Så otroligt sorgligt.

I går kom domen i Tingsrätten kring det uppmärksammade fallet mot en barnmorska. Hon förlöste en gosse som överlevde men som ådrog sej hjärnskador och som ca ett år senare avled. IVO har granskat fallet och riktat hård kritik mot barnmorskan på flera punkter. Därefter gjorde föräldrarna en polisanmälan. Barnmorskan dömdes av Tingsrätten för Grovt vållande till kroppsskada. Hon fick villkorligt straff och dagsböter. Länk till en av artiklarna om detta här.
Detta är en tragedi för samtliga inblandade. Mina tankar går till föräldrarna som förlorade sitt barn och till en kollega som för alltid får bära detta med sej.

Lisa Bjurvall, journalisten bakom BB-upproret, har en Instagramprofil.
På det kontot skrivs och jag citerar:
"Kvinnor, både intervjuade i BB-krisen och inte, har hört av sig till mig i mängder sedan Elliot-domen igår och undrat om de har chans till upprättelse.
Kör på säger jag, stäm och anmäl- vi kan inte ha ett rättslöst land för just spädbarn och gravida!"

Detta att sjukvårdspersonal anmäls till polis och åtas har hittills varit ovanligt i vårt land, jag känner bara till några fall. Vi talar nu om när en sjukvårdspersonal anklagas för att i sitt yrkesutövande varit oskicklig, inkompetent eller gjort grova misstag och inte när det handlar om en brottslig handling.
Det normala förfarandet när en allvarlig händelse inträffat är att IVO utreder saken och att det framförallt letas fel på systemnivå snarare än enstaka syndabockar. Trots det händer det så klart att sjukvårdspersonal blir av med sin legitimation, på prov eller för gott. IVO anmäler till HSAN om de finner skäl till att något sådant skall vara aktuellt. Ungefär så tror jag att det går till.
Detta system är något som gagnar alla och inte minst personal och anhöriga.
Genom att söka efter systemfel och inte syndabockar säkerställs en öppenhet och transparens i vården. Lärdomar kommer fler till gagn och risken att den som felat skall mörka för att rädda sitt eget skinn minskar.
Vart vi hamnar om patienter och anhöriga börjar polisanmäla (polisen i all ära men de har ingen medicinsk kompetens) vågar jag inte riktigt tänka på?
Kanske som i USA där personalen betalar svindyra försäkringar för ev stämningar och där sjukvård genomförs "för säkerhet skull."

Jag tänker oxå att den här hätskheten och tonen som "BB-krisen" har inte gynnar någon. "Kör på säger jag, stäm och anmäl..."
Först vill jag säga att Sverige har en förlossningsvård i världsklass.
Det är inget rättslöst land för spädbarn och gravida.
Jag vill betona att svenska barnmorskor har en utbildning som står sej väl internationellt.
Vi har en mkt låg mödra och barndödlighet och andelen svåra bristningar har sjunkit de senaste åren. Källa Läkartidningen
De allra flesta kvinnor som genomgått en förlossning får ett friskt barn och går nöjda ut i livet. Kvinnor som fått korrekt diagnostiserade och suturerade bristningar har sällan problem.
Men med det sagt så finns det fortfarande problem, främst i form av tillgänglighet på vårdplatser i storstadsregionerna och avstånd i norra Sverige.
Bristen på barnmorskor ökar, kanske framför allt inom förlossningsvården.
Barnmorskor har länge kämpat för 1 till 1 vård, dvs en kvinna i aktiv förlossning per barnmorska därför att man vet att det är viktigt både ur säkerhet och trygghetsperspektiv.
Udda tider, helger och storhelger. Stress, komplexa situationer, otillräcklighet.
Så kan arbetet som barnmorska på en förlossningsavdelning beskrivas.
Samtidigt som det, förstås, är världens roligaste och mest tillfredsställande jobb att få se föräldrar födas och välkomna nya världsmedborgare till jorden.
Risken med den här domen och med Lisa Bjurvalls hetsande om att anmäla är att allt fler barnmorskor söker sej bort ifrån förlossningsvården och att det blir svårare att rekrytera nya.
Risken är att patienterna blir än mer lämnade på kompetens och närvaro vilket jag antar att vi alla tycker vore förödande.
Barnmorskorna förlorar på denna ton i debatten men de gravida kvinnorna förlorar än mer.

Vem skall egentligen vilja arbeta med ett så komplext och stressfyllt yrke om ett misstag kan leda till polisanmälan, uthängning och dom?
Jag vet i alla fall att det stukat min arbetslust rätt så rejält.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Vargen" av Katarina Wennstam

Jag har läst "Vargen" av Katarina Wennstam.

Så här står det på baksidan:
En dag blir mardrömmen verklighet: en ung kvinna rapporteras försvunnen efter en fest. Polisen Charlotta Lugn ger sig in i det medialt uppmärksammade spaningsarbetet, och upptäcker snart spår som leder till cybervärldens mörkaste vrår. Samtidigt befinner sig advokat Shirin Nouri i en rättegång som blir en av hennes svåraste prövningar: en man erkänner att han dödat sin flickvän, men hans ombud gör ändå allt för att han ska gå fri.
I spänningsromanen Vargen berättar Katarina Wennstam om ett samhälle där rättvisan gör skillnad på män och kvinnor, och där den mediala cirkusen utnyttjar spektakulära brott för att skapa maximalt intresse. En dag kommer vargen, men lyssnar någon på varningarna? 

Jag har svårt för att recensera den här romanen... eller deckaren kanske jag ska skriva för jag vet att jag inte gör det rättvist.
Boken låg på jobbet och jag läste ut den på en natt. Medan jag var där.
Det är den andra boken jag läser av författaren.
Jag gillar Katarina Wennstam jättemycket som person (den person man ser i offentligheten, vi är inte bästis & bundis på riktigt.)
Hon är vass, hon är intelligent och hon är kompromisslös när hon debatterar mäns våld mot kvinnor, dess orsaker och dess verkan.
Mycket av detta kommer igen i hennes romaner, inte bara i handlingen utan också i hennes språk och ordval.
För DET tycker jag mycket om henne.
Men alltså jag gillar inte genren deckare.
Det känns som om jag läst det förut, trots att jag inte läst särskilt många renodlade deckare i mitt liv.
Spröd försommargrönska, ond bråd död, en mördad ung kvinna gömd i buskagen. Symbolik. Oroliga föräldrar. En förövare som inte är den man tänkt sej (och det vet man hela tiden.)
I Wennstams romanserie är huvudkaraktärerna starka kvinnor. Det gillar jag, men även det har jag läst förut.
Det är helt enkelt inte min grej.
OM det är ens grej är det säkert en bra roman och en spännande historia.
Men mitt betyg måste ändå ske utifrån min läsupplevelse och då blir betyget en 3:a. Godkänd underhållning för stunden (knappt) men ingenting som jag kommer minnas eller fundera mer på.


Puss/ Asta

Klara besked. En tydligare lista

En lista där det är tydliga svar och raka besked.  Ja eller nej... och inget jäkla kanske👧
Vill du att jag vidareutvecklar nåt svar eller önskar ett blogginlägg om nåt så skriv.

1. Borde Sverige göra en Swexit?
Nej

2. Borde EU länder som inte följer "gemensamma värderingar" bestraffas ekonomiskt?
Ja

3. Borde Sverige begränsa asylrätten?
Nej

4. Borde rasistiska organisationer förbjudas?
Ja

5. Skall tiggeri förbjudas?
Nej

6. Är Joakim Lamotte en viktig röst i samhällsdebatten?
Nej

7. Borde aborträtten sänkas till 12 veckor?
Nej

8. Borde Sverige tillåta samvetsfrihet för ex barnmorskor?
Nej

9. Skall surrogatmödraskap tillåtas?
Nej

10. Borde vi ha dödsstraff i särskilda fall?
Nej

11. Skall det säljas alkohol i matvaruaffärer?
Nej

12. Borde cannabis legaliseras?
Nej

13. Borde dödshjälp tillåtas?
Nej

14. Skall kärnkraften avvecklas?
Ja

15. Har vi för hög skatt i Sverige?
Nej

16. Ligger klassklyftor på "Topp 3 av Sveriges problem."?
Ja

17. Borde vissa hundraser förbjudas så som det är i nordiska grannländer?
Nej

18. Ska vi gå med i NATO?
Nej

19. Borde straffen för grova brott skärpas?
Ja

20. Har feminismen gått för långt?
Nej

Något som förvånade dej?

Puss/ Asta

Bloggeri

Det händer ibland att jag kollar igenom gamla blogginlägg.
Här på Blogspot har jag varit sedan 2013 och innan dess hade jag bloggat drygt 5 år på annan portal.
Wow. Det är länge för för mej, oceaner av tid, som så rastlöst överger det mesta efter ett tag.
Det är inte särskilt konstigt att jag ofta känner att jag "redan skrivit om allt."
De sista fem? åren har framförallt skilt sej på tre sätt.
1. Antalet bloggläsare har... dykt (ja, det finns inget mer förmildrande uttryck att använda.) Under min storhetstid ca 1000 besök per dag, nu 250-300 per dag.
2. Jag får sällan kommentarer. När jag kollade igenom de första åren så hade jag alltid tvåsiffriga kommentarer.
3. Delvis som en konsekvens av punkt 1 å 2, skriver jag betydligt färre inlägg.
Förr skrev jag två, ibland tre, inlägg om dagen. Nu skriver jag kanske 10-15 på en bra månad.
Det låter ju som en uppvisning i självförnedring. Som en firad och älskad hockeyspelare som bara blir sämre å sämre men vägrar lägga av trots att fansen gått från att ge stående ovationer till att bua.
Det är sant. Delvis är det så.
Men jag tänker att 250 läsare är oxå stort och en del har följt mej HELA TIDEN.
Fatta vilken enorm ära, någon har velat läsa mina tankar i över ett decennium.

Och jag VILL fortsätta blogga. Vill finna ny inspiration och kraft.
Som jag sagt så många gånger tidigare så bloggar jag först och främst för min egen skull, som en slags dokumentation av mitt liv och mina tankar, men det är ju självklart även för er och det är kul de gånger som jag får del av era tankar och synpunkter. Och ännu roligare de gånger det uppstår diskussioner er emellan. Engagemang. Engagemang är alltid roligt.
Bloggandet som varat i över tio år, sedan jag var tonårsbarnsmamma, och på en helt annan mental plats än nu har blivit en del av mej själv.

Finns det nåt inlägg du saknar eller åtminstone skulle vilja att jag skrev om?
Nåt du undrar?
Det är NU om inte förr du ska kommentera (här eller på facebook.)
Om inte så kör jag på. I mindre skala, för förre läsare än förr men ändå.
Lite till i alla fall.

Puss/ Asta

Nangiala får vänta

Jag har katt.
Jag har förstått att det är många även inom min bekantskapskrets som inte vet om det då jag mest pratar om hunden. Jag har haft en å samma katt i nitton år... hon fyller 20 i sommar... och hon har överlevt fyra hundar.
Hon lever å lever å lever. Läste att en katt på 20 år är jämförbart med en människa på hundra år. Och jag har på nåt sätt inbillat mej att hon bara ska fortsätta.

Vilda.
Vilda Matilda Sebastian.
Vilda för att hon var "vild" när hon kom som stor kattunge och utslängd sommarkatt. Matilda för att det går bra ihop med Vilda och Sebastian eftersom hon var småelak mot min första hund Baron och på Farmen fanns det en elak karl som hette just så.

I onsdags blev hon sjuk.
Sjuk är ett understatement.
Jag upptäckte på kvällen att hon inte ätit, druckit eller kissat på hela dagen.
Hon stod med pannan mot väggen i min säng i flera minuter och från att först blivit road blev jag snabbt djupt oroad när jag såg hur märklig hon var.
Hon ville inte stå på sina ben. Hon sjunk ihop. Blottade huggtänderna. Ville vara i fred.
Jag trodde hon skulle dö den natten men när jag vaknade låg hon kvar på precis samma ställe (hon vill aldrig sova i min säng, jag är hundtanten för henne.)
En ny natt kom och hon hade inte flyttat på sej. Inte ätit. Inte druckit. Inte kissat.
Låg på samma ställe, till synes väldigt trött och oerhört likgiltig.
Hade bokat tid till idag när hon skulle få hjälp till sista vilan.
Och även om jag är hundtanten och Vilda framförallt tyr sej till Mini och maken så älskar jag henne och hon har levt en stor del av mitt liv.

Så kom jag hem från jobbet.
Katten står upp. Hon har ätit lite. Hon har druckit.
Hon har ett annat ljus i ögonen.
Vi åkte in med henne efter lunch till veterinären som kände igenom henne och tog prover.
Veterinären hade i förväg varnat om att när så här gamla katter plötsligt blir dåliga är det levern eller njurarna som gett upp.
Men provsvaren visade att hon hade helt normala lever och njurvärden och inga infektionsvärden.
Veterinären gissade på en virusinfektion eller kanske än troligare en mindre infarkt i hjärnan.
Det blev ingen spruta och inget Nangiala.
Istället fick hon komma hem.
Fortsatt lite trött och tagen, jag hoppas hon återhämtar sej och detta inte är hennes nya jag, men hon äter, dricker och står.

Jag är outgrundligt tacksam för varje dag nu med Vilda Matilda Sebastian.
Hon som fostrat mina ungar. Mina hundar. Empatitränat dem alla.

Jag trodde det inte i går, men hör ni... jag har katt. Jag HAR fortfarande en katt.

Puss/ Asta

Manshat och förhållningssätt

Fick ett ryck å tänkte att jag skulle åka och träna i kväll.
Jag skulle inte hinna dit för än vid 21 tiden men det är inga problem för gymmet stänger inte för än kl 23. Det är obemannat och man får gå in med nyckelkort tidiga mornar och på kvällarna. Jag vet att vid nio brukar det vara ganska tomt för det är typ då jag brukar bli klar.
Jag var visserligen lite trött och ett knä protesterade sedan gårdagens träning men jag kände mej ändå förhållandevis... tillräckligt... pepp.
Så jag kom in efter hundpromenaden. Bytte om, fyllde vattenflaskan, packade skorna... och så kom obehaget.
Obehaget stavas män.
Det kändes jävligt obehagligt att vistas i en öde byggnad, på kvällen om någon okänd man var eller skulle komma dit.
Jag brottades med mej själv en stund. Beslutade mej för att ta det imorgon förmiddag istället, "det blir bättre för knät" och la ner.
Och efter en stund kom självföraktet.
Men så jävla paranoid du är.
Vilken jävla tönt.
Varför skulle den eventuella mannen göra dej nåt.
Fan. 

Men på riktigt?!
Är det så jävla konstigt att man tänker så som kvinna?
Jag har tidigare skrivit ett flertal gånger om sexuella inviter och övergrepp jag råkat ut för från att jag var barn till att jag nu är ordentligt vuxen.
På tåg.
På jobbet.
I hissar.
I taxibilar.
På släktkalas.
På krogen.
På gatan.
Varför skulle det inte kunna ske på ett gym då?


Sanningen är ju att de faktum att män tar sej rättigheter från att komma med oinbjudna sexuella inviter och närmande till att begå regelrätta våldtäkter är något som vi kvinnor tidigt får lära oss att förhålla oss till.
Akta oss för mörker. Öde platser. Att vara för berusade. För ensamma.
Akta oss för att följa med främmande män. Bjuda hem främmande män.
Gå med nycklarna i handen. Ett förprogrammerat nummer i mobilen.
Eller för all del bli ihjälslagna av män vi älskad, värnat, skaffat barn och gift oss med.
Det syns inte utanpå vem som är en våldtäktsman.
De har ingen särskild ålder, etnicitet, klädsel.
Det står inte "svin" i pannan på dem.
Ständigt och jämt rasar män (och ibland även kvinnor) i kommentarsfält "Inte alla män."
Det är sant. Inte alla män. Men många män. Och du kan aldrig i förväg veta vem.
Polis, rättsväsende, föräldrar, samhälle säger till drabbade kvinnor "Men varför följde du med en man du inte kände."
Underförstått måste kvinnor tänka just... alla män.
Eller vilken man som helst.
Och säger man det så vädrar man manshat.
Någonstans läste jag en så jäkla klok kommentar.
Män som hatar kvinnor slår, våldtar och mördar.
Kvinnor som hatar män protesterar och undviker.
Viss skillnad.

Och på tal om manshat.
Läste ni att polisen gjorde en riktad insats mot sexköpare på Söder i Stockholm.
Det gällde lägenhetsbordeller där flertalet av de prostituerade var unga fattiga kvinnor från Baltikum och liknande länder.
41 män greps på ett bräde.
Polisen kan uppenbarligen när de vill.
Män som helt utan hänsyn eller tillstymmelse till empati med berått mod köper en våldtäkt mot en utsatt ung kvinna. Till vissa lägenheter var det kö.
Här är några av de gripna:
Man 35 år, arbetslös flerbarnsfar.
Man 19 år, studerande.
Man 43 år, VD på stort företag, har fru och barn på annan ort.
Man 26 år, funktionsvarierad.
Man 56 år, änkling på tjänsteresa i Stockholm.
Man 32 år, nybliven far, har fast jobb och fru.
Man 31 år, turist från ett europeiskt land på weekendresa med killgänget.”

Som sagt. Inte alla män. Men vem som helst.
Därför tränar jag i morgon förmiddag.
Därför pyser jag lite manshat här i kväll.

Puss/ Asta

Tänk om man blev vuxen nångång

Min äldsta dotter som är 33 år sa här om dagen att hon ofta känner sej som "den lilla" och inte helt vuxen i möten med andra som till å med kan vara jämnåriga.
När man är trettiotre är man onekligen vuxen.
Jag minns att jag ofta i barnsammanhang hade den känslan. På utvecklingssamtal, föräldramöten, skolavslutningar. Men till skillnad från henne så var ju jag alltid väldigt ung jämförelsevis i de sammanhangen. De andra föräldrarna var mer jämnåriga med mina föräldrar.

Men på vissa sätt har jag alltid väntat på att bli vuxen, gör det ännu, trots att jag är ett halvt sekel. Eller kanske mer "en annan sorts vuxen."
Jag är så... slarvig.
När barnen var små var jag aldrig den som kvällen innan la fram vad barnen skulle ha på sej. Jag ställde aldrig klockan med marginal utan det var kaosartat och alltid lite för sent.
Jag är likadan ännu.
Jag har alltid närt en hemlig dröm om att vara så där organiserad och ordentlig som... ja, som vuxna är.
En som dammsuger två gånger i veckan. En som aldrig kommer in i badrummet och känner "fy fasen vad det luktar gammalt kiss" eftersom  jag torkar av så regelbundet.
En som lägger smutstvätten direkt där den skall vara, gärna i sorterade korgar.
En som alltid plockar undan, ställer in i diskmaskinen och torkar av i köket innan hon lägger sej.
Det är inte alltid jag borstar tänderna innan jag ska sova och sminket ska vi inte tala om.

Självklart har jag försökt bättra mej. Skärpa till mej.
Som med det mesta annat som går emot min natur så håller det ett litet tag.
Tills jag är trött, less eller bara vill se en serie istället.
Just det här med kvällar är en svaghet. Jag sitter ofta och hänger framför datorn tills jag borde ha lagt mej för typ två timmar sedan.
Som om jag skulle fylla 15 och inte 51.
Och jag önskar så att jag hade de där städa/ plocka bort rutinerna, körde lite schysst hudvård, flossade regelbundet och ändå hann gå och lägga mej i god tid med en bok.
På riktigt blir jag lite avundsjuk på människor som gillar att städa.
Men jag får inte till det, jag blir aldrig på riktigt vuxen.

Finns det NÅN som känner igen sej (och som är förbi puberteten)?

Puss/ Asta

Normativ bipoläritet

Ahh, jag vet.
Jag är så antingen eller.
Allt är underbart eller för jävligt.
Jag är ingen mellanmjölksperson även om jag önskar det.
Jag minns att en psykolog sa det en gång. Att jag inte på riktigt vill förändra mitt liv. För utan de här djupa dalarna skulle inte topparna finnas.
Kanske är det så.

Livet är så jäkla bra just nu. Just idag och sedan rätt länge.
När det är bra kan jag inte minnas om det varat dagar eller månader, samma sak när det är hemskt. Men 2020 har hittills känts så bra.

Jag följer min gameplan.
Jag äter, sover (oftast bra), tränar, vistas mycket utomhus, mår bra i flertalet av mina relationer. Jag är mindre förbannad. Mer sällan ängslig.
Att det varit bra "ett tag" märks på flera sätt.
Jag orkar läsa på ett mer närvarande sätt.
Jag orkar se filmer och serier på samma sätt.
När jag har sämre perioder så orkar jag inte riktigt och även när jag gör det är det inte med själ å hjärta på samma vis.
Jag ser det fina i min omgivning.
Ni vet... ett vackert ljus, en vacker vattenpöl. Jag hör vågskvalpet. Jag såg en humla idag och skrattade högt. Blir så där jobbigt mindfulness.
Och jag orkar lyssna på skvalmusik. Det är nästan första tecknet när jag inte mår bra att jag bara inte klarar skvalmusik, att det kryper under huden.
Nu spelar jag... och sjunger med... i Mix Megapols låtar på hög volym.

Och det där kan vända imorgon för som sagt... toppar och dalar.
Nån form av normativ bipoläritet.
Så vi njuter av idag.

Ta hand om er.

Puss/ Asta

Den viktigaste film jag sett

Turner and Hooch är en film från 1989 med Tom Hanks i huvudrollen.
Det är en lättsam komedi av typen jag inte brukar tycka om men den förändrade mitt liv och kom att bli den viktigaste filmen jag sett.
Och nog har jag sett den alltid. Typ 15 gånger... vissa scener mer.

Den handlar om den pedantiska polisen Scott som är på väg bort till en annan tjänst men snubblar över ett mordfall på en gammal man och bekant, Amos.
Amos har en hund. Hunden är ett nyckelvittne till mordet och blir Scotts kompanjon. Väldigt motvilligt.
Hunden dyker upp ett par minuter in i filmen.
Den är stor, skitig och bråkig.
Jag föll. Som en fura.
Som jag aldrig har fallit, varesej tidigare eller senare.
Scenen när Hooch uppenbarar sej är episk.

"Honom ska jag ha" ropade jag i värsta Ferdinand andan.
Jag hade aldrig sett något liknande.
Det var mina drömmars hund som dök upp där på skärmen.
Jag tyckte han var enorm... och har insett i efterhand att han var både liten och nätt. Men charmen som gick genom rutan gick inte att missta på. Inte skönheten heller.

Det jag sett var en Dogue de Bordeaux. En fransk mastiff. 
Mitt livs första.
Men då, 1989, fanns de inte i Sverige och var väldigt ovanliga utanför sitt hemland Frankrike. Och imort var inte alls lika vanligt då.
Jag försökte nöja mej med det näst bästa, den till utseendet ganska lika Bullmastiffen.
Vi var och pratade med olika uppfödare, vi satte upp oss på en kull, men två tikar på raken gick tomma och jag som längtat efter en egen hund hela mitt liv köpte en brukshund, en Bouvier des Flandres. Min Baron. Min None.

När han dog 14 år senare fanns det ett fåtal Dogue de Bordeauxuppfödare i Sverige och jag vände mej till den erfarnaste av dem. Belburgo kennel.
Jag köpte Märta, mitt livs kärlek, och på den vägen är det.
Bente är min tredje Ddb och jag räknar med att hinna/ orka ett par till innan jag får byta ner mej till nåt mindre.

Det finns ingen ras som Dogue de Bordeaux.
De är vackrast i världen. De är personliga. Charmiga. Intelligenta. Älskvärda.
De lindar sin ägare runt sin vänstra lillklo.
De är kompletta och uppfyller allt jag någonsin önskat (å mer) hos en hund.
Skönhet. Vakt (trygghet). Personlighet. Tillgivenhet (kärlek.)
De har ett tufft yttre men är känsliga själar.
De är kloka. Dugliga. Genomlojala mot sin familj.
Och med åren har de blivit en förlängning  av mej själv. Nåt jag inte kan leva utan.
Turner & Hooch, en dussinfim, är utan tvekan den viktigaste film jag sett.

Puss/ Asta

Listar 4

 


4 namn som folk kallar mej för:
Anneli (för det är vad jag heter.)
Asta el Asta Pastasson på bloggen och Instagram. Gillar Asta, kanske skulle byta till det på riktigt?
Anni av mamma och av en kusin som är mej kär.
Mamma

4 jobb jag har haft
Undersköterska (outbildad sådan.)
Telefonförsäljare
Sjuksköterska
Barnmorska

4 filmer jag sett många gånger (minst 4)
Turner and Hooch (Viktigaste filmen i mitt liv.)
Änglagård 1 och 2
Love Actually
Ronja Rövardotter

4 böcker jag starkt rekommenderar
"Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg
"De kommer drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru
"Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell
"Boktjuven" av Markus Zusak

4 platser där jag bott
Högsbohöjd Göteborg
Kaverös Göteborg
Tynnered Göteborg
Falkenberg

4 platser jag varit på
Rhodos
Kreta
Samos
Kos

4 ställen jag hellre varit på precis nu
Nåt lyxigt spahotell
I värmen nånstans
Bortskämd hemma hos nån rar polarinna
I min säng och haft helgen ledig

4 favoriter att käka
Pizza
Grillat kött
Chips
Kyckling i olika former

4 serier som jag följer el väntar på
Kalifat
Bonde söker fru jorden runt (kommer om en dryg månad)
The Handmaids Tail (kommer nångång i vår)
Hem till gården

4 saker jag ser fram emot i år

Att bli stark
Kanske blir det ytterligare något barnbarn? Vem vet, flera av dem vill ha.
Bada! Jag ska bada massor i sommar.
Dejta min make, det var många år sen jag kände för det.

4 saker jag tänker allt för ofta
"Dessa jävla män som..."
"Jag är så trött."
"Jag kan inte/ är så himla kass på..."
"Hur ska jag klara mej när Bente går bort."

4 saker jag önskar jag kunde
Sova bra utan piller
Låta bli att reta mej så infernaliskt på folk
Ha en bättre karaktär. Inte ge upp så lätt.
Bli av med min allergi

4 saker jag vill lära mej
Sjunga rent
Prata engelska obehindrat
Inte ständigt tvivla på mej själv
Bli stark/ göra armhävningar

4 saker jag är rätt bra på
Förlåta
Förstå mej på hundar
Uttrycka mej i skrift
Resa mej upp efter käftsmällar

4 saker jag inte kan leva utan
Barnbarnen
Hundar
Havet
Snus

4 åsikter jag förändrat de senaste 10 åren
Min inställning till övervikt/ överviktiga
Feminism
Systerskap
Genus

4 åsikter som jag fortfarande har kvar lika starkt som för 10 år sen
Min politiska grundsyn kring klass och rättvisa
Att Dogue de Bordeaux är min ras
Jag är först och främst mamma
Jimmie Åkesson är en farlig jävel

Puss/ Asta