En kofta blev en vante blev en tumme!

 

Liten uppdatering kring blogg och Instagramstrul för er som läst föregående inlägg eller kanske sett mina våldsamma klagomål på andra ställen.

Det ÄR bloggen som är problemet. Mer specifikt... så vitt jag kunnat räkna ut... mitt inlägg om ångest som spamanmälts. Inte för att det finns något skäl. 
Facebook räknade upp en mängd "fel" man kan ha gjort för att fångas här.
Dela inlägget vansinnigt många gånger- Nej
Tigga gillamarkeringar- Nopp.
Andra delar inlägget hysteriskt- Nix.
Hur som helst har jag klickat i rutan att jag är oenig med beslutet men jag hyser inte jättestora förhoppningar om att få rätt eller ens ett svar.
Det känns... lite orättvist. I synnerhet när det bara beslutas utan varning eller någonting.

Mitt Instagramkonto fick jag ordning på när jag kom på att bloggadressen stod i min profil. Jag får ju inte skriva ut bloggadressen någonstans, inte ens i privat meddelande på Insta el Fb så det var kanske lite trögtänkt av mej att inte göra den kopplingen?!
När adressen raderades från profilen så sa det sim sala bim och det funkade igen.
Jag är sjukt oinsatt i hur allt fungerar, vet ju att Instagram ägs av FAcebook men hade inte förstått hur tätt sammanlänkade de är och att privata meddelande inte är privata.
Nå väl, DET funkar igen. pastassonskans_bilder fungerar igen. 

Men. Jag kan inte länka bloggen till Facebook.
Under min storhetstid hade jag ca 2500-3000 besök/ dag på bloggen.
Senaste åren har jag haft mellan 250-600 besök/ dag.
Statistiken visar att den allra största trafiken går via min Facebook och direktlänken där.
Jag har under många år haft problem med att besökare har svårt att kommentera på bloggen. Jag som när det var som bäst var bortskämd med kommentarer får nu i princip kanske nån el några på var tredje inlägg. Jag vet inte varför det inte fungerar för så många.
Istället har en del av er kommenterat och i allra bästa fall diskuterat inläggen på Facebook vilket ju fungerar det med (är tacksam) men det blir inte lika levande som när diskussionerna skedde i bloggen.
Nu när det inte längre går att skicka inläggslänk till Facebook så försvinner även dessa kommentarer. Och flertalet läsare.

En kofta blev en vante blev en tumme!
Och någonstans får man ju fundera över när det är värt det.
Även om jag är lycklig för varenda läsare så känns det lite surt att gå från kanske 3000 per dag till... tja, vad ska vi gissa 20-30?
Det är nästan som att skriva för skrivbordslådan. 

Jag ger Facebook nån vecka att rätta till ett uppenbart misstag.
Får jag ingen respons får jag fundera. Ny blogg eller nöja mej med 12-14 år som bloggare?
Jag får känna på det.
Min blogg har på många sätt varit mitt skötebarn under så himla lång tid.
En ventilation, en vän, en dagbok, nåt jag känt stolthet över.
Det känns himla sorgligt om det tar slut så här!

Puss/ Asta