan sommaren är slut kommer hjärtan att krossas, våldsam fiendeskap gro och omtumlande sanningar att avslöjas. Och Clare kommer att lära sig en läxa för livet ...

Det låter banalt men det är det inte. Det är en väldigt välskriven och stark roman där ett ord som känns centralt är motsättningar.
Clare är betydligt yngre än sin make som är änkling och pappa till tonårspojken Pip. Boyd verkar inte ha kommit över sorgen efter sin första hustrus död och makarna glide i sär. Äktenskapet är blev inte riktigt vad Clare hoppats på och hon tassar oroligt kring sin make i en rädsla för att han skall drabbas av ångest eller depressioner. Ändå är det självklart för Clare att ställa om sina planer tillbringa sommaren i södra Italien som stöd för sin make.
Makens arbetsgivare Leandro och hans vackra hustru Marcie tar emot den storstilat och med öppna famnar men Clare känner snart att mycket kokar under ytan och att allting inte är som det verkar.
Parallellt med Clare får vi följa Ettore  som är en fattig ung man som nyligen förlorat sin stora kärlek. Han lever i ett trångt kyffe ihop med sin sjuka far, sin syster och hennes lilla son. Så som arbetare levde på den tiden och fortfarande lever på många håll var det för dagen. Allt handlar om att bli vald av de stora godsherrarna till att få arbeta hårt på de brännheta fälten för minimal lön och försöka hålla svälten stången. För mat för dagen.
I denna mylla gror fascismen.
Spänningarna... motsättningarna... mellan arbetarna som står helt utan fackliga rättigheter och godsherrarna som står sej lika slätt på empati och medkänsla vibrerar.
När Clare och Ettores liv flätas samman via en rad omständigheter kommer det att förändra deras liv i grunden och orsaka efterskalv som inte går att förutse.

Det här är en riktig roman, Italienska nätter. Välskriven och trovärdig. Den har ett beskrivande  språk och en spänning som successivt stegras.
Den var något seg och "svårstartad" men jag kunde ändå känna att den skulle bli fantastisk. Och det blev den!
Jag tyckte mycket om den och kommer att läsa mer av författaren Katherine Webb.
Jag ger den betyget 4:a.

Puss/ Asta

torsdag 12 september 2019

Ett litet jeanstips bara



 LILLY Svarta slim fit shaping jeans Svart

Då jag vuxit ur mina jeans... igen... så köpte jag mej ett par idag på Lindex.
Jag gillar deras jeans och brukar köpa modell Vera som är slimmad med hög midja.
Idag köpte jag modell Lilly. Oxå hög midja men med shapingeffekt (vad det nu är), något mindre stretch, slimmade och ganska kraftigt tyg.
Jättesnygga om jag får säga det själv. Köpte dem i svart men skulle kunna tänka mej ett par blå med.
Vill verkligen tipsa om de här.

Det blir ju lite... dyrt... om inte annat att byta ut sin byxgarderob så här ofta.
Förra hösten köpte jag ett antal nya jeans, några av dem kommer jag kanske i fortfarande men de stramar så om höfter å midja att jag drar mej för att använda dem och jag går mest i haremsbyxor eller klänning.
Jag gillar att vara snygg men bekvämlighet är allra viktigast.
Jag är fan för gammal för att ha ömmande höfter på kvällen för att jag gått i ett skruvstäd hela dagen.

Puss/ Asta

Stegen vi tar

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det har ju länge talats om att vi i västvärlden rör oss för lite, är allt för stillasittande, och det kommer ständigt nya larmrapporter om detta.
Inte minst sedan smarta telefoner fick grepp om oss och framför allt gäller detta unga människor som har allra mest skärmtid.

10 000 steg per dag är ett sådant där mått aktivitetsnivå vi bör hålla.
Begreppet lanserades av ett japanskt företag på -60 talet när de skulle marknadsföra sin nya pryl, en slags stegräknare. En gammal studie från just Japan visade att 10 000 steg bränner ungefär 400 kcal vilket ansågs hälsosamt.
Mer underbyggd verkar måttet 10 000 steg inte vara.
Intressant är att en studie gjord 2004 på Amish folket i USA visar att de gick i genomsnitt 18400 steg (män) och 14000 steg (kvinnor.) Tsimane-indianer i Colombia tar ca 17000 steg per dag. Intressanta fakta som jämförelser då de fortfarande lever som människor historiskt har levt, som jordbrukare och jägare-samlare och då våra kroppar och hjärnor fortfarande är byggda och fungerar likadant. Evolution tar många tusen år på sej.

Studier visar att friska vuxna i USA snittar på ca 5000 steg/ dag medan svensken är något bättre 5500-7000 steg/ dag (2018.)
Det är rätt skrämmande och något vi säkert kommer att få betala för både på individnivå och i ett samhällsperspektiv.
Det pratas och hetsas så mycket om övervikt men där är forskningen inte helt samstämmig, det är den däremot när det kommer till att röra på sej.
Förmodligen finns det paralleller att dra mellan vår minskade aktivitetsnivå och den ökade psykiska ohälsan. Det är mest där mitt personliga intresse och fokus ligger. Utseendeaspekten är jag inte lika intresserad av.

Jag vill verkligen inte agera hälsohetsare men det är sånt här jag funderar mycket kring. Ni vet efter att jag fyllde femtio å ålderdomen började flåsa mej i nacken. Hur ska jag... som väldigt lat till min natur... fixa att leva tillräckligt hälsosamt och hållbart. Under veckorna jag varit ledig har jag snygga siffror. Idag har jag gått 17400 steg och jag snittar 13000 steg/ dag men då har jag oxå glömt telefonen vid nåt tillfälle och varit och simmat en dag.
Det är ju fantastiskt bra men ingenting jag skulle hinna med i min vanliga tillvaro när jag jobbar. Då hamnar jag nog snarare mellan 6500-10000 steg/dag och den siffran känner jag att jag skulle velat öka något (åtminstone den lägre) och sedan hålla det genom de mörka, regniga vintermånaderna.
Det känns som nog utmaning.

Puss/ Asta






Är jag för gammal?



Lyssnade på Måns Möllers oväntat tänkvärda sommarprat men det som inspirerade mej mest var alla fysiska prestationer han genomförde.
Vasaloppet. Ironman där man tydligen cyklar 18 mil, springer ett maraton och simmar 4 km i hav. Och hur han sedan cyklade kust till kust i USA.
Hans tränare (tror jag det var) berättade hur Måns från början, inför Vasaloppet var totalt otränad. En kille som aldrig idrottat och som var hyfsat otränad.
Att det gick... menade den här Christer (kanske han hette)... berodde på en stark motivation och inget som helst konsekvenstänk. Måns funderade inte innan över lur långt någon av hans projekt var, hur svårt det var å om det var möjligt.
Som en parentes kan man ju nämna att programmet i mångt och mycket handlade om att sonen har autism. Det är väldigt ärftlig och utan att vara neropsykiatriker skulle jag våga mej på att gissa att Måns inte heller har fullständigt ordning på alla bokstäver och att det säkert kan vara en förklaring. Det är säkert hans superkraft, eller en del av den.
Jag tror inte vem som helst skulle kunna åka Vasaloppet otränad ens på en väldigt kass tid. Jag skulle verkligen inte kunna det.

Jag dras med ett gäng neuroser och är säkert högkänslig uppå det, men någon bokstavskombination har jag inte.
Inte heller Måns självförtroende eller brist på konsekvenstänkande.
Vad jag däremot märker allt för tydligt att jag har, bortsett från en otränad kropp, är att jag numera har en gammal otränad kropp.
Jag har levt mer fysiskt de senaste tre veckorna än tidigare men det har verkligen inte varit tal om något Vasalopp.
Jag lyckades springa min första halvmil i måndags. Dagen därpå kämpade jag mej till 2 kilometer, egentligen protesterade kroppen redan efter en halv.
Igår gick jag två korta promenader på sammanlagt 7-8 km.
Idag gick jag lite raskare drygt 6 kilometer. För att vila kroppen, inte överanstränga den, med en liten tanke om att springa en runda i morgon men ländryggen värker av det här lilla.

Det blir lite moment 22. Jag vill träna men jag vill inte bli skadad.
Jag har för mycket konsekvenstänk.
Jag är rätt säker på att den här molande värken i ryggslutet beror på bristande magmuskler. Obefintliga sådana och min kropp har aldrig protesterat så här när jag försökt träna.
I likhet med Måns har jag egentligen aldrig motionerat.
Mitt tränings CV består av att jag i barndomen gick några terminer i simning.
Som småbarnsmamma gick jag två terminer på tantgympa.
Jag gick regelbundet på gym under ett år för ca 10 år sen.
Sen har jag försökt springa några vår och somrar.
Aldrig förr har jag känt av så att kroppen inte vill eller orkar.
Det är inte träningsvärk utan den är för klen helt enkelt och förmodligen vborde jag börja på sidan 1 a med att träna upp bål och rygg men jag har varken tid, ork eller motivation att träna annat för att kunna träna det jag vill.
Jag känner mej gammal och klen.
Det är inte särskilt kul.
Jag ser på min yngsta och äldsta dotter som har ungefär samma utgångspunkt gällande hur otränade de var vid start att deras kroppar pallar.
Jag blir faktiskt lite rädd.

Här får ni gärna komma med tips, tankar och erfarenheter.
"Måste" jag börja från början?
Tar kroppen stryk av rörelse eller känns det bara så?
Hur får jag mest effekt av minst ansträngning? (Betänk att jag är en lat människa.)
Hur gör jag för att inte ge upp?
Är det ens möjligt för en äldre människa att få ordning på ett förfallet kroppaskrälle?

Puss/ Asta

tisdag 10 september 2019

Tips ges och efterfrågas.



Jag har letat efter den perfekta jackan ett bra tag, letade även i fjol men nöjde mej då med min gamla.
Den perfekta jackan ska uppfylla många krav. Att vara snygg är INTE ett av dessa.
Jag vill ha en jacka som är rymlig, lång, varm, i material som tål regn och som dreglet inte sugs in i. Jag har alltid dregel på alla mina kläder på min vänstra sida i lårhöjd. Den ska vidare ha stora fickor där jag får plats med koppel, bajspåsar, hundgodis och annat.
Jag har spanat in Didriksson och Fjällräven men de är ju så satans dyra.
Jag har inte lust att lägga en tre-fyra tusen på en jacka även om det förvisso kan vara värt det eftersom man kan ha dem i många år.

Till sist spanade jag i Granngården och Engelsons.
Jag letar ju som sagt inte efter något fancy utan efter något funktionellt och denna jackan blev det från Engelsons. Strax under 600 kr så i en helt annan prisklass än märkena jag nämnde ovan och den uppfyller de flesta av mina krav.
Lång med bra fickor. Tål vind, regn och dregel.
Inte särskilt snygg nä, men jag tänker att det finns kanske fler hundtanter där ute?

Jag vill även försöka hitta nåt lite snyggare med.
Nåt att ha de få gånger jag går ut eller bara ska ner på stan.
Har haft en grå duffel som jag köpte på Ellos för en massa herrans år sedan och som jag har älskat men nu börjar den bli väl sliten.
Har du tips på nåt liknande? Eller kanske en kort rock/kappa i ylleblandning?
Det får inte bli för "kärring" vilket kappor lätt kan bli och den måste åtminstone vara liiiite praktisk så som att ha fickor. I fjol kollade jag på flera kappor där fickorna bara var dekoration?! Så urbota dumt... jag vill kunna ha snus, telefon, nåt läppstift och nycklar i jackan och inte alltid behöva släpa med mej handväska.
Den får gärna vara grå... eller i alla fall inte svart... då det oftast är kemtvätt på den typen av plagg och dregel syns direkt på svarta plagg.

Hit med tips om du har några.

Puss/ Asta

lördag 7 september 2019

Utan dina andetag





 Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Lyssnade på en bekant på facebook som lagt upp en video där hon sjunger Kents gamla dänga "Utan dina andetag."  Hon gör det bra och texten är ju bedövande vacker. Jag vet att väldigt många väljer den på sitt bröllop.

För mej är "Utan dina andetag" när Märta dog och tiden innan.
När hon började bli äldre och jag visste att tiden var utmätt.
Märta och jag hade ett närmast andligt förhållande. (För nytillkomna läsare var Märta min hund, min bästis, min livskamrat, min själsfrände, min första Dogue de Bordeaux.)
Trots att hon var frisk och stark när hon var 7½ visste jag att hon aldrig skulle bli åtta år.
Jag kan inte förklara men jag kände lixom hur hennes själ lösgjorde sej från mej.
Hon dog några månader innan hon blev åtta.
Utan förvarning. Frisk på förmiddagen, död på kvällen.
Pang bom.

Utan dina andetag kommer alltid vara en sorgsen låt för mej.
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag inte ens stå när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag, utan dina, andetag
Allt det var hon för mej. Det är åtta år sedan hon dog. Min själsfrände, jag sörjer henne ännu.

Det här är nåt människor har svårt att förstå.
Visst, folk med djur fattar i allmänhet att jag blir väldigt ledsen men inte riktigt vidden av det.
Jag har mist kära bekanta, nära vänner, andra djur, en lillebror, en svärfar jag stod nära, mormor och morfar som var som mina föräldrar men ingenting... ingenting jag varit med om överhuvudtaget... kommer i närheten av när jag förlorade Märta och Gottfrid.
Vid båda tillfällena slungades jag ner i djupa depressioner, fullkomligt utom mej av sorg och dränerad på livslust.
Mina hundar. De är min familj, mina bästa vänner, mitt allt.
De är de jag hänger mest med, berättar allt för, får störst tröst av och bortsett från barn och barnbarn står ingen mej lika nära.
Jag skulle kunna sälja min själ till djävulen för att få behålla dem för gott.
Hell yes, jag kunde röstat på Sd resten av mitt liv om det fick mej att behålla Bente livet ut. Om det var vad som krävdes.

Trots att hon är så ung tänker jag på det ibland och jag vill frysa tiden.
Hon fyller snart två år och jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara unghund alltid.
Min make är INTE en hundmänniska. För honom är en så här stor hund kompromiss nog men jag har lovat mej själv...
Jag kommer ALDRIG att sätta mej i den sitsen igen jag var när Gottfrid dog och huset blev tomt på hund. Det är plågsamt och svårt nog ändå.
När Bente är fyra-fem år kommer jag att skaffa nästa hund och så får maken säga vad sjutton han vill. Jag gör det aldrig mer.
Jag får andnöd bara av att tänka på hur galen av sorg jag var den dagen han gick. Min vackra, fina, trygga gosse.

Bilden kan innehålla: 1 person


Bente min Bente. Måtte hon vara hos mej länge länge.
Jag kan inte leva Utan dina andetag. 

Puss/ Asta

Bilden kan innehålla: hund

En fin dag

Bilden kan innehålla: 6 personer, personer som ler, personer som står och skor

Jag antar att jag inte är den enda mamman i världen som känner skuld.
Som inte ångrar saker hon gjort eller inte gjort. Saker hon sagt eller inte sagt.
Ingenstans blir en människas ofullkomlighet så tydlig som i föräldraskapet, den roll som man vill lyckas i bäst.
Den roll som är den viktigaste. Den största.
Egentligen spelar andra framgångar inte så stor roll, så är det i alla fall för mej.
Ingen relation är så viktig som den till ens barn.
Jag har gjort många fel och jag kunde ha gjort annorlunda men jag har utefter förutsättningarna där och då gjort mitt bästa.

Idag har mitt yngsta barnbarn på jorden döpts.
Astrid Nour Eivor. Astrid efter Lindgren. Nour för att det är vackert och knyter an till hennes kurdiska ursprung och Eivor efter min mormor. Den stora (om än inte felfria) matriarken i vår släkt.
Det var en vacker ceremoni i kyrkan och ett mysigt kalas efteråt och när jag ser på hela min fantastiska familj. Alla mina otroliga barn och deras enastående ungar så fylls jag av en sådan stolthet och glädje.
Lite rätt måste jag ändå ha gjort som fick så fina barn.
Jag är så stolt över var å en av dem.
Fantastiska är de.

De kämpar på. Var och en med sitt.
Livet är inte alltid enkelt, inte för någon av dem.
Och som mamma önskar man att det inte var så.
Att man kunde lyfta bort ångest, sorg, press från deras axlar.
Att allt bara kunde få flyta på. Gå deras väg.
Men det är inte så. Livet är inte så.

Idag var i alla fall en fin dag.
Tack för att ni är mina. Mina barn. Mina barnbarn. Mina svärbarn.
Min flock.

Puss/ Asta

fredag 6 september 2019

Jämförelsevis

Bilden kan innehålla: Anneli Lodén, som ler, himmel, moln, hav, utomhus och vatten

Jag är femtio.
På så många vis är jag en klokare människa än vad jag varit tidigare framför allt när det kommer till det här som jag ofta tjatar om, att vara sin egen bästa kompis.
Jag kroppshetsar mindre, jag har ett mindre bekräftelsebehov, jag har mer realistiska krav på mej själv. Jag lyckas oftast med det här att inte säga något till mej själv som jag inte skulle säga till någon annan jag bryr mej om.

Men det här med att jämföra sej?
Iiiiiinte riktigt där ännu.
Jag kan bara inte låta bli i alla lägen.
Som tex när jag var och simmade här om dagen. Som barn var jag bra på att simma. Typ bäst i klassen. Gick i simklubb, tränade flera gånger i veckan, tävlade ibland. Jag var bra. Snabb. Stark.
Men här om dan, simmade 1000 meter, växlade mellan bröst och ryggsim för jag får så ont i nacken annars... alltså bara DET... och en gubbe på 70+ blåste om mej. Jag försökte faktiskt hålla jämna "steg" men fick ge mej.
När det kommer till löpning är i princip alla bättre. Jag springer långsamt, kort å fult.
Ja faktiskt är det så att det må stå att jag är femtio år i passet men rent fysiskt är jag betydligt äldre än så.

Fast alltså, varför jämföra sej?
Det är sååå dumt.
Jag blir varken bättre eller sämre av hur andra presterar.
Det spelar min fysiska hälsa absolut noll och nada roll hur många som inte kan springa 50 meter eller hur många som plättlätt springer en maraton.
JAG är den jag är ändå.
Är det nån korkad tävlingsinstinkt eller vad är det?

Den enda man bör jämföra sej med... om man nu absolut måste... är sej själv.
Och inget gott kommer av att jämföra sej med hur jäkla bra man var för 20 år sen (om man nu var det, jag var ungefär lika oatletisk då.)
Nej, jämför med  hur det var innan du bestämde dej för att göra något åt... vad du nu gör något åt.
Jag har tex, utöver mina dagliga promenader, sprungit och simmat 4 dagar denna veckan. Veckan innan sprang jag två gånger. Veckan dessförinnan... noll.
DET kan jag jämföra med. Om jag nu nödvändigtvis ska.

Men det har jag säkert lärt mej... när jag är sextio eller nåt.

Puss/ Asta

Del 362 om att inte sova.

Bildresultat för god sömn

Tack för input om mitt senaste inlägg (här, på Facebook och privat), detta att jag medicinerar med en medicin jag är rädd för.
Rädd till stor del för vad jag sett vad det gjort med läkemedelsberoende patienter men kanske allra främst min egen mamma.
Nätet är fullt av varningar, inte minst på FASS och artiklar skrivna i läkartidningar.

Samtidigt är det ju sant det som många säger, riskerna med sömnsvårigheter över tid är oxå stora. Läkaren som skrev ut Zolpidem till mej sa det som en fullkomlig självklarhet, att mina upprepade förkylningar berodde på att jag inte sov. Mitt immunförsvar var kört i botten.
Andra kända resultat av långvariga sömnproblem är: Glömska, försämrad koncentrationsnivå, depression, högt blodtryck, lättretlighet, ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar, ökad risk för diabetes, övervikt mm.
Jag ser även en risk, som en läsare påpekade, för annat missbruk.
Att självmedicinera med ex alkohol av desperation för att få sova.
Skulle inte säga att jag är där, men att jag absolut förstår hur man kan hamna där, för nog har jag svept ett glas rött eller två för att kanske... kanske... få sova. Mer än en gång.

Jag vet när jag jobbade på medicin att jag ibland kunde känna en frustration över äldre människors fixering av att sköta magen.
Det var emellanåt ett evigt tjat om när de bajsade sist, hur mycket de bajsade, vilken konsistens bajset hade, när de borde ha bajsat osv.
Tröttsamt kunde jag tänka.
Men helt allvarligt, jag kan faktiskt förstå. Det är nåt jävligt frustrerande med att grundläggande funktioner rubbas och inte fungerar. Hur jävla frustrerande kan man kanske inte förstå för än det drabbar en själv?
Sömn... och bajs... ska bara funka.

Det finns, som sagt, en befogad oro över att äta en beroendeframkallande medicin som det varnas för. Det är inte c-vitamin direkt. Det räknas som narkotika för bövelen!
Jag vet inte ens om jag kan få doktorn att skriva ut det igen.
Men det finns nåt mer... en slags skam.
Jag bad en doktor på jobbet skriva ut det åt mej för inte så länge sedan och hon sa nej med hänvisning till att det är just en beroendeframkallande medicin.
Jag fick tårar i ögonen.
Kinderna blossade.
Av skam.
Hur skulle hen se på mej nu?
Sämre, så kändes det.
Jag vill gärna se mej själv som en stark och självständig kvinna.
En kvinna som reder sej.
Det är säkert... hur dumt det än låter... en av anledningarna till att jag velat sluta med mina antidepressiva.
Jag skulle aldrig tänka så som någon annan, det vill jag VERKLIGEN betona, men jag känner mej mer.. mer... finner inte ord riktigt, men mer duglig av att veta att jag klarar mej på egen hand. Står stark utan kemiska substanser.
Inte är en sådan som behöver läkemedel för att rodda livet.
Och med sömntabletten så gör jag inte det.
Det ger min självkänsla en knäck. Att vara behövande.

Men jag är kanske hellre behövande än sömnlös?
Fortsätter fundera på det där.

Puss/ Asta

torsdag 5 september 2019

Beroende

Bildresultat för sömnlöshet

Det är ett par år sedan jag slutade äta insomningstabletten Zopiklon.
Jag åt den under många år och att sluta med den var något av det svåraste jag gjort.
Jag fick ingen abstinens som är vanligt förekommande efter så lång tid, men jag sov typ ingenting på fem veckor. Slumrade, sov nån timma här å nån timma där.
Det var helt olidligt. Ingen som inte haft det så kan förstå. Jag kan däremot absolut förstå hur det kan vara en av de mest effektiva tortyrsätten att störa någons sömn tillräckligt länge.

Ni som följt mej vet ju.
Jag har sedan dess haft kortare perioder med bättre sömn men mestadels så sover jag minst sagt dåligt. Varannan natt i snitt, ibland ännu mindre.
Sedan tre veckor tillbaka äter jag Zolpidem.
Det är ungefär samma rävgift som Zopiklon och mitt motstånd var långt och envist innan jag kapitulerade.
Och med dem sover jag så bra!
Å ändå... alltså det är hela tiden där och stör.

Min mamma är missbrukare av samma medicin. Jag har haft patienter som varit det. Det ÄR ett beroendeframkallande läkemedel och det är en medicin som skrämmer mej.
Mina döttrar är på mej om att jag inte ska ta dem vilket förstärker mina oroskänslor kring dem.
Jag har inte karaktär att bara ta dem när jag absolut måste sova för det är så jäkla jobbigt att ligga sömnlös och samtidigt veta att tar jag ett piller är det löst.
Nu har jag 10 stycken kvar.
Ska jag be om ett nytt recept? Får jag ett nytt recept? Eller ska jag återgå till min sömnlöshet?

Som sagt, det är inte ett läkemedel att leka med och i synnerhet inte med min belastning kring missbruk i generna.
Men att jag överhuvudtaget överväger det beror ju på något.
Jag vinner saker på att ta dem.
Jag är... självklart piggare. Gladare. Jag dricker mindre alkohol eftersom de inte bör kombineras. Jag orkar motionera. Jag lägger mej i tid på kvällarna. Jag mår bättre psykiskt, mindre ångest. Jag är inte lika konstant sugen på sött som när jag alltid är trött.
Det kommer en väldans massa trevligheter ur att få sova.
Något de flesta mer eller mindre tar för givet.

Ja, så vad fan gör man? Hur väljer man?
Jag vet inte.

Puss/ Asta

onsdag 4 september 2019

Presentation

Bilden kan innehålla: 1 person, utomhus

Så här började jag ett blogginlägg i september 2013:

"Då var JAG äntligen tillbaka hos er!
Vem?
Asta Pastasson så klart... inte kan ni väl redan glömt bort mej?
Kan ni?
Okej, snabb resumé av min hundraåriga blogg.
4 barnsmamma. Mormor. Gift. Uttråkad av detta faktum rätt ofta.
Gottemamma. Sjuksköterska. Sosse. Arg antirasist. Nybliven löpare.
Smygrökare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende.
Debatterande. Bokslukande. Madrassovande.

Ja, men se där ja... nu börjar minnet komma tillbaka.
Härligt!Tittut på er."

Sex år har gått sedan dess och (deprimerande?) mycket är sej likt.
Så här ser dagens resumé ut om innehavaren till denna blogg.

Fyrabarnsmamma. Mormor och farmor till åtta stycken, varav en är en liten änglaflicka i himlen. Gift och just nu är det okej (DET var ett tag sedan :) )
Bentemamma. Barnmorska. Vilsen politiskt men nånstans åt vänster.
Fortfarande arg antirasist. Lika arg feminist. Återuppstånden löpare.
Snusare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende... ännu.
Debatterande. Då å då bokslukande.
Numera sover jag i säng. Min egen. Separata sovrum är att rekommendera.
Nåt jag vill tillägga?
Jag älskar att skriva handskrivna brev. Jag har börjat se på Hem till gården igen... efter ett uppehåll på si så där 10 år. Jag älskar The Handmaid's Tale så till den milda grad att om jag fått en dotter till skulle hon... kanske... hetat June.
Jag vet inte om jag är i klimakteriet. Jag har lättare till tårar än förr, lite lättare till ilska med. Å emellanåt är jag både varm och kärleksfull till min person.
Jag har en stigande klimatångest. Jag har ett sjunkande självförakt.
Och jag är inte riktigt så bekräftelsekåt som jag var för 6 år sedan.
Jag känner mej ofta ensam.
Och ändå aldrig ensam.
Olika sorters ensamhet.

Är du ny här är du väldans välkommen. Är du inte ny här... tja, då är du välkommen ändå.
Vill du så får du gärna berätta vem du är som läser och lite om dej själv.

Puss/ Asta

tisdag 3 september 2019

Asta recenserar "Innan ni tog oss" av Lisa Wingate

Innan ni tog oss (pocket)

Årets 15:e bok för min del blev "Innan ni tog oss" av Lisa Wingate.

Lisa Wingate är tydligen en stor författare som jag råkat missa, hon har gett ut ett tjugotal böcker där många vunnit fina priser. "Innan ni tog oss" är baserad på en av Amerikas mest ökända skandaler där Georgia Tann, föreståndare för Memphis barnhem kidnappade och sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet i decennier.

Boken är uppdelad i två parallella berättelser som växelvis berättas i de olika kapitlen.
Memphis 1939. Tolvåriga Rill lever på en husbåt på Mississippifloden med sin mamma och pappa å sina småsyskon. Det är ett enkelt men kärleksfullt liv.
En natt när Rills mamma skall föda ytterligare ett barn går någonting snett, barnet kommer inte ut och barnmorskan står maktlös. Föräldrarna får ta sej med en roddbåt för att söka läkarhjälp och Rill lämnas kvar att passa sina syskon.
Men främlingar dyker upp, sliter med sej barnen och placerar dem under fruktansvärda omständigheter på ett barnhem. Rill gör vad hon kan för att klara sej och sina syskon i väntan på deras föräldrar skall komma och hämta dem.
South Carolina Nutid. Avery Stafford är en kvinna född i en rik och mäktig familj. Hon är åklagare, karriären går som på räls och hon ska snart gifta sej med Elliot.  Av en händelse snubblar hon över oroväckande information och börjar nysta i denna.

"Innan ni tog oss" är en roman som är både läsvärd och underhållande. Den har sålts i över en miljon exemplar i USA.
Bäst tycker jag om delarna om Rill och hennes syskon, nutidsskildringen flyter inte lika lätt och känns emellanåt lite fånig initialt. Även delarna om Avery tar sej i sista delen av berättelsen och då är den väldigt spännande.
Sist i boken, finns ett stycke om vad som är sant. Om barnhemmet, om föreståndarinnan Georgia Tann, om barnen som såldes och barnen som omkom under vidriga förhållanden. Den är väldigt väldigt läsvärd.

Av någon anledningen drabbade romanen mej inte riktigt hundra. Jag vet inte om det beror på den eller på mej? Ibland är det ju så, åtminstone för mej, att jag inte fixar att vara 100 % där.
Boken får en stark 3:a eller en svag 4:a, kan inte riktigt bestämma mej.
Läsvärd men inte toppklass alltså.

Puss/ Asta

måndag 2 september 2019

En investering

Bildresultat för springsko

Att skriva om någon som helst form av träning är lite förbjudet i feministiska kretsar. I alla fall i de kretsar där jag hänger. Det kan anses triggande och kroppshetsande och ja, allmänt fel.
Jag fattar det, förstår delvis kritiken.
Men...

Men, jag är femtio år. Jag har levt 2/3 av mitt liv om jag har tur och nu... nu om inte förr... är ingenting gratis längre. Tvärtom är det hög tid och i elfte timman att börja ta hand om sej om man vill att den sista tredjedelen ska bli någorlunda skaplig.
För mej handlar träning... eller det är ett för pretentiöst ord för vad jag tänker mej, rörelse är bättre... för mej handlar rörelse inte ett skit om att bli smal(are) eller snygg(are.) Det är åtminstone inte det jag VILL med min rörelse (sen kan jag ha jäkligt lätt att bli fixerad och att tappa fokus på vad som egentligen är viktigt och där får jag vakta på mej själv.)
Jag vill helt enkelt orka.
Orka fortsätta ha stora hundar.
Orka leka med mina barnbarn.
Orka leva.

Jag är i mitt livs o-form.
Ja, jag väger mer än någonsin men jag har oxå mindre muskelstyrka, sämre kondition, bejakar allt för lätt alkohol å skräpmat, är stel å osmidig och relativt ofta låg i humöret.
Jag spenderar allt för mycket tid på saker som på kvällen ger mej ånger... som att glo in i en skärm allt för många timmar. Bråka med rasister jag inte känner, tjafsa med mansgrisar jag aldrig träffat, kolla hur många som gillar mina inlägg och bilder och annat nonsens.
Kalla det åldersnoja eller vad som helst men det ger mej ångest att slösa bort så mycket liv.

Sen nån vecka tillbaka har jag levt mer aktivt. Rört på mej mer. Sprungit (läs: lunkat) flera gånger och gått rundor med Bente på det. Brytt mej mindre om sociala medier och jag märker redan stor skillnad, kanske inte på konditionen än... är fortsatt i mitt livs o-form... men på mående och inställning.
De förhatliga insomningstabletterna gör oxå sitt till. Man orkar mer och är en roligare människa om man får sova.

Jag hoppas att jag orkar hålla i det här nu. Utan att få problem med luftrören allt för snart, vilket jag får allt som oftast och som ofta är det som knäcker min ytterst sköra motivation. För trots att jag VET att det här är viktigt för mej så är jag i grunden en så genuint lat människa att allt som är det minsta tråkigt eller jobbigt kan skjutas upp till sen.

Jag kommer inte att skriva särskilt många inlägg om träning här. Kanske gör jag det någon annanstans, kanske skriver jag lite om ni vill?
Jag vill inte hetsa. Inte framkalla nån ätstörning eller viktfixering el dåligt samvete. Jag vill investera lite tid i mej själv.
Jag vill bara leva och inte bli gammal-gammal i förtid.
Bara så.

Puss/ Asta