Komsi komsi, följ med mej.

 

 Med anledning av allt strul det varit med denna bloggen senaste tiden... då i synnerhet att den är spamanmäld så att jag inte kan dela länk till bloggen på Facebook eller Instagram så har jag beslutat mej för att åtminstone pröva en annan bloggportal och det blev blogg.se

Ni ser min nya bloggadress i bild: astapastasson.blogg.se
 

Jag vill betona att strulet jag har inte har med varken denna bloggportalen eller mej att göra, det är ett felaktigt beslut av Facebook... som tyvärr inte går att kommunicera med eftersom de inte svarar.

Det känns sorgligt med tanke på att jag har tusentals inlägg här sedan 2012 och jag är inte helt nöjd med det nya placet. Men vi får se. Just nu hänger jag där ett tag i alla fall och jag blir väldigt glad om ni vill hålla mej sällskap?!

Komsi komsi komsi!

Puss/ Asta

Status

Bild: En gammal bild på mej och Noah som är så härlig (trots att den avslöjar den där tandgluggen jag skäms för.) Vi ser så genuint glada ut. Den gör mej glad.
Numera är han (förvisso fortfarande underskön och glad) en riktig "mammypig."
Det är hela tiden "Nej MAMMA ska!" varesej det handlar om dusch el saga el nattning.

Jag ska inte älta det där om bloggblockeringen i inlägg efter inlägg efter inlägg men på tal om föregående inlägg... En kofta blev en vante blev en tumme... så är det verkligen se. På storhetstiden 3000 besök/ dag, innan Facebook bara bestämde sej för att döma ut bloggen som spam 650 besök/ dag och idag... ta daa... 59 stycken tappra.
Jo jag är bitter. Förbannat bitter faktiskt på att inte ens kunna kommunicera med nån ansvarig.
Jag funderar på hur jag ska göra. Satsa nytt eller lägga ner.
Jag fick hjälp (från ett håll som inte längre är aktuellt tyvärr) med att starta upp denna bloggen och då är Blogger ändå hyfsat okomplicerad.
Jag är dum som ett spån när det gäller tekniskt tjafs.Så OM jag nu startade upp nytt hade det nog ändå fått bli här och med nån av mallarna som header.
Högst opersonligt... men det kanske inte är det viktigaste?
Hade jag varit kunnig eller känt nån som var det och som dessutom hade en brinnande lust att hjälpa mej så skulle jag nog valt en annan portal. Eftersom det är så knixigt för så många att kommentera här.
Men nu är det inte så... så ny blogg här eller lägga ner, det är frågan?!
Det är ju bara så jävla surt att lägga ner en så stor del av sej själv utan att man själv valt det. Ja, jag tror att ni... ensamma stackare här... fattar.
Nog om detta för en stund. 

Status annars då...
Det är "så där."
Lite "Underbar & älskad av alla- och på jobbet går det också bra"... fast tvärtom.
Är rätt låg, orolig ofta, tappat självförtroendet på de flesta områden i livet, inbillar? mej att alla tycker jag är dum i huvudet och snackar skit om mej så fort de kommer åt, skäms över hur och vem jag är mest hela tiden och idag sa de på Facebook (visserligen efter att jag frågat) enhälligt att min hund är tjock.
Har andra människor det så här? Alltså minus tjocka hundar då?
Nä. Förmodligen inte.
En till "värdelöspoäng" incashad till mej. Catching!
(Nu skojar jag lite... liiiite. Ni läser in det va?!) 

Min mage har oxå börjat krångla igen så som i våras. Ännu inte riktigt lika frekvent och lika smärtsamt men mer och mer. Åt fel håll.
Och innan ni säger något så NEEEEJ det är inget psykiskt inbilliskt.
Däremot fruktar jag att det har med nattarbetet att göra. Det är nämligen då det gasar på (i dubbel bemärkelse så som i värre å så som i  väderspänningar) och sen är det bättre men ömt (likt ett blåmärke) mellan nätter.
Jag vet inte vad jag ska göra?!
Jag vill inte jobba dagtid nu... krångel med hundvakt, jobba mer, tjäna mindre, i stort nya kollegor men jag måste få ordning på det här. Nån som vet nån mirakelmedicin? 

Mer med livet då...
Precis sett klart "Big little lies" en serie jag tänkt se flera år och som var precis så bra som alla säger.
Just börjat lyssna på Kristina Sandbergs "Att föda ett barn" som är första delen i en trilogi. En trilogi som tokhyllats av halva sin läsekrets och utdömts som olidligt seg och tråkig av den andra. Bara lyssnat en liten stund men tror att jag gillar den.
Träningen går okej, vikten går uppåt igen, hösten är underbar som vanligt, suget efter höst/ vinterskor har vaknat, funderar på att klippa lugg (vråla NEJ till mej om ni ser mej) och ännu ingen Coronna.
Nej, men det är väl typ det.
Hur är det för er?

Puss/ Asta

En kofta blev en vante blev en tumme!

 

Liten uppdatering kring blogg och Instagramstrul för er som läst föregående inlägg eller kanske sett mina våldsamma klagomål på andra ställen.

Det ÄR bloggen som är problemet. Mer specifikt... så vitt jag kunnat räkna ut... mitt inlägg om ångest som spamanmälts. Inte för att det finns något skäl. 
Facebook räknade upp en mängd "fel" man kan ha gjort för att fångas här.
Dela inlägget vansinnigt många gånger- Nej
Tigga gillamarkeringar- Nopp.
Andra delar inlägget hysteriskt- Nix.
Hur som helst har jag klickat i rutan att jag är oenig med beslutet men jag hyser inte jättestora förhoppningar om att få rätt eller ens ett svar.
Det känns... lite orättvist. I synnerhet när det bara beslutas utan varning eller någonting.

Mitt Instagramkonto fick jag ordning på när jag kom på att bloggadressen stod i min profil. Jag får ju inte skriva ut bloggadressen någonstans, inte ens i privat meddelande på Insta el Fb så det var kanske lite trögtänkt av mej att inte göra den kopplingen?!
När adressen raderades från profilen så sa det sim sala bim och det funkade igen.
Jag är sjukt oinsatt i hur allt fungerar, vet ju att Instagram ägs av FAcebook men hade inte förstått hur tätt sammanlänkade de är och att privata meddelande inte är privata.
Nå väl, DET funkar igen. pastassonskans_bilder fungerar igen. 

Men. Jag kan inte länka bloggen till Facebook.
Under min storhetstid hade jag ca 2500-3000 besök/ dag på bloggen.
Senaste åren har jag haft mellan 250-600 besök/ dag.
Statistiken visar att den allra största trafiken går via min Facebook och direktlänken där.
Jag har under många år haft problem med att besökare har svårt att kommentera på bloggen. Jag som när det var som bäst var bortskämd med kommentarer får nu i princip kanske nån el några på var tredje inlägg. Jag vet inte varför det inte fungerar för så många.
Istället har en del av er kommenterat och i allra bästa fall diskuterat inläggen på Facebook vilket ju fungerar det med (är tacksam) men det blir inte lika levande som när diskussionerna skedde i bloggen.
Nu när det inte längre går att skicka inläggslänk till Facebook så försvinner även dessa kommentarer. Och flertalet läsare.

En kofta blev en vante blev en tumme!
Och någonstans får man ju fundera över när det är värt det.
Även om jag är lycklig för varenda läsare så känns det lite surt att gå från kanske 3000 per dag till... tja, vad ska vi gissa 20-30?
Det är nästan som att skriva för skrivbordslådan. 

Jag ger Facebook nån vecka att rätta till ett uppenbart misstag.
Får jag ingen respons får jag fundera. Ny blogg eller nöja mej med 12-14 år som bloggare?
Jag får känna på det.
Min blogg har på många sätt varit mitt skötebarn under så himla lång tid.
En ventilation, en vän, en dagbok, nåt jag känt stolthet över.
Det känns himla sorgligt om det tar slut så här!

Puss/ Asta

Jag får inte vara med...

 

För sex dagar sedan kunde jag plötsligt inte posta något på Instagram.
Jo bilden kommer med men inte texten till. Jag får upp följande text:
"Försök igen senare. Vi begränsar viss aktivitet för att skydda vår community. Berätta för oss om du tycker att vi gjort ett misstag."
Jag kan inte heller kommentera eller gilla någon annans bilder.
Och sen dess har jag:
1. Försökt igen.
2. Loggat ut/ loggat in igen.
3. Avregistrerat appen och laddat upp den igen.
4. Framfört mina klagomål, tyckanden och frågor till Instagram (utan att få svar.)
Jag har ingen aning om det handlar om 1 vecka, 1 månad eller för gott eller varför i helvete det händer.
Att Instagram har problem med naket, "propaganda" för allt som skiljer sej mot normkroppen, kritik mot män osv osv är ju ingen nyhet. Jag känner massor som fått sina konton borttagna men då först efter varningar om att så kommer att ske.
Jag har inte lagt ut något otillbörligt och senast jag fick en bild borttaget var i augusti när jag hade fräckheten att lägga ut en bild på en sjuårig flicka utan bikiniöverdel. 

Jag har funderat över detta. Om det är något tekniskt fel? Eller om det faktiskt är en åtgärd av Instagram för något... brott... som jag inte vet vad det är.
Första dagarna slet jag mitt hår!
Kände mej vansinnigt förorättad och beskuren.
Jag funderade på att starta ett nytt konto, men det känns oxå vansinnigt fel eftersom jag kommer tappa en jävla massa följare men framförallt har 3554 inlägg på mitt gamla konto och det är ju en slags dokumentation av mitt liv och min vardag. En bilddagbok sen många år tillbaka i tiden.
Plus att vad är det som säger att det inte händer igen? Om nån nu sitter och anmäler mej på pin kiv.
Ja jag kände mej upprörd. Upprörd och ledsen.
Men sedan tänkte jag att Ja ja, jag får väl se det som en lite ofrivillig detox, det står ju faktiskt "försök igen senare."

Men så upptäcker jag alltså först nu att jag kan inte heller dela blogginlägg på Facebook.
Har inte försökt på nån vecka så problemet har kanske varat lika länge?
Och nu blir jag ledsen igen. Det ÄR alltså ingen teknikalitet. Nån HAR anmält mej och mina åsikter. Nån av er läsare får man ju förmoda!
Nån liten kränkt jävel som tycker det är stötande med bloggrecensioner?
Eller kanske att jag inte tänkte som er kring alla skilsmässor?
Eller var det ångestinlägget? Ska man inte skriva om sådant?
Det är väl för mycket begärt att nån av er ens anonymt ska våga skriva vad saken gäller men jag tycker det är mycket märkligt att Facebook och Instagram inte granskar anmälningarna.
Det är väl bara en tidsfråga innan jag inte är betrodd med fejjan heller. 

Man kan se det som... Ja ja, skaffa dej ett liv gamla människa, köp en pelargon eller nåt men man kan oxå se det som ett hot mot yttrandefriheten och censur när en röst tvingas tystna utan så mycket som en förklaring! 

Jag är fruktansvärt arg på åtminstone en av er.
Er andra älskar jag! Det vet ni!

Puss/ Asta

Asta recenserar "Lisa och Lilly" av Miam Lodalen

 

 

Hej svejs på er. Vet ni, jag har skonat er från fyra-fem bokrecensioner nu.
Jag vet ju att det inte är era favoritinlägg och eftersom bara en av dem var lite mer än godkänt så lät jag det vara. 

Men nu kommer ni dock inte undan längre, för nu har jag lyssnat på "Lisa och Lilly" av och med Miam Lodalen.
Det är den första delen i en planerad trilogi som skall skildra homosexuellas livsvillkor under 1900 talet.
"Lisa och Lilly" är en roman som bygger på en verklig kärlekshistoria och som har föregåtts av omfattande  research.
De är båda femton år, bor i Stockholm i arbetarkvarteren på Söder och året är 1911. 

Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Ögonblicklig passion uppstår och en svindlande förälskelse tar vid. Men i början av förra seklet hade unga kvinnor inte stort frihetsutrymme, allt som var roligt och spännande var förbjudet och samkönad kärlek bestraffades med döden.
Lisa förväntades hjälpa mor med hushållsarbete och passning av småsyskon, inte ränna omkring utomhus själv och i synnerhet inte på kvällstid.
Men känslorna går inte att hejda och de två flickorna hittar sina sätt att mötas och trotsar alla regler för att få vara tillsammans.
Ett år efter deras första möte finner man deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 

Jag avslöjar slutet här för det gör romanen i sin inledande prolog.
Tyvärr skulle jag vilja säga. Jag hade önskat att få läsa romanen utan den vetskapen och med ett litet hopp om att de unga, förälskade skulle finna en lösning.
Kanske är det den vetskapen som gör att jag boken igenom har en ångestklump i magen. Att det knyter sej varje gång Lisa trotsar sina föräldrar, inte kom hem om natten, riskerar att avslöja detta oerhörda... att hon åtrår en annan ung kvinna.
Ändå, jag älskade "Lisa och Lilly."
Det är intressant att ta del av vardagslivet för arbetarklassen vid den här tiden, läsa om Sverige för så länge sedan och kärleken mellan Lisa och Lilly är vacker å med våra ögon oskuldsfull.
Det är en viktig del av vår historia. För bara drygt hundra år sedan kunde kärlek resultera i dödsstraff.
I många länder i världen är det så ännu. 

Boken får en stark 4:a i betyg. 

Puss/ Asta

Nu väljer vi glädje

Min semestervecka är över och på tisdag börjar jag att jobba igen.
Det är blandade känslor.
Till min natur är jag lat och hade jag haft pengar så jag klarade mej hade jag inte jobbat en dag till (alltså egna pengar, jag skulle inte vilja tilldelas "veckopeng" av en partner.) I själen är jag en evig tonåring som suckar tungt över alla former av krav och förpliktelser.
Samtidigt så vet jag att jag mår väl av lite rutiner och vardag att hänga upp livet på. För mycket tid att grubbla gör mej alltid förr eller senare missmodig.
Och jag har ju ett fantastiskt roligt jobb. Det har jag verkligen så det kunde verkligen vara värre.
Det är bara vemodigt att det är över. Och mörkret som kommer känns så... långt.

Men höst-vinter brukar gå ganska bra tycker jag. I början av hösten brukar det till o med kännas vilsamt. Sedan kommer advent med ljus och glitter å den där eviga förhoppningen om en fridfull och magisk jul.
Det är väl just januari som är evighetslång. Mörkret som aldrig släpper taget. Får nog planera in lite skojigheter där.

Denna semestervecka har varit fantastiskt skön trots att det inte varit något strandväder. Jag har lagt mej i hyfsad tid på kvällen, gått upp i rimlig tid (nåja, rejäl sovmorgon i de flestas ögon), tränat fem av sju dagar och varit mycket med Bente-Nora å lyssnat på massor av böcker. Jag har fått ett barnbarn till, träffat de flesta av mina barn och barnbarn å även hunnit hänga med några vänner.
Jag har börjat köpa lite höstkläder men ännu inte rensat ut sommaren.
Sådant jag mår väl av med andra ord.
Jag är väl redo. Så redo jag kan bli.

Som en på Instagram skrev lite ironiskt: Nu väljer vi glädje hör ni!

Puss/ Asta

Om trettio år

Det är 2020. Tjugo år efter millennieskiftet som glittrade av silver och domedag.

Jag funderar på hur vi kommer att se på vår tid om säg trettio år?
2050 är jag åttioett år och statistiskt sett har jag tre år kvar att leva.
Mina barn kommer att vara 63, 61, 60 och 56 år.
Jag hoppas att jag känner mej...om inte mätt på livet så åtminstone nöjd.
Vi vet... fastän vi inte vill låtsas om det... att allt vi är lovade är just nu och att det kan ta slut imorgon, eller ja ännu tidigare. Men jag undrar hur det känns när man är så där gammal att det faktiskt är troligt att det är den sista sommaren eller den sista julen?
Kommer det att skrämma en? Fylla en med sorg och nostalgi?
Eller kommer man kunna känna sej lite mätt och att om så vore, då är det helt okej?
För barnen och även barnbarnen är vuxna och i hamn. Vännerna har trillat av pinn. Krämporna är fler men orken sämre. Ensamheten kanske påtaglig. Mastifftiden över.
Att det är okej? Okej att man tagit sista doppet i havet, inte bara för i sommar utan för det här livet. Det enda livet vi vet nånting om.
Men nu snöade jag bort från det jag egentligen ville skriva.

Jag menar mer, vad kommer vi tänka om 2020 med trettio års perspektiv?
Vad kommer att vara signifikant för den här tiden?
1960 talet var optimismens tid. 1970 var vi politiskt och solidariskt medvetna.
1980 blev vi mer egocentriskt inriktade och 2020 lär sej småbarn att navigera på en smartphone innan de börjar prata.
2020 var Coronas år.
Det var i Sverige samtyckeslag, gängkrig och Sverigedemokraternas uppgångs tid.
Det var en tid när Greta, migration och social distansering splittrade landet.
En tid när Asta började gymma, lyssnade på hysteriskt mycket ljudböcker och fortsatte att tvivlade på sej själv och sin kapacitet i livets alla roller.


Vad kommer om trettio år ses som fullständigt bisarrt med vår tid?
Med vården? Skolan? Samhället? Modet?
Är vi äntligen på riktigt jämställda man och kvinna då?
Tas våldet mot kvinnor och deras otrygghet på lika stort allvar som förortskriminaliteten? Anordnas det: Operation Rimfrost för att inga kvinnor längre skall dräpas i sina hem eller våldtas på väg från krogen?
Talar man om tiden "när människor fortfarande dog i cancer"?
Skäms vi för hur människor på flykt möttes av stängda gränser i Fort Europa eller är det tvärtom, har nationalistiska fascistiska partier tagit över och på riktigt accepterat att dela upp människor i vi och dom?
Européer och dem utanför. Kvinnor och män. Rika och fattiga.

Vad tror du?

Puss/ Asta

Den slitnaste av klyschor

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta

Hur vi reagerar

Jag har fått in så himla många kloka input till mina inlägg om skilsmässor, både på facebook och skickat till mej privat.
Det är lite synd att alla ni som läser, ca 350 pers/dag (ack jag minns min storhetstid när det var typ en 0 till där) inte får ta del av alla de spridda tankarna jag får mej till livs.
En del kommentarer har fått mej att inse att jag kanske inte är så bra på text som jag tror, att jag inte riktigt får fram det jag ville få sagt.
Jag tror att alla som känner mej det minsta vet att jag inte tycker att man ska leva med någon som gör en olycklig. 
Jag känner mej som sagt ödmjuk i att jag bara har mitt eget liv att referera till och att alla ni andra har er verklighet och era anledningar att resonera som ni gör.

Något som jag i hela mitt liv konstaterat och funderat över är det faktum att man bara får svaret på det val man väljer. Inte på det man inte väljer.
Kring de val man avstår kan man bara spekulera kring hur det skulle blivit, aldrig veta.
Ibland är det okej, ibland oerhört frustrerande.
Så mycket enklare det vore (men kanske också tråkigare) om man fick facit i förväg på bästa möjliga drag.
Livet är inte alltid enkelt, ska vi sammanfatta det så? Ingen har lovat oss det heller.

En del reaktioner har varit med ilsk eller sårad underton.
Människor som själva gått igenom skilsmässor och som kände sej anklagade på något sätt. Igen, kanske är jag inte så bra på att uttrycka vad jag känner i skrift som jag själv tror?
En del kom med underton att jag uttalar mej om något jag inte känner till/ varit med om. Men hör ni, jag har varit gift sedan 1988... tror ni inte jag upplevt hur det är när ett förhållande svajar- kallnar- när man vill kasta sin sämre hälft under en skenande bil?! Tror ni inte min man känt så?
(Måtte det inte vara därför han så ihärdigt övertalat mej om en livförsäkring på två miljoner.)
Självklart har vi det. Och som sagt, jag vet vad jag har för liv men inte vad jag kunde fått för liv.
Bättre?
Sämre?
Igen, man får bara svar från den dörren man öppnar.

Jag vill säga att jag förstår att detta ämnet... att de flesta ämnen kan vara känsliga. Träffa en punkt inom en.
Jag har också sådana punkter. Alla har det.
Ämnen där jag rätt fort går i försvarsställning, ämnen som ganska snabbt gör mej irriterad eller sårad.
Ett sådant ämne är att stå till svars varför mitt vuxna barn fortfarande bor hemma.
Jag har "stått till svars" där så orimligt många gånger att mitt tålamod tagit slut och att jag... jag vet det... ibland blir orimligt irriterad väldigt snabbt. För väldigt lite.
Har jag en relation med människan ifråga innan så lägger sej irritationen, jag är i de flesta fall inte särskilt långsint. Men har jag inte det kan jag abrupt avfärda personen som "dum i huvudet" och sen är det kört.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Silvervägen" av Stina Jackson.

Jag har lyssnat på "Silvervägen", hyllad svensk roman inom spänningsgenren, som vann flera stora priser när den kom 2018. Jag har tidigare även recenserat hennes senaste roman "Ödesmark."

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter när hon en tidig morgon väntade på bussen på väg till ett sommarjobb. Polisen famlar i blindo och alla verkar ha gett upp hoppet om att få ett svar på gåtan och finna flickan.
Alla utom Lelle som ägnar de ljusa sommarnätterna åt att fara längs med Silvervägen som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur och Arjeplog och mynnar vid norska gränsen.
Han letar och letar, genomsöker varje ödehus, följer upp minsta spår men det verkar hopplöst. Alla tips och allt som förefaller misstänkt leder till återvändsgränder.
Han kör och röker. Kör och röker.
Meja är sjutton år och flyttar tillsammans med sin mamma till trakten, mamman har funnit en ny kärlek på nätet. Meja oroar sej för sin mamma som är bipolär och som dricker för mycket, hon har svårt att finna sej till rätta med all skog och tristess. Men så lär hon känna en jämnårig kille som  hon förälskar sej i.
Hans familj tar emot henne med öppna armar och Meja tillbringar allt mer tid med dem. I skolan blir Lelle hennes lärare.
Så försvinner ytterligare en ung flicka. Fallet har stora likheter med Lelles dotter och Lelle kämpar med att få polisen att inse detta.

Jag gillar ju inte deckare men denna typ av spänningsroman kan vara avslappnade och trevliga att lyssna på tycker jag. Här finns inga desillusionerade gamla poliser och porrigt nakna kvinnolik under en buske utan det är mer en psykologisk berättelse.
Historien är engagerande och karaktärerna lätta att tycka om och känna med.
Ändå når den mej inte riktigt och jag listar ganska tidigt ut på ett ungefär hur det ska sluta.
Betyg blir: 3. Godkänt, men inte mycket mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg

Jag har lyssnat på "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg.

Baksidestexten sammanfattar ovanligt väl:

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tillägga trots att jag uppskattade boken utan för att detta säger egentligen allt du behöver veta.
Patrik Lundberg beskriver sin mor med stor ömhet romanen igenom och tilltalet i boken är till henne. "Du sa alltid..."
Birgitta Lundbergs livsöde känns klassiskt. En flicka, född 1950 som växer och med folkhemmets bygge. Ett land där det är självklart att regeringen är socialdemokratisk. Hon är livlig och social å full av drömmar om framtiden.
Hon förälskar och gifter sig. Bygger hus. Köper bil. När barnen inte kommer adopterar de från Sydkorea. Först Patrik och sedan Paula.
Den lilla familjen bor och gror i Sölvesborg. En liten håla som väl framförallt är känd i riket för att Jimmie Åkesson kommer därifrån.
Hennes rika umgänge och sociala liv avtar allt mer för att till slut mest innefatta familjen och hennes föräldrar.
Äktenskapet knakar och maken kommer allt mer sällan hem. Arbetet och konferenser slukar all hans tid. Så framkommer en otrohet och skilsmässan är ett faktum.
Birgitta arbetar halvtid, hon har bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsbidrag. Hon skall arbeta, sköta barn och föräldrar som börjar komma till åren, ta hand om hemmet och trädgården.
Ekonomin är knapp och Birgitta slår knut på sej själv för att barnen skall få det de behöver. Hon prioriterar ordentliga skor och mat lagad från grunden. Minsta lilla extrautgift knäcker den strama budgeten och får lösas med att öka lånet på huset, sälja av smycken och nalla av barnens sparfond.
Allt medan kroppen och orken tar stryk, alkoholens tröst spelar allt större roll.
Sjukskrivningarna duggar tätare och mynnar till sist ut i en förtidspension och misär.
Berättelsen löper armkrok med att beskriva det politiska läget i Sverige samt beskrivningar om hur vi blev till det mångkulturella land vi är idag.
Hur svenskarna gick från en vit befolkning med enstaka adopterade från Asien eller Sydamerika och en å annan italienare till flyktingströmmarna från Balkan och senare oxå Syrien.
Regeringar som kommer och går. Hoppet till socialdemokratiska regeringar men även besvikelsen mot dem. Skinnskallar som bildar parti och som från början får nån enstaka promille i riksdagsvalet men som växer och så småningom kommer in i Riksdagen.

Patrik Lundberg, född 1983, har givit ett flera romaner tidigare men jag har inte läst någon, däremot har jag ofta uppskattat hans krönikor i Aftonbladet.
Jag tyckte mycket om "Fjärilsvägen." Jag känner själv igen mej i den relativa fattigdom han beskriver, till viss del för egen del och till viss del i mamma och mormor.
Han gör en gedigen analys om klassamhället och dess konsekvenser.
Däremot tycker jag han gör en något grundare feministisk analys men boken är ändå väldigt intressant och ett lättillgängligt sätt att tillgodogöra sej svensk nutidshistoria. Skildringen om/ till mamma är självrannsakande och ömsint.
Jag jämför (lite orättvist, det måste jag erkänna) med Jonas Gardells hyllning till sin mor "Till minne av en villkorslös kärlek" som har lite samma mening men ett annat tilltal och grepp. Även den en berättelse om ett kvinnoliv och ett land i förändring.
Betyg: 4. Glasklart. Rekommenderar den starkt!

Puss/ Asta

Raderade, satte tillbaka, vill prata mer...

Jag kan ibland när jag skriver på mina blogginlägg bli en smula kategorisk.
Lite mer svart-vit än vad jag är i mitt riktiga jag. Bloggeri handlar ju ofta om argumenterande text.
Jag har sett samma saker hända för andra, betydligt större å mer framgångsrika bloggare än jag. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Så till mitt inlägg om skilsmässor.
Jag är starkt präglad av mina föräldrars skilsmässa och vad den gjorde med mej.
Kanske hade jag varit precis lika präglad på ett negativt sätt om de fortsatt leva ihop. Mina föräldrar var verkligen olika och inte på på nåt fint Ying-Yang sätt.
Men den sköttes osnyggt och skapade en massa inom mej. Säkert både sådant jag kan identifiera och sådant som jag inte är helt medveten om.
Helt säkert har den påverkat mej i mina relationer till andra könet ända sedan jag miste oskulden i ett trångt pojkrum som tolvåring till nu... och framåt.

Ingen skilsmässa är så klart någon annan lik. Det finns förmodligen lika många anledningar till att skiljas som det finns människor som gör det.
Och självklart är det inte så enkelt som min första text kanske fick det att framstå, att människor i allmänhet lämnar enkelt och utan att titta bakåt.
Många skilsmässor är nödvändiga. Det kan vara våld eller missbruk. Det kan vara tärande eviga nedbrytande gräl. Det kan vara för att syret helt tagit slut sen åratal tillbaka.
Det finns vuxna som lidit ett helt liv av att deras föräldrar inte skilde sej.
Många skilsmässor är oxå bättre än den mina föräldrar åstadkom.
Med två vuxna människor som fortsätter att vara vänner å umgås, eller åtminstone respektera varandra, och där båda tar praktiskt och känslomässigt ansvar för barnen.

Egentligen vet man väl aldrig hur en annan människa har det.
Vad hon känner och vad hon måste.
Jag tycker bara att tonen i samhället, synen på individens lycka är så stark idag.
Förverkligandet av sej själv, evig förälskelse, rätten till konstant lycka.
Den vuxnas variant av dagens ungar som har tråkigt så fort de inte blir underhållna.
En lång relation med barn tar emot ibland. Är svintråkig emellanåt.
Bultande hjärta och underliv kan kännas jävligt långt borta.
Jag vet så många par som gått isär och sagt typ:
"Ja, herre gud, det har inte varit bra sen i julas."  Och så är det i mitten på mars.
Eller...
"Vi ligger aldrig med varandra längre, orkar knappt ta i varann." Och så har de en bebis på åtta månader som slukar allt... ork, känslor, kroppskontakt, sömn.
Eller...
"Jag blev blixtförälskad." Okej. Det går över.

Förstår ni hur jag menar?
Självklart är jag inte emot skilsmässor. Allt var verkligen inte bättre förr när kvinnor tvingades stanna kvar i skitrelationer för att de inte hade nåt annat val.
Allt är inte bättre nu heller när många kvinnor fortfarande inte har nåt val för att det inte går att få tag på en bostad eller de inte har något som helst fuck off kapital.
Det är motsatsen jag vänder mej mot.
Lättsinnet i att det alltid är bäst för barnen att mamma å pappa gör det som de för tillfället känner.
Skilsmässor skapar alltid sår. Snyggt skött läker dem, men sår skapar de likväl.

Jag vill oxå ödmjukt säga att jag inte gått i dina skor. Då kanske jag resonerat annorlunda. Precis som du, om du trampat i mina kängor.

Puss/ Asta

En sådan händelse (Oj nu blir ni arga på mej.)

Jag lyssnade på Klara Zimmermans sommarprat som handlade om skilsmässor.
Den som var hennes föräldrars. Hennes egna.
Det var många tankar jag kände igen. Tog till mej. Är mina.

Mina föräldrar skilde sej på värsta tänkbara sätt.
Säkert var de osams (jag minns en del), lika säkert var de omaka men ändå... pappa försvann från en dag till en annan.
Gick på fest. Kom hem efter flera dygn och hade träffat en annan. Packade å flyttade och ägnade inte oss barn en tanke. Bosatte sej i samma område, hälsade aldrig på, såg åt ett annat håll när vi möttes.
Mamma grät å grät å grät. Mormor och morfar hämtade oss.
Mamma fick börja förvärvsarbeta. Vi fick börja på dagis.
Långa dagar hemifrån. Ont om pengar. Stora förändringar.
Ingen sa nåt till oss barn. Mamma sa väl det hon hoppades, att pappa var borta högst tillfälligt... på repmånad... och snart skulle komma hem.
Mammas väninnas son, ett år äldre än mej, upplyste mej om att mina föräldrar skulle skiljas och att min pappa var borta för gott.
Så var det. Föräldrar skildes och pappor var borta för gott.
Det var en sådan händelse. En sån som påverkade hela mitt liv.
Som sagt, mina föräldrar skötte sin skilsmässa på sämsta tänkbara sätt.
Jag å min lillebror betalade det högsta priset. I en pappa som försvann och i en vardag som från en dag till en annan förändrades.

Men jag är övertygad om att varje skilsmässa är en sådan händelse för barnen.
Om barn får välja så är föräldrarna tillsammans oavsett hur långt ifrån varann i soffan de sitter som Zimmerman sa. För det är vad de är vana vid.
Jag reagerar hårt på den slappa inställning som finns numera om att "så länge mamma och pappa är lyckliga är barnen lyckliga." 
Inställningen om att skilja sej för att det inte är så kul längre, för att det vore härligt att bli förälskad igen, att man inte ligger och får fontänorgasmer fyra dar i veckan mer.
Självklart finns det fall... många... där man måste skiljas och bara de inblandade kan avgöra om deras är ett sådant men det är fan inte så jävla härligt för barnen som gällande norm försöker intala oss.
Skulle du vilja träffa den du älskar mest i världen var annan helg?
Skulle du vilja byta bostad varannan vecka?
Byta hem, familj, regler, favoritprylar, vänner varannan vecka?
Om inte, varför i helvete skulle det vara enklare för en åttaåring?
Jag tror, fullt och fast, att för varje barn (om vi nu inte pratar om extrema undantag med incest eller misshandel) så är en skilsmässa en sådan händelse.
Nåt som för alltid kommer påverka dem.
Nåt de kanske vänjer sej vid. Nåt de kanske accepterar för att det inte finns nån valmöjlighet. Men inget de någonsin själva valt.

Jag tror att mina föräldrars skilsmässa påverkat mej på många sätt.
Kanske har jag inte valt det som skulle vara bäst för mej, min make eller ens barnen.
Jag är övertygad om att min frånvarande pappa har fått mej själv, mitt värde och på på män och relationer på ett sätt jag inte skulle gjort om jag haft en pappa som behandlade mej som sin prinsessa.
Jag känner... kanske just pga mina föräldrars skilsmässa... att det är sånt bullshit runt det här med att vara lycklig. Förverkliga sej själv.
Jag vet att jag är rätt ensamt ute här 2020.
Har man barn så har man. Då får fan förverkligandet, självständigheten, lyckan, dejtandet och knullandet stå tillbaka till de är stora... vuxna.
En skilsmässa är en sådan händelse i en barnsjäl.
Det ÄR det. Man får fan kämpa lite om man har barn.
Man får... jag vet inte, stå tillbaka.

Puss/ Asta

Den där skräcken

Jag minns mej som rätt chill som småbarnsmamma.
Mina barn var ute och lekte, ibland många timmar utan att jag såg dem eller visste exakt var de var. Äldsta dottern tog tidigt ansvar för matlagning och passning av småsyskon när jag jobbade, barnen var ensamma hemma när både mannen och jag jobbade natt när de äldsta barnen var i yngre tonåren och de gick ensamma hem från kompisar i mörkret.
Jag är betydligt harigare nu.
Vill ogärna att Mini som är gott å väl vuxen men ändå under mitt tak tar sej hem ensam mitt i natten från krogen och jag oroar mej ofta för barnbarnen... att de ska få vänner, vara accepterade, få vara som de är, inte råka ut för nåt allt för jobbigt.
Och hunden ska vi ju bara inte tala om.
Det var nog tur att jag fick barn tidigt i livet.

Men jag minns att jag relativt ofta drabbades av "nattångest" med ungarna.
När de låg nybadade och i rena pyjamasar med utkammat hår och tvåldoftande kroppar och sov. När allt var lugnt och harmoniskt och egentligen som tryggaste... DÅ slog känslan om en annalkande katastrof till.
En hotfull känsla om sjukdom, olyckshändelse å död.
Det mest fasansfulla jag kunde tänka mej, det jag var och är mest rädd för av allt i livet. En känsla jag väl delar med de flesta föräldrar.
Jag känner fortfarande att jag skulle inte överleva med förståndet i behåll om något hände nån av mina barn. Det spelar ingen roll att jag har fyra stycken.
Det skrämmer mej fortfarande mer än allt, mer än döden.
Är man död är man död.
Men hur står man ut med en sådan total ångest som aldrig går över?

Ologisk nog... eftersom jag inte är speciellt troende... har jag alltsedan jag blev förälder försökt köpslå med Gud. Alltså aktivt och regelbundet. I uppfordrande samtal.
Vad som helst. Ge mej/ utsätt mej för vad som helst... men inte det! Låt mej inte överleva någon av mina barn!
Den här skräcken... nattskräcken... kommer inte lika ofta. Den kommer ibland när jag stoppar om en sovande Noah eller plötsligt från ingenstans men inte som när de var små. Jag antar att det är för att de känns mer robusta som vuxna men egentligen finns det ju inga garantier för någonting i detta livet.
Gud kan ju plötsligt vara upptagen med en naturkatastrof eller hungersnöd och se åt ett annat håll.

Jag känner rätt många som överlevt ett barn. Nåt de har gemensamt är att de aldrig blir som förr, att de är för evigt märkta även om de är heroiskt mycket bättre på det än jag skulle vara. Min beundran för dessa människors styrka är total.
Jag minns även under min tid som syrra på en medicinavdelning hur många patienter jag mötte som berättade om barn de mist. Det kunde varit sjuttio år sen de miste ett litet barn eller det kunde varit "barn" som varit pensionärer som dött i cancer och oavsett så kom tårarna.
En sorg som aldrig går över. För evigt märkt.

Jag vet inte vad jag vill säga med mitt inlägg. Kanske uttrycka min beundran för er som orkar fortsätta. Kanske bara påminna Gud om att hen är allsmäktig och då hinner hen se åt alla håll samtidigt.

Puss/ Asta

Asta recenserar "En halv värld bort" av Mike Gayle

Jag har lyssnat på "En halv värld bort" av Mike Gayle.
En roman som jag läst mycket gott om och som fått fina recensioner.

Kerry och Noah är syskon. De omhändertogs från sin mamma när de var små och skildes åt.
Kerry, som är äldst av dem, växte upp på olika fosterhem och slutligen på ett barnhem. Hon har haft ett strävsamt liv där ingenting varit gratis och lever nu ett enkelt men gott liv som ensamstående mamma till en liten pojk. Men hon har alltid, ända sedan hon skildes från sin lillebror sökt efter honom och aldrig slutat hoppas att finna honom.
Noah adopterades av en välbärgad och harmonisk familj som tvååring.
Han har fått en lycklig barndom och en god utbildning och är nu välavlönad advokat, gift med en liten dotter. Han har aldrig ifrågasatt eller sökt efter sitt ursprung och sin bakgrund.
En dag står han öga mot öga med den.

Detta är en "mellanbok" för mej. Efter att ha läst "Två vita dvärgar" och innan jag ger mej i kast med nåt likartat så behövde jag något lite enklare. Som en rening.
Ämnena som tas upp i "En halv värld bort" är förvisso inte enkla men skrivet på ett lite... jag vet inte, banalt sätt. Karaktärerna är tydliga, aldrig mångfacetterade utan enkla i sin sammansättning. Allt är väldigt svart eller vitt.
Jag listade väldigt tidigt i boken ut hur det skulle sluta.
Likväl berör den mej, ganska rejält utan att jag ska avslöja för mkt och sista halvtimman rann tårarna konstant.
Vilket kanske säger mer om mej än romanen...
Jag tror "En halv värld bort" är en roman som kan uppskattas av många, den är lite Jojo Moyes stuk om ni förstår. Sånt brukar gå hem.
För mej får den betyg: 3+. Absolut godkänd underhållning. Inte mer.
Men jag skulle kunna tänka mej att läsa mer av författaren om andra av hans romaner översätts till svenska.

Puss/ Asta

Topp 10 någonsin. Så som jag minns det idag.

Då och då roar jag mej med att tänka efter vilka böcker som jag tyckt allra mest om, sammanfatta den i en tiolista. Det är omöjligt. På listan finns kanske tre-fyra som jag vet att jag kommer ha med även om trettio år men resten är lite flytande. Beroende på sinnesstämning. Beroende på vad man minns just nu.
Men här är i alla fall en lista på böcker som alla tagit mej med storm och som jag ofta tänker tillbaka på.

Vilken är din topp 10? Eller topp 5? Eller bästa någonsin?

Vilhelm Mobergs "Utvandrarna."

Markus Zusaks "Boktjuven."



Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar."

 

Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt."

 

Sara Stridsbergs "Kärlekens antarktis."



Delia Owens "Där kräftorna sjunger."



Fredrik Backmans "Björnstad."

 


Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek."



Jodi Picoults "Små stora ting."

Fredrik Backman "En man som heter Ove."




Puss/ Asta

Strokevarning

Jag blev så vansinnigt arg idag.
Så fruktansvärt förbannad att jag ett kort ögonblick fick blixtrande huvudvärk.
Vi var på stranden, jag å min yngsta dotter och två av mina barnbarn och hade det jätteskönt. Det var superhärligt i vattnet. Och Ängla å Noah är ju nåt av det sötaste som finns så jag brände av ett par bilder... denna bland annat... när de satt å lekte vid vattenbrynet och postade på Instagram.

Baam! Så var de borttagna med motiveringen "naket och sexuellt innehåll."
Jag blev paff och tänkte att det måste väl ändå vara ett misstag.
Laddade upp igen. Borta lika kvickt med samma motivering.
TVÅ. BARN. I. BADBYXOR. LEKANDES. PÅ. STRANDEN!!!
Givetvis förstod jag problemet, jag har lagt upp massor av bilder på barnbarn tidigare som leker i badkläder utan att något hänt. För säkerhet skull knäppte jag av en bild bara på Noah och la ut på Insta.
Inga problem.
Inga... jävla... problem!

Instagrams problem är alltså att en flicka.... mååååånga år innan puberteten... med en kropp som bortsett från könet (som är dolt på dem båda) ser precis lika dan ut som en gosses, är utan bikiniöverdel eller baddräkt.
Det här är ju fullständigt sinnessjukt!
Vem FAN är det som sexualiserar en liten barnunge här?!
Inte är det jag i alla fall.

Det är inga som helst svårigheter att på Instagram hitta hundratusentals bilder på unga kvinnor som putar med läppar, trycker upp tuttar i linsen, vresar i stringtrosor med inoljade skinkor. Inga som helst problem.
Men en sjuårig unge kan alltså inte leka på stranden utan överdel.
DET måste vi skyddas i från.

Hon är sju år min fina Ängla. Idag började hon första klass.
Hennes första riktiga skoldag och redan ska hon särbehandlas, inordnas, kategoriseras. Ja sexualiseras för fan!
Det är ett skämt vad flickor och kvinnor ska stå ut med i moderna, jämställda samhällen 2020.
Jag blir så rasande att jag vill skrika, slå, gå bärsärkagång.
Vi kvinnor ska kläs på... eller för all del kläs av.
Det är så mycket åsikter om vad vi ska och inte ska. Balanserande mellan horan och madonnan som måste hållas på en exakt rätt nivå.
Vi ska vara smala... men inte FÖR smala.
Sminkade... men inte FÖR sminkade.
Klädda... men inte FÖR klädda.
Ambitiösa... men inte FÖR ambitiösa.
Rakade. Släta. Unga. Smala. Vältränade.
Inte slampiga. Inte frigida.
Inte lata. Inte för drivna.
Inte några våp. Inte för viljestarka.
Och detta skall alltså börjas prackas på tjejer som börjar lågstadiet?!
Är det inte HELT vrickat?

Nästa person som säger att feminismen har gått för långt åker på en smäll!

Puss/ Asta

Asta recenserar "Två vita dvärgar" av Lo Kauppi

Jag har lyssnat på "Två vita dvärgar" av Lo Kauppi.

"Någonting dör när amfetaminet i kondomerna sipprar ut. Oundvikligt slingrar det sig genom blodomloppet mot hjärtat. Hon hade fel. Hon vill inte dö. Hon är inte redo. Ge henne ett till liv. Bara ett liv. "
En dramatisk händelse på Arlanda Terminal 5 blir vattendelaren för två helt olika livsöden. I den ena verkligheten spricker kondomerna med knark och nittonåriga Lena hamnar i fängelse. I den andra gör de det inte, utan hon får behandling och döper om sig till Lo.

En liten flicka växer upp. Hennes pappa är alkoholiserad och hela familjen dansar hans dans mellan nyktra och av alkohol utflippade perioder.
Den lilla flickan är brådmogen. Tidigt kommer hennes liv att handla om killar, alkohol, sex och ätstörningar.  Jag känner igen mej i henne så smärtsamt mycket.
Lena/ Lo som förvisso knarkar men som länge identifierar sitt största problem som ätstörning och panisk rädsla för att bli tjock. Bli en kvinna.
Efter den dramatiska händelsen på Terminal 5 när Lena ber om ett enda liv till med skräcken pulserande i kroppen och magen fylld av amfetamin följer vi omväxlande Lo's liv... och det livet som kunde ha blivit.
Lo som hamnar på Hasselakollektivet, kommer in på teaterskola och kämpar med sina ätstörningar och sitt självförakt. Som går i terapi och som får hjälp.
Lena som fortsätter knarka och i jakten på heroin utsätter både sej själv och andra för stor fara.  Som blir gravid och får en dotter. Rycker upp sej och är drogfri i 9 år, ständigt beroende av Metadonprogrammets välvilja men som faller dit igen.
I slutet av romanen är Lo etablerad skådespelerska och Lena sitter på Hinseberg. 

Det här är en oerhört stark roman. Sedan tidigare har jag hyst en närmast svärmande kärlek till Lo Kauppi utan att veta så mycket om henne.
Romanen hanterar grubblerierna jag haft hela mitt liv om vad det är som gör att en människa klarar sej och varför andra inte gör det.
Tur? Ett förutbestämt öde? Gener? Guds hand?
Romanen blir så intressant för att den handlar om två alternativa verkligheter som båda känns trovärdiga och äkta av samma person med samma grundförutsättningar.
"Två vita dvärgar" handlar om hur skört människans fria val är men också att ödet kan vara böjbart.

Betyg: 5.

Puss/ Asta

En ljuvlig ras men inte en hund för alla

Dregel hör till rasen. Vissa dreglar mer, andra mindre men alla dreglar och du kommer alltid ha "snorfläckar" i lårhöjd på dina kläder alltid. Vissa material går helbort då fläckarna blir permanenta. Dreglet sitter dessutom på möbler, golv och väggar.

Det är stora hundar. Även om du som jag får en "liten skit" så väger de minst kring 50 kg. Deras breda nacke och rejäla bröstkorg gör dem starka som satan.
Min minsta Ddb (Märta) drog med lätthet upp en tjurpåle.
Detta kan göra det knixigt att få hundvakt.

Är du det minsta lynnig och/ eller tror på begrepp som "auktoritärt ledarskap", dominans å "veta sin plats" så borde du inte vara hundägare överhuvudtaget men det passar synnerligen dåligt med en Ddb känsliga själ.
De skall fostras med vänlighet, humor och kärlek.

Om du vill tävla i lydnad med gott resultat eller över lag anser det viktigt att hunden kommer ögonblickligen och lyder allt du ber om med kvickhet kommer du att slita ditt hår.
Dogue de Bordeaux är intelligenta hundar men de vet bäst själva och att ta ifrån den det kommer att göra er båda olyckliga.
Man måste gilla deras egenhet.

Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Alla. Vissa mer och andra mindre men vaktar gör de.

Individer är olika och det finns alla sorter men generellt sätt är Ddb inte en ras som vill bli gosad med och sitta i knät på kreti & pleti. Däremot är de väldigt lojala och kärleksfulla mot sin flock (som kan innefatta mer än dem de bor med.)

Jag nämnde det innan men de är starka och även om de så klart skall fostras till att inte dra i kopplet har alla mina hundar gjort det vid tillfällen (ex.de ser vilt, en katt, en uppkäftig hund.)

Inte en hund för alla, men en underbar... den bästa... för dem som den passar.

Puss/ Asta

Ett förutbestämt öde, slumpen eller Guds hand?

Just nu lyssnar jag på Lo Kauppis "Två vita dvärgar." Har väl hört ungefär 40% av boken och den väcker en massa tankar. Ställer upp dörren för känslor och funderingar vidöppet. Precis så som bra litteratur ska.
Kort... mkt kort för det kommer recension senare... handlar det om hur Lo Kauppi (som föddes Lena) efter år av amfetaminmissbruk och ätstörningar håller på att dö av att läckande kondompaket fyllda med amfetamin i magen får en andra chans.
Ett nytt liv. Berättelsen blir till två parallella. Lo som tar chansen/ Lena mäktar inte med det utan fortsätter sitt destruktiva liv.
Vad är det som gör skillnad? Vad är det som gör att en människa klarar sej och en annan inte?

Kring detta har jag ju funderat mer än ett halvt liv. Ja nästan ett helt...
När jag var liten... redan som sju-åtta åring... var jag övertygad om att jag skulle bli narkoman. Min mamma förstärkte det genom att alltid påtala att jag var "Straffet för hennes synder" och att hon önskade att jag var hälften så snäll/ duktig/ begåvad/ tacksam/ smart som min bror. Han... han var enastående och skulle bli läkare.
På alla utvecklingssamtal i skolan var jag drömmaren/ slarvern/ den obstinata medan min bror fick idel lovord.
Ändå blev det tvärt om.
Jag som fick ett fungerande liv.
Han som blev narkoman och dog.
Varför blev det så?

Jag har inget svar (trots att jag funderat mycket.) Lo Kauppi verkar inte sitta på några svar heller.
Logiken säger att det borde blivit tvärt om.
Min bror och jag. Från samma familj. Samma missbrukargener. Samma arbetarklass. Ekonomi. Skola.
Han med en mer harmonisk barndom ändå, utåt sätt bättre förutsättningar.
Ritningar i en livskarta som började på ett sätt och plötsligt bytte vi spår han å jag.
Jag känner en stor (och oförklarlig) skuld i det.
Men det är intressant... bortom min familj... vad det är som gör att en människa klarar av att leva i den här världen å vad som gör att hon inte gör det.
Slumpen?
Ett förutbestämt öde?
Inre egenskaper?
Enskilda händelser och möten med andra?
En medfödd drivkraft?
Guds hand?
Jag vet inte. Vad tror du?

Puss/ Asta

Det här livet

Jag körde en liten frågestund på Instagram på vinst eller förlust, osäker på om någon skulle vilja fråga ett enda dugg men fick faktiskt en hel del.
En löd: "Några tips du velat ge dej själv som ung."

Det är en så himla bra fråga och samtidigt så svår att svara på även om jag vet precis. Det är lätt att det låter som floskler, som en sammanfattning att låten Sunsceen.
Men okej, här är några tankar...

Jag hatade att vara barn och jag tyckte nästan lika illa om att vara ung.
Som liten var jag en liten ful, ängslig unge. Alltid fel ute, alltid maktlös.
Ständigt rädd för allting. Barnen på gården och i klassen, för mammas utbrott, för att klanta mej och göra fel. Rädd för att synas.
Som tonåring gjorde jag allt för att få vara med, vinna respekt och få kärlek.
Att vara en vindflöjel med sej själv och sina egna känslor vinner sällan någon respekt eller kärlek. Den typen av unga, osäkra flickor med hjärtat i sina utsträckta händer blir snarare blåst, baktalad och utnyttjad.
Mamma och mormor turades om att tröttna och slänga ut mej, till sist hamnade jag som tolvåring på ungdomshem (berättat om det många gånger), när jag gick i nian träffade jag min man och kom till ro.
Slapp gå med hjärtat i händerna.
Som vuxen fick jag en större kontroll på mej och mitt å det som är mitt liv, men länge, länge höll jag på med många konstigheter.
Det gamla vanliga självföraktet som så många av oss kvinnor ägnar oss åt med kroppshat, kaloriräkning och en känsla av att aldrig någonsin duga.

Nu. Nu skulle jag säga att jag har tämligen normalt med neuroser.
Är skör-stark. Har mina perioder av både ock.
Men ändå, min bästa tid är absolut nu.
Jag önskar att jag tidigare lärt mitt eget värde.
Jag önskar att jag tidigare förstått att min lycka sitter inte i vad män tycker och tänker om mej eller om de finner mej knullbar. Att ingen annan kan göra dej fri.
Jag önskar att jag vetat att jag kommer att klara mej okej.
Jag kommer ha tak över huvudet, ett jobb jag tycker om och jag kommer att bli en hyfsad mamma.
Allt det väsentliga kommer att ordna sej. Mer än så, jag kommer bryta mängder med destruktiva mönster generationer av min släkt haft.
Det kommer att kosta på. Men det kommer att gå.
Jag önskar att jag vetat att jag är inte dummare, latare, elakare eller mindre kapabel än nån annan.
Jag kommer att få mina doser av medgång och motgång å jag kommer att överleva... tills jag inte gör det mer. Det gäller för oss alla, ingen av oss kommer levande här i från.
Jag är rätt övertygad om att när vi väl tar klivet från jordelivet så kommer det vara oväsentligt hur många världsdelar vi sett, hur många delfiner vi simmat med, vad vågen står på eller hur många prylar vi har.
Det... det här vi kallar livet... handlar om relationer. Relationer och att älska.
Det är jag rätt säker på.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Vara vuxen" av Marian Keyes

Jag har lyssnat på Marian Keyes "Vara vuxen."
Marian Keyes är en av mina absoluta favoriter och jag har läst alla hennes romaner. Hon kallas, väldigt välförtjänt för Queen of feelgood genren.
Hennes böcker är alltid lättlästa, engagerande, lite roliga med ett uns (och ibland två) av svärta. Marian har personlig erfarenhet av psykisk ohälsa och alkoholism och just missbruk tas ofta upp i hennes berättelser.

"Vara vuxen" handlar om familjen Casey. Tre bröder i fyrtio-femtio års åldern samt deras fruar och barn.
Johnny är äldst och gift med Jessie. Ed är gift med Cara och Liam har precis gift sej med undersköna och tio år yngre Nell.
De lever utåt sett goda liv med nära familjeband och stor gemenskap men under ytan puttrar det.
Allt brakar samman den dagen Cara drabbas av en hjärnskakning och till följd av denna blir... en smula mer snacksalig än hon annars skulle varit.
Milda och alltid vänliga Cara avslöjar hemligheter å sina innersta tankar på löpande band som skickar chockvågor genom familjen Casey.
Romanen inleds med början av den katastrofala middagen som också råkar vara Johnnys fyrtionionde födelsedag och tar oss sedan bakåt i tiden.

Jag tyckte mycket om romanen. Den är i sann Keyes anda strålande.
Kanske ingenting jag kommer att fundera på och tänka tillbaka på i efterhand, genren feelgood sätter precis som filmgenren komedi sällan den typen av avtryck men den är roande och underbar i stunden.
Inte Marian Keyes bästa (det tycker jag fortfarande Vattenmelonen från 1998 är... kanske för att det var det första jag läste av Keyes) men inte heller hennes sämsta.
Som jag inledningsvis skrev tar Marian Keyes ofta upp missbruk i någon form, denna gång är det bulimi. Tonen är relativt lättsam men det är ändå intressant att ta del av. Hur sötsaker, kalorier och vikt tar över en intelligent kvinna som har "allt".

"Vara vuxen" får Betyg: 4.

Puss/ Asta

Vi njuter nu och sen tar vi oss an hösten

Vi har augusti och vädret kommande vecka ser ut att bli strålande.
I dag har det varit ljuvligt och vi var på stranden i sex timmar. Eller JAG var på stranden sex timmar, de andra ännu längre.
Vi solade å badade och njöt av att se halva kusinskaran leka utomhus en hel dag.

Med det sagt, att det förhoppningsvis är en del sommar kvar, förlåter ni mej om jag... redan nu... listar vad jag mest av allt ser fram emot med hösten?
Kanske finns det något som... du som tycker att höst är pest å pina... kan ta till dej som åtminstone lite härligt.

💚 Två nya barnbarn skall födas, en denna månaden och en i oktober.
Den ena ska jag få äran att förlösa.

💚  Vi ska ha ett stort kräftkalas med alla barn å barnbarn. Nästa vecka och maken muttrar surt att "En kräftskiva utan massor av alkohol är bara en middag med kräftor." Så jag säger inte kräftskiva. Men inte middag heller.
Det blir ett kräftkalas.

💚 Hockeyn börjar igen. Äntligen!
Abstinensen är extra stor i år eftersom säsongen tog slut så tidigt föregående säsong utan slutspel. Frölunda är fortfarande regerande Mästare.
I år lär det dock bli ett mellanår. Det luktar inte guld.

💚 Bonde söker fru. Ni vet att jag älskar Bonde söker fru.

💚 Hem till gården börjar snart igen.

💚 Alla vackra färger i naturen och den klara höga luften. Förhoppningsvis i kombination med sol.

💚 Höstmodet är det snyggaste modet.

💚 Bente-Noras och mina promenader. När stränderna är våra igen.

💚 Tända ljus, serier, tee och ingen press på socialt umgänge (det har jag i och för sej inte känt i sommar heller.)

💚 Jag hoppas att vi ska fixa ordning hallen.

💚 Färre anledningar till att sörpla vin och mer tid att träna?

💚 Beställa en ny almanacka från personligalmanacka.se. Det känns alltid lite som en nystart. Skiva in planer och förhoppningar.

Vad ser du fram emot?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert

Jag har lyssnat på "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert.

Detta är en roman som utspelar sej strax innan och under Andra Världskriget i Stockholm.
Berättelsen utgår från syskonen Magdalena som är frilansjournalist och Nils som är livmedelbutiksägare. De kommer ur enkla förhållanden.
In i handlingen kommer snart rikemansgossen Carl-Magnus som i sitt första möte med syskonparet beter sej arrogant och överlägset. En ung man som lever för nöjen och kickar och som ser ner på människor som får arbeta för sitt uppehälle.
Han svärmar för Hitler som är en uppseglande stjärna borta i Tyskland och beundrad långt utanför dess gränser.
Under en resa i Tyskland får han ett uppvaknande i vad nazism är i realiteten och efter det blir han (hoppsan!) hur sympatisk och jordnära som helst.
Magdalena och Carl-Magnus träffas igen och kärlek uppstår.
Brodern Magnus förälskar sej på sitt håll i en av sina butikschefer, Viveka vill jag minnas att hon hette. Lite mot sin vilja för han finner henne initialt hopplöst irriterande och med bristande ödmjukhet (hoppsan igen!)
Viktig för handlingen är även Magdalenas förmögna väninna som mer eller mindre flyr Sverige till USA och via henne får Magdalena ovärderlig information om judarnas situation och Hitlers framfart.

"Vargarnas tid" är en roman om beredskapsåren med som beskriver viktiga historiska händelser. Kristallnatten, Vinterkriget när de fiska krigsbarnen anlände i tusentals till Sverige, Värlskrigets olika skeenden, räddningen av de danska judarna där 7000 judiska flyktingar på 1 vecka fick hjälp att fly till Sverige.
Trots det tunga ämnet lyckas Elisabet Nemert skriva en påtagligt banal berättelse där den på sina håll är så banal och så förutsägbar att den är närmast plågsam att lyssna på emellanåt. Det är synd, för trots att jag läst många böcker om denna tid så fanns det händelser som jag inte kände till och det var även intressant att följa svenska regeringens handlande och resonerande.

Det var den första romanen jag läste av Elisabet Nemert, en författare jag förstått efteråt är rätt hyllad. Jag kommer inte att läsa fler.
Romanen får 3-. Knappt godkänd. De bra styckena är som sagt beskrivningen av Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet under denna tid som kriget varade.
Det är delvis karaktärsbeskrivningarna och framförallt de förutsägbara romantiska partierna som är tröttsamma på gränsen till pinsamma.

Puss/ Asta

Tårarna från Instagram

Det är den sista dagen i juli 2020.
Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag redan gått in i lite höstmood.
Det får vädret verkligen ta ansvar för!
Vi har faktiskt en hel sommarmånad kvar.
Och idag har det varit ett fantastiskt väder och generöst med sol (men kvällen är ändå lite rå.) Vi får tro att det kommer mer med sol å värme.
Jag älskar hösten men är inte redo riktigt än.
Vintern är lång här i det fjällhöga Nord (å i det platta, blåsiga, regna-på-tvären-grå Halland.)

Jag delade en post på Instagram som lästes och kommenterades av många och tänkte ta succén hit med :)
Det handlade om tårar. Om att gråta.
Jag gillar Instagram men kommer mer till min rätt när jag får lägga ut orden lite mer.
Jag är långrandig med andra ord.
(Långrandig?! Används det ordet ens längre?)
Jag har hur som helst svårt att fatta mej kort och koncist.
Jag älskar att skriva långa brev... 6-7-8 A-fyra blad är ingenting... men har vansinnigt svårt att skriva vettiga vykort.
Så det blir... ett mer ingående... inlägg här oxå om att gråta.

Jag... jag tror att jag är väldigt känd för att vara öppen med mina tankar.
Både här på bloggen och i den vanliga världen.
Jag har (lite för) lätt att tala om känslor. Att vädra rädslor och tillkortakommanden. Att tala om vad som gör mej rädd, ledsen, ängslig lika naturligt som positiva känslor.
Jag har alltid varit öppen med att jag bär med mej en viss psykisk ohälsa, framförallt i form av lättriggad ångest och sträng självbild samt att jag tillbringat veckor eller kanske månader sammantaget i terapi.
Men jag avskyr att gråta inför andra.
Jag är inte ens bekväm med det inför mina allra närmaste.
Inför min man eller mina barn.
Bara inför hundarna kan jag gråta utan att bry mej om... vad jag nu bryr mej om?

Vi talar alltså om den ledsna gråten. Och kanske oxå den arga.
Jag har inga problem med att snyfta till en sorglig film, när en pampig låt framförs, på skolavslutningar eller när Frölunda lyfter segerpokalen.
Men att vara ledsen och gråta... det är svårt.
Har nog alltid varit.
Oturligt nog så har jag, allt sedan jag slutade med mina antidepressiva, haft ganska nära till gråten och det har hänt... mer än en gång... att jag gråtit inför ex kollegor.
Jag vet inte riktigt varför det är så jobbigt.
Kanske för att jag sällan gråter lite vackert och stilla utan mer hulkar och snorar å fulgråter utan kontroll å hejd?
Kanske för att jag tappar ansiktet? Blottar en svaghet som jag inte själv valt att blotta?
Jag tror att det ligger nära sanningen här. Att bli blottad.
Det är lite som att jag själv kan vara utlämnande kring sex och ganska grov i munnen men rodna som en skolflicka anno 1954 när någon annan (särskilt män) gör det samma.

Precis som jag skrev på Insta och som jag berättat om förut här så är jag full av kontraster.
Jag pratar gärna om psykisk ohälsa, jag har lätt för att öppna upp och jag tror att många uppfattar mej som en väldigt transparent människa... kanske till å med lite gränslös?
Men gränser har jag, striktare än man kan tro, och det är få människor som på riktigt känner mej. Kanske ingen?

Jag fick många svar på Instagram där flertalet skrev att de har lätt för att gråta inför andra. Att det är något som kommit med åren.
Men där fanns oxå de som var som jag som kände att tårar blev obehagligt och alldeles för privat.
Jag vill betona att det är med mej själv jag känner så. Jag tycker inte andra som gråter och är ledsna är svaga/ gränslösa eller obscent känsloutlämnande.
Tvärt om är jag rätt bra på att hantera andra människors tårar utan att bli skrämd av dem.

Hur har du det med gråten och tårarna?

Puss/ Asta

Harhjärta

Jag har jobbat tre nätter. Dygn när jag jobbar, sover, äter, går en promenad med Bente-Nora och allt börjar om.
Bente har haft övrig familj hemma och samlad hela tiden. Hon har inte varit ensam.
Likväl har hon varit som ett plåster idag sedan jag vaknade.
Det märks att hon ligger back i mammatid.
Två promenader har vi klarat av sedan jag klev upp vid tre tiden.
Övrig tid har hon legat PÅ mina fötter.
Dogue de Bordeaux älskar sin flock men är en persons hund.
Jag är hennes människa.
Hon är mitt hjärta.

Som mamma har jag aldrig varit särskilt hönsig.
Rädd om dem... så klart... men inte särskilt nojig.
De har fått leka, röja, slå sej.
Jag har inte ränt hos läkaren men har det behövts så har det behövts.
Även med barnbarnen är jag... om inte sträng så bestämd.
Med mina hundar... och i synnerhet min lite försiktiga Bente-Nora är jag en annan.
En tigermorsa och ett harhjärta.

Hon behöver ta bort tandsten. Redan när hon kom som ettåring hade hon jättemycket tandsten och det har inte blivit bättre.
Det måste bort. Det kommer bli problem.
De flesta veterinärstationer gör så att de har dagar med "tandproblem" och man får lämna in dem på morgonen, de sederas och sövs efter hand, åtgärdas och sedan får man hämta dem efter en halv dag.
Det finns inte på kartan!
Jag ska höra av mej till en veterinär som jag tror gör annorlunda.
Vill vara med när hon får sova och finnas på plats när hon vaknar.
Eller ännu hellre, skicka yngsta eller äldsta dottern att göra det.
Bente-Nora älskar och litar på dem med.
Och jag får ångest av allt hon kan tänkas tycka är jobbigt.
Hundar har ju många fördelar. De lever i nuet. De förmår inte oroa sej i förtid och de ältar inte det som hänt. Men de har den nackdelen att man inte kan förklara.
Förklara varför de utsätts för nåt som kan upplevas läskigt men att det blir bra efteråt.

Bente-Nora är min första omplaceringshund. Och även om hon bara var ett år och det facto valp när jag hämtade henne har jag inte haft henne sen hon var bebis.
Det ÄR skillnad, på helt andra sätt än jag trodde.
Inte i kärlek, jag har aldrig älskat en hund mer, men i hennes tillit.
Både Märta och Gottfrid hade en hög tillit till att obehagliga saker gjordes för deras skull. I att lita på mej.
Bente stirrar både skräckslaget och förnärmat på mej om jag gör något obekvämt. Far i taket, biter i luften.
Obehag som i att ta tempen.

Kloklippning är fortsatt uteslutet. Åtminstone om jag inte vill göra våld på hennes tillit. Och det vill jag inte om jag inte absolut måste.

Det är märkligt ändå. Att man kan vara/ bli sån.
En rätt så cool morsa till människovalpar. En riktigt ocool... ett harhjärta... till sitt fyrfota barn.

Puss/ Asta

En hyllning till den största av vår tid.

Fredrik Backman skriver en trilogi om Björnstad.
Hittills har det kommit ut två delar.
"Björnstad"
"Vi mot er"
I början på nästa år kommer sista och avslutande delen.
Jag har aldrig längtat så mycket efter en roman någonsin.

Jag har läst både "Björnstad" och "Vi mot er" när de kom och nu lyssnat om.
Omdömet och intrycket består.
Jag har alltid gillat Backman, han är alltid bra, men detta är nåt annat.
Detta går över allt.
Allt.

Det är en berättelse om en avfolkad liten by i Norrland.
Om stoltheten och komplexen till sin hemort.
Det är berättelsen om hur ett ungt hockeylag bär en hel byggd och en oändlig framtid på sina axlar.
Kärleken till puck, is, sarg. Till sin tränare och sin publik.
Hatet till motståndaren. Svart och skoningslöst.
Men framförallt är det en berättelse om att fostra pojkar till män.
Om vad vi kräver, tillåter och hoppas.
Om vad som sägs och inte sägs.
Vad som är önskvärt och vad vi låter passera.
Skämt, jargong, bara ord.
Det här är en berättelse om kärlek, lojalitet och vänskap.
Om att vara ung. Sårbar. Oslagbar.
Och om att gå vilse.

Jag har recenserat båda böckerna. Du kan söka på dem om du vill men de får både toppbetyg. Glasklara, gnistrande 5:or.
Historien om Björnstad kvalar utan tvekan in på det bästa jag någonsin läst men jag vill gå längre än så...
Historien om Björnstad borde vara obligatorisk läsning på högstadiet och det borde vara kriminellt att på nåt sätt ha med barn eller ungdomar att göra utan att ta del av dem.

Har du mot förmodan inte läst så gör det NU. Köp dem, låna dem, stjäl dem... jag skiter i vilket men LÄS.

Puss/ Asta

Delvis snodd lista om att vara jag.

Vad är du mest nöjd med på din kropp?
Mina gröna ögon och att kroppen fungerar, är frisk.

Vad är du mest nöjd med för karaktärsdrag?
Jag har lätt för att förlåta. Lätt för att se min egen del i en konflikt. Lätt för att älska och jag är stark som satan.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Bortsett från mina barn som så klart kommer först, att bryta negativa mönster som funnits i släkten i generationer och att sent i livet våga satsa och sadla om till mitt drömyrke.

Vilken är din största utmaning?
Jag tror... att tro på mej själv. Om jag hyste en större tillit till mej själv och min förmåga och en större förmåga att slänga bort gammal skit så skulle jag bli en både bättre och mer sympatisk människa.

Vad får du flest komplimanger för? 
Min handstil. Mitt pigment. Min förmåga att lyssna.

Vilken är den finaste komplimang du fått?
Att jag räcker till. Uppenbart nåt känsligt hos mej för det rör mej nästan alltid till tårar. Men andemeningsmässigt... att jag är bra nog.

Vem älskar dej mest?
Bente?

Vad är din största utmaning?
Mina demoner. De är seglivade rackare som kan tystna och slumra i perioder men som precis som jag alltid reser sej på nio.
De säger åt mej att jag aldrig duger eller räcker. Som mamma, mormor/ farmor, barnmorska, vän, matte eller medmänniska. Att jag är fejk och kommer att avslöjas.
De är svåra att tysta de där jävlarna. Seglivade rackare,

Vad vill du bli ihågkommen för?
Som mamma... så klart! Det är min viktigaste roll. Misslyckas jag där är jag ingenting.

Vad klappar du dej på axeln över?
Att jag fortsätter försöka. Igen. Igen. Igen och igen.

Vem är din bästa vän?
Bortsett från mina barn... Bente-Nora helt klart.

Vilken är din theme song? 
Bitch med Meredith Brooks

Vad tror du Sankte-Per kommer ställa för fråga vid himlaporten?
Älskade du tillräckligt?
Var du den förändringen du ville se i världen?
Satte du andra före dej själv?

Och svaret?
Jag vet inte. Jag försökte.

Kanske har jag missbedömt mej själv en smula?

Mitt passagekort på jobbet behövde bytas ut. Det är som ett id kort ungefär med foto och används både i datorn för att identifiera och signera samt för att komma in genom låsta dörrar.
Jag har ingen aning om hur gammalt det var men jag hade långt hår på det och var... jo men faktiskt rätt snygg.
För några veckor sedan var jag på "sits enheten" och skulle förnya det.
Jag kom dit direkt efter att ha jobbat 10 stressiga nattimmar, hade håret i en tofs och brydde mej inte nämnvärt.
Jag har ju blivit så himla obrydd å härlig när det gäller mitt yttre.
Riktigt jävla o-fåfäng!
Jag hade glasögonen på sniskan uppe på huvudet och hon som fotade frågade om jag ville ha det så?
Jag tog av dem, strök med handen över håret, fotot knäpptes och jag fick inte se resultatet. Brydde mej inte heller.
Idag hämtade jag ut det.
Kan vi andas i fyrkant en stund?
Jag ser... jag ser inte klok ut!
Jag ser inte bara ut att vara femton år äldre ut, jag ser även ut att vara lågbegåvad och som om mina föräldrar vore syskon eller nåt.
Jag hade god lust att lämna tillbaka det å kräva att de skulle göra om det.
Well, åtminstone ingen chans att jag lär glömma kvar det kortet i datorn.
Det begravs djupt ner i fickan på jobbklänningen.

När jag skulle gå hem mötte jag en gammal bekant.
Han påpekade just det... det måste varit minst tio år sedan vi sågs.
Jag svarade "Du är dej lik" för det var han och det är så man säger.
Han granskade mej leende och när jag slog ut händerna sa han: "Åren går."
Jag var med andra ord mej inte så väldigt lik...

Kanske är jag inte så härligt o-fåfäng och obrydd som jag inbillar mej? :)

Puss/ Asta

Dogue de Bordeaux är visst en förstagångshund.

"Ingen förstagångshund", det där hör man ofta och inte minst om min hundras.
Det står att läsa i de flesta rasbeskrivningar i olika böcker.
Jag håller inte med!
Man skall (tydligen) vara envis och konsekvent.
Kan i så fall inte en förstagångsägare vara det?
Jag tycker Dogue de Bordeaux har utmärkta och förlåtande kvaliteter för att bli en förstagångshund men självklart beroende på vem du är och vad du är beredd att lära.

Det finns de som varit hundägare i trettio-fyrtio år och som inte lyckats lära sej ett skit. Om jag ska vara fördomsfull är det ofta män med med schäferhundar.
De tror att de kan allt och har inte förändrat sej själva på alla år.
En hund är en hund.
Att tiderna förändrats fnyser de bara åt för...
En hund är en hund.
På det brukar jag svara att ett barn är ett barn.
Men innan 1979 blev det förbjudet att slå sina barn.
Innan dess var det alldeles logiskt att "man måste få fostra sina barn."
Min generations ungar tog (tydligen) inte heller skada av att cykla utan hjälm, hänga mellan framsätet i bilen obältad eller att vuxna rökte som borstbindare i hemmet. 
Nu mera vet man... faktiskt... att hundar lär sej ungefär lika fort när de fostras med militanta metoder som med mjuka, fast den sistnämnda varianten ger en lyckligare hund och en närmare relation.
Nu mera vet man... faktiskt... att dominans inte existerar för djur mellan olika arter. Dominans som är ett favoritord hos äldre schäferhundsägare av manligt kön... och några till.
Nu mera vet man att uppskatta en hund som morrar för den vågar kommunicera istället för att bita.
Men ändå, jag möter dessa erfarna hundägare som fortsätter att slå sin hund i ansiktet med öppen handflata när de år efter år, gång efter gång, gör utfall mot en annan hund. De rycker å sliter i kopplet trots att det inte funkat 1001 gånger innan.
Skulle en sådan erfaren variant bättre klara av en Dogue de Bordeaux än en nybörjare?

Dogue de Bordeauxen är fysiskt stark, den är envis av bara helvete, de vet bäst själv. Den är stor och respektingivande och jag skulle aldrig bryta mej in eller mucka med någon som har en sån kompis.
Men det är oxå en känslig själ. Mina tre har alla varit olika men det har de haft gemensamt. Att vara kaxig mot flocken är inget alternativ.
De skall, om du frågar mej och nu är ju detta min blogg med mina erfarenheter, fostras mjukt och med respekt. Du når längre och får en riktig bästis med kärlek. Ur min hand kommer bara kärlek. Jag har ruskat min nr 2 EN gång i övrigt har jag aldrig tagit hårdhänt i nån av dem. Jag belönar det bra, jag ignorerar det dåliga och jag höjer så gott som aldrig rösten.
Det behövs inte.

Men visst lär man... om man är ödmjuk och vill.
Hela livet lär man. Varje ny hund är en ny individ.
Jag har gått HUR många kurser som helst men det som främst lär mej hund är att iaktta hundar ihop med andra hundar. Granska och försöka förstå (och lära) av deras kommunikation.
Första hunden är första hunden, oavsett ras, precis som första barnet är första barnet. Man gör galet mycket fel.
Men det fungerar lika väl att göra fel på en Dogue de Bordeaux som på vilken annan ras som helst.

Puss/ Asta

Hundsnack. Jag håller inte med!

Nu blir det hundsnack...

Väldigt ofta... alltså väldigt väldigt ofta... och i alla möjliga diskussionsforum kring hundar eller allmänt där nån tycker något om det djur som på latin kallas canis familiaris framförs det en åsikt... en syn på hundar och hundägare som jag inte delar. Den är så vanlig att den blivit till en sanning.
Den att hunden... alltid... är vad du gör den till.
Det finns en viss acceptans för att hundar har rasbetingade egenskaper men framförallt är det så att en hund är och blir vad den fostras till. Punkt.
Jag delar inte den åsikten. Har egentligen aldrig gjort men ju mer jag lär mej om hundar desto mer främmande och tokig blir den.
Summan av allt levande och intelligent är alltid mer än dna och yttre påverkan.
Pratar vi om människor är det för de flesta ganska självklart... men tydligen inte när vi talar hund.
"Det är aldrig hundens fel" hör man ofta upprört.
Jo. Ibland är det faktiskt så. Att det ligger hos hunden.
Fel eller ej.

För mej är det så här. Hunden... gulleplutten i ditt liv... påverkas av många ting.
När jag försöker förstå mej på en individ tänker jag att
1/3 är hund... hundar gör, agerar, förmår på ett visst sätt som art.
Ex. Alla hundar är flockdjur. Behöver kärlek och gränser. Morrar för att varna. Trampar runt innan de lägger sej för att deras urinstinkt vill undanröja ormar.
1/3 är ras... varje hundras är noggrant framavlad för att vissa egenskaper skall framträda, andra så gott det går avlas bort och minskas ner.
Min ras vaktar. Tycker om att kampa. En annan ras älskar jakten. Kan inte låta bli en fågel. Eller ett gäng får på vift.
1/3 är individ... hunden är sin egen individ med alla sina styrkor och svagheter i ett komplext samband mellan gener, uppväxt, erfarenheter och slump.
Det är den här sista tredjedelen många inte vill erkänna.

I diskussion efter diskussion kring hundar med problem jag deltagit i eller tjuvlyssnat på under de 30 år jag varit hundägare har slutsatsen varit den samma.
En hund som inte uppför sej som önskat. Som ex gör utfall mot främmande människor, biter grannhunden, nafsar barnet, är orimligt ängslig i vissa situationer eller vad det nu må vara.
Människorna/ ägarna anklagas alltid och obönhörligt.
Den stora massan verkar på allvar tro att har man bara A och gör B blir det alltid C. Blir det D eller E eller rent av P... då har du gjort nåt fel.
Då har du som ägare och hundkunnig och ansvarig brustit.

För mej är det just detta resonemang som är okunskap.
Hundar, precis som människor, är inte alltid den exakta summan av sina föräldrar och sin uppväxt. De blir sina egna individer.
Psyket är betydligt mer komplicerat än så hos både oss och djuren.
Således finns det, förhållandevis okunniga eller oengagerade hundägare som har turen att få en stadig och stabil hund som oftast beter sej förväntat och acceptabelt.
Precis som det finns hundar från goda uppfödare med kunniga och engagerade hundägare som ändå får problem.
När en hund biter efter en annan hund eller för all del ett barn beror det inte automatiskt som de flesta verkar tro att hunden inte fått träna adekvat vid hundmöten eller att hunden inte blivit respekterad av barnet.
Det behöver inte ens betyda att hunden har ont.
En hund är sin egen. Nerverna, dådkraften, skärpan kan skifta oavsett stamtavla eller uppfostran.
För att den är sin egen som vi fullt ut aldrig kan förstå.
Detta precis som att en fantastiskt harmonisk och lätthanterlig hund inte nödvändigtvis bara beror på ägaren.

Jag har haft tre Dogue De Bordeauxer.
De har alla tre varit hundar. Signalerat glädje, rädsla, ilska, osäkerhet på samma sätt som alla hundar signalerar.
De har alla tre tillhört samma ras. De har vaktat. Dreglat. Charmat byxorna av mej. Älskat att kampa om trasor och leksaker. Kommit kallad men ej strax ty född slav är ingen tax... och ingen Ddb heller.
Men de har... trots att de har samma uppfostran... alla varit väldigt olika som individer. I jakt, vakt, skydd, dådkraft, energi, tålamod osv osv.
Min uppfostran och min hundhållning har däremot hos samtliga synts i att de ex tigger, går upp i soffan, har ett stort närhetsbehov.
Nya problem... och nya styrkor... har dykt upp med varje hund.

Problem kan man oxå resonera olika kring. Problem som i svagheter, rädslor, oförmåga hos hunden.
Jag har alltid älskat mina hundar och sett det som självklar att anpassa livet efter deras förmågor.
Bente-Nora som är lite försiktigare och ängsligare än vad Gottfrid var utsätts inte för samma sociala påfrestningar lika lite som jag puttar i henne från bryggan.
En gillade att simma i djupt vatten. En annan gör det inte.
En var oberörd i stora folksamlingar. En annan är det inte.
En hund ska med fördel miljötränas men en hund... precis som en människa... ska inte utsättas för mer än den är redo att hantera och ror i hand.
Ett misslyckande (till) spär bara på osäkerheten för oss alla.

Puss/ Asta