Like a moviestar

 

Gottfrid väcker helt otroligt mycket uppmärksamhet vart man än går.
Kanske inte här i kvarteret där han är välbekant men på stan eller i nya sammanhang.
Ungefär hälften, ja lite drygt tycker att han är en väldigt vacker eller charmig hund.
Resten tycker han ser farlig ut. Att han är enormt stor. Enormt.
Och då är han ganska liten för sin ras.
Några gånger har folk haft fräckheten att påstå att han är tjock!
Det har hänt att han får applåder när vi går förbi uteserveringar.
Väldigt ofta vill folk hälsa på honom och prata en stund, fråga en massa om rasen.
Det är väldigt roligt tycker jag och jag berättar mer än gärna, om rasen, om Gotte som individ och hur det gick till när jag handlöst föll för rasen.

Men idag förstår ni...
Idag var vi ute och gick kvällsrunda och gick förbi två husbilar så sitter fyra medelålders människor utanför, två par, och de ropade till mej:
"Är det en sån där Doggo bordoo?"
Gottfrid och jag stannade. Och där blev vi kvar. Säkert en halvtimma och då var det jag som sa : "Nu måste vi vidare."
Dom var schäferfolk. Brukshundsmänniskor. Som på bilder suktat över Dogue de Bordeaux och tyckte det kunde räcka med den ihärdiga träningen och tävlandet.
De ville veta allt om hur rasen var och jag berättade.
Både fakta och små anekdoter.
De tog foton, kröp runt på marken å fotade från olika vinklar.
Ojade sej över hur vacker han är (med alla sina sår på huvudet) och hur underbar han verkar.

Och Gottfrid.
Normalt är han varken bu eller bä när främlingar kommer fram.
Han accepterar det tålmodigt men ser inte ut att finna nån större glädje i det.
Nu! Just like a moviestar...
Han kråmade sej, tryckte sin kind mot deras, la sej på rygg.
Det var som om han förstod deras genuina beundran och han gottade sej i den.
Solade sej i glansen. Skulle nog gärna suttit kvar där ännu.
Och jag... tja, stolt så klart men även road och nästan lite rörd över att se samma kärlek tändas i blicken som det gjorde på mej den där gången för nu rätt länge sen.

Puss/ Asta

Det är så jävla märkligt.

Jag läser och hör här och där om hur Sverige förändrats.
Om åldringsrånen. Om gruppvåldtäkterna. Gängskjutningarna.
Brott som i ett land där den grova brottsligheten sjunker men där vissa brott ökat och där invandrare är överrepresenterade.

Människor... som försäkrar att de inte är rasister (gud, nej)... men som ändå kan konstatera faktum. Som inte känner igen "sitt Sverige."
Ofta är de män. Dåligt insatta i hur kvinnor alltid, i alla tider och i alla länder ink vårt, varit utsatta.
Huruvida det är värre att gruppvåldtas av annan nationalitet än våldtas av en eller två svennar så som alltid skett går jag inte in på här.
Dessa människor "som inte känner igen sej" tenderar att säga att de ska rösta på Sverigedemokraterna. Eller så ska de inte det, men de förstår och sympatiserar med det Sd säger i frågan och väljer något annat invandrarkritiskt parti.
De har ju en del att välja på nu. Det är väl typ 2 eller möjligen 3 partier som inte ställer sej bakom den här synen på utsatta människor.

Även inom brott där människor av annan etnisk härkomst (ofta svenskar, födda här med en eller båda föräldrarna från annat land) är det så att den överväldigande massan, ca 98%, aldrig varit föremål för misstanke om något brott.

Jag kan säga att jag har en hel del gemensamt med de som "inte känner ingen sitt Sverige."
Det gör inte jag heller!
Inte alls. Jag famlar vilset och undrar var fan jag befinner mej?
Tyskland -35 eller Sverige -18?
Vad har hänt med mitt land?
När 20- 30% kommer välja att rösta på ett rasistiskt parti som gång på gång gör bort sej utan att det på minsta vis påverkar sympatierna för dem.
När en kille, kristen å född i Örebro, får motta såååå mycket hat riktat mot sej och sin familj för att han i en fotbollsmatch inte gör sin bästa prestation.
För att hans föräldrar kommer från ett annat land.
När det skrivs saker som att han ska "åka hem", "spränga sej i bitar", "är en jävla landsförrädare", "hans morsa ska knullas", "hans barn våldtas av IS" osv och där många... mååååånga... avslutar #SD 2018".
När vi stänger gränser. Förhindrar mödrar och barn att återförenas. Skickar ungdomar till Afghanistan och säger att "det är tryggt", när vi beskriver invandrare som ett problem istället för en tillgång till ett land där allt för stor del snart är åldringar och allt för få i arbetsför ålder. När våra politiker tävlar om vem som kan låta mest invandrarkritisk.
Då känner inte jag igen mej.
Jag tycker det är märkligt att människor som är så bekymrade över hur landet förändrats aldrig tar upp det!
Aldrig tar upp att ett parti som Sd kan bli riksdagens största?
Trots att deras tankar är så jävla osvenska att det finns inte.

Det är så jävla märkligt!

Puss/ Asta

Vilka är vi att peka finger mot Trump?

USA har gjort bort sej.
Skillnaden på att göra bort sej nu mot 1939 är att nu kablas nyheter med text, bild och film ut i samma stund det sker. Ingen kan säga att de inte visste, att de inte begrep, nu när barn slits från sina föräldrar och barn förvaras på ett sätt som strider mot alla mänskliga rättigheter och anständighet.
Reaktionerna låter inte vänta på sej. Världen har protesterat. Äcklats. Vrålat.
Så till den milda grad att självaste Donald Trump försöker pudla.

Men vilka är vi, vilka är Europa att peka finger?
Land efter land efter land på vår kontinent skärper tonen, stänger hjärtan, tävlar i att sätta upp så hårda asylregler som möjligt.
Ungern och Polen självklart som skräckexempel. Den nya hårdföra regeringen i Italien. Våra nordiska grannländer och nu även vi.
I ett land som precis antagit Barnkonventionen till svensk lag separerar vi barn ifrån sina mödrar och skyller i från oss på andra. De andra som måste ta sin del.
Effektivt bygger vi "Fort Europa", använder Turkiet att utföra vårt "dirty work" och förbjuder länder utanför Europa att släppa dem vidare.
I flyktingläger i ex Grekland attackeras flyktingar... människor som flytt krig å terror... de misshandlas, hotas, våldtas och mördas.
Ett Italien som inte låter nödställda båtar fulla med medtagna människor gå i hamn.
Hjälporganisationerna kan bara bristfälligt skydda dem från hatet.
EU värnar mer om att hålla ihop och att alla ska hålla sams, ingen ytterligare ska vilja lämna än att ställa krav på det som faktiskt ÄR EU, att dela på resurser och kostnader.

Människor dör varje dag på Medelhavet. Barn dör på Medelhavet.
Man behöver inte känna till mycket om mänsklig psykologi för att förstå att ingen förälder sätter sitt barn i den där rangliga plastbåten om inte den framstår som säkrare än det man lämnar.
Jag hörde på radion att Algeriet på EU's förmaningar vägrar släppa flyktingar mot Europa. Istället dumpas de i öknen. Barn, gravida, gamlingar.
De får gå ungefär dubbla sträckan som färden över havet är och beräkningarna är att för varje flykting som dör på havet dör två i öknen.
Av värme och vattenbrist.
Hur fan är det värdigt planeten Tellus år 2018?
Så, med vilken rätt pekar vi finger åt och fördömer USA och Trump?
Hur mycket mer humana är vi själva?

Jag tycker det är helt fruktansvärt!
Jag förstår inte tanken bakom att bara för att vi hade tur i livets tombola och råkade födas här, i ett av världens tryggaste länder, så har vi all rätt och de ingen. Vår befolkning är värd allt, andra människor ingenting.
2015 tog Sverige emot den största flyktingströmmen någonsin. Hur har ditt liv försämrats sedan dess? Eftersom det är "nog nu", eftersom "vi inte mäktar med mer"... vad... exakt vad... har du fått försaka sedan 2015?
Skriv gärna å berätta om dessa uppoffringar. Berätta så kan vi ju jämföra med de som flyr och som förlorat både hem och familjemedlemmar.

Sverigedemokraterna växer för varje opinionsmätning som genomförs.
De är nu rätt stadiga som Sveriges näst största parti. Jag delar Jimmie Åkessons analys om att det inte är osannolikt att de efter valet är Sveriges största parti.
Sååå många svenskar som delar deras syn på invandringspolitiken, till å med fler än de som faktiskt är beredda att rösta på Sd. Trots allt annat.
Trots att de säljer ut vår välfärd. Trots enorma skattesänkningar. Trots deras syn på kvinnor. Deras syn på homosexuella. Deras syn på fackföreningsrörelsen.
Moderaterna och Socialdemokraterna försöker trumfa varandra i hårdast politik kring asylpolitiken och jag står häpet här och undrar vad fan som hände med det svenskaste av det svenska, jämställt med inlagd sill, allemansrätten och Kalles kaviar... den svenska solidariteten! Invandringspolitiken som byggt vårt land starkare och rikare än andra Europeiska länder, politiken som stått modell för  andra.
Det är så jävla sorgligt. Så ofantligt sorgligt.
Fort Europa.

Fy fan.
En dag. En dag kommer ni att skämmas. En dag kommer ni få stå till svars.
Och i den mediala tid som råder kommer ni aldrig... ALDRIG... kunna säga att ni inte förstod.

/ Asta

Överreaktion eller helt rimlig reaktion

Få män förstår fullt ut det där med me too.
De förstår inte fullt ut att nästan varenda kvinna varit med om något sexuellt övergrepp eller åtminstone sexuella jävla övertramp. De förstår inte att nästan alla kvinnor känner rädsla/ obehag för att möta okända män på en ödslig plats.
Få män fattar och egentligen är det inte så konstigt för de har aldrig exponerats  för den utsattheten. Vet inte hur det känns att skynda sej hem i mörkret, låtsasprata med någon i telefonen och hålla nycklarna krampaktigt i handen för att kunna försöka försvara sej mot eventuellt angrepp.
Få män förstår.
Min man gör det verkligen inte.

Min man och jag träter ofta kring feministiska frågor.
Det har inte precis blivit bättre under me too tiden.
Och i diskussionerna så har jag numera ingen som helst startsträcka till ursinne.
Jag har försökt förklara. Många gånger. Och tillslut har vi börjat gräla.
Numera försöker jag inte nå fram. Jag blir arg. Jag blir faktiskt mer än så, jag blir rasande!
Ett sådant tillfälle var för någon vecka sedan.
Maken kommer ut till mej i köket och säger med en lite skadeglad uppsyn att "Soran friats från anklagelserna om våldtäkt."
Surt svarar jag att det var väl knappast någon överaskning med tanke på tiden som gått och den friande domen betyder inte att det inte skett.
Mannen börjar svamla om att "Alla tjejer faktiskt inte talar sanning. Måååånga ljuger och..."
Där såg jag rött!
For upp, skrek att jag vill fan inte prata om detta.
Han blir arg för att jag "överreagerar" och "inte går att prata med." 

Jag har varit utsatt i mitt liv.
Från att jag var barn till nu. Utsatt och vi pratar om hela spannet, allt ifrån sexuella trakasserier till rena sexualbrott.
Sexualbrotten skedde när jag var ung. Barn och i tidiga tonår.
Det har gjort nåt med mej. Nåt... evigt.
Jag har jobbat mycket med mej själv. Jag har gått i terapi.
Jag har ätit mediciner.
Jag är okej. Det är så färdigprocessat och klart som det kan bli, men nåt... nåt inom mej är för alltid sabbat. Helt läker inte de där såren.
När en man... och i synnerhet män jag tycker om... så lättvindigt avfärdar kvinnors berättelser och när "kvinnor ljuger argumentet" kommer upp så är det inte bara Sorans/ Timells/ Kronérs eller vem fan det nu må varas offer som ifrågasätts... det blir även mej.
Jag vet inte om det går att förstå?

Mia Skäringer beskrev just känslan av hur någonting är bestulet från henne med övergreppen i sin podd. Hur hon är stark, mår bra, har gått vidare men att det finns bitar som är förstörda. Att sexualiteten aldrig kan bli det den kunnat vara om det inte skett. Aldrig så fri, lättsinnig och underbar som den varit annars.
För min del gäller det inte bara sexualiteten utan oxå tilltron till män som grupp.
Kärleken till män som grupp.
Den är för evigt fråntagen mej.
De talade oxå så himla bra om det här att många män tycker att det är väl inte så farligt med lite flirtande och klämmande på krogen. De tar inte illa vid sej om det händer dom. Om en kvinna stöter lite.
Männen bortser då (förstår inte) från att vi kvinnor är i ett fysiskt underläge och att män borde tänka att inte säga något till en kvinna på krogen som de själva skulle uppfatta som hotfullt ifall de hamnade på ett fängelse i USA och en muskulös tatuerad intern kom fram och viskade det samma i dess öra.
Vi kvinnor har i hela vårt liv fått lära oss att de flesta killar kanske är snälla men att man aldrig vet när man träffar någon som inte är det.
När man stöter på sin ubåts- Madsen.

Puss/ Asta

Jag ber er att läsa detta inlägg. Jag ber er läsa det noga.

Vi duger.
Men bara om vi gör mål.
Bara om vi jobbar sju dagar i veckan och betalar mer skatt än gemene Svensson.
Bara om vi bidrar mer till samhället än vad som väntas av Andreas eller Johanna.
Bara om vi pratar felfri svenska, inte bor i förorter eller ”beter oss annorlunda”.
Bara om vår personlighet är en blandning mellan kronprinsessan Victoria, Jesus Kristus och samtliga medlemmar i ABBA.
🇸🇪
När fotbollsspelaren Jimmy Durmaz kommer in på planen under VM och inte gör precis som svenskarna vill blir det extremt påtagligt att vi alla springer på olika spelplaner.
Jimmys kommentarsfält fylls snabbt med tusentals hotfulla, kränkande och rasistiska kommentarer. Plötsligt är han inte ens svensk längre.
🇸🇪
Sanningen är att vi som saknar blont hår, lättuttalade namn eller vita föräldrar tvingas hoppa genom brinnande ringar med fasttejpade giftknivar för att knappt få samma status som våra medmänniskor.
Att visa den svenska flaggan i passet eller rabbla nationalsångens verser kvittar när svenskhets-kontrollanterna inte ens följer samma regler själva.
🇸🇪


Text ovan av: Atilla Yoldas journalist.

Sverige spelade VM match mot Tyskland igår. Jag kunde inte bry mej mindre.
Jag är helt jävla ointresserad av denna tråkiga sport. En sport vi som land dessutom är urusla på till skillnad från ex hockey eller curling eller skidor.
Men efterspelet till matchen skrämmer skiten ur mej!
Tyskland avgör i sista andningen. Tydligen kan detta skyllas på ett misstag av landslagsspelaren Durmaz.
Alla människor gör misstag. Alla. Och jag är säker på att ingen på plan igår i varesej det svenska eller tyska laget spelade samtliga minuter felfritt.
Men Durmaz misstag väcker så mycket vrede.

På Durmaz instagram skriver hundratals, kanske tusentals, arga elaka och hatiska kommentarer. Samtliga går ut på samma sak.
Du är ingen riktig svensk. Åk hem för fan. Gå och dö. Spräng dej i bitar.
Besudla inte vårt landslag. Måtte IS ta dej. Osv. Väldigt många avslutar sina hatiska rader med hashtag SD 2018.

Min första reaktion när jag läste det var ilska. Vrede!
Men rätt snart övergick känslan i en rädsla och i en sorg.
Rasismen har blivit så rumsren. Så rå och så tillåten.
Den finns överallt och precis som Atilla skriver ovan, någon med utländskt påbrå... även om de är födda här... duger bara så länge de gör allting rätt, helst lite bättre och lite mer än svensken.
Durmaz och Ibrahimovic är inte ensamma om det. Det gäller läkare. Sjuksköterskor. Kockar. Tonårskillar. Skådespelare. Lastbilschaufförer.
Så fort någon form av misstag sker så är det deras ögonfärg, hårfärg och ursprung som åkallas.

Det finns ingen rasism i Sverige.
Det är bara en samling idioter som skriver sånt där.
Hur ofta hör man inte det? Hur ofta uttalar sej inte etniska svenskar så?
Inte av elakhet men i oförstånd. Eller av lättja för att sätta sej in i hur klimatet är för dem som inte ärr blonda och blåögda.
Enstaka idioter ja, det finns väl i alla partier?
Bara för att det sitter idioter vid sina datorskärmar säger det inget om partiet Sd.
Hur ofta hör man inte det då?
Jag vill ställa en motfråga. Vem öppnade dammluckan för allt detta hat?

Jag får ofta frågan varför jag bryr mej så mycket. Varför jag måste elda upp mej så?
Skit i dom. Du kan inte övertyga nån ända.
Skit i dom, det är bara en skara unga förvirrade å dåligt uppfostrade män.
Skit i dom det stjäl bara kraft och vad ska det vara bra för?
Skit i dom, tänk om du blir hotad igen.
Men...
Jag blir djupt i själen ledsen när jag läser vad Jimmy Dumaz råkat ut för.
Det står symbol för vårt klimat så här drygt 3 månader till valet.
Jag har en svärson från Iran. Han måste alltid och i alla sammanhang vara en bättre man än vad ex min man och min son måste vara för att inte dömas.
Två av mina barnbarn har ärvt hans färger. De kommer alltid ha samma måttstock som sin pappa. Alltid krävas mer av än mina andra fem barnbarn som är ljusa och blåögda.
Det gör mej illamående. Rädd. Förbannad.
Det är personligt! För mina barnbarns skull. Min svärson och därmed indirekt min dotter. För mitt lands skull.
Detta är inte mitt land. Jag känner inte igen mitt folk.
Denna öppna rasism men oxå denna ovilja hos övriga att säga stopp. Att bry sej.

20% beräknas Sd få. Upp mot 30% tror Åkesson själv.
Sveriges näst största parti som nu går mot att bli det största.
För att så många är bekymrade över de problem de ser.
Så jävla bekymrade att de skiter i alla andra frågor.
Så jävla bekymrade att de accepterar sånt här.
Fy fan!

/ Asta

En valp som väckte minnen

Jag mötte en Dogue de Bordeauxvalp idag. En tik. Fyra månader.
Och det grep mej på ett sätt jag inte kan förklara.
Hon var ganska lik Märta rent utseendemässigt men framförallt var hon lik Märta till sättet. Hon slängde sej morrande efter varenda hund hon såg.
Jag var tvungen att gå fram, hälsa och prata lite.

Att stå där och observera den lilla tikvalpen väckte starka känslor.
Ägarna, ganska obekymrade. "Hon vaktar matte" och jag tänkte att ni kommer få era händer fulla. Så uppträder ingen trygg och självsäker valp. En valp på 4 månader som är sund vill inte äta upp alla hundar som passerar.
Jag kastades tillbaka längst Memory Lane när jag själv hade min första Ddb och förundrat såg hur hon agerade.
På vår första promenad mötte hon en jämnårig Rottweilwevalp som hon vrålande kastade sej över innan jag hann reagera och både jag och den andre valpens ägare blev förskräckta.
Jag började hänga på brukshundsklubben. Tänkte att här behövdes träning.
Mängdträning.
Tanken var att bara sitta där, och att hon skulle öva passivitet bland andra hundar. Tre-fyra månader gamla skrämde hon fullvuxna hundar med sina utfall.
Vi började valpkurs när hon var 5 månader. Hon var bäst i klassen på momenten. Redan duktig på sitt kvar, inkallning, att gå fot.
Men hundmöten gick inte.
Tre-fyra tillfällen in i kursen fick jag av instruktören veta att han snokat runt i Ddb världen, att Ddb inte skulle "vara så" och att mitt lilla hjärta "hade fel på hårddisken." Att vi "störde de andra valparna."
Jag är själv utbildad instruktör för många år sedan och trots att jag inte höll många kurser så kunde jag komma på hundra olika sätt att hantera en sådan valp på.
Förolämpad gick jag och kom inte tillbaka.

Min Märta var en handfull under flera år. Fram till ungefär ett å etthalvt nöjde hon sej med att slänga sej efter hundar, därefter oxå efter människor, barn, bilar, cyklar.
Jävlar vad jag fick jobba med henne. Jävlar vad jag fick anpassa livet efter henne. Även hundfolk rådde mej ta bort henne. Men jag älskade den hunden, jag älskade henne mer än jag älskat någon människa bortsett från mina barn, och det fanns inte på kartan att ge upp.
Vi jobbade på. Vi jobbade mera. Vi jobbade ännu mer.
Jag lärde mej tyda varje skiftning i blicken, se varje muskels anspänning.
Och till slut blev hon en fungerande hund. Jag kunde aldrig helt lita på henne. (Veckan innan hon dog jagade hon barn och skrämde livet av dem. ) Men hon blev helt okej, utifrån de ramar vi gav henne.
Bland annat lärde jag mej att vara hennes språkrör. Jag krävde av henne att inte göra utfall och jag krävde av de vi mötte att ge henne space.
Hon behövde inte hälsa. Men hon skulle uppföra sej.
Hon fungerade.
När jag mötte den lilla valpen idag så funderade jag på vilken kunskap hennes ägare hade, vilket tålamod de besatt. För de kommer behöva tonvis av båda delar.

Märta var, mot familjen och dem hon älskade, närmast dumsnäll. Ũberlojal.
Tokkärleksfull. Hon var min själsfrände, min bästa vän. Hon var den smartaste hund jag mött.
Men hon var mer än en handfull och jag kan bara hoppas att denna lilla valps ägare har samma envishet som jag hade.
Valpen idag väckte både saknad och lättnad.
Berörde djupt.

Puss/ Asta

Längtar efter att ha tråkigt.

Tre pass kvar till semestern. Onsdag morgon kl 07:15 går jag av.
Och jag känner att det är välbehövligt!
Men så där är det alltid, oavsett om jag haft semester i maj eller september. När det är några pass kvar känns det som en kraftansträngning att orka.
Hjärnan är förunderlig.

Sommaren är ju underbar!
Underbar på alla sätt. Bortsett från gräspollen. Fästingarna. Hot spot. Getingar. Lågtryck. :)
Nej, men på riktigt, sommaren är fantastisk och vi här i nord behöver desperat månaderna av sol och ljus.
Förmodligen är det ju något med det här tidsbegränsade... det att vi i bästa fall har maj, juni, juli, augusti och september på oss att umgås, vara sociala, vackra, bruna och lättsinniga.
Därför grillar vi, dricker rosé som tokar. (Har ni tänkt på hur ofta jag använder rosé som sommarattribut? Jag dricker rosé en gång på 5 år ungefär men det är symboliken. Låter somrigare än annan alkohol.) Vi ska umgås, vi ska uppleva.
För när vi summerar sommaren vill vi inte känna att vi inte tagit till vara. Att vi slösat bort.

Denna semestern känner jag tvärtom.
Vi har tänkt Liseberg. Borås djurpark. Winnerbäck. M/S Trubadur med maken.
Det ska bli jättekul men framförallt vill jag ha och behöver blanka dagar.
Tomt i kalendern.
Jag behöver de där dagarna när det inte är så mycket "rosé."
När det är hundpromenader. Kaffe på altanen. Middagslur. Kanske en sväng om bokhandeln. Ligga i skuggan och läsa.
Ni vet lite lugn och lite tråk.
Det behöver jag. Och jag ska verkligen försöka att sedan inte summera semesterdagarna som bortslösade.

Här i Västsverige har vi haft ett par veckor nu med mer normalt sommarväder efter den varma, strålande maj vi hade. Det är lite moln, lite växlande. Sol en stund, regn en annan. Svalare temperaturer.  Och jag är dubbel i det där för å ena sidan så längtar jag efter mer riktig värme igen och att få åka till stranden. Sola, äta sandiga ostsmörgåsar och bada. Å andra sidan är min allergi helt hanterbar nu när det är svalare.
Jag hoppas nog ändå att vi får ett nytt högtryck och åtminstone en period till av rejäl värme. För sen (jag vet att det är som att svära i kyrkan) har jag så smått börjat längta efter höst.
Förra året fick vi ju ingen riktig höst. Det regnade konstant september och oktober. Två månader som jag annars älskar när luften blir svalare, när det doftar ute, träden sprakar av färger och det blir legitimt att bara sitta inne och se på film om kvällarna. När serier och hockeyn drar igång.
Hösten är min tid på året.


Men lite lite mer sommar tar jag gärna.
Hur ser dina semesterplaner ut?

Puss/ Asta

Ensamheten

 

Lasse sjunger "Jag har människor runt omkring mej hela tiden, men jag känner mej ensam.
Fyller mina dagar allt jag kan, men det blir ändå tomt. Ja det vet jag väl."

Det sista har jag hört människor tala om ensamhet lite överallt.
Faktisk ensamhet och upplevd ensamhet.
Att vara själv eller att känna sej övergiven.
Det finns så klart många orsaker till det.
En är den faktiska ensamheten, vi lever i ett land med flest ensamhushåll i världen. Vår välfärd som fört så mycket gott med sej har oxå bidragit till att vi inte behöver ta hand om varandra som i andra samhällen. Här finns allt ifrån förskola till ålderdomshem.
Sen den upplevda ensamheten, den som säkert sociala medier bidrar till.
Att vi tror att alla andra har så många fler vänner, ett mer blomstrande kärleksliv, ett rikare och mer sprakande socialt nät.
På Instagram och Facebook visas prippsblåidyller upp.
Skäringer och Mannheimer pratade så bra om det i ett av sina poddavsnitt.
Vi jämför vår insida med andras utsida.
Alltså, vår känsla av ensamhet, tomhet och saknad efter en nära vän eller en kärleksrelation med det som andra faktiskt valt att visa.
Det tål att tänkas på.

Själv har jag inte upplevt faktisk ensamhet på många år.
Jag har egentligen allt sedan jag fick barn för trettioett år sedan knappt varit ensam. För mej känns det ofta som en bristvara och något jag kan längta efter.
En stunds tystnad. En stund med bara mej.
Upplevd ensamhet har jag känt desto oftare i perioder.
Känslan av att inte ha någon att tala med, skratta med, växa tillsammans med.
Stunder när mitt äktenskap varit tyst och iskallt har jag kunnat ta på den där ensamheten men det har oxå varit på vänskapsplanet.
När jag mått dåligt eller känt mej ledsen och inte känt att jag har en vän som jag kan anförtro mej åt, ingen jag kan ringa mitt i natten, ingen som kan bära mej när jag själv inte mäktar med.
Det är en tung, tung, tung känsla och där å då är det lätt att inbilla sej att man är den enda i hela världen som har det så.
Men så är det självklart inte. Jag tror att det är väldigt väldigt många som känner igen den känslan.

För egen del är jag just nu okej.
Jag har inte den där vännen som jag kan ringa mitt i natten eller någon jag alltid kan vända mej till. Jag har ju mina vuxna barn, men dem kan man inte tala med om allt, särskilt inte om sin  kärleksrelation. 
Men det där är olika viktigt olika stunder.
Just nu står jag stadigt ändå.
Men det där varierar. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla någon.

Kan vi inte hjälpas åt ändå att komma ihåg att det vi ser på sociala medier, det är det som människor valt att visa upp. Vi vet ingenting om resten.


Känner du dej ensam?

Puss/ Asta

Håll för näsan för här kommer självberöm.

Jag har suttit och egoboostat en stund eller vad man nu kan kalla det.
Läst gamla inlägg från 2012 och framåt och håll för näsan nu, men fan vad mycket bra jag skrivit. Och så vackert, slagkraftigt och klokt jag uttryckt mej emellanåt.
Ja men jag sa ju det, Håll för näsan!
Det känns som om jag bara blir sämre och sämre, som om det är så mycket upprepningar och som om jag är mer återhållsam nu mera.
Men rätt så få är väl med sedan-12 och egentligen gör det väl inte så mycket om ett ämne tas upp flera gånger.
Jag tror att jag tagit upp vart enda ämne som finns vid det här laget.
Mitt mest populära inlägg är att bära snipphalsband, det kan ni läsa här.
Följt av "Ett sjukt jävla party om du frågar mej" här och 3 sjuksköterskors röster om arbetssituationen jag levde under då här.
Zopikloninläggen kommer alltid högt. Inlägget jag skrev när Märta dog likaså och även inläggen när min pappa å jag bröt kontakten.
Finns det något inlägg du minns lite extra?
Och ännu mer spännande, finns det nåt inlägg du saknar?

Jag la märke till en sak först idag... alltså efter 6 år på den här bloggportalen... att inlägg för läsaren inte är sökbara. Det kan bara jag som inloggad göra.
Det är ju skitdåligt.
Jag har ju vissa (inte många) teman så som Asta rekommenderar eller Asta recenserar, Årskrönikor etc men det kan inte ni söka efter. Dumt. Väldigt dumt.

Jag slås av vad bloggandet betytt för mej.
Något som började på impuls. På att jag tyckte Blondinbella var så jävla dålig och ville/ trodde jag kunde göra det bättre. Det kunde jag... men inte fan blev jag känd för det.
Men!
Jag fick en massa gratisterapi. Jag har genom året ältat, diskuterat, skruvat på saker å ting ihop med er och kommit till nya insikter.
Jag har lärt känna en massa människor som blivit allt från ovänner- bekanta- riktiga vänner.
Jag har dokumenterat mitt liv på ett sätt som jag aldrig skulle klarat av att hänga i om det vore en dagbok.
Jag har lärt mej en massa. Givetvis blivit skickligare på att använda språket men framförallt fått nya insikter genom kommentarer jag fått och bloggar jag själv börjat följa.

Hur skulle du beskriva Astas blogg för någon som aldrig läst den?
Jag skulle säga att det är rätt mycket politik. Rätt mycket relationer.
En hel del amatörpsykologi. Rätt många boktips.
Några bilder på badande hundar, en Asta som väger allt mer med åren och en å annan söt unge.
Betraktelser av samtiden kanske.

Gott så. Å inte längre nån ambition om att klå Blondinbella på fingrarna.

Puss/ Asta

Sommarvärdar å Åkesson i ett lyssnande öra

Jag lyssnar mycket i hörlurar när jag är ute och går.
Den enda pod jag är fullständigt beroende av är Skäringer & Mannheimer men jag lyssnar sporadiskt på några till.
Ibland lyssnar jag på nåt program från P1 och rätt ofta dokumentärer.
Som sist på bollen har jag börjat lyssna på Värvet, mer om det senare i inlägget.

Nu har de äntligen släppt årets Sommarvärdar, eller Sommarpratare som de oftast kallas.
Det har på senare år blivit till ett beroende.
Från början är det kanske fyra-fem stycken som till namnet verkar riktigt intressanta men när man väl lyssnar så är nästan alla bra.
För så där är det ju, alla människor... även du och jag... har en historia att berätta.
De som jag i år känner är riktiga måsten program är:

Kaj Linna- fd livstidsfånge.
Mark Levengood- författare/ programledare
Kent Wisti-präst och konstnär
Katarina Wennstam- författare, feminist, journalist
Tauba Katzenstein-överlevare förintelsen
Petra Mede-komiker/ programledare
Ingrid Wall- mamma till Kim Wall
Suad Ali- statsvetare
Sara Danius-professor i litteraturvetenskap

... men som sagt, jag kommer lyssna på flertalet även om det inte sker i sommar.
Listan över deltagare är uttryckt och prydligt uppsatt på kylskåpet.

Tillbaka till Värvet.
Jag har hunnit lyssna på några avsnitt och idag under min å Gottfrids runda lyssnade jag på intervju med Jimmie Åkesson.
Det trevliga med Värvet är ju att det är lite annorlunda frågor, lite mjukare än de som normalt ställs till politiker.
Det är frågor om deras uppväxt, deras barndom, deras drömmar.
Och utan att intervjun egentligen förvånade mej särskilt mycket lämnade den följande reflektioner.

Intervjuaren, Christoffer, menade rätt inledande att många journalister försökt men inte riktigt lyckats dra ner brallorna på Jimmie Åkesson, inte lyckats avslöja hans hemliga uppsåt och hans välförankrade rasism.
Jag tycker inte det stämmer. Jag tycker att Skavland lyckades väldigt bra med att få Åkesson ur balans nog för att släppa masken och avslöja en del av vem han är och vad partiet egentligen står för. Det var under denna intervjun som Åkesson sa de bevingade orden: "Give them hell" (om vår demokratiska ordning och om pensionärerna som röstat på honom.)

Åkesson kan ju konsten att låta som vilken politiker som helst om man inte granskar och funderar ett varv på vad han menar.
Han framstod förvisso som en jävligt kass och föråldrad pappa när han sa att hans sambo fått ta alla koliknätter, att sonen var ledsen och arg på honom för att han jobbade jämt, att han tyckte det var värt det och att han inte räknade in sonen när han pratade om vad han skulle önska att han hade mer tid till.
Det var en slående skillnad mot när Jonas Sjöstedt i samma program beskrev sin vardag och familjepusslande.
Men det finns kanske fler än sverigedemokrater som gör sej skyldiga till att vara ojämställda och kassa föräldrar.
När Åkesson pratade om folkhemmet, när han fräckt stal sossefraser som Av var och en efter förmåga till var och en efter behov så rös jag i sommarvärmen.
Människor går på sånt här. De skiter i vad Sd röstat för i riksdagen, vad som står i deras partiprogram... det finns en väldigt stor grupp människor som hungrigt sväljer sånt här.
Vid ETT tillfälle kände jag en större förståelse för Åkesson än vad jag någonsin gjort.
Han beskrev hur han som 20åring flyttade till Lund för att gå på universitetet.
Kommunpolitiker i Sölvesborg. Till en ny stad.
Där tyckte i stort sett alla som honom och de som inte röstade på Sd hade "en stor förståelse för problematiken som Sd beskrev."
I Lund tyckte ingen som Jimmie. Han blev ensam där.
Och jag funderade, om alla har i stort sett samma åsikt. Den att Sverige är svenskarnas land och invandrare är ett problem. Om man växer upp i den mentaliteten, är barn, blir vuxen bland de tankarna då är det inte så konstigt att man blir en produkt av det.
Och det som sitter det sitter. Få av oss ändrar eller är ens beredda att ifrågasätta djupliggande värderingar.
En stund kunde jag förstå Jimmie Åkesson där och tycka lite synd om honom.
En stund sa jag. Det gick över...
Men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på Värvet och intervjuerna med både Åkesson och Sjöstedt. Imorgon ska jag lyssna på intervjun med Löfven.

Vad lyssnar du på? 

Puss/ Asta

Jag kan göra det igen.

Pappas ögon, näsa och sarkastiska humor.
Mammas kropp. Mormors aura, starka känsla för ansvar mot familjen.
Gnuggandet i ögonen när jag skrattar som mamma, samma virrighet när jag blir nervös som henne. Pappas bristande tålamod med ungar som tjurar, en hårdhet som vi delar.
Mormors beskhet i svaren allt för ofta.
Båda släkternas svaghet för livets goda.
En hel del sitter inmejslat i mitt DNA, annat är socialt betingat.
Vad som är vad är svårt att avgöra.
Och är det allt, summan av en människa?

Trogna läsare vet att jag hela mitt liv varit rädd för att bli missbrukare.
Det var monstret jag slogs med redan som liten, typ när jag började i skolan, kunde jag ligga vaken och våndas. Övertygad om att det var mitt öde.
När jag blev vuxen har jag blivit mer nyanserad självklart.

Jag har gjort en klassresa.
Både socialt och ekonomiskt.
Jag har klarat mycket som jag inte trodde innan och som inte andra i min släkt (tänker främst på mammas sida nu eftersom det är den jag levt med) gjort.
Saker som jag aldrig trodde skulle gå.
Körkort.
KomVux.
Högskolan, först till sjuksköterska och sen till barnmorska.
Vara en tillräckligt bra förälder. Inte felfri, absolut inte, men alltid där och de har aldrig haft anledning att tvivla på min kärlek.
Hållit ihop ett äktenskap på gott och inte.
Inte utvecklat något missbruk.

Det är inga storslagna saker. Inga stordåd.
Men stora för för mej och från det jag kommer ifrån.
Inför var sak har jag trott att det aldrig skulle gå, att jag inte kommer klara det.
Men det har gått.
Ändå väntar jag ständigt på att bli avslöjad som en bluff.
Fråntagen allt.
Och rädslan för missbruk lever kvar.
Jag är inte som mamma...än.
Ännu.
Jag bär mitt arv av gener och beteenden med mej i den där ryggsäcken och jag känner mej ständigt jagad, ständigt rädd att bli ikappsprungen.

Men, jag försöker tänka att jag är jag, jag är inte bara DNA och uppväxt.
Jag har varit... igen, utan att egentligen uträttat några stordåd, hittills varit starkare. Envisare. Med lite fler inre resurser.
Jag har skiljt ut mej hittills. Jag kan göra det igen.
Så försöker jag tänka.
Jag kan göra det igen.

Puss/ Asta

Hon har ett väldigt sött ansikte, hon skulle varit jättefin som smal

 


"Hon har ju ett väldigt sött ansikte, hon skulle varit jättefin som smal."
 
"Det är väl klart att större tjejer oxå kan vara snygga men de får ju klä sej därefter, framhäva det som är snyggt."
 
"Alltså, varför gööör hon så mot sej själv?!" (Om fet tjej med magtröja.)

Jag har resonerat så där.
Det är i och för sej ett antal år sedan men jag var gott och väl vuxen och jag skulle nog ha blivit både förolämpad och arg om någon sa att jag hade taskig människosyn och tjockisförakt.
Jag?! Jag är en bra människa.
Lite som en del reagerar på anklagelsen om att de är rasist för att de raljerar över "skäggbarn" och "lyxflyktingar."
Jag?! Jag har en kompis som är turk.
Men jag tror inte att det är alls ovanligt att vuxna och till synes i övrigt empatiska och bra människor går runt och recenserar sina medmänniskor på det här viset och har allmänt mycket tyckanden om överviktiga.
Jag hör det i alla fall ofta.

Man skulle kanske kunna tro att mitt förändrade synsätt har med mina egna tillkomna 10 kg att göra. Men det tror jag faktiskt inte, det är ingen huvudorsak åtminstone.
Jag tror att det beror på att jag läst på, jag har följt bloggar som pratar mkt om ämnet, jag följer många kroppspositiva konton och så där.
Och sakta, sakta har mitt synsätt förändrats.
Det handlar inte bara om tjock respektive smal.
Det handlar om att ge fan i att recensera sina medmänniskor samt att ingen människa har till skyldighet att smycka/ ge fan i att förfula sin omgivning.

Jag fick en sådan aha upplevelse för några veckor sedan när jag var ute och gick i den varma sommarkvällen iförd shorts, bh och kimono över.
Min mage som är rätt så stor numera och inte bara putar under navelplan var bar.
Så får jag möte, två män kommer gående mot mej och min första instinkt är att svepa kimonon om mej. För att skona dem från att se min stora mage lixom och kanske för att skona mej själv från deras dömande tankar och blickar.
Men så kände jag, så himla starkt och självklart, att :
Nä, varför då?
Jag är inte satt på jorden som nåt kuttersmycke. Jag bär inget ansvar för vad dom kan tänkas känna och tänka. Det får de ta ansvar för själva. Jag är ute å går med min hund.
Och det var så himla skönt! En milstolpe faktiskt.
Jag har märkt att det är samma sak på stranden. För första gången i mitt vuxna liv.  Jag drar inte in magen, jag sitter inte i konstiga ställningar som gör mej smalare, jag väljer inte plats för att slippa hamna bredvid smala "lyckade" människor. Jag leker, njuter, solar och badar och skiter i min kropp eller vad andra tänker.
Stranden är inte en catwalk. Det är en plats för svalka, vila, glädje.

Puss/ Asta

10 procentig viktuppgång och det blir skilsmässa

Idag förstår ni rasslade det till på min Instagram.
Jag har en väldigt homogen följarskara där, de flesta som följer mej tycker och tänker så som jag gör (eller så säger de ingenting.)
Men idag var det en följare som trampade i klaveret.

Denna följare har tagit bort sina kommentarer så det finns en liten risk att jag feltolkar och minns fel. Men jag ska försöka beskriva det så schysst som möjligt för jag är INTE på något sätt ute efter att sätta dit hen. Jag tror att hen inte alls hade några elaka avsikter med sin kommentar och jag tror inte heller (tyvärr får jag väl säga här) att hen är särskilt ensam om sin åsikt.
Eller hen å hen, det var en han. En man. Från generationen ovan mej.
Det sista säger jag som ett försonande drag. Tider/ åsikter förändras och det är inte alltid lätt att hänga med. Det finns säkert åsikter "ungdomarna" har som inte jag hängt med i.

Nåväl. Det var i alla fall en bild jag lagt ut på mej med mycket bar hud där jag skrev något om "Fuck ålders och tjockisföraktet" och där en man svarade något som jag sammanfattar som Nja, lever man i ett äktenskap har man en skyldighet att hålla sej i form, att fortsätta vara den personen valde och inte någon annan. Han exkluderade här ålder, graviditet och sjukdom och fortsatte att i hans äktenskap skulle det innebära skilsmässa om någon av dem gick upp 10% av sin vikt. "Kontraktet" gällde även att fortsätta sköta sin hygien och att inte börja röka.
Jag hoppas att jag här har gjort hans åsikt rättvis för det räcker med att vi tycker olika och att det är DET jag vill ha en diskussion om. Jag vill inte förlöjliga.

Jag blev inte upprörd, det ska jag inte säga. Det blev flera följare.
Däremot tycker jag att han pratar strunt och jag hoppas att han och hans fru är tämligen ensamma om resonemanget (vilket jag inte  tror de är.) Jag hoppas oxå att hans fru tycker detsamma lika passionerat och inte går runt å "passar på sej" av rädsla att inte duga. Vuxna människor kan väl eg få ha vilka överenskommelser de vill så länge de är ömsesidiga.

Att förfalla genom att gå upp i vikt.
Som att jämföra en viktuppgång med plötsligt dålig hygien eller att börja kissa i blomkrukorna därhemma.
Kroppen är en levande organism som är föränderlig under ett liv.
Det är inte så att den är "rätt" när den är tjugo år och smärt för att 30 år senare efter graviditeter, förlossningar, krämpor, ev viktuppgång och ja livet bli "förstörd."
Den förändras. Den ÄR.
DET är det naturliga och den är fortfarande lika "rätt."
Vad det gäller vikten så går de flesta människor upp i vikt och är inte lika trimmade när de är medelålders som när de var unga.
Detta gäller i synnerhet kvinnor med sin hormonpåverkan och sjunkande östrogenhalter.
(Och vet ni, det är BRA för medelålders kvinnor att ha hull, det dämpar deras klimakteriebesvär eftersom det lagras låga halter östrogen i underhudsfettet.)

Själv vägde jag 52 kg när jag och min man blev tillsammans. Jag hade oxå platt mage och en perfekt C-kupa.
Orkar inte räkna matte men jag har gått upp åtskilligt mer än 10% av min vikt sedan dess.
Vad min man vägde då och nu har jag ingen aning om, det har liksom aldrig intresserat mej, men även han har blivit rundare. Jag är den fåfängare av oss.
För mej har attraktionen till en annan människa aldrig suttit i dess vikt och värdet i en relation aldrig haft med att göra hur vältränad min parter är.
Jag vill dock gärna att han bajsar på toaletten, duschar och byter underkläder varje dag.
Jag tror kanske inte det är så många män som skiljer sej enkom för att deras hustru passerat mer än 10 % men jag tror att det finns en hel del män som ihop med polarn eller i sitt eget huvud beklagar sej över hur frun "tappat det."
Samma fru som burit och fött deras barn. Som förmodligen både förvärvsarbetar och tar huvudansvaret i hemmet. Som kanske inte orkar hänga på Friskis och svettis... eller som kanske helt enkelt prioriterar annorlunda i sitt enda liv.
Jag tror det! Att många män är små ytliga varelser. Det är bara att se hur de fluktar över småtjejer som är yngre än deras döttrar.

Ett gott äktenskap är tillit. Respekt. Gemensam humor. Att inte alltid behöva få rätt. Jämställdhet. Gemensamma intressen. Egna intressen. Tid tillsammans. Tid isär. Attraktion.
Jag vet inte om det där äktenskapet finns men så ser jag i alla fall på det.
Skäl att avsluta ett äktenskap kan finnas många. Upp 15% i vikt hör i min värld inte dit.
Det är ytligt. Det är dessutom småunken människosyn.

En bidiskussion i sammanhanget var att jag fick min kropp/ form recenserad i ett inlägg som handlade om något helt annat än yta. Det var en hyllning till sommaren, ungefär som en skål jordgubbar eller en färggrann badboll som flyter på turkost poolvatten men med lite edge... Den att även "icke trådsmal" "icke purung" kropp vill njuta av värme och sol.

Vad tycker ni? Har man en skyldighet att hålla vikten och formen för varandra?
Har ni kanske oxå 10 % regeln i er relation?

Puss/ Asta

Sverige

Petronella tog helt fantastiska bilder idag på mej, Gottfrid och Noah.
När vi kvällsbadade nakna med vita rumpor. Fast Gottfrid behöll pälsen.
Tyvärr får jag inte lov att lägga ut bilderna här el på sociala medier för det kan finnas nåt litet pervo till pedofil som går igång på barnrumpor... ni får ta mej på mitt ord, de var fantastiska!
Vi har haft en underbar Nationaldag med pizza på stan, bubbel i trädgården, (allergi from hell) glass och kvällsbad och bättre än så (-pollen) kan vårt land inte hedras.

Jag älskar detta land av såååå många anledningar, men här är några. 

Vi har varit i fred i 200 år. Det är världsrekord.

Allemansrätten. Denna fantastiska lag som ger oss tillgång till naturen.

Vi är ett land med starka traditioner av solidaritet, både mot de som bor här och mot människor i världen som har det svårt.

Vi värnar om och har en levande demokrati.

Våra fyra årstider

Saltlakrits

Världens starkaste djurskydd

Världens mest jämställda land (vi är stolta men inte nöjda.)

Vi tillhör, när andra länder rankar, ett av världens bästa länder att leva i.

Vi har starka HBTQ lagar

Bohuslän är det inte många platser på jorden som slår när det kommer till skönhet.

Vi är världsmästare i hockey.

Vi är landet där ABBA, Zlatan, Volvo, Ikea och Peter Forsberg kommer ifrån.

Kebabpizza... Förlåt jag menar matjessill, färskpotatis och gräddfil är vår nationalrätt

Svenska jordgubbar!

Vi har åtminstone ambitionen om en jämställd skola och vård

Vi har ljusa sommarnätter

Få rejäla naturkatastrofer

Vi är ett land människor vill fly TILL.

Det finns så klart mer, mycket mer, som är fantastiskt med detta land som jag är så gruvligt stolt över.  Jag är patriot. Jag avskyr när folk pratar om dåliga saker som "typiskt svenskt." Jag avskyr när Sd målar ut mitt land till något det aldrig är.
Jag skulle bara om jag blev tvungen bo någon annanstans.
Jag vill leva, jag vill dö i Sverige.

Puss/ Asta

SCB's stora partisympatiundersökning

Idag släpptes den. SCB's stora partisympatiundersökning i maj månad, 4 månader före valet.
Det är den partisympatiundersökning som bäst brukar stämma med hur rösterna fördelar sej på valdagen.
De rödgröna får tillsammans 40 procent i SCB:s mätning, mot 38,6 procent för allianspartierna. Ett problem är väl att varken S eller MP sagt sej vara villiga att fortsätta regeringssamarbetet.

Moderaterna fortsätter stadigt framåt. KD och MP får katastrofsiffror.
SD rusar framåt som tåget och S gör sitt sämsta resultat sedan allmäna val inrättades.
Alltså ungefär som jag förutspått. Jag underskattade något hur besvikna MP sympatisörer från förra året är och jag underskattade även hur många svenskar som kan tänka sej att rösta på ett rasistiskt parti men på ett ungefär har jag känt in vibbarna.

Socialdemokrater som hittills uttalat sej låter förbluffande lugna och segervissa.
Den närmaste tiden kommer en rad reformer presenteras som de förväntar sej ska blidka massorna.
Jag tror... och jag har ofta rätt i dessa "gissningar"... att de har fel.
Jag tror att en ordentlig och smärtsam självanalys vore på sin plats.
Bot och bättring.
Gör om och gör rätt.

Min analys är att Socialdemokraterna främst har gjort följande fel.

1. ) De har inte visat en tydlig vision om vad de vill för Sverige framåt.
Varför är det viktigt att Socialdemokraterna får fortsätta styra landet.

2.) Löfvens fjäskande och flirtande för L och C ses inte med blida ögon av många Socialdemokrater. Många S sympatisörer vill inte se partiet vända sej höger ut.

3.) Haveriet kring LSS har kostat många röster. Många.
Det är en relativt liten politisk fråga men den har stor känslomässig sprängkraft.

4.) Regeringen har inte på ett pedagogiskt vis redogjort för framgångarna under mandatperioden.
Men framför allt...

5.) Hoppet om att med en sträng å inhuman migrationspolitik och en kall å hård retorik kring den samma locka tillbaka väljare från SD har inte fungerat.
De lite inskränkta, smårasistiska och politiskt oinsatta väljarna lockas mer av Åkessons tydliga retorik och enkla lösningar på svåra problem än Löfvens kappvänderi.
Däremot  lämnar trogna S väljare sina sympatier av förda politik när de inte längre känner igen sej. Jag är långt ifrån ensam.
Löfven fiskar helt enkelt i fel vatten eller med fel drag.
De fula gäddorna nappar inte. Övriga fiskar flyr betet... till V eller till C i huvudsak gissar jag beroende på var i det breda Socialdemokraterna de tidigare har befunnit sej.

Jag tror inte att Socialdemokraterna vänder detta med några snygga reformer.
Jag tror det behöver blåsa kritiska och föränderliga vindar genom sosseborgen, att Löfven och hela partistyrelsen behöver avgå och att nya, mer ideologiska krafter får verka.
Och jag tror tyvärr att svenska folket behöver få känna på vad en Alliansregering, kanske till och med en SD ledd regering, kan ställa till med.

Kom ihåg den 10/9 var ni läste dessa tankar nånstans.

Puss/ Asta

En liten bekännelse

Idag har jag shoppat skor... igen. Jag hade ett presentkort på 100 kr och en rabatt på lika mycket på Kullens skor här i stan och det kunde ju lixom inte ligga å bränna i plånboken hur länge som helst.
Så, jag köpte mej ett par såna här som är på bilden.
Kanske inte de snyggaste skorna du sett men jag kan garantera att du inte finner några skönare!
Jag vill flytta in i de här skorna och aldrig ta av mej dom.
Jag kan se mej själv vandra upp å ner på Kos gator helt obekymrat i de här.

Men alltså, NU får det vara bra. NU får det vara färdigshoppat. NU behöver jag absolut inte ett enda klädesplagg eller skodon mer.
Jag har ett liten uns av shopoholicer i mej. Se där! Ibland kan jag underdriva med.
Jag agerar först och tänker sedan. Jag har svårt att motstå det som är "fint" varesej jag behöver det eller inte.
Och när det går så snabbt och utan eftertanke blir det fel rätt ofta.
Skor som är för hårda och inte går att gå in.
Klädesplagg jag inte har användning för.
Material som suuuuger upp hundhår och som blir omöjliga att använda.
I sommar har jag ex köpt... räknar lite tyst för mej själv här... sju klänningar.
Sju! Och det inte precis så att jag hade brist på klänningar sedan tidigare.
Jag har köpt tre par skor och behövde kanske egentligen bara ett par av dem.
Jag shoppar kanske 50/50 i butik och på nätet och det är väl egentligen tillkomsten av det jag klickar hem på min dator som gör att det blivit "för mycket."
Jag bestämmer mej och bestämmer mej för att skärpa mej men det är som med så mycket annat, jag glömmer fort, jag har en förfärlig karaktär och lastar min beroendegen för det. Snabba kickar. Belöningssystemet i hjärnan som går bananas.

Hur ser dina shoppingvanor ut?

Puss/ Asta

Uppfostran av flickor, pojkar...barn.

Ett inlägg jag delade på Facebook och Instagram fick många reaktioner.
Tänkte inleda inlägget med det då det finns en å annan bloggläsare som inte är vän med mej där.

Maken tog mej härom dagen på brösten.
Jag sa: Sluta.
Han gjorde det igen.
Jag sa: Sluta.
Han gjorde det igen.
Noah säger: Ett nej är ett nej morfar.
Maken tog mej på brösten igen varpå Noah spänner ögonen i honom och säger:
Men hon vill ju inte, sluta gör så då!
Min prins. Jag hoppas å tror att han blir en bra man. En som respekterar sina medmänniskor och som säger ifrån när andra inte gör det.

Jag har alltid tänkt att det är svårare och viktigare att fostra flickor.
Att lära dem sitt värde. Att ta för sej. Att inte ta skit.
Men med åren har jag förstått att det är nog så viktigt (å nog så svårt) att fostra pojkarna.

Sen är det inte alltid så enkelt och generaliserbarhet att flickor behöver pushas i att ta för sej och ta sin plats medan pojkar ska uppmuntras i empati och kommunikation.
Med mina barnbarn Noah och Ängla är det precis tvärtom.
Hon har tävlingsinstinkten, så till den milda grad att jag nästan tjatat hål i huvudet på henne om att man inte behöver mäta sej hela tiden. Hon är ingen vän sak som inte vet sitt värde eller som förmiskar sej själv. Och Noah är väldigt verbal och inkännande nästan av sej själv, däremot tar han inte för sej.
Man får helt enkelt uppmuntra det som brister. Lyfta det som behöver lyftas.

Jag är oerhört noga med sån där basuppfostran vad det gäller ungar.
Det gäller så klart både pojkar och flickor.
På många sätt har jag förändrats sedan jag själv hade småbarn i synen på både ditten och datten men det håller jag fortfarande på även med barnbarnen.
Man säger tack när man får något. Man säger förlåt om man varit dum.
Man låter alla vara med. Man är försiktig med de mindre. Man respekterar djur. Man gör inte sönder det någon annan gjort och man kallar inte någon annan fula ord.
Punkt.
Man behöver inte äta upp, hos mormor behöver man inte ens smaka, man måste absolut inte kramas, man behöver inte sitta still, jag har rätt hög tolerans för att de avbryter samtal (att vänta är svårt och tålamod får tränas gradvis.)
Barn måste få låta och rasa.
Men det ovan är viktigt tycker jag. Basic. Det är liksom grunden för att bli en människa som fungerar smidigt i grupp och jag är helt övertygad om att får inte barn lära sej det av de som älskar dem så kommer de få lära sej att det inte är acceptabelt den hårda vägen. Av livet.

Vad tänker du? Och du som liksom jag kanske är lite äldre, har du oxå förändrats sedan dina barn va små?

Puss/ Asta

Sånt ni hört förut. Till leda vågar jag gissa.

Ännu en helt fantastisk dag med strålande sol och massor av bad.
En dag som avslutades med en magisk kväll, bara Gottfrid å jag och det stora blå som Gottfrid aldrig verkade få nog av idag.
Och nu sitter jag här. Och känner mej plötsligt... ledsen. Lite tom.

Till stor del är det allergin. Ni kanske tänker att det var ett jäkla tjat om den där banala åkomman och visst, det är inte cancer precis. Men det är jobbigt och tröttande med all denna klåda hela tiden. Jag nyser, snorar och river mej... ja river... i ögonen. Och då har jag ändå tagit mina två injektioner med kortison.
Det brukar lindra. I år... inte så mycket.
Jag bor på absolut sämsta stället. Omgivet av ängar. Det är något bättre i stan eller nere vid stranden. Här hemma får jag panik.
Ge mej höst för fan!

Och sen har jag haft ännu ett "gräl" med mamma. Jag vet inte om ni orkar höra om det mer heller?
Jag var för en gång skull inte arg men jag var tydlig och jag förklarade att alldeles oavsett hur synd om henne det än är så är jag inte längre intresserad av att vara hennes verbala kräkpåse som ständigt och jämt ska lyssna på hennes sorg och vrede kring min brors död samtidigt som hon talar om för mej att jag inte är skäl nog till att vilja leva, skärpa sej, söka hjälp eller vad det är för den enda hon någonsin älskat är borta.
Ja men tack för kaffet lixom.
Hon blev väldigt upprörd när jag sa att jag inte kan minnas ett enda tillfälle som hon varit intresserad av mej. Någonsin. Men när jag bad henne upplysa mej om nåt sådant tillfälle, motbevisa mej, då så kunde hon inte det.
Jag får acceptera och respektera hennes brist på intresse för min person men då får hon banne mej respektera att jag inte heller vill vara hennes ständiga mottagare för allsköns gnäll.
(Och det ÄR svårt för oss båda. Svårt för henne för hon HAR mist den enda meningen med sitt liv och svårt för mej, för om inte ens förälder älskar en så vem FAN kan älska en då?)
Och det är väl ungefär så långt vi kommer. Jag hyser inte längre nåt hopp om att nå fram, beröra, mötas.
Jag kan bara tycka att det är så jäkla synd. För henne inte minst.
Hon kunde varit här. Ätit gott, livats upp av hund och barn, badat och suttit i solen. Det är så mycket mer än "mej" hon missar.
Som hon kunde haft. Som kunde gjort henne gott istället för att sitta i den där skitiga tvåan med nedrullade persienner och druckit billigast möjliga lådvin och älta allt hon och min bror skulle ha gjort. Sånt som är rena fantasier.

Imorgon är det jobb. En långhelg med grillat varje dag, med vin å drinkar, tupplurar å salta bad är slut. Jag hoppas att det imorgon har omvandlats till lite energi.

Puss/ Asta

En liten update

Livet är verkligen både ock.
Vackra solstinna varma maj övergick i juni som fortsätter att leverera.
Dag efter dag skiner solen och vi har hittills... trots att sommaren knappt börjat... upplevt mer sommar än vad vi normalt gör på hela juni, jul, augusti.
Jag har badat, solat, druckit skumpa och grillat så mycket att jag nästan... bara nästan... är less på det.
Det ÄR underbart.




Och samtidigt är jag så jäkla dålig i min allergi.
Det var som jag skrev på Instagram. Jag är så less på alla "vanliga" allergiker som gnäller över att de under några veckor är lite snoriga och att ögonen rinner.
Så här ser jag ut. Så här är min vardag från ungefär nu och sedan hela sommaren trots dubbla doser antihistamin, kortisonögondroppar och kortisonnässpray.
Det kliiiiiar på varenda millimeter slemhinna varenda sekund. Värst i ögonen men även i näsan, halsen, snippan och öronen. Hela tiden.
Inte så jäkla konstigt att man lärt sej uppskatta hösten.
Trots att jag alltid haft det så här så tar varje år mej med storm, jag har alltid lyckats glömma HUR jävligt det är.


 

Min stora dotter var här idag och gav mej en intramuskulär injektion med kortison. Förmodligen kommer jag behöva en till. Det är bättre men inte bra. Efter 2 injektioner blir jag inte symtomfri men det blir hanterbart.

Nåt som i alla fall är roligt är att jag plötsligt kom på hur långt jag kommit med acceptansen av min kropp.
Jag har varit på stranden två dar på raken och när jag kom hem den första dagen slog det mej att jag inte tänkt en enda gång på att dra in magen, skyla mej mej eller annat som rör min kropp. Jag hade bara njutit och levt.
Samma sak idag.
Då är jag ändå större och mer ur form än någonsin.
Men inte när jag för 3 år sedan vägde 9 kg mindre än idag kände jag mej "smal nog", ja inte ens när jag var 25 år och skrev in mej på MVC med mitt sista barn och då jag vägde 52 kg tänkte jag snälla tankar om min kropp.
Lycka och självförakt tar alldeles uppenbart inte hänsyn till antal kilon på vågen.
Det är härligt och befriande att inte bry sej. Eller att i alla fall bry sej mycket mindre.

 

Puss/Asta

Nu ska ni får lite undervisning till livs

Jag tänkte att ni skulle få er lite undervisning till livs denna lördagskvällen.
Integration betyder att införlivas i ett sammanhang. Att ha samma rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. Att arbeta, tillhöra, ta del av tillvaron.
Assimilation betyder däremot att överge sin kultur, sin tillhörighet och sin identitet och bli som det nya.

Hela den politiska debatten handlar om integration och det är den frågan som (än en gång) står överst på viktighetslistan trots att gamlingar inte får plats på hemmet, att äldre damer som arbetat i låglönearbeten hela sitt liv knappt kan leva på sin lön, att barnafödande kvinnor i storstäderna inte har en självklar plats att föda på, att klasskillnaderna fortsätter att öka, att miljardärerna skattefifflar osv osv osv.
Integrationen är så viktig för svenskarna!
Det gäller även för svenskar i alla dessa små byar på landet där de fan knappt sett en muslim. I mitt lilla valområde, mitt i det prunkande välmående villasamhället, så blev Sverigedemokraterna andra största parti.

På en fackkurs en gång fick jag en aha upplevelse.
Ledarna fick kritik för "vad fan gör facket egentligen" och ledaren spände ögonen i deltagaren och frågade "Vem är facket? Är det jag? Facket är oss alla, alla vi som betalar en fackutgift har gemensamma rättigheter och skyldigheter."
Och det är så jävla sant.
Och precis likadant är det med integrationen.
Vi tar det igen, integration är att införlivas i ett sammanhang.
Är det bara politikernas ansvar?
Är det bara utlänningarnas ansvar, de som är en minoritet i vårt land, är det bara deras ansvar?
Nej men självklart inte.
Integration är allas vårt ansvar. Det är en tango. Människor som kommer hit måste inte bli som vi. De behöver inte tro på det vi tror, klä sej som vi klär oss, äta det vi äter. Kräver vi det kräver vi assimilation och DET är Sverigedemokraterna hittills (tack o lov) ensamma om.
Ingen kan införlivas om de inte släpps in.
Handen på hjärtat. Hur många nysvenskar har du införlivat i ditt liv?
Hur många muslimer har du bjudit in på kaffe senaste månaden?
Jag gissar bara (jag lovar, jag är inte ett dugg synsk...) inte många, nej men ge fan i att beklaga dej över att integrationen går trögt då när du inte ens gör din del.

Puss/Asta

Uppdrag granskning

Ja ja då. Eftersom ni tjatar så :)

Nu har jag oxå sett det beryktade Uppdrag granskning om Fredrik Virtanens fall.
I mina flöden åtminstone, på Instagram och Facebook, har det diskuterats vilt och de flesta sågat programmet med fotknölarna.
För er som mot förmodan levt under en sten är storyn kortfattat.
I oktober förra året strax efter att Lulu Carter outat Martin Timell som pervo skriver Cissi Wallin på sin Instagram att den kända mediaman som våldtagit henne är Fredrik Virtanen.
Många turer följer. Fler kvinnor träder fram och vittnar om övergrepp från samma man och slutligen blir det ohållbart för Fredrik Virtanen att vara kvar på Aftonbladets ledarsidor och han får sparken.
Virtanen i sin tur anmäler Wallin för förtal och Uppdrag granskning sänder slutligen sitt program som redan innan var kraftigt kritiserat med anledning av att deras team jagat, hetsat och förföljt Wallin och andra kända kvinnor som slutit upp kring henne.
Programmet säger sej inte ta ställning i skuldfrågan utan vill granska hur media okritiskt publicerat och hängt ut en icke dömd känd man.
I programmet får Fredrik Virtanen "prata ut" och det är även en kortare intervju med Cissi Wallin.

Så.
Det här är mina reflektioner...
Fredrik Virtanen tillåts sitta med tårar i ögonen och fingerkamma sin förbannade snedlugg. Han får brodera ut hur han kände den där dagen i oktober när allt exploderade av Wallins Instagraminlägg som sedermera delades av massor men framförallt av Mia Skäringer och Camilla Läckberg som har typ hur många följare som helst och historien briserade på några timmar.
Han skulle följa sina barn till träning. Han funderade på att ta livet av sej.
Han kände att livet var slut osv.
Vad det gäller alla anklagelser mot honom så tillåts han gång på gång förneka med enkla meningar som "Så var det inte", "Det stämmer inte", "Det har jag inget minne av."
Inga besvärliga konfrontationer. Inga skarpa följdfrågor. Inga mjuka heller för den delen.
När det kommer till Cissi Wallin får hon vedervärdiga frågor. Ovärdiga rent av, i synnerhet när de ställs av en kvinna till en kvinna.
Varför hade hon skrattat efteråt. Varför hade hon haft kontakt med Virtanen efteråt. Varför sa hon till en "vän" att hon legat med Virtanen timmarna efteråt.
Vanliga reaktioner hos en kvinna som utsatts för övergrepp och som inte riktigt greppar vad hon varit med om. Jag har själv agerat precis likadant. Vid flera tillfällen.
De gör stor sak av att SvD skrivit att en psykolog bekräftat Wallins berättelse när det i själva verket var en simpel samtalsterapeut men bryr sej inte om att tala med något expertvittne om utsatta kvinnor kan reagera så här.
Hon får även den helt bisarra frågan om hon inte tänkt på Virtanens familj innan hon gick ut publikt med hans namn. Vilket annat brottsoffer får en sådan fråga?

Så.
Tar inte ställning i skuldfrågan my ass.
De gör de visst. Det är det enda de gör. Och de har bestämt sej i förväg för vad de tror.
Trots att de jagat Cissi i månader så är de fullständigt ointresserade av vad hon har att säga. De gör sitt bästa... men hon är svincool, lugn och säker... att sätta dit henne. De skiter i hennes historia.
Och Virtanen kommer undan med att han levde dekadent, tölpaktigt, inte helt reko utan följdfrågor överhuvudtaget.

Jävla skitprogram. Jävla journalister. Jävla syn på utsatta kvinnor.
DET är min analys. Vilken är din?

Puss/ Asta