En krokodillmorsa rår hon inte på

 

Detta är en av mina pälsklingar. 
Hon heter Lill-Märta och är från Värmland, oklart varför hennes födelseort är viktig men hon betonar det ständigt. Detta att hon är från Värmlands djupa skogar där det finns både varg och björn.
Om jag påtalar att hon adopterades av mej när hon var 8 veckor och fram till dess mest framlevt livet i sin uppfödares bh eftersom hennes morsa inte ville veta av henne fnyser hon mest.
Det är... alldeles uppenbart... särdeles coolt att komma från Molkom. 

Idag har jag utsatt henne för tortyr.
Det hävdar hon lika bestämd som det där med att hon är  van att fajtas med rovdjur.
Enligt Lill-Märta finns det inte något som så övertygande säger "Jag älskar och respekterar dej inte längre" som att ta in henne i duschen, väta ner henne med 37 gradigt vatten, luddra in henne i schampo och skölja bort det igen.
Så gör bara synnerligen onda människor utan empati och kärlek i sej.
Att hon rullat sej i ett kadaver och STANK rutten fisk på flera meters håll spelar ingen roll.
Eller det spelar all roll (hon har lite svårt att bestämma sej) för hon doftade gudomligt och Bente-Nora (min andra pälskling) blev grön av avund den halva minut hon tilläts lukta så där innan duschen.
Nu var allt det där nöjsamma med strandhäng och parfymerande helt i onödan.
Onda, onda mamma.
Att det har av betydelse att hon sover sked med mej i sängen var natt är... enligt Lill-Märta från Värmland... bara någon form av efterkonstruktion. 

Lill-Märta är tre år. Fortfarande väldigt mycket tonåring med så där högt självförtroende och höga tankar om sin egen förträfflighet som bara tonåringar har.
Vi brukar säga att hennes themsong (stavade jag det fel nu?) är "Snart är det jag som är kung" från filmen Lejonkungen.
Lite så. Otroligt självsäker, ändå ene liten plutt och självklart helt bedårande.
Jag är galen i henne. Vad än hon påstår efter duschandet.
Lilla, som vi ofta kallar henne, är min fjärde Dogue de Bordeaux och alldeles sin egen.
Hon är FANTASTISK, ja jag skriver det i versaler för det är hon verkligen, på kontakt, inkallning och att i alla lägen stanna på kommando.
Inte ens mina brukshundar som jag tävlat med har varit så säkra på kommandot stanna eller så kontakttagande.
Hon är en mardröm, en jävligt stark mardröm, vid hundmöten och katträffar men kanske... bara kanske... börjar jag se en avmattning där. 

Ja, jag ville mest presentera den här lilla damen som alltså redan vid 6-7 veckors ålder (Tidigare skriker hon här nu) brottades med björnar i Värmlands djupa skogar.
Men en krokodillmamma med tummar och en duschslang... ja, det rår hon tydligen inte på hjärtat mitt. 

Puss/ Asta

Ps. Vad är en krokodill undrar kanske du? En krokodill är en pälsförsedd krokodil, förvillande lik en hund men med en krokodils styrka och vassa tänder.

Ensam

 Jag är ganska ensam.
Finns det en skamligare mening i vårt samhälle?    
Det är riktigt fult, riktigt jävla pinsamt att vara ensam 2024.
Att inte ha det där tjejgänget, den där bästa kompisen från barndomen?
Men jag säger det igen. Jag är ganska ensam.

Varför?
Jag har ingen aning!
Jag är kul. Empatisk. Hyfsat smart. Bra på att lyssna. Lika bra på att dela med mej och öppna upp.
Ändå.
Men det sista dygnet har jag fått flera händer utsträckta mot mej.
Händer av omsorg, Händer av förståelse.
Det är fint. Jag hoppas att jag förmår ta vara på det.
På den kärlek jag blir bemött av. Eller ja, kårlek var väl för mycket sagt (jag ska alltid överdriva) men ändå... sympati. 
Välvilja. 

Jag vill ha mer av vänskap. Systerskap is the shit.
Och jag vill ha mer av att säga ifrån. Bevaka mina gränser. Stå upp.
Det har jag dessvärre oxå mötts av de sista dagarna.
Bullshit. Och att tvingas se det, bevaka mina gränser.
Orimliga krav som inte ligger på mej eller mitt.
Fake förståelse och ord som faller platt.
Jag är 55+, jag genomskådar allt.
Min hud har rynkor och obefintlig elastisitet.
Mina tuttar är långa och magen putar ut.
Jag har rynkor, många å långa.
Men jag förstår att se när människor inte vill mej väl, när de bara ser efter sitt.Det är en erfarenhetens gåva och förbannelse.

Jag hoppas verkligen, för min skull och för er, att jag blir roligare vad det lider

Puss/ Asta

Ingen kickar fotboll som han

 

Jag har aldrig gillat Ann Heberlein, hon är för höger, för egoist, för... mycket för mej.
Men hon har skrivit en bok (jag inte läst) med en titel som jag ständigt återkommer till i tanken.
En titel som är genial.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Precis så kan jag känna!
Exakt så.

Jag låg i sängen idag när jag vaknade (var skulle jag annars ligga.) Pappas fru hade ringt och väckt mej, alldeles för tidigt. Jag låg där... på rygg... och kände plötsligt hur det värkte över bröstet och in mot armhålan.
Och jag tänkte "det är ångest, varför i älgvete skulle du få en infarkt just nu."
Men jag tänkte oxå, "om det är en infarkt så gör det inte så jävla mycket."
Jag vill inte dö. Men det här med att leva, det är onekligen trixigt. 

Jag har i hela mitt liv varit en tänkande person.
En analytisk person.
En ångestfylld personlighet.
Det är en del av vem jag är och jag har i hela mitt liv velat vara glättigare, mindre komplicerad, mer obrydd men jag är sån här.
En tredjedel in i förväntad livstid har jag väl, så gott som, accepterat det.
Jag blir aldrig någon obekymrad muntergök. 

Förmågan till lycka och att var obekymrad finns i vårt DNA.
Det blir forskarna allt mer övertygad om. Vår uppväxt och vårt mindset spelar mindre roll.
Alla kan träna och gudarna ska veta att jag försöker... skriver tacksamhetsdagbok och allt möjligt... men det är ändå så.
Alla kan inte bli Zlatan på lycka. 

Jag har i hela mitt liv varit en inkännande person.
En empatisk person.
En känslosam personlighet.
Och allra närmast står barnen.
Det mest sanna av alla ordspråk är: "En mor är aldrig lyckligare än det av hennes barn som mår sämst."
Så oerhört sant.
Och så oerhört dumt att då skaffa 4 barn.
Som genererar 12 barnbarn.
Chanserna till sinnesfrid blir med andra ord = 0.
Lägg till hundar som du gör till bästa vänner och själsfränder.
Och som nästan garanterat lever kortare liv än du...
Ja, så skapar du ångest. 

Och det, det är jag Zlatan på

Puss/ Asta

Vidöppna tårkanaler

 Jag har precis sett klart sista avsnittet av Firefly Lane på Netflix och fulgråtit högt och länge.
Numera behöver jag den typen av ventiler för att locka fram gråten.
Jag har alltid haft nära till gråt, lixom till skratt, men på senare år haft allt svårare för att gråta. Säkert en mix av ålder och antidepressiv medicin.
Hur som helst behövde jag gråta och vad kan då vara bättre än en dramaserie med extra allt, en så vacker berättelse om vänskap och om att välja sin familj. 

Tre orosmoment och sorger tär på mej just nu.
Och jag vill varna känsliga läsare som inte känner mej. Min blogg är och har alltid varit lite i krönikaformat med humorn, ironin och självdistansen ständigt närvarande.
Det är i alla fall min intention med de flesta av mina inlägg. Men då och då dyker det upp något djupt personligt och jobbigt.
Det är okej. Det är framförallt den jag är. 

Ett barnbarn till mej har en svår sjukdom som jag fick veta om härom dagen.
En otroligt ovanlig sjukdom som bara 200 personer i hela världen diagnostiserats med.
En sjukdom som gör att han med stor sannolikhet inte kommer att bli vuxen.
Det räcker så, jag behöver inte säga mer.
Ni som är mammor vet ju vad som är mammors absolut främsta prioritet.
Det är inte att älska. Inte att läsa sagor eller begränsa skärmtid. Inte att baka bullar eller bygga legohus.
Att vara mamma är att fixa saker. Lösa problem. Ta bort det ledsna... och nu, nu kan jag inte det!
Jag kan bara sörja för den ljuvliga lilla ungen, förbanna den jävla slumpen som ledde oss hit och oroa ihjäl mej för mitt barn och dennes familj. 

Anledning nummer två att gråta.
Jag har en hund som heter Bente-Nora. Eller sorry, glöm det jag nyss skrev.
Jag har en själsfrände och bästa vän som heter Bente-Nora.
Hon blir sju i oktober och för att vara en Dogue de Bordeaux är det... börjar det bli gammalt.
Hon har lovat mej att bli hundra år men sista veckorna har jag känt att hon är trött, nedstämd, drar sej undan.
Jag ska till veterinären med henne i övermorgon men jag är orolig, skräckslagen rent av, att något är fel och att vi närmar oss slutet.
Och det går inte! Jag kan inte fortsätta andas och leva utan henne. 

Som en tredje anledning och lite av en bubblare så ska jag imorgon till läkaren för att diskutera min sömn.
I cirka 10 års tid har jag medicinerat med den lägsta dosen av en insomningstablett som kallas Zolpidem. Samma dos, jag hör tydligen inte till dem som blir dostoleranta och måste öka dosen för effekt.
Jag hade två års uppehåll då jag testade allt från Melantonin till kognitiv terapi utan större effekt, där jag sov vart tredje dygn och till slut blev sjuk om å om å om igen i infektioner. Då började jag, på läkares inrådan med medicinen igen, och det fungerar fint.
Jag har ett krävande jobb och ett lika krävande privatliv och jag behöver min sömn.
Men nu har en käck läkare kommit fram till att "detta är narkotika" och att "ett svalt sovrum" är bättre.
Jag skall träffa fru doktor imorgon och hon har stor potential att verkligen fucka upp mitt liv.

Så ja. Jag behövde lipa lite ikväll.

Puss/ Asta

Jag är en kvinna som alltid legat i framkant

 Framkant ja.

När jag var tolv var det sex, drugs and rockń roll, vid tjugofem var jag fyrabarnsmamma, som trettiosexåring flyttade mitt första barn hemifrån och nu vid femtifem års ålder är jag fullfjädrad tant som funderar på döden.
Eller i alla fall på pensionen.
Jag har aldrig behövt visa leg på Systembolaget, inte ens innan jag var tjugo och nu tror folk att jag är minst femton år äldre än vad jag är.
I juli funderar jag på höstkläder, kring nyår planerar jag semester.
Glaset är alltid halvtomt trots att jag i hela mitt liv jobbat för att ändra inställning. Visst låter jag som en härlig ny bekantskap?

Härom dagen blev jag kallad för "gullig tant" av en okänd ung kvinna.
Vi kan väl gemensamt smaka på det uttycket!
Visst fattar jag att kvinnor i min ålder är dögamla för kvinnor i hennes ålder.
När jag började röka som tolvåring och det stod nåt om "P-piller och rökning för kvinnor över 35 kan leda till blodpropp" tänkte jag på fullt allvar "Spelar roll, om man dör när man är trettiofem eller sjuttiofem."
Gammal som gammal lixom.
Så visst jag ställer upp som tant.
Obstinat tant.
Manshatande tant.
Bitter tant.
Eller bara rätt och slätt, tant.
Men gullig tant? Vem vill vara det när man är under åttio?
Kanske känns det även efter åttio som ett big no no. 

Ett av mina hundraelva barnbarn heter Astrid och är snart 7 år.
Hon brukar alltid påpeka att jag har ruttna tänder, skrynkliga händer och lång rumpa.
När vi var på ICA härom veckan och handlade varsin påse godis säger hon högt och tydligt i kön: "Jag tycker du ska unna dej att äta godiset i bilen, du är så gammal så du kan dö när som helst."
"Tack för kaffet"... antar jag att tanter svarar på sånt. 

Puss/ Asta

Hej å förlåt

Hej gamla och nya läsare

Välkomna till mitt första blogginlägg på år och dar.
Jag är sååå tacksam gentemot Nina och Åsa som ordnat det här, som ger oss chansen på nytt. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra om vi alla vill att det ska bli det. Jag är i alla fall supertaggad på att möta er igen och att få chansen att lära känna nya härliga vänner.
Först vill jag be om ursäkt att jag fortsätter att använda bloggadressen jag hade sist det begav sig och att jag inte har några fancy bilder eller design.
Jag är bra på mycket (nja) men teknik hör inte dit. Kanske kan jag ragga upp lite hjälp och få ordning på det där så småningom.
Men just nu, just nu är orden viktigast!

Jag tänker att jag kör en presentation så ni vet lite vem som står bakom Asta Pastasson, för er som är nya, för er som har glömt.
Heter inte Asta Pastasson egentligen... surprise... men det är sedan många år tillbaka mitt alterego på sociala medier och nätet i stort.
Jag började min bloggkarriär på Amelia i många år för att därefter fortsätta på Blogspot under oxå ganska många år. Efter en bitter och djupt orättvis strid med Fackebook (egentligen ingen strid, de tog ett beslut punkt) blev min blogg bannad jag fick starta på nytt och besöksantalet sjunk som en sten.
Jag blev bitter, jag ÄR bitter (och inte ett dugg långsint 😀 ) la jag ner allting.
Men nu... tadaa... är jag tillbaka. 

Tio år från pension och högst upp i backen som sluttar brant ner mot rollatorer, Tena blöjor och nödbedda anhöringa. Gråhårig, vadderad och med en mycket övertygande tyngdlag som gjort sitt. Jag har gått och blivit tant! På gott å ont.
Bitvis är jag bitsk men jag skulle nog ändå säga att jag blivit mildare med åren, så er jag lyckades reta upp sist det begav sej, ge mej en chans till, jag har absolut blivit snällare! Väljer mina strider bättre.
Ett mähä? Nej, så långt skulle jag inte vilja dra det kanske. Eller jo, kanske lite mähä då.  

Jag har fyra barn, kopiöst med barnbarn och två av landets snyggaste hundar (det kan jag nog vara benägen att bråka om.)
Jag arbetar som förlösande barnmorska om nätterna och när jag är ledig och inte passar någon av de femtielva barnbarnen så hänger jag med hundarna, dricker vin och läser böcker.
Jag älskar havet, sörjer plötsligt rätt hårt att jag i hela mitt liv varit allergisk mot hästar. Jag är fullkomligt omusikalisk och helt utan takt och ton... i ordets alla bemärkelser.
Jag kämpar (trots brist på diagnos) med sånt som är självklart för det flesta, som att ringa myndighetssamtal, borsta tänderna regelbundet och gå å lägga mej på kvällarna.
Jag är skojig (konstigt nog är det inte många som skrattar), älskar mitt land även regniga somrar, röstar vänster (inte nödvändigtvis på Vänstern) och kan knappt cykla. 

Jag tänker mej att jag i huvudsak kommer att blogga om detta oerhört intressanta liv som är mitt men även betraktelser av vår omvärld.
Du är högst välkommen att läsa! 

Puss/ Asta