Smått å gott om idag

1. Jag längtar efter en kille som heter Ivan. Han är mitt 9:e barnbarn och hans mamma hade beräknad förlossning igår den 28/11.
Det är otroligt nervöst för en mamma när hennes dotter ska föda barn. Långt värre än att föda själv.
I synnerhet när det är deras första barn. Så det är mer läskigt än spännande.
Nervigt att det kan starta när som helst nu. Och så längtar jag ju efter att se honom så klart.

2. Jag känner mej irriterad och besviken över de vuxna jag bor med.
Att känna sej tagen för given och inte uppskattad för det man gör är aldrig kul.
Jobbar med det. Känslan alltså, för den enda man kan förändra är sej själv.

3. Bente var och fick sin vaccination idag. Hon är ju lite osäker för nya situationer och framför allt nya människor och jag tyckte därför det skulle bli skitjobbigt. Min dotter erbjöd sej att ta henne och kände sej chill. Jag var lika orolig för det där "tigermamman" i mej inte skulle kunna se till att allt gick rätt till.
Men jag väntade utanför och enligt dottern var Bente hur cool och bra som helst. Så stolt över henne mitt gull. Och tacksam över stöttningen.

4. Det kom snö idag. Typ 3 matskedar utspridd över kommunen. Och sol!
Första gången den här månaden som solen uppenbarade sej. Kul att den fortfarande hänger med så där lite i bakgrunden.

5. Känner mej otroligt deppad över att 17 åriga Wilma är mördad, förmodligen av sin pojkvän. Kvinnooffer nr 23 i år. Den farligaste platsen för en kille att vistas i är i ett kriminellt gäng. Den farligaste platsen för en kvinna är tillsammans med en manlig partner eller ex. NÄR ska vi ta det på allvar?
Varma tankar till flickans närstående. Och måtte polisen få bevis nog för att karljäveln blir fälld.

6. Jag har haft sömnproblem sen... for ever men det har främst handlat om svårigheten att somna. Sista veckan har jag oxå vaknat tidigt på morgonen och inte kunnat somna om. Typ 5. Såååå not me.
Väntar på att få låna en tyngdtäcke på 8 kilo från vårdcentralen, hoppas att det ska hjälpa mot dessa uppvaknanden.

7. Illamåendet jag haft sista veckorna kommer å går. Så oxå bröstsmärtor.
Utreddes för många år sedan för bröstsmärtor och DÅ var det inget farligt men tanken har ju föresvävat mej att det skulle kunna vara nåt nu?
Det känns som om jag är en drama queen, alltid är det nåt med mej.

8. Haft en veckas semester så som jag alltid har inför 1:a advent och även om den i år inte blev som jag tänkt mej så har jag faktiskt bockat av allt på min "att göra lista" och lite mer än så. Det är städat, pyntat, flertalet julklappar är inköpta, glögg är drucken, jag har umgåtts osv.

9. Läst ut en bra bok, börjat på nästa. Den verkar lovande.

10. Och nu ska jag sova. God natt.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Skönhetens väg" av Martha Hall Kelly

Skönhetens väg blev årets 19:e bok i min egen personliga utmaning att läsa minst 12 böcker under 2019. Det är den första boken jag läser ut i november.
Jag har hållit på å traggla med en annan rätt tråkig och banal roman som på ett väldigt effektivt vis tog död på min läslusta. Halvvägs igenom och efter flera veckor gav jag  upp trots att det av nån oklar anledning är en "synd" hos mej och koncentrerade mej på denna pärla istället.

Skönhetens väg är en roman som bygger på verkliga personer och händelser.
Författaren ägnade mer än 10 år åt att resa runt och samla material.
Boken skildrar Andra världskriget ur tre kvinnors perspektiv.
Omväxlande, kapitelsvis, möter vi:
Caroline som arbetar på franska ambassaden i New York och precis har mött mannen i sina drömmar.
Kaisa är en ung flicka i Polen som genomför ett spionuppdrag för pojken hon är förälskad i.
Herta är en ung kvinnlig läkare i Tyskland som drömmer om att bli kirurg och som börjar arbeta på ett koncentrationsläger för att försörja sej.
Romanen sträcker sej mellan 1939 alltså vid krigets utbrott och fram till en bra bit efter krigets slut 1959.
Caroline förärades två tapperhetsmedaljer för sina insatser under Andra världskriget. Herta Oberheuser dömdes i Nurnberg för fasansfulla brott mot mänskligheten.
Förutom att ge röst åt de olika kvinnorna och deras upplevelse av kriget är den uppdelade i tre delar, där del 1 är den längsta och del 2 tar vid när kriget tar slut.

Skönhetens väg är allra starkast i del 1, den som handlar om kriget. I de två avslutande delarna tappar den bitvis fart. Trots det är detta en fantastisk och angelägen roman med ett stycke viktig kvinnohistoria.
Författaren bygger upp en slags cliff hanger varje gång hon avslutar ett kapitel vilket gör att samtliga tre karaktärer blir spännande att följa.
Vore romanen och dess karaktärer påhittade skulle jag kanske kritiserat att den tyska läkaren, Herta, är otydligast porträtterad. Det blir för mej inte förklarat hur det var möjligt att gå från en tämligen vanlig ung kvinna, förvisso med viss antisemitism i bagaget, till att utföra de dåd med den inställningen hon har på koncentrationslägret Ravenbruck. Jag skulle vilja förstå mekanismerna. 
Men kanske var det så det var/ är? Kanske går det inte att till fullo förstå.

Jag ger boken en stark 4:a. Men det är en historia jag kommer fortsätta tänka på och kanske kommer den med tiden växa till allra högsta betyg. Det är redan nu snubblande nära.
Det är bedrövligt att högerextremismen och nationalismen växer så starkt på så många håll i vår värld. Låt oss aldrig glömma! Låt oss ha lärt oss av mänsklighetens mörkaste kapitel. Det började inte med gaskamrarna.

Puss/ Asta

Vad är starkast?

Bild: Gottfrid precis när han somnat in.

 Jag är ledsen men det kommer nog bli en del tjat om mina hundar i flera kommande inlägg den närmsta tiden. Det börjar ju närma sej årsdagen/ årsdagarna.
Gottfrid som dog den 6:e december.
Bente-Nora som kom hit den 10:e december.

Jag har tittat på bilder från när det hände. Läst mina blogginlägg och flyttats tillbaka känslomässigt till allt det som hände... och kändes... för snart ett år sedan.
Det är så dubbelt. Så mycket sorg men oxå så stor lycka.
Och jag funderar lite på det, vad är det egentligen av dessa två ytterligheter som känns mest. Som ruskar om oss värst. Då, när vi känner som allra mest.
Sorg eller lycka.

Min stora vackra pojk. Min stolthet, Noahs storebrorsa.
Alltid så enkel och okomplicerad.
Alltid så snygg. Min fixstjärna som fick så mycket uppmärksamhet.
Så snäll. Så stadig. Fann sej i alla situationer. Kunde hanteras av vem som helst. Och jag var så stolt över honom! Varenda minut var jag stolt över honom. Han var mitt lyckopiller från första stund. Mitt prozac. Mitt Valium.
Men tyvärr, hela sista året, så sjuk och källa till så stor oro.
Jag kan inte med ord beskriva hur han fortfarande fattas mej. Hur saknaden aldrig ger vika och hur vi pratar om honom nästan varje dag.
Och nu, när det närmar sej årsdagen så bubblar sorgen upp igen.
Jag har gråtit för honom så många gånger sista veckan.
Ofattbart skarpt minns jag det där sista dygnet. För det gick ju så fort, kom så oväntat.
Jag känner den där sorgen som fick mej att vilja dö. Som fullkomligt golvade mej. Jag känner den som om det hände igår.

Och jag minns när vi hämtade den där lilla tjejen i Norge. Min Bente-Nora.
Den minsta och räddaste Dogue de Bordeaux jag någonsin sett.
Jag kommer ihåg hur vi famlade efter varandra som två drunknande.
Hur hon sov på mej den där första tiden och aldrig vek från min sida.
Jag har aldrig behövt en hund som jag behövde henne. Jag har aldrig varit lika behövd.
Och hon är inte... på nåt sätt... stadig och okomplicerad.
Men hon är spännande. Rolig. Kärleksfull. Tossig. Och hon har en själ djup nog att drunkna i.
Hon å jag är så väldigt menade för varandra. Lika.
Där Gotteman var mitt stadiga ankare är hon och jag... ja jag vet inte,
samma andas barn. Tillsammans enastående.

Så vad är starkast, sorg eller lycka? Eller går de hand i hand? Olika sidor av samma mynt.

Nedan är den första bilden jag tog på Bente. När hon precis kommit hem.
Förutom att hon är otroligt späd så ser man störst skillnad på blicken.
Då och nu.







Bilden nedan är en av de senaste bilderna jag tagit på henne. Här om dagen.
Hon utvecklas fint rent utseendemässigt. Hon är fortfarande unghund och behöver mer skalle och mer bredd fram men hon är... tycker jag... fantastiskt fint musklad för övrigt. Och se på blicken nu!
 

Puss/ Asta

Mitt arma blodtryck

Åh mitt blodtryck, mitt arma blodtryck...
Jag läser en artikel från DN via Facebook. Den handlar om en konferens om mäns våld mot kvinnor och diskuterar att av över 200 deltagare var de manliga deltagarna 5-8 personer. Ni kan läsa artikel här. Det känner jag bara en slags trött uppgivenhet över, det är när jag läser kommentarsfältet som blodtrycket stiger.

Det blir så oerhört tydligt att män (med få undantag) för att uttrycka sej milt, är svinointresserade av våld mot kvinnor.
Gängskjutningar... oj oj oj vad de går igång på det men att 22 kvinnor har mördats av män de har eller har haft en relation till är de helt likgiltiga inför.
Att 83 200 (!) kvinnor anmälde misshandel i hemmet föregående år skiter de i.
Eller så här... det rör inte dem och att det inte är rör dem är en miljon gånger viktigare att kommentera än att fundera på vad fan man ska göra åt det här problemet.
I stället så skylls det (som vanligt) på andra nationaliteter (trots att VET att våld mot kvinnor är en gammal härlig svensk tradition precis som i alla andra länder.)
Det påtalas att män framförallt misshandlar andra män. (Är det inte ytterligare ett argument för att arbeta mot en toxisk mansroll?)
Det påtalas att det... minsann... finns kvinnor som slår sina män oxå. (Ja, och det är fruktansvärt på individbasis men det är inget samhällsproblem för siffran är försvinnande liten när det kommer till allvarlig misshandel.)

Jag förstår allvarligt talat inte detta.På riktigt, jag förstår inte.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla de där männen som säger sej vara så härliga och vänliga och aldrig skulle röra ett hårstrå på en kvinna inte blir förbannade. Om man nu känner all den där respekten som många män talar om så varför i helvete vill man inte vara en del av förändringen?
Varför är man inte mer upprörd? Mer intresserad?
De här 83200 kvinnorna som anmälde misshandel i hemmet i fjol är bara toppen på ett isberg, hur hög den verkliga siffran är kan vi bara spekulera i.
Tre gånger så hög? Fem? Tio?
Oavsett, det här är inte enstaka galningar... inte 5 tokiga araber... som fixar på egen hand. Det här är ett stort samhälleligt problem som drabbar kvinnor och deras barn i stor omfattning.
De flesta av de män som skriver och de som sitter hemma vid köksbordet och muttrar kommer aldrig ha barn som på något sätt drabbas av de kriminella gängen. Men väldigt många av dem har döttrar, systrar, mammor som kommer råka illa ut.
Feminismen är delad i den här frågan. Många feminister anser att feminism det ska kvinnor bedriva själva. Det är vår fråga. Vår agenda. Vi behöver inte männen.
Jag förstår den inställningen men är av en annan uppfattning. Jag tror att vi behöver män för att tala med andra män. För att män lyssnar på andra män.
Män som inser att en sunkig kvinnosyn och en toxisk maskulinitet börjar väldigt mycket tidigare än med ett slag eller en våldtäkt. Att det handlar om "skämt", ord, attityder.

Den här frågan, mäns våld mot kvinnor, och attityderna kring detta visar vilken oerhört lång väg vi har kvar till jämställdhet i ett av världens mest jämställda länder. För om det vore så att 22 män mördats av sina kvinnor och 83200 män anmält att de misshandlas i sitt hem ja då hade nog fan statsministern satt på sej samma allvarliga min som han har när han pratar om att unga män skjuter ihjäl andra unga män i förorten.

Puss/ Asta

Är den uppe än? Ett inlägg om ärvda manier och gradvis tillfrisknande.

Är den uppe än eller?
Julstjärnan menar jag förstås. Jag tycker mej ana att det sker tidigare och tidigare för varje år i allt fler hushåll. Och jo, förvisso anser jag att det är en STYGGELSE (se där ja, där kom  det lilla ordet till användning igen) så vem är jag att döma?
Dels sitter det julstjärnor uppsatta i mitt eget fönster på ovanvåningen... uppsatta av dottern i deras rum under protest av undertecknad, förleds inte att tro någonting annat... men ändå och dels förstår jag att de flesta av oss behöver allt ljus vi kan få så här i slutet av en november som varit ovanligt solfattig.
Det finns värre synder, och jag borde veta för jag begår åtminstone ett tjugo av dem dagligen.

I mitt barndomshem kom det inte på tal... verkligen inte!... att tända några julstjärnor eller julstakar före första advent när det skymde.
Och det var det för övrigt inte tal om med tanke på den MANISKA städning som föregick julstjärnorna.
Allt, allt, allt skulle skrubbas i ett redan fläckfritt hem. Med Ajax. Tills fingrarna blödde. Ingen pardon där.
Varenda glas, varenda liten gaffel, varenda låda... ut och invändigt..., varenda hyllplan. Ja, allt skulle skuras.
Jag har ingen aning om vad som skulle skulle hända om det dagen efter den 1:a advent uppenbarade sej en liten kladdfläck på tredje hyllplan i skafferiet?
Men jag ifrågasatte det aldrig som barn och varje avsteg från perfektionsstädningen lämnade mej under många många år fylld av någon slags oklar skam även som vuxen. Trots att jag gnodde å skurade å putsade så visste jag ju att här och där hade jag lämnat det åt sitt öde. Det kunde vara nån gammal vas som stod dammig och oanvänd sedan föregående adventsstäd. Eller någon fönsterbläck på ovanvåningen jag svept över i all hast och som det fortfarande satt torkad fågelbajs på.
Jag visste!
Och jag skämdes!
Ville typ orosanmäla mej själv.

Alltså, för mej skedde inget plötsligt tillfrisknande.
Jag vaknade inte en dag och märkte att: NU är jag fri!
Nej nej nej, det var snarare ett gradvis sunt förnuft och kritiskt tänkande som tog allt större plats år för år.
För vems skull gör jag det här? Kommer någon överhuvudtaget märka det? Kommer det att innebära en gladare jul? En större julefrid? Gav det mej en lycklig barndomsjul?
Jag var rätt säker på att svaret på samtliga de frågorna var rätt å slätt och utan krusiduller- NEJ.
Ändå tog det många år och jag skulle inte vilja förhäva mej och säga att jag är frisk nu. Men år för år har jag slarvat allt mer med allt mindre samvete.
För ni vet, ju mer man jagar julefriden ju snabbare flyr den jäveln!
Det låter som en klokskap Jonas Gardell skulle kunna säga men jag kom på den alldeles själv. (Jorå, jag är oxå rätt smart.)



Så här ser det ut hos mej i skrivandets stund.
Jepp. Prylar överallt och skitiga golv.
Inte en julstjärna eller ett doftljus i sikte.
Jag HAR dock torkat (läs: maniskt skurat) skåpluckorna och anledningen till att dammsugaren står framme som den uppmärksamma kanske lägger märke till är att jag sugit bort allt damm och alla hundhår å smulor och en å annan silverfisk ur lådorna.
Jag hade gjort halva dagsverket när yngsta dottern kom hem, inte såg det och vid upplysning om mitt hårda jobb yttrade orden: Varför?
Ja, ni ser. Försöker intala mej om att JAG mår väl av att ha kladdfria skåpsluckor åtminstone 2 av årets 365 dagar om året. Och att nästa år ser jag ändå sundare på saken.
Work in progress skulle man kunna säga, på fler än ett sätt.
Eftersom jag har Feministisk lägervecka Husmorssemester så kommer jag imorgon (i mån av tid givetvis, jag har ett barnbarn att passa å en hund att gå ut med)) gå vidare med att skura listor och kylskåp invändes för DET har som min äldsta dotter påpekade en praktisk funktion.
Och sen ska jag plocka undan. Sortera. Dammsuga. Damma. Kasta. Putsa fönster (BARA i köket, vem tror ni jag är?!) å stryka julgardiner å sen... sen kan vi börja närma oss den där lådan med stakar å stjärnor å tomtar å annat jox.
Gissningsvis... torsdag?

Puss/ Asta 

Spotta ut eller svälj

Jag följer ett gäng stora, halvstora och rätt okända feminister på Instagram.
Flertalet av dem har jag följt i många år,
Feminismen i Sverige är självklart större än de stora namnen inom rörelsen men de är ändå inte oviktiga. Cissi Wahlin, Lady Dahmer, Linnea Claesson, Nina Rung, Stina Wolter, Kajan, Eleine Ekswärd å allt vad de heter fungerar som dragplåster, samlingsplatser, inspiratörer, kunskapskälla och mycket mer.
Jag vet inte hur mycket ni, den genomsnittliga läsaren här, följer samma skara människor och hur mycket ni därmed snappat upp men det har pågått olika sorters konflikter inför öppen ridå rätt länge. Gräl där man inte drar sej för att såga varandra jäms med fotknölarna och ta till olika fula grepp för att misskreditera den andra sidan.
Jag har hållit rätt låg profil då jag "tycker om" kvinnor på olika sida av stridslinjen, jag har för mej själv hållit med om å ena sidan å andra sidan och framför allt har jag insett att jag har inte full insyn... inte alla pusselbitar... och kan därför inte ta ställning.
Ändå känns det som att det krävs. Som om det vaktas på vem som kommenterat vad, gillat olika inlägg, låtit bli att avfölja olika personer osv.
Det råder väldigt mycket antingen är du med mej eller så är du emot mej attityd.
Det går inte att tycka att båda sidor, eller alla fem betett sej illa då och då eller att klumpiga kommentarer sagts från olika håll.
Nej nej nej.
Varsegod å välj.
Spotta ut eller svälj.
Det är väldigt sorgligt, det är fjuttigt och fult och framför allt är det förbannat tröttsamt. Och patriarkatet älskar ju det här! Hur kvinnor förgör andra kvinnor!

Nu senast det här med Linnea Claesson. Eller assholeline som hennes konto på Instagram heter. För er som mot förmodan inte känner till det kontot har Linnea där på ett humoristiskt sätt delat bullshit från män. Kommentarer, meddelanden, sexuella övergrepp och trakasserier. Och nu, efter att bland annat en känd podd med två kända kvinnohatande snubbar misstänkliggjort Linnea och kraftigt ifrågasatt henne för den hon är och det hon upplevt så har nätet och i viss mån även pressen stämplat henne som en lögnare.
Det är hemskt tråkigt, inte minst för Linnea då, som nu på flera ställen gått ut och bemött frågorna och kommentarerna, bett om ursäkt... inte för att hon hittat på utan för att hon varit otydlig bla med att hon klippt och klistrat kommentarer, att en del är andra kvinnors upplevelser osv. För mej personligen har jag aldrig uppfattat kontot som något annat.

Men allra tråkigast i den här soppan är inte att Linnea blir ifrågasatt av media eller de här poddande snubbarna. Hon är en offentlig person och måste väl (antar jag?) därmed tålas att synas i sömmarna.
Det tråkigaste är att kända feminister gör gemensam sak med random Sd pack och andra kvinnohatande snubbar att fullkomligt karaktärsmörda en syster innan Linnea ens uttalat sej och förklarat. Sida vid sida.
Alltså vad fan hände?
Detta är EN grej... den kanske av allmänheten mest uppmärksammade... som hänt på sista tiden där jag baxnar över hur klent systerskapet är i de här kända och halvkända kretsarna.
Det är en sak att vara kritisk och en helt annan sak att medverka i nån jävla häxjakt.

Men kanske är det som min äldsta dotter filosoferande sa när vi pratade om detta.
Men så här är det ju hela tiden. Ingen kvinna får tillåtas växa och ta för mycket plats, få för mycket makt för då ska hon plockas ner.
Det gäller inte bara "internetfeminister", det gäller överallt. Inom affärsvärlden. Politiken. I vår vardag. Överallt.
Domen när en kvinna gör ett aldrig så litet fel är så jävla mycket större än när en man trampar i klaveret, konsekvenserna går aldrig att jämföra. Och det är så jävla sorgligt när kvinnor... feministiskt medvetna kvinnor... hjälper till.
Det gör mej... ahh, så trött. Så missmodig. Så uppgiven.
Det ger ungefär samma känsla som att Sd ta med fan är Sveriges näst största parti. Luften går lixom ur. Det är för dumt. För hopplöst. För jävla sorgligt.

Jag försöker komma ihåg att medan kändisfeministerna sitter och slår varann i skallen med gula plastspadar så finns det otroligt mycket orättvisor mot kvinnor som pågår där ute. Feminismen är större än så. Systerskap starkare än så.
Och med det sagt får jag vara glad att jag är en liten okänd bloggare som de där elefanterna inte bryr sej om för annars hade jag precis begått bloggsjälvmord här å nu :)

Puss/ Asta

10:e november och fars dag.

Det är fars dag och Instagram svämmar fullkomligt över med bilder på män i alla åldrar och hyllningar till dessa pappor.
"Världens bästa pappa." 

Detta inlägget har noll och nada att göra med min pappa och relationen jag har till honom, det vill jag understryka. Detta inlägg är mer en allmän reflektion.
Allvarligt talat... "Världens bästa pappa", vad krävs att bli det?
Med väldigt få undantag känner jag till några män och pappor som när de anses som fantastiska och helt otroliga är någonting mer än en medioker mamma.
Män blir fantastiska enligt oss kvinnor om de ens kommer upp i hälften av vad en kvinna gör. Män får ständigt cred för allt ifrån att de lagar middag till kommer ihåg fruktstund på förskolan och det har jag aldrig sett en kvinna få.
Ingen man har någonsin sagt, "Min kvinna är helt fantastisk, hon lagar nog mat 3-4 dagar i veckan." Ingen man har någonsin sagt "Min fru är så snäll och vabbar den här gången med."
Men med män.
Oj oj oj. Gud vad jag har hört kvinnor ösa beröm över sina karlar.
I princip för att de är vuxna. De kan dammsuga. De kan grilla. De kan snyta ungar och läsa godnattsaga. Oj oj oj vad fantastiska de är!
Förvisso med lite tjat. "Lite to do listor." Lite curling, men ändå.
Då kan de kanske... om det är en bra jävla man... komma upp i vad en mamma gör med vänsterhanden.
Överlag verkar män ses som "bra pappor" så länge de inte slåss, skriker, super eller sjappar. Så länge de är snälla. Om de hänger med sina avkommor då å då.

Kamratposten ställde för ett tiotal år sedan frågan till barn i åldern 8-14 år vem de helst pratar med. Mamma kom överst på listan. Pappa kom långt ner på listan... efter ingen alls.
2018 gjorde de om undersökningen och väldigt lite hade förändrats.
Ungarna pratade fortfarande helst med mamma. 7 % pratade helst med pappa... fortfarande bakom "en kompis" och "ingen alls."

Dorotea är den kommun där papporna tar ut flest föräldradagar.
Det kan väl aldrig ha med jakten att göra? Näää.
Där tar de ut 37 % av föräldradagarna.
Med nuvarande takt... det vill säga om vi inte utsätts för "konservativ feminism och föräldrapolitik så kommer Sverige har nåt ett uttag med 60% (mammor) och 40% (pappor) år 2040.
Så förhoppningsvis kommer mina barnbarnsbarn att svara "mamma eller pappa" på vem de helst pratar med om de har problem.
Har vi verkligen inte högre ställda förväntningar än så?

Puss/ Asta

Rutiner, sammanhang och mindre tid att fundera

Jag älskar att vara ledig. Jag säger jämt att om jag skulle bli mångmiljonär hastigt och lustigt så skulle jag inte jobba en dag till. Trots att jag har världens bästa jobb.

Men faktum är att jag mår inte bra av att vara ledig.
Jag har väl egentligen vetat det länge men det har blivit extra tydligt den här hösten.
När jag var långledig (semester, sjuk, ledig igen, glest i schemat) mådde jag under några månader skitdåligt. Jag hade superlättriggad  ångest, jag grät hela tiden, jag hade en stor klump i magen och jag funderade på om jag hade en klinisk depression och borde medicinera.
Nu har jag jobbat intensivt några veckor med relativt kort återhämtning emellan och jag mår otroligt mycket bättre. Bra rent av. Kände lycka när jag åkte hem i morse efter en helseg natt på jobbet.
Såg de vackra nakna träden som sträckte sej mot den bleka solen som inte riktigt orkade ge varken värme eller ordentligt ljus.
Såg rådjuren som stod precis vid vägrenen.
Såg dimman som låg trolsk över ängarna.
November. Jag gillar november.

Min valda bror i livet sa alltid det förr när vi var kollegor. Såg sambandet tydligare än mej. "Nu har du varit ledig för länge" när jag började bli så där tung och grubblig.
Och jag tror att det är tre saker jag mår väl av i det här, som av nån anledning är viktiga för mej.
Rutiner, sammanhang och mindre tid att fundera på vad jag saknar i livet.
Så vi får väl hoppas att de där miljonerna uteblir. Jag tror faktiskt inte att jag vill ha dem och ställas in för det valet. Tursamt nog har jag bara fattiga släktingar och spelar aldrig på varesej Triss eller travet så risken att drabbas är minimal.

I kväll har jag sett i kapp lite serier.
Fredagens avsnitt av Hem till gården och måndagens avsnitt av Vår tid är nu.
Jag har druckit några glas skumpa och ska kanske gå upp å läsa lite?
Läser en rätt dålig bok (har en annan med högt ställda förväntningar på lut) men kan man sluta läsa mitt i en bok?
Böcker är... av outgrundlig anledning lite heliga för mej.
Jag läser ut dem.
Jag slänger dem aldrig.
Men jag inser att det är fånigt för livet är för kort för kassa böcker.

Imorgon är jag ledig,  ja ända till tisdag faktiskt och jag planerar att hålla mörkret stången. Ägna mej lite åt den sköna bönan på bilden och kanske åka till GeKåś timmarna innan det stänger.

Hoppas ni har det fint.

Puss/ Asta

11 månader med en norsk prinsessa

Förra månaden fyllde hon 2 år, Prinsessan Bente-Nora av Norge.
Nästa månad har jag haft henne i 1 år.

Jag brukar kalla henne för min schäferblandning.
Med det menar jag att hon på en del sätt inte är rastypisk alls.
Att hon emellanåt är energisk som en schäfer. Jag har aldrig varit ute och gått så mycket med en hund som henne. Jag måste, hon går upp i atomer annars.
Och det var kanske inte riktigt vad jag tänkt mej.
Å andra sidan är det inte särskilt mycket som är som jag tänkt mej med henne, trots att hon för övrigt är rätt mastiffig. (Envis. Vaktig. Mammig. Charmig. Smart. Snygg.)
Kärleken... den är inte vad jag tänkt mej.
Vad jag trodde skulle ske när jag tog hem en tonåring i huset som jag inte fått bounda med sen hon var bebis. Inte burit, haft sovande i famnen eller vetat allt om.
Men den kom ändå. Kärleken alltså. Och kunde under inga omständigheter i världen varit större. Jag skulle aldrig kunnat älska henne mer, större, sannare.
Hon har en så stark personlighet. En så stor tillgivenhet och en så vacker själ. Jag tänker ofta på att Gottfrid skulle ha avgudat henne.
Det är inte många människor hon släpper in på livet... en del morrar hon åt, de flesta är hon bara likgiltig inför... men de som får den äran säger samma sak. Hon är sannerligen en diamant.
Jag avgudar denna flicka. Det vet hon om...

Jag borde kanske spara detta inlägg till nästa månad när vi som sagt känt varandra i ett år. Älskat varann sen, ja inte första blicken men kanske 10:e.
Men jag tänker att så där väldigt mycket kan inte hinna hända på en månad.
Sen hon kom hit har hon övervunnit en massa rädslor och framförallt har hon utvecklat resurser att ta i tu med de hon har kvar. Hon vågar gå fram när något skrämmer henne. Hon vågar lita på att jag hanterar det hon inte klarar av.
Jag kan inte säga vad gott det känns i mammahjärtat när hon inte är livrädd att tappa bort mej då hon går lös. Idag gömde jag mej på stranden. Hon spanade efter mej och när hon inte såg mej fortsatte hon med sitt. Sånt gav henne panik i början, nu vet hon... morsan är här nånstans.
Vi kan fortfarande inte klippa klorna.
En del människor skrämmer henne ännu (reserverad är ok men inte rädd.)
Och vi har ännu inte vågat åka buss. Men det mesta i vår vardag är hon okej med och efter årsskiftet ska vi gå kurs i rallylydnad! Skit samma hur det går, vi ska ha kul.

Jag funderar fortfarande ibland på hennes första år i livet. Innan det blev hon å jag.
Hon är helt tillfreds med mörkret. Jag har aldrig haft en hund så obrydd om det som hon.
Hon är lätt att lämna ensam även om det inte händer ofta.
Hon litar inte på män och hon blir ooootroligt olycklig om hon ser att jag blir irriterad på riktigt. Hon har ett lite skralt självförtroende sin kungliga titel till trots och hon vi jobbar varje dag på olika sätt med att hon ska tro på sej själv.
Jag tror ju att allt detta på nåt sätt har med hennes barndom att göra.
Att hon har varit utomhus mycket själv. Kanske har människor inte alltid varit förutsägbara. Tyvärr kan jag bara gissa.
Hon är som jag. Stark-skör. Och jag låter henne vara det.
Älskar henne, inte trots det, utan FÖR det.
Man kan resonera olika och ändå vara en klok hundägare.
Jag tänker som så, och har gjort ända sedan Märta som var min stora lärarinna, att jag har den hund jag har och anpassar livet efter henne.
Vi tränar, vi utmanar oss men det hon inte klarar av det slipper hon.
Ex så behöver hon aldrig hälsa på främlingar. Jag tar ansvar för möten.
Om hon visar sej inte mäkta med stora folksamlingar som utställningar mm så skiter vi i det.
Vi tränar men det jag bedömer är too much, det gör vi inte. Det kan jag göra med en annan hund, nån annan gång.

Min Bente-Nora. Mitt lyckopiller och min prinsessa.
Hon är bäst i hela världen.

Puss/ Asta

Migration. Invandring. Flyktingar. Asylsökande.

Migration.
Invandring.
Flyktingar.
Asylsökande.

Sverige ÄR ett av världens bästa länder att leva i!
Sluta säg emot och sluta håll dej i din filterbubbla, det rapporteras ideligen från olika undersökningar och sammanställningar runt om i världen. Google is your friend. Varför tror du man flyr hit?!
Men med det sagt finns det en massa brister i vårt land. Saker som måste åtgärdas. Problem som måste tas i tu med. Helst igår.
Klimatet.
Utförsäkrade sjuka.
Fattigpensionärer.
Våldet mot kvinnor.
Ojämlika skolor.
Segregation. Både den mellan svenskfödd och utlandsfödd, mellan fattig och rik.
Vårdens utmaningar.
Högerextremismens framfart.
Jobben.
De ökande samhällsklyftorna.
Det faktum att trots att Sverige går som tåget så finns det stora mängder människor som upplever att de inte känner av det. Med rätta.


Det finns en massa saker vi behöver prata om. Som politiker behöver arbeta med. Budskap som måste nå fram.
Men allt jag hör i bruset är:
Migration
Invandring
Flyktingar
Asylpolitik.
De flesta partier i riksdagen tävlar om att låta som Sverigedemokraterna.
Detta varesej man vill samarbeta med nämnda parti eller inte.
Och lets face it... inget parti kommer någonsin tala med sådan övertygelse om att invandringen ska strypas som Sverigedemokraterna.
Varför envisas 6 av 8 parti att låtsas som om det är den enda frågan på agendan när fem av dem skulle vinna större trovärdighet i andra frågor?
Det gör mej less.

Alla är så jävla överens om att segregationen måste brytas.
Vad innebär det att bryta segregation?
Ja t.ex. att människor som kommit hit lär sej språket, interagerar med samhället, kommer i arbete, anammar våra värderingar.
Till det vill Sverigedemokraterna satsa 0 kronor.
Och flertalet partier propagerar för tillfälliga uppehållstillstånd. Med osäkerhet om du får stanna.
Sega och rättsosäkra asylprocesser.
För begränsad anhöriginvandring (inte få hit sin partner eller sitt barn.)
En retorik som benämner de som kommit hit som ett problem snarare än en tillgång.
Ägna EN tanke åt hur det skulle kännas för dej att komma till ett nytt land och investera i en framtid under de betingelserna!

Det drar en högerkonservativ vind över Sverige.
Jag tror att nästa regering kommer att bestå av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Inte helt osannolikt heter vår nästa statsminister Jimmie Åkesson.
Ja jag pratar om den man som på-90 talet gick med i ett heilande Bevara Sverige Svenskt. Ledare för det parti som så gott som dagligen står för nya skandaler.
Och jag kan tycka att Sverige förtjänar det!
Citerar... igen... Jimmie Åkesson Give them hell!
Sverigedemokraternas väljare gillar alternativt tolererar rasismen i partiet.
Men låt oss se hur de på riktigt tycker om en högerkonservativ skattepolitik.
Den politik som majoriteten av Moderaternas väljare tjänar på men som Sd väljarna kommer förlora stort på.
Låt oss se hur de uppskattar att rika får skattelättnader på bekostnad av välfärden. Vad är 200 spänn mer i lönekuvertet när allt annat kommer att kosta mer?
Låt dem upptäcka vad det innebär när struptaget om sjuka och arbetslösas hals hårdnar. När facket monteras ner och arbetsgivaren får allt större makt.
Det ska bli spännande att se om den skärpta tonen mot invandrare är värd det.
Jag kommer att klara mej som gift medelklass (för tillfället) frisk och med säker anställning även om jag kommer avsky att intoleransen mot utlandsfödda, fattiga, utslagna, sjuka, småbarnsfamiljer mm blir lägre.

Anledningen till att det kommer bli så. Att vi får den regering vi förtjänar, det beror... enligt mej... på denna sinnessjuka anpassning till Sverigedemokraternas politik. Socialdemokraterna... som borde vara dess stora motpol... ska prata jobb, trygghet, välfärd, fackliga rättigheter. De borde tala om solidaritet, både mot andra nationer och mot vårt eget folk istället för att tävla i en retorik de aldrig kan vinna.

Jag tror det måste bli värre innan det blir bättre.
Tyvärr.

Puss/ Asta

Män bortskrämda från feminismen.

Lisa Magnusson skriver en krönika i DN om att gapiga feministfundamentalister gör att män överger feminismen. Andelen män som kallar sej feminister har halverats de senaste fyra åren i Sverige skriver hon.
Mmmm. Då kan man ju fundera på vad den var värd tänker jag.

Fler kvinnor har mördats senaste åren än tidigare år (å nej, det har inte med invandringen att göra.) Fler kvinnor har anmält våldtäkter än tidigare.
Kvinnor fortsätter att undvika joggingturer i mörker och krama nyckelknippan och mobiltelefoner när de ändå måste förflytta sej utomhus kvällar och nätter.
Kvinnor framhärdar med att duka under av psykisk ohälsa relaterat till sina jobb, sina äktenskap, sitt vardagspussel.
Vita rika män var de stora vinnarna i årets budget som regeringen fick igenom.
Men män tycker att vissa feminister är för gapiga och tar avstånd.
Nån måtta får det vara får vi förmoda att de tänker.
Själv tänker jag att tiden för silkesvantar och tålamod är över för oss kvinnor, och faktiskt... vill männen inte vara med på tåget är det förvisso tråkigt men ingenting som feminismen kan ta hänsyn till.

Jag hörde på radion här om dagen om att det skulle spelas en match mellan IFK Norrköping och Djurgården. Det väntades dit tusentals Djurgårdssupportrar som inte hade biljett.
Polisen mobiliserade stort för att garantera säkerheten, det togs in poliser från angränsande län.
Det måste ha kostat... ja, massor av pengar. Stora summor för att se till att vuxna män inte pucklade på varandra allt för illa.
Jag avskyr vanligtvis att sätta behövande grupper mot varandra, det är Sd svansens specialitet "Men våra hemlösa då" vrålar de i diverse kommentarsfält.
(Som om de någonsin brytt sej om svenska narkomaner förut eller gör det i andra sammanhang. Som om deras parti någonsin budgeterat för denna grupp av utsatta.)
Men i det här fallet så slår mej tanken måste jag erkänna.
Man har inte råd att skydda utsatta kvinnor som flyr från dokumenterat farliga män. Om och om och om igen mördas kvinnor av sina män eller ex. Än oftare flyr de från ett skyddat boende till nästa och i massor av fall vågar de aldrig ta steget.
Men nej, där räcker resurserna inte till. Där plockas inte angränsande poliskollegor in.
Skjutningar och sprängningar i utsatta områden får feta rubriker och diverse riksdagspolitiker lägger pannan i djupa veck och talar med sin allvarligaste stämma men kvinnor som misshandlas och hotas får knappt en notis, mord på kvinnor beskrivs ofta som familjetragedier.
Så förlåt mej Lisa Magnusson om jag tycker att du pratar skit!

Vi är så jävla långt ifrån att ha en jämställd lön. En jämställt sexualitet. En jämställd vård. Jämställda parförhållande. De flesta pappor jag känner når fortfarande inte upp till mer än en medioker mammas nivå.
Vi är så vana vid att kvinnor jämfört med män är andra klassens medborgare att de flesta inte ens ser det och när de ser det så är det som om det är en naturlag... omöjlig att göra något åt.
I ljuset av det har jag väldigt lite medlidande med män som känner sej trampade på tårna av feminister och jag tänker inga snälla tankar om kvinnor som går deras ärenden.
Faktiskt inte.
Så män. Shape up eller skit i det. Tåget kommer i vilket fall.
Patriarkatet kommer att falla under min livstid!

Puss/ Asta

Babyshower

Idag har vi haft babyshower för Ivans mamma. Mitt 9:e barnbarn som väntas i slutet av november.

Den ömma blivande modern visste om det i förväg eftersom hon inte gick att lura och det började på värsta tänkbara sätt.
Planen var att ha det hos min äldsta dotter. Mitt hem ser inte klokt ut (ja, mannen har lovat renovering framåt våren) och det finns inte en chans att jag släpper en främmande människa över tröskeln. Alltså skulle vi ha det i äldsta dotterns vackra hem.
Då börjar hennes dotter tokkräkas under kvällen och vi fick tänka om.
The mother to be fick ha det, självklart tog vi hand om allt men hon fick upplåta sitt hem.

Vi var en nätt skara på 7 personer som kom. Jag, 2 systrar, barndomsbästisen med mamma, en ny vän och en halvgammal vän. Barndomsvännen med mamma kände jag sedan tidigare även om jag inte träffat dem på massor av år.
Så vi åt. Å vi fikade. Å drack bubbel.  Å vi lekte. Och vi pratade massor och det var väldigt väldigt trevligt.
Den gravida fick fina presenter och allt blev precis det där perfekta avstampet mot födelsen och det nya livet som en babyshower är till för att vara.
Alla traditioner från over there är inte tokiga, faktiskt inte.

Puss/ Asta