Är jag tretton eller sjuttiotre?

Jösses.
Är jag tant eller tonåring?
När jag tittar mej i spegeln så ser jag någon som ser så väldigt mycket äldre ut än vad jag känner mej. Och då tillhör jag inte alla dem som säger "Inuti är jag fortfarande 25 år." Jag känner mej som "runt 40-45" men har åldrats i rasande takt senaste åren och ser åtminstone tio år äldre ut än vad som står i leget. Blivit så otroligt slapp i hyn. Rynkor är en sak, dem gillar jag, men allt detta överskottsskinn i ansiktet som gör mej mer å mer lik en fransk mastiff kan jag inte riktigt förlika mej med. Här om natten låg jag... på riktigt... och tänkte tankar som "Men vem har med att göra om jag gör en ansiktslyftning?" Ja, herre gud.
Tant alltså. Samtidigt tvivlar jag. Igår la jag mej nykter strax före tolv (inte så wild and crazy kanske) och somnade nån halv timma senare. Väcktes klockan halv elva av Noah som skulle säga "hej då" innan han skulle till sin pappa.
Slumrade om å klev upp halv ett istället.
Vilken tant gör det? Det är ju rena trettonårings fasoner.
Särskilt när man har en massa plugg som skall göras.

Söndag är lite lika med pluggdag nu när jag går på Mödravårdspraktik och är upptagen vardagar men ledig helger. På söndagar är den lilla marodören inte hemma och tillfället borde således vara perfekt valt för plugg. Gudarna skall veta att det inte saknas uppgifter. Men jag kommer väldigt ofta på ursäkter som skulle få vilken skoltrött tonåring som helst att bli imponerad.
Idag är livet till exempel väldigt eländigt för jag har en fruktansvärd huvudvärk och min inre röst säger hela tiden åt mej att "Med huvudvärk behöver man inte plugga, det GÅR faktiskt inte ens."  Den försöker inleda mej i frestelse genom att säga: "Sen, du kan göra det senare. Kanske ikväll?"
Mmmm, säkert. Jag är säkert sugen på plugg när lilleman lagt sej vid tio i kväll.
Jag har fastedag och är av någon anledning redan hungrig, jag som aldrig brukar vara hungrig före klockan 17-18 i alla fall.
Tredje veckan med 5:2 nu och den där fantastiska motivationen och viljan börjar lägga sej. Min inre röst säger hela tiden åt mej att käka och att vara vuxen nog att strunta i övervikten.

När jag var liten trodde jag att alla vuxna var på ett särskilt sätt. Det gör nog de flesta barn. Jag trodde att när man är vuxen kan man per automatik allting, man är inte rädd för något, man tar alltid ansvar, gör alltid kloka val.
Jag trodde att det var själva definitionen på att vara vuxen.
Sedan inser man att ingen är eller besitter allt det där.
Men själv är jag... tror jag... väldigt luststyrd och ungdomligt bekväm.
Kan jag inte så kan jag inte (nån annan kanske kan visa), vill jag inte så vill jag inte. Är ofta den som flyter med.  Jag väntar ofta in i det längsta på att någon "vuxnare" kollar upp hur det ska vara. Att någon (man?) hjälper mej med tekniskt krångel.
På det stora hela som vilken fjortonåring som helst om jag har nåt val.
Sen har jag förstås en arbetsmoral som tvingar mej att gå till jobbet även om jag hellre vill sova och ett konsekvenstänk som får mej att i sista stund ta tag i pluggandet eller inlämningsuppgifter.

Nä. Inre rösten får segra. Har svalt två Treo och starkt kaffe under tiden jag skrivit inlägget så nu kan jag plussa på magkatarr. Tar min hund å går ut i oktober. 

Hur är du? Tant eller tonåring?

Puss/ Asta

När morfar försvann

Min mamma bodde hemma första tiden när jag var nyfödd.
Min morfar blev ögonblickligt förälskad i mej. Han som inte varit någon vidare bra pappa för sina egna barn, som med dem vara kärlekslös och våldsam, blev till mej den allra underbaraste morfar en liten flicka kan ha.
Mamma har berättat hur stolt han drog barnvagnen i omgivningarna. Hur han hämtade mej bara jag gnydde i min säng innan mamma hunnit jaga sömnen ur ögonen.

Sen var jag hos mina morföräldrar nästan varje helg.
Vi var i Slottsskogen och tittade på djuren, vi fikade på stan, vi gick på olika museum och vi köpte blommor till mormor varje lördag.
Allt jag pekade på fick jag och jag har fått berättat för mej hur jag förslaget sa: "Åhhh, Asta skulle så gärna vilja ha" redan när jag var mycket liten och vips så fick jag det. För morfar kunde inte neka mej någonting. Han skulle plockat ner stjärnorna åt mej om jag bara bett honom.
Det var morfar som lärde mej gå, cykla och simma.
Morfar som körde mej till simträningen flera gånger i veckan.
Morfar som insisterade på att jag skulle följa med på varje utlandsresa.
Jag minns hur han badade mej och ömt frotterade mej torr. Jag minns hur han läste sagor för mej och hur jag hade en hel låda som aldrig sinade med godis.
Jag var verkligen morfars prinsessa.

Som tonåring gled jag ifrån honom. Mormor och jag grälade mycket och han tog ohörd alltid hennes parti. Han var alltid lite rädd för mormor.
Han fann inget sätt, hittade inga vägar till att vara nära mej när jag inte längre var ett barn. Men han var oerhört mån om mej. Passade barnen, gav mej pengar, hjälpte mej med allt jag bad om och mer därtill.
Jag har aldrig haft den relationen till varken min mamma eller pappa, att jag kunnat be dem om hjälp, men med morfar kunde jag alltid det.
Ändå var det mormor och jag som kom närmare varann från tonåren och uppåt, trots att vi inte hade en enkel el grälfri relation kunde vi tala med varann på ett annat sätt.
Men jag fortsatte att vara morfars prinsessa.

Morfar blev snurrig och glömsk långt innan han blev riktigt dement.
Han berättade samma saker om å om igen, han glömde bort vad mina barn hette, han gjorde tokiga saker när han körde bil. Han var medveten om det och försökte låtsas som om det var ett skämt eller att han precis skojat.
Men successivt blev det allt värre.
Ett par år innan han dog hamnade han på hem för mormor kunde trots stort kämpande inte ha kvar honom. Han gick ut, gömde pengar, klev upp om nätterna, blev arg och bråkig.
Och han tappade allt minne. Visste inte längre vilka vi var.
Visste inte ens vem mormor var även om han ändå var lugn och trygg med henne.
De sista åren vi sågs satt han och blängde på mej, drog undan handen om jag tog den och frågade mormor om å om igen "Vem är den där kvinnan? Vilka är de där barnen?"
Han tyckte inte om att ha oss där. Min närvaro gjorde honom orolig och ilsk och trots att blodet fortsatte att fara runt i de där venerna och artärerna och trots att hjärtat slog var min morfar borta. Han som älskat mej så oerhört hela mitt liv, som alltid sett på mej med en blick som avslöjade att jag var hans största kärlek, han visste inte längre vem jag var.

När morfar dog var jag inte särskilt ledsen. Jag hade sörjt honom långt innan.
Jag saknar honom ibland men jag saknar mormor... vår stora matriark... mer.
Och jag är så oändligt tacksam över att ha fått vara någons prinsessa och hela värld.

Morfar var ateist. Men jag hoppas att morfar och mormor är tillsammans igen. Bortom molnen.

Puss/ Asta

Faderslös och ändå inte.

Det går oftast bra. Ibland går det dagar utan att jag tänker på det.
För det mesta så känner jag en slags lättnad över att vi äntligen har bestämt oss.
Att det är oåterkalleligt.
Jag pratar om pappa.

Jag kan tänka att det är värre om man gör "slut" med någon människa som man är van vid att ha kring sej. Om maken och jag skulle skilja oss tex.
Jag har inte den vanan.
Under hela min uppväxt sågs vi någon gång per år, väldigt ytligt och sporadiskt.
Under vuxenåren när vi haft en bättre kontakt har vi inte heller setts eller hörts varje vecka precis. Vår vardagliga konversation har skett via facebook eller sms, vi hördes per telefon någon gång i månaden och sågs kanske var tredje månad.
Skillnaden var väl snarare att vi ändå fanns för varandra.
Nu, sen grälen vi haft som avslutades här på bloggen, är jag faderslös.
Många frågar mej, förstår inte hur vi funkar och säger typ: "Men när han hör av sej då? Vad ska du säga då? Förlåter du då?"
Jag behöver inte fundera på det. Han kommer inte att höra av sej. Min pappa kan avpollettera sina barn lika enkelt och smärtfritt som med sina tidigare fruar.  Han lever på sitt liv med sin fru, alla sina leksaker, sina SD polare, sin öl och funderar inte på att jag och mina barn å barnbarn är borta ur hans liv.
På sin höjd så snackar han skit med andra om hur elak jag varit/ är.
Det kan jag sätta mitt liv på. Så väl känner jag honom ändå.
Men om... om... han gjorde det? Ringde å sa hej. Njä, tveksamt faktiskt.
Det är en konstig känsla. Att ha en pappa men ändå inte ha någon pappa.
Att det inte skulle spela någon roll om han var död. Missförstå mej inte, jag skulle bli jätteledsen om något hände honom. Även om inte vi har någon kontakt vill jag att han ska vara frisk, kär och lycklig så klart.
Det jag menar är att det inte får nån betydelse i mitt liv. Vi varken ses eller hörs ändå och så kommer det att förbli tills den dagen någon av oss ligger nedom jord.

Jag borde ju vara lite van kan man tycka. Jag har redan varit med om det där en gång med min bror. Han lever men vi har inte träffats på tjugo år Vi hörs inte och vi finns inte för varandra. Även det beslutet tog, den gången för många år sedan när hans missbruk och kriminalitet påverkade mitt liv allt för mycket.
Tjugo år och jag har fortfarande inte vant mej. Den där sårskorpan går att skrapa upp alldeles för enkelt om jag inte vaktar på mej.
Med pappa har såret bara precis levrat sej. Det är fortfarande ömt, rött och ilsket. Jag har i hela mitt liv strävat efter hans tillgivenhet, kärlek och stolthet för jag har själv älskat och varit så förbannat stolt över honom.

Det är en märklig känsla att bara... sluta.

Puss/ Asta

Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

Ragga på en fjortis

Inspirerad av en annan kvinna på nätet utförde jag idag ett experiment.
Jag skaffade mej ett konto på Kamrat.se, ett ställe där kidsen hänger.
Asta blev plötsligt en ung tjej med fånigt smeknamn på 14 år.
Efter nån timma hade jag fått svar av ungefär 25 killar. EN var 16 år resten mellan 24-36 år. Alla väldigt intresserade av att chatta med mej och helst skype'a. Jag chattade en stund med två av dem.
Den ena 24 år, den andra 27.
Jag försökte att inte hooka dem allt för hårt men ändå ge intrycket av att vara en lite strulig tjej. Jag gillade inte skolan, gillade att festa och hade... minsann... varit med äldre killar innan.
Det möttes med stort gillande.
Tjugosjuåringen undrade vad mina föräldrar tyckte om att jag dejtade äldre killar och blev mycket nöjd med mitt svar att "det skulle de säkert inte gilla men varför skulle jag berätta vem jag ligger med?"
"Bra. Bra. Duktig flicka :)" blev svaret.
Sen ville han skype'a... och ett ögonblick funderade jag på att göra det.
Dyka upp i rutan så nära att han kunde se min svarta blick och alla mina arga rynkor och bara vråla: SVIIIIIN!!! in i rutan.

Jag blir så äcklad.
Det är klart jag läst om sånt här. Hört av döttrarna hur mycket äldre män kontaktat dem. Men att få svart på vitt. Tjugofyra snubbar... fullvuxna... som suktar efter en fjortonårings "sällskap." Jag vill spy rakt ut!
De är ju anonyma där annars skulle jag anmält varenda en av dem till deras arbetsgivare, fruar, vänner.

Vad fan är det med karlar?!
De här vidriga jävlarna är för många för att utgöra ett slags sjukt undantag.
Det är så här de är. Många av dem.
Sitter å drömmer om småbarn och småbarns kroppar.
Tar kontakt med småtjejer i hopp om... ja vadå, knappast gå på museum med!
De försöker inte ens låtsas som om de heter "Kalle 15 år", de är helt öppna med att de är 10-15 år äldre och tycker det är okej!
Och även om inte alla karlar raggar småtjejer på nätet så har jag sett sååå många gånger, män jag känner, män i min närhet som vänder sej om och tittar långt efter brudar på högstadiet. När de är medelålders och har äldre barn själva.
Själv blev jag kladdad på av massor av medelålders män när jag verkligen var fjorton. Å tolv. Det var "äckliga gubben" med flint å ölmage å illa dolda alkoholproblem som lät oss hänga där och bjöd på sprit och cigg medan porrfilmer rullade i bakgrunden och han passade på att klämma lite om man kom för nära. Men det var oxå kompisars pappor som tittade en djupt i u-ringningen och klappade en lite för utstuderat i baken när man gick förbi.

Har jag sagt att jag ska bli lesbisk?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Björnstad" av Fredrik Backman

Jag har precis läst ut Fredrik Backmans "Björnstad."
Kan vi pausa lite här och andas i fyrkant en stund? Låta det sjunka in?
Fredrik Backman är en av mina absoluta favoritförfattare i Sverige... nej, i hela världen faktiskt och efter fantastiska böcker som "Mormor hälsar och säger förlåt" och "Britt-Marie var här" och mästerverket "En man som heter Ove" hade jag oerhörda förväntningar på denna boken som jag köpte trots att jag inte hade en susning om när jag skulle hinna läsa den. Till sommaren kanske...

Läsaren blir varnad redan på omslaget. Denna bok... "Björnstad"... är inte som Backmans tidigare böcker. Backman har ett väldigt speciellt språk och tilltalssätt till läsaren. Det är kvar, det kommer ni som läst honom innan att känna igen.
Men detta är inte en dråplig bok, inte ens tragikomisk, jag läste ut den på två kvällar/ nätter och jag fnissade inte en enda gång. Den är mörk och suggestiv. Den väcker tankar, minnen, känslor.
Den är olycksbådande, spännande och fruktansvärd på samma gång.

Boken handlar om Björnstad, ett litet samhälle i Norrland nånstans (sorry Freja, men jag vet inte var), en ort där fabriker lägger ner, människor överger för stan, skolor och affärer slår igen. Ett kallt och kargt ställe som fostrar hårda tysta män och där hockeyn står i centrum för allt.
Jag vet inte om det underlättar ifall man är hockeyintresserad, jag tror det, men boken går helt klart att läsa ändå.
"Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Det betyder bara allt."
Alla Björnstads invånare förehåller sig på nåt sätt till hockeyn, till klubben  och till det framgångsrika juniorlaget som kan föra Björnstad tillbaka till kartan igen genom en vinst. En vinst som betyder att hockeygymnasiet placeras där, att investerare återvänder, att staden kan blomma upp igen.
I centrum står två femtonåriga flickor med en vänskap man bara har när man är femton och ett pojklag med en hel stad på sina axlar.

Det är en bok om att vara ung. Om att växa upp med den mansroll som frodas i det lilla samhället. Om lojalitet, identitet och vad man egentligen kan göra för den man älskar. Eller för sin passion.

"Björnstad" är första delen i en serie av tre. Det är min enda tröst.
2017 kommer del två. Jag vill läsa om den direkt!
Jag kan tyvärr inte ge boken mer än 5/5. Men det är en grym bok, grym på alla sätt., och kanske... jo men kanske, det bästa jag någonsin läst.
Ett mästerverk som slår Ove. Då förstår ni.

Puss/ Asta

Fettförakt, 5:2 och personlighetsklyvningar

Det är en riktig söndag. Jag sitter som vanligt vid köksbordet, där jag alltid sitter när jag bloggar, och då å då släpper jag blicken från datorskärmen och tittar ut. Det regnar ute. Regndropparna studsar mot altanen. På gräsmattan ligger hundra röda äpplen. Fallfrukt. Noahs blå bil och hundens pipben ser övergivna ut på altanen. Det är vackert men inte särskilt lockande att gå ut.
Jag funderar. Jag är på ett slags "diffus oro och vemod humör", söker efter orsaker i min hjärna men kommer inte fram till något speciellt. Det är nog bara "mycket av allt" och ett malande dåligt samvete över saker jag inte tar tag i utan låtsas att jag glömmer av. Fastän jag inte alls glömmer.

Jag funderar över vem jag är. Här. Nu. 47 år gammal.
Jag kör 5:2 igen. Äter som "vanligt" (återkommer till det) fem dagar i veckan och lever på kaffe, te och vatten två dagar. Jag har lätt för att vara utan mat.
Jag har en beroendepersonlighet som på många andra håll i min släkt visar sej i missbruk. Hos mej yttrar det sej att jag är svag för snabba kickar men har svårt med sådant där belöningen låter vänta på sej. Jag klarar allt eller inget bättre än måttlighet.
Jag blir sällan särskilt hungrig på fastedagarna, däremot fryser jag som fasen framåt kvällen.
Avslutar andra veckan med 5:2 idag.
Det är andra gången i mitt liv som jag kör. Sist... för några år sedan... gick jag ner de 5-6 kilona jag ville ner. Sen blev det sommar och jag slutade. Men höll vikten skapligt.
Jag har startat om 5:2 många gånger efter det men inte haft rätt motivation och slutat efter en dag eller så.
Denna gången... men nio nya kilon och valkar på ryggen... var jag motiverad och mentalt laddad.
Samtidigt gick jag med i en grupp på facebook som jag tror heter nåt så simpelt som "Gå ner i vikt", jag gjorde det för pepp och inspiration.

Men nåt har förändrats sedan jag körde 5:2 sist. Jag har förändrats.
Eller jag har förändrats delvis för jag tror aldrig att jag blir helt "botad." Få kvinnor blir det.
Å ena sidan är jag som sist. Pepp. Längtar efter vägdagar. Drömmer om när jag fått tillbaka min vanliga kropp, min vanliga vikt. Och helst lite till, helst ännu smalare, ännu snyggare (ja, jag återkommer till den kopplingen med.) Jag tänker att jag ska vara skitsnygg på skolavslutningen. Att när jag börjar jobba ska jag vara av med all den där extra vadderingen som mina kollegor säkert la märke till sist. Jag tänker på sommaren när jag ska kunna ha korta shorts igen och ta tillbaka alla kläder som Mini fått låna denna sommaren för att jag inte kommer i dem.
Och det+ 5:2 dieten väcker mitt ätstörda beteende. Får mej att vilja ta tre fastedagar i veckan. Särskilt efter gårdagens "viktkatastrof." Vägde mej ju i måndags hemma och hade tappat ofattbara 2 kg på en vecka. Trots att jag lovat mej själv att BARA väga mej själv en gång i veckan och på samma våg blev jag så frestad när jag såg badhusets våg (varför har de våg där???) och klev upp. Enligt den vägde jag ETT kilo mindre än ursprungsvikten, det vill säga ett kilo mer än i måndags trots ytterligare en vecka av diet. Blev så otroligt sänkt!
Att en siffra kan göra något sådant med en medelålders hjärna?! Sjukt!
Jag skrev "äter som vanligt" högre upp. Det är en sanning med modifikation.
För även på de fem ätdagarna äter sej det ätstörda in. Får mej att ta lite mindre portioner. Att dricka ett stort glas vatten före maten. Låta bli kaka.

Men som sagt. Nåt har förändrats. Jag har mognat. Jag har blivit åtminstone ett uns klokare. Jag reagerar med ledsenhet och bestörtning när jag läser många trådar i "Gå ner gruppen" på facebook. Reagerar på självföraktet, hur det ätstörda hyllas, på hur kvinnor i alla åldrar lägger så mycket fokus på en valk under sitt enda liv, på hur tjock är = ful och smal = fin. Hur sjukt är inte det?!
Det är lättare att se andras problem än sina egna. Och jag blir förfärad, bestört.
Så mycket bortslösad kvinnokraft. Så mycket bortslösat liv.
Vad är meningen med det?!
Och vad tusan spelar det för roll om jag har stl 40/42 nu istället för stl 36/38???
Finns det VERKLIGEN inget viktigare för mej att lägga kraft på?!
Fetma är farligt för kroppen men övervikt är det verkligen inte.
Ny forskning kommer hela tiden och mycket talar för att det till och med är hälsosamt med trivselhull, inte minst för kvinnor i min ålder.

Vi flickor/ töser/ damer/ kvinnor/ tjejer/ tanter är så jävla hjärntvättade.
Det är med vårt yttre... definierat enligt en jävligt smal mall... vi skall vara dugliga. Och jag är så less på det! Så less på att det nästan gäller 100% av kvinnor. Att inte ens världens vackraste kvinnor duger utan måste retuscheras.
Hur ska vi få det att ändras? När ska det ta slut?
Livet är för kort, för nyckfullt, för orättvist och för värdefullt att slösa bort på sånt här jävla... trams! 

Hur är det för dej? Berätta!

Puss/ Asta

It takes a village to raise a child.

Lady Dahmer skriver i olika inlägg om en kille som är taskig mot hennes dotter i skolan och hur hon råder henne till att slå tillbaka allt vad hon orkar. Hon beskriver sin oro och ilska på ett sätt som är lätt att förstå och känna med.
Hon fick en kommentar som manade till vuxen klokhet och återhållande. Att kanske bjuda hem pojken och se vad som händer.
I kommentarsfältet blir det sedan en hetsig debatt huruvida barn kan ses som "förövare" och hur man bör förhålla sej. Många påpekar att pojken säkert mår dåligt och har det jobbigt. Andra struntar i det och menar att utsatta måste fostras till att slå tillbaka och att det är oväsentligt hur pojken mår när han nu utsätter andra barn för kränkningar. Ni kan läsa senaste inlägget på temat HÄR.

Jag vet inte riktigt vad jag står. Eller jag står med ett ben i vardera läger.
Förstår båda sidors argument.
Om någon kommer att vara utstuderat elak mot Noah (eller nån av mina andra barnbarn)  när han börjar skolan kommer jag förmodligen både se ut och låta som hon på bilden.
Jag känner att jag blir förtvivlad å ursinnig bara jag tänker på det och jag skulle förmodligen vilja bussa hunden på ungen alternativt ta tag i hen i ensamhet och lyfta ungdjävulen 1 meter ovan mark i öronen medan jag hotfullt väser nästipp mot nästipp att "En gång till och jag kommer mata änderna med dej."
Men allt det där är en primitiv reflex när någon gör illa det käraste jag har och kanske inte en så himla smart, genomtänkt eller vuxet. 

Jag har berättat om det förr.
Jag var en mobbare när jag gick i skolan, under mellanstadiet framförallt.
Jag var elak mot tre olika tjejer i klassen som av olika anledningar var lite utsatta och jag var elak som fan. Jag har som vuxen mått himla dåligt av det där och för många år sedan bett två av dem om ursäkt.
En förlät utan krusiduller. En uppskattade min ursäkt men visste inte om hon kunde. Och en är död. Tog livet av sej. Många år senare förvisso å hon hade nog en jävla massa att tampas med, en sjukdom å en psykiskt sjuk mamma bland annat men det är klart att det värker att veta att jag gjorde de där åren djävliga för henne, bröt ner en del av hennes livskraft.
Det är näst intill outhärdligt att tänka på det där. Jag är idag en empatisk människa, åtminstone tycker jag det själv och jag tror många som känner mej väl oxå skulle beskriva mej så.

I den åldern så mådde jag väldigt dåligt.
Jag hatade att vara barn hela min barndom men denna perioden var kanske värst. Jag hade det jobbigt hemma, jag var innerst inne en väldigt osäker och rädd tjej, jag hade blivit utsatt för saker barn inte ska utsättas för och jag låg farligt nära gränsen att själv bli mobbad och utstött. Jag kände mej aldrig vald eller inkluderad.
Det ÄR ingen ursäkt. Det är en förklaring.
Genom att vara elak och skrämma/ förnedra de här tjejerna i klassen kände jag någon berusande makt. Jag fick hurrarop och en legitimitet från de tuffa och populära i klassen. Plötsligt tyckte de att jag var ball. De hetsade, hejade på, klappade om mej.
Utan deras gillande hade det förmodligen aldrig hänt.
Det ÄR inte heller någon ursäkt men även det kanske en del av förklaringen.
En av de här tjejernas mamma bjöd hem mej. Det var mamman till tjejen som senare tog livet av sej. Jag tror inte hon gjorde det som en lösning på problemet, jag tror helt enkelt att tjejen inte vågat berätta och att mamman inte visste.
Mamman pratade i alla fall inte med mej om det.
Jag gick dit, men inte ensam, det vågade jag så klart inte. Och väl där framviskades hot om vad som komma skulle och blev till en del av den kränkning jag lät henne utstå.
Så nej, jag skulle inte bjuda hem Noahs mobbare.

Men jag funderar på vad som skulle hänt om någon vuxen sett mej?
Jag menar, SETT mej. Om någon frågat hur jag mådde egentligen och varför jag var så där arg? Hur jag tänkte kring att andra barn var ledsna och rädda för att gå till skolan tack vare mej. Om någon frågat hur vi tillsammans kunde lösa det.
Det är omöjligt att säga vad som skett då, men idag så tror jag... vad det gäller mej... att det skulle ha hjälpt. Arga, suckande lärare hjälpte inte men om någon verkligen velat lyssna?
Jag var ett så jävla ensamt räddhågset litet barn. Jag hade så jävla mycket mörker och gråt inom mej.
Och om jag nu tänker en mer reflekterande tanke och inte reagerar som den där tigermorsan så kan jag känna en viss ömhet för det där lilla sårade barnet med.
Förstår ni? Förstår ni hur jag tänker?

Precis som när man diskuterar fängelsestraff för vuxna så får man fundera över vad man vill uppnå och inte bara vad som i magen känns rätt.
Är det att straffa? Är det att skydda omgivningen under X antal år som personen sitter inne? Eller vill vi att brottslingen skall förändras, tillfriskna och leva mitt ibland oss?
Det är inget fel på något av alternativen och ett fängelsestraff är... eller borde åtminstone vara det... en cocktail av alla tre.
Men vad är viktigast?
Med barn blir det än mer tydligt. Vi vill få slut på hoten. Vi vill att vårt barn ska känna trygghet i skolan. Självklart.
Men när jag väser det där om att stycka i bitar och mata änder så kanske... kanske... får jag ungen att ge fan i mitt barn, men andra barn då?
Grundproblemet finns kvar.
Mobbarens anledning till att inte fungera i sin sociala roll och i sin empati med andra finns kvar. Barn är barn och allas vårt ansvar.
It takes a village to raise a child. 


Tankar? Medhåll eller mothugg? Vad tycker ni? 

Puss/ Asta

Oro i mammahjärtat.

Bild: Igår medan han fortfarande var pigg å kurant. 

Min Gottfrid är sjuk.
Min vackra, snälla, godmodiga Gottfrid och det värker i mammahjärtat.
Det började sent i går kväll  när han skrek till då han klev ner från soffan. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte att han sträckte sej eller nåt men strax skrek han igen. Och sen igen och igen och igen när han reste eller la sej.
Dogue de Bordeauxer är otroligt smärttåliga hundar som inte piper för minsta lilla så när Gotteman skriker, då gör det ONT!
Hela natten gick i dvala, vaknade så fort jag somnade till av att han flämtade eller skrek och så fort veterinären öppnade i morse så bokade jag tid.
Lille skrutten kunde inte ens gå in i bilen själv.

Väl där kände de igenom honom och sedan fick han sederande spruta att sova på. Vid tidigare tillfällen han sederats ner så har det räckt med halva dosen för att han ska stensomna. Rasen är av någon anledning känslig för dessa typer av läkemedel.
Alltså fick han halv dos nu med. Ingenting hände.
Han fick återstående halva och nu la han sej men vägrade somna så han fick ytterligare. Förmodligen var han så smärtpåverkad och stressad att läkemedlet inte bet på honom.
Men till slut sov han... ytligt och blev röntgad.

Veterinären tror att han har en akut inflammation emellan ländkotorna. Han (en ny och oerfaren veterinär) skulle granska plåtarna med en ortoped senare.
Gottfrid fick smärtstillande och antiinflammatoriskt och vi åkte hem.
Han är hjärtskärande att se. Piper och kommer inte till ro. Kommer hela tiden till mej, tittar sorgset på mej och går ut. Kommer tillbaka, tittar, piper å går.
Jag ringde djursjukhuset och de sa att det tar en två dar ungefär innan svullnaden lägger sej och därmed smärtan. Önskar att jag kunde tagit smärtan istället.
I tre veckor skall han hållas i stillhet, korta koppelpromenader så han får kissa och bajsa, inte gå i trappor eller annat. Han får alltså sova här nere å jag får väl ligga i soffan första nätterna.

Men mammahjärtat ömmar även av insikten att vår tid tillsammans är utmätt.
En påminnelse om att den dagen kommer inom inte allt för många år när han mår dåligt och måste få avsluta.
Att tvingas leva utan denna hund? Hur gör man?
Tanken väcker en vansinnig ångest och jag kan inte göra på annat sätt än vad jag gjorde med Märta. Lova att njuta av och ära min hund varenda dag som jag får dela hans fotspår.
Jag älskar denna trygga, starka, kärleksfulla gosse så mycket!

Skitmåndag!

Puss/ Asta

Skriver du dagbok?

Skriver ni dagbok?
Jag har gjort många... kanske 100 tals försök... men det håller ett tag och så slutar jag. Bloggen är väl det närmaste jag har, som blir någon form av tidsdokumentation. Jag har ändå ett behov av att skriva av mej privata eller känsliga tankar, sådant som jag inte kan skriva om i bloggen. Men antingen så tröttnar jag eller så censurerar jag mej själv ändå av rädsla att mannen eller nån annan ska tjuvläsa och då tappar det sin poäng.

Men den här skriver jag i. En 10 års dagbok. Det är år tre i den nu.
Det är bara några få korta rader per dag till förfogande så så där utförligt blir det inte. Dessutom glömmer jag ofta och får fylla i i efterhand och då minns jag kanske bara "jobbade dagtur" eller så.
Men det är kul ändå. Att skriva nåt om varje dag. Det kan verka oansenligt när det skrivs men i efterhand vara roligt att läsa. Små minnen, känslor.
Raderna betyder mer än man tror när de skrivs.


Det är roligt att se vad jag gjorde/ kände/ var mentalt just den här dagen förra året eller året innan. Att följa utveckling och se att man faktiskt travar framåt för det mesta även om det är en tango med svåra steg och det ibland är några steg tillbaka.
Har suttit och bläddrat i den nu. När vi var på Cypern i fjol, eller för två år sedan när det började krisa mellan Mini å hennes pojkvän, eller att pappa var på besök. Sådana saker bränner till. Gör lite ont.
För bara ett år sedan var allt som vanligt mellan oss. Det var innan alla gräl, innan jag bröt med honom i februari, innan han kallade mej för en självisk bitterfitta. Då, för ett år sen, var jag jätteglad över att pappa och hans fru varit här. Jag ångrar ingenting. Jag kan vara långsint som en elefant om jag blir tillräckligt sårad och ilskan bubblar upp, hämndlysten som fan. Samtidigt är det ju sorgen, han har sårat mej, gjort mej ledsen in i det allra mest intima, därför förblir känslan så stark. Hans fru försvann samtidigt. Det är oxå ledsamt. Jag såg kanske inte henne som en bonusmamma men som en kär vän.
Det är som det är.
Men jag har oxå läst om mitt gamla jobb. Om stressen, tröttheten och vreden. Och om när tanken vaknar på att "det är kanske ändå inte för sent att sträcka sej efter den där barnmorskedrömmen." Ansökan, svaret, ambivalensen och så småningom beslutet. Ja för fan, jag satsar!
Åhh, så lycklig jag är över det nu. Nästa år när jag läser tillbaka har jag arbetat i 10 månader. Hur känns det? Vad tänker jag då? Spännande!

Min 10 års dagbok är en av mina käraste ägodelar. Kan varmt rekommendera en.

Puss/ Asta

Donald är toppen på isberget, under honom finns resten av världens män

Jag kan inte sluta tänka på Mr Donald Trump.
Det är helt fascinerande och vanvettigt skrämmande hur en sådan vulgär, omdömeslös och impulsstyrd man kommit hela vägen till att vara presidentkandidat för världens mäktigaste land.

Men det som jag ännu oftare funderar på är vilka han tilltalar och varför.
En man med öppet rasistisk och sexistisk agenda. En man som om och om igen uttalar sej nedlåtande om kvinnor. Som värderar kvinnor efter deras utseende helt öppet trots att han själv varken besitter någon som helst skönhet eller grace. Tvärt om, han är ju en rätt anskrämlig karl med en frisyr hela världen gör sej lustiga över.
Ändå tar han sej rätten att beskriva kvinnor som feta kossor, han menar att eftersom Hillery inte kunde tillfredsställa sin egen make (då han var otrogen) så hur ska hon kunna tillfredsställa USA? Han talar om sin egen dotter som "a piece of ass."
Hans vedervärdiga kvinnosyn var känd långt innan avslöjandet här om dagen när han menar att han "kan ta vilken kvinna som helst på fittan eftersom han är rik och mäktig."
Det som upptar mina tankar med Donald Trump är framför allt att han på något sätt är essensen av "manlighet" och patriarkat.

Många män tänker som Donald Trump även om de kanske inte skulle säga det inför miljoner människor. Många män ser på kvinnor utefter hans perspektiv, jag har bevittnat det oräkneliga gånger. 
De bedömer kvinnors värde utefter om de finner dem knullbara eller ej.
Utefter storleken på deras bröst, deras skönhet, deras BMI.
Många män tycker det är okej att skoja om sånt här. Värdera både sina egna och andras fruar efter denna typ av måttstock.
Donald Trump är kanske något mer grov och betydligt mer öppen med det, men tankarna finns hos massor av män. Hos majoriteten av män skulle jag vilja påstå. Och nej, jag har ingen källa på det. Detta är min blogg och jag skriver vad som faller mej in. Detta är min och många medsystrars erfarenheter.
Män recenserar ständigt kvinnor.
Vi skall vara smala, men inte för smala "för män gillar riktiga kvinnor."
Vi ska ha bröst men de skall vara äkta för "bimbos är roliga att ligga med men knappast att vara gift med."
Vi ska ha lust, vem vill ha en frigid fru? men hon skall självklart inte vara en slampa "Vem vill vara ihop med någon som halva stan legat med?"
Jag hör ständigt å jämt män tala om kvinnor som kroppsdelar... om arslen, tuttar, ben.
"Den vanliga mannen" är tyvärr inte så långt ifrån Donald Trump som vi vill tro. Inte ens som gängse man vill tro, för det är så lätt att bortförklara sitt eget eller kompisens beteende med att "det är ju bara på skoj."

Donald Trump kanske vi blir av med i november om vi har tur. Det ryktas om att nya, ännu värre avslöjanden kring den mannens kvinnosyn är på gång.
Men vad skall vi göra åt det andra? Åt alla andra mäns syn på kvinnor?

Tankar?

Puss/ Asta

Garderober och personlighetsklyvningar.

Idag har jag tagit farväl av sommaren på ett så handfast sätt att jag städat bort alla tunna haremsbyxor, skira toppar och somriga klänningar. Tunna kavajer och sandaler åkte oxå väck. Jag tog fram tjocka tröjor och ollar men misstänker att jag inte kan ha några av dem då de väl sitter som ålaskinn med mina 10 nya kilon. Det gäller för övrigt en hel del jeans och byxor med men jag orkar inte plocka bort för små kläder oxå för jag har ingenstans att lägga dem och jag har väl en förhoppning att de där kilona ska dra lika hastigt som de kom.
En fåfäng tanke för de verkar trivas alldeles ypperligt med mej som värddjur.

Som en parentes. Jag har precis startat 5:2 igen. Denna gången betydligt mer ambivalent än sist. Känner en rätt stor acceptans till min kropp som den är.
Men! ville ändå göra ett försök. Och jag tror på att 5:2 är bra för kroppen, kroppen mår väl av korttidsfasta.
Men där inne i skallen ligger ett lättväckt ätstört beteende så i tisdags när jag sist hade min fastedag som gick över förväntan bra så tänkte jag: "4:3... då måste det ju gå ändå snabbare?!" Som tur var talade en förnuftets röst mej snabbt till rätta och sa: " Ja och med 3:3 blir det ÄNNU bättre, för att inte tala om 1:6, eller varför inte BARA dricka vatten då måste det ju bli svinbra eller hur?!"
Hmmm.
Är det förresten bara jag som håller på att prata med mej själv så där i skallen?
Ja, jag inte bara pratar med mej själv. Jag grälar med mej själv.
Låter det normalt?
Nej nej, ni behöver inte svara. Gör inte det!

Tillbaka till min (och makens) garderob. Ni ser mer av den längst ner.
Den är fruktansvärd. Belamrad med gud vet vad. Det är en jäkla massa saker (kuddar, tecken, väskor, uppblåsbara madrasser, andra säsångens kläder och skor, påsar med kläder som skall ges bort osv) som inte får plats någonstans.
Det är nästan så man är rädd för att gå in där för det vet i fan vad som göms i kaoset. Fast... det går inte att gå in, golvet är belamrat så jag får stå på utsidan och likt en cirkusartist sträcka mej in ståendes å balanserande på ett ben.
Baksidan av att bo med barn och barnbarn. Maken och jag är nästan 50 år och har ett hus på 130 kvadrat som vi inte får plats i.
Vore vi allena som flertalet i vår ålder är så skulle vi kunna ha biorum, gästrum och garderoben skulle kunna vara BARA min och fri från kuddar, makens kläder å gammal bråte.
Men då skulle jag å andra sidan inte kunna pussa på Noah varje dag och det väger upp den där trångboddheten med råge.

Vad ska man förresten med alla de där kläderna till?
Jag har LÄTT åtminstone tjugo vinterklänningar med varierande finhetsgrad.
Jag har kanske ehhh... 5 par jeans som jag kommer i. Två par tjockare haremsbyxor. Ett dussintal tröjor. Ett gäng toppar å blusar.
Och ändå känslan av att jag aldrig har nåt att sätta på mej.
Jag borde verkligen ha ett köpstopp, det skulle jag, miljön å plånboken må förbannat väl av. Men inte nu, just nu kör jag 5:2 OCH har vit månad och DET är banne mej precis den grad av tristess som jag reder ut.

Hur har du å din garderob det? Är ni sams?

Puss/ Asta

Alla kan inte älska alla

Åh vad roligt att så många tyckt till både på bloggen å andra sätt kring mitt förra inlägg om snippan kring halsen i jobbsituationer. Jätte kul, tror knappt jag fått så mycket synpunkter förut! Så från hjärtat... tack!
Nog för att jag i slutändan oftast litar på mitt eget omdöme men ändå skönt att så många förstår och till å med uppskattar min lilla feministrevolution!

Det är väl som i så många andra situationer. Människor gillar olika, känner trygghet, irritation, glädje över olika saker. Jag har ju många år med mej i ryggen som sjuksköterska och med åren blir man allt bättre på att känna in vad det är för typ av patient som man har framför sej. Vem som vill bli skojad mej, fysiskt berörd och vem som föredrar ett striktare bemötande. Men visst trampar man fel ibland. Minns en av många händelser när jag kom in på en fyrasal med äldre män och sa "God morgon, god morgon, hur har mina pojkar det idag?" Varpå en av gubbarna svarade eller snarare röt: "Jag är ingen pojk för dej, jag är dubbelt så gammal som du och jag är sannerligen inte din!"
Då får man backa bandet och börja om :)
Med barnmorskor tror jag att det är extra känsligt. Dels möter barnmorskan ofta unga, friska människor som ofta har en hel lång önskelista på flera blad kring hur deras förlossning skall se ut. Ja, jag skulle kunna skriva bortskämda men det är fel ord. De är omedvetna om hur det är i övrig vård där ett enkelt önskemål om att få komma på toaletten när man inte kan gå själv kan ta en halvtimma innan någon ens hinner med. Dels så är kvinnan under graviditeten och i förlossning utsatt på ett alldeles särskilt sätt som på många sätt är naknare och mer blottläggande än i andra sammanhang i vården.
Det är väl av dessa två anledningar som barnmorskor hör till dem som blir mest anmälda trots att de sannerligen inte gör ett sämre jobb.

Och att reta sej på barnmorskan för ett snippsmycke. Ja, det går säkert.
Själv har jag retat mej på lite allt möjligt under mina förlossningar och min BB-tid.
Med första barnet var jag sjutton år, hade knappt sett en bebis på vykort och mamma hade berättat att en förlossning känns som "mensvärk ungefär."
Jo men eller hur?! Jag fick svinont, blev livrädd och hade en barsk gammal barnmorska som sa saker typ "Flicka lilla, det skulle du ha tänkt på innan!" eller "Ja, nu är det inte så roligt längre va?!" eller "Stackars barn!"
Behöver jag säga att min livmodermun inte öppnade sej en centimeter under hennes pass?
Med andra barnet hade jag en jättegullig barnmorska som satt hos mej när jag under många timmar låg i ett ångande bad och profylaxandades med mej.
Rart... om det inte vore för att hon käkat en jävla massa vitlök och jag höll på att storkna av hennes andedräkt när hon pustade å stonkade i kapp med mej.
Minns att jag ville slå henne... men var tillräckligt väluppfostrad för att behärska mej.
Tredje barnet. Var 21 år och kände mej extremt tjock, ful å förbrukad.
Hängtuttar och bristningar. Ansvar upp till tänderna.
Då var barnmorskan för snygg. Ljuv, solbränd, storbystad och med liiite för djup u-ringning. Min man blev betagen och jag kunde inte alls utlämna mej till henne.


Med eller utan snippa kring halsen så kommer jag inte att tilltala alla. Jag kommer försöka men jag kommer inte att lyckas. Det är bara att gilla läget och byta med någon annan.
Hur har det varit för dej med dina barnmorskor? Och om du ingen har haft vad tror du att du skulle uppskatta eller inte uppskatta? 

Puss/ Asta

Snippa runt halsen del 231 eller Det kräver sin kvinna

Detta är sista inlägget om "snippor kring halsen" på ett tag, jag lovar.
Känner själv att jag förvandlats till någon slags halvovillig "Snippambassadör" men jag hade en intressant diskussion på Instagram där jag publicerat denna bild från praktiken.

En bekant tyckte att det inte passade sej för en barnmorskestudent att bära på en snippa runt halsen. Privat, absolut men inte i en yrkesmässig roll för att patienterna kunde ta illa vid sej och att det kunde rubba förtroendet.
Vi diskuterade det där fram å tillbaka min bekant och jag men fick enas om att vi inte kunde enas. Bekanten är själv barnmorska. Hon frågade om jag skulle tycka det var okej om en manlig barnmorska gick runt med en penis kring halsen.

Jag känner att jag... igen... vill förklara och samtidigt fråga mina kloka bloggläsare om råd. Inte för att jag på nåt sätt kommer bry mej om vad ni säger... ha ha... ni vet, i slutändan gör jag ändå det som känns rätt i magen för mej men ändå...

Halsbandet är förvisso en vagina men det är inte för vaginans skull jag bär den om halsen. Den är för mej en kvinnosymbol, en powersymbol.
Dels kommer jag att arbeta med kvinnokroppen i ett sammanhang där snippan har en alldeles uttalad roll och därför tycker jag att den passar lite extra bra men framför allt är det för att lyfta kvinnan som det starkare å allt för länge nedtystade könet!
Det finns många män som inte kan se att vi lever i ett patriarkalt samhälle där de manliga attributen och de manliga egenskaperna hyllas och där kvinnors diton förlöjligas och ses som svaga eller gulliga. Det finns till å med... inte så många... men en och annan kvinna som inte kan se det.
Jag är trött på det!
Jag är trött på att män rekryterar män utefter egenskaper de känner igen och uppfattar som slagkraftiga och dugliga. Jag är trött på att det är vi kvinnor i jämställdhets diskussioner som ska "bli mer som män." Arbeta mycket, kräva vår egentid/ kvalitetstid, kunna supa som män, knulla som män.
Klassiskt kvinnliga egenskaper som social kompetens, omhändertagande, omtänksamhet, lojalitet, viljan att vara med barnen förlöjligas eller ses som veka egenskaper.
Jag är trött på att det är coolt att vara pojkflicka men fånigt att vara flickpojke (det ordet används inte ens.)
Trött på ballar av stål, ha stake nog, vara en man, vara karl för sin hatt är kraftuttryck medan var inte en sån pussy alt fitta, gråta som en liten tjej, vara en kärring står för svaghet.
Har man varit med å sett några förlossningar så blir det ganska tydligt vilket som är det starkare könet för JÄVLAR-I - MIN- LÅDA vilka urkrafter det är.
Har man någongång roddat ett hem å ett gäng ungar själv så vet man vilken särdeles unik begåvning av tålamod, humor, kreativitet, ansvar och bollar i luften det kräver.
Det kräver sin man säger uttrycket (så klart, eftersom det handlar om kompetens.) Jag skulle vilja säga att det kräver sin kvinna!
Vi kvinnor är till å med förvirrade kring vad vi skall kalla vårt eget könsorgan!
Det hummas och det fnissas och det är fiffi hit och snäckan dit. Vagina el underliv. Fitta eller framstjärt. Kossimorran eller kissen.
Det är ju bara inte klokt!!!
Tror det bara var något år sedan eller två som det äntligen kom ett ord för kvinnlig onani! Hur länge har begreppen masturbera och runka funnits?
Varför? Jo, för att kvinnlig sexualitet har inte samma tyngd eller acceptans som manliga år 2016 efter Kristus.
Därför bär jag min snippa runt halsen med stolthet och jag tänker att om det finns någon som tar illa vid sej av detta oskyldiga, vackra, färgglada... ja, då är det ta med fan ett bevis på att det VERKLIGEN behövs. Så man får prata om det.

Sen en annan aspekt. Hur mycket skall arbetet eller studier få inverka på ens egen person?
Jag förstår klädkoder absolut. Vården har ju många regler kring korta naglar, inget nagellack, inga ringar eller armbandsur, uppsatt hår osv med hänsyn till hygienrutienerna som så klart måste följas. Vi har en arbetsuniform på oss som gör oss till ett kollektiv. Vi försöker sticka ut och markera oss som individer genom färgglada skor, personliga namnbroscher och kanske nåt halsband.
Jag har många gånger skrivit inlägg om att jag dessutom anser att man måste ha en viss värdegrund för att arbeta med människor. Att ex rasister eller homofober är olämpliga i yrken som har med människor att göra.
Men i övrigt. Ska jag behöva fundera på om en patient kan bli "illa till mods" av en gullig vagina (den är ju inte obscen på något vis.) Ska jag?
Hur är det i så fall med synliga tatueringar? Ett uppsluppet sätt att vara? Stammande?
Kan inte patienter känna sej obekväma av sådant?
Eller ett allt för korrekt och strängt sätt? Mycket smink? Tics?
Nja, alltså jag måste nog säga att även vårdfolk måste få ha sin personlighet.

Nu ska det bli spännande att se vad ni har att säga. Feel free to speak!

Puss/ Asta

Söndagskänslan

Söndag och det har varit en fantastiskt skön, kravlös helg som jag inte har gjort någonting på. Precis vad jag behövde.

Imorgon börjar andra omgången praktik på Mödravården och det ska bli fantastiskt roligt att komma tillbaka. Det känns som om jag lärt mej en del sedan förra omgången men framför allt som om jag vuxit som människa sedan dess. Jag har lärt mej en massa om mej själv och det är en av två saker som är otippade med denna Barnmorskeutbildning.
1.) Att jag lärt mej minst lika mycket om mej själv och förändrats i min person som jag har lärt mej obstetrik och gynekologi och
2.) Att det varit så mycket enklare och roligare än vad jag trodde.
Alltså missförstå mej inte, Barnmorskeutbildningen är väldigt komprimerad och intensiv men jag hade förväntat mej att den skulle vara tuffare rent psykiskt.
Att det skulle vara jobbigt att vara student igen, att jag skulle känna misstro till att jag duger, att jag skulle tvivla, klappa igenom i ångest osv men ingenting av det har hänt.
Praktikerna är bara spännande och roliga... krävande med... men fantastiska och jag har inga problem med att släppa min prestige med att vara kunnig å erfaren sjuksköterska till att bli okunnig student.
DET är en ny upplevelse för mej. Nya situationer utan kontroll har jag alltid haft svårt att hantera med mycket oro och känsla av att inte duga eller räcka till.

Denna omgång på Mödravården skall jag handha de mer komplicerade graviditeterna och sen ligger mycket fokus på preventivmedelsrådgivning. Barnmorskor har ju egen förskrivningsrätt på preventivmedel och för att få den rätten måste man ha 30  timmar preventivmedelsrådgivning dokumenterat.
Precis som man på förlossningssidan ska ha haftt hand om 100 kvinnor och förlöst minst 50 av dem för att få sin legitimation.
Jag har ägnat några timmar under helgen åt att repetera preventivmedel, biverkningar, hormoner och annat. För få timmar men det får duga, innan jag somnar skall jag läsa igenom kapitlet i en av våra böcker med.

Helgen då.
På lördagen var jag bland annat i stan och köpte den här jackan som är på bilden. Har haft min faaaantastiska vinterjacka i fem-sex år nu och i fjol gick dragkedjan sönder, muddarna var luggslitna. Den var så där... rätt ful... men täckte gumpen, hade ett tyg som dregel inte syntes på, stora rejäla fickor som alla hundägare älskar. Den var perfekt när det kom till att vara praktisk.
Denna är inte helt hundra men den första jag provat och faktiskt gillat så den fick det bli. 20 % på ett köp på Lindex gjorde att den kostade strax över 500 ingen så bra pris. Kom på nu att jag har faktiskt provat en jacka som var både snygg och jävligt hundpraktiskt. Men det var på Intersport och den kostade 2400 kr vilket inte en student med en fattig verkstadsarbetare till man kan unna sej så... bra nog denna.
Idag har jag lagat mat, pluggat lite som sagt, bakat bullar och nu sitter jag här med färg i håret så att jag ska se en smula anständig ut imorgon när jag är på praktiken.

Hoppas att ni med har haft en härlig helg?

Puss/ Asta

Skämmas för varandra och göra om varandra

Jag har aldrig skämts över min makes utseende. Aldrig ens funderat över vad våra eller mina bekanta kan tänkas tycka om hans ölmage, frisyr, klädsel eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag tror inte att min man någonsin skämts över mitt yttre heller. Jag tror att han i alla sammanhang funnit mej ytterst representabel.
Min make och jag är väldigt olika stilmässigt. Jag är road av kläder och smink och alltid fixad när vi går bort någonstans. Han kan hänga på sej en sned och vind t-shirt från 2006 utan att fundera.

Däremot så tror jag vi regelbundet ehh... ja, skäms är kanske ett för starkt uttryck men nåt åt det hållet... för varandras sätt att uppträda.
Jag kan bli oerhört provocerad av om han blir för berusad och med det påstridig och högljudd. Jag suckar högt å himlar med ögonen när han är grabbig och sexistisk i sällskap och jag kan ofta önska att han lixom "förde" sej bättre.
Han å sin sida finner mej humorlös å präktig när jag inte accepterar skämt eller åsikter som jag finner rasistiska eller sexistiska och att han är trött på att jag ska vara så himla Pk hela tiden. "Kan du inte slappna av lite?"
Jag tror att vissa av hans vänner finner mej lite märkvärdig och förmer och det tror jag maken skäms över i den mån han uppfattar det.
Vi har helt enkelt blivit ganska olika med åren och är inte de personer som vi idag skulle ha valt om vi skulle ut på äktenskapsmarknaden.
Med det inte sagt att vi borde separera. Efter dryga trettio år tillsammans har vi så klart annat som håller ihop oss och som åtminstone för nu överbrygger de där olikheterna.

Jag upplever nog MER att jag försöker göra om honom än han mej.
Han kan förvisso tycka att jag är "bråkig", gör för stor sak av sånt som han ser som bagateller. Av den anledningen berättade jag inte för än idag om att jag å pappa har brutit kontakten eller att han kallat mej för bitterfitta offentligt.
Jag vet att han inte tycker att det är någon big deal och att jag ska slappna av.
Men jag försöker dagligen fostra honom i för mej viktiga ämnen som han inte bryr sej nämnvärt om så som exempelvis feminism och hur det är att vara kvinna. Både jag å våra döttrar har bildligt talat slagit våra huvuden blodiga för att få honom att förstå helt utan minsta uns av framgång.

Men ÄR det okej att försöka göra om sin partner? Vad tycker ni?
Borde man acceptera sin partner för vad hen är eller istället byta om det nu är något som man är så missnöjd med?
Jag vet inte, jag är ambivalent här.

Puss/ Asta

Du har blivit för tjock älskling

Lady Dahmer skriver om ett inlägg ur en facebookgrupp. En kvinna med två små barn berättar om hur hennes man plötsligt informerat henne om att han inte längre finner henne attraktiv eftersom hon blivit lite överviktig.
Jag läste själv det där inlägget och fick ont i magen.
Efter LD's inlägg som jag länkat åt er ovan så återfinns massor av liknande erfarenheter bland kommentarerna. Kvinnor som berättar om sina mäns bekännelser och krav kring deras kroppar. Män som slutar se, män som tappar erektionen mitt i samlaget, män som gnäller och ställer ultimatum kring sina kvinnors vikt och utseende.
"Du ser inte ut som den jag blev kär i för X antal år sedan och X antal graviditeter och förlossningar sedan snyft snyft."
Nej, tacka fan för det!
Många kommenterar att kvinnor som lever med sådana här skitstövlar skall dumpa, kasta ut, skilja sej. Och det vore ju rimligt förstås men med kärlek, barn och huslån är livet inte så svart eller vitt, och inte så enkelt.

I en relation måste man få vara trygg. Inom hemmets fyra väggar så måste man få lov att släppa på alla de där kraven om att prestera på tusentals olika vis som finns i vårt samhälle.
Med en partner så måste man få känna att man är älskad och accepterad så som man är och att den känslan står över ytliga ting som viktuppgång och åldrande.
Alla som får ynnesten att leva och bli gamla kommer ju att uppleva det där. Att kroppen åldras, hyn förlorar sin spänst, kilon dröjer sej kvar. Det kommer alltid yngre, vackrare, mer bevarade kvinnor och därför kan en sann och hälsosam relation inte bygga på att du är den vackraste kvinna din partner någonsin sett.

Jag undrar lite över alla dessa män som tappar bången eller känner avsmak över sin frus valkar, hur de själva ser ut. Som grekiska gudar med enorma penisar och om de är sexatleter mellan lakanen? Det får man väl ändå anta när de har mage att komma med sådan kritik?
Hur skulle de själva hantera "upplysningar" om att deras allt mer ihopsjunkna häck/ lilla penis/ stigande hårfäste fick frun att tappa lusten och snippan att skrumpna ihop?
Och då bortser vi från att de flesta kvinnor som beskriver att de råkat ut för denna obedda ärlighet har varit gravida och fött barn. En kroppslig prestation som en man inte kan komma i närheten av.
Jag tror ta me fan att många män är empatistörda. Och en empatistörd person vänder sina egna mindervärdeskomplex utåt. Det skulle vara intressant att få veta hur många lesbiska kvinnor som känner igen sej i dessa berättelser?
Jag misstänker att det är betydligt mer ovanligt.

Själv rannsakade jag mitt eget äktenskap och konstaterade lättat att min man... som förvisso ofta "skämtsamt" kallar mej tjockis... aldrig gnällt över min vikt eller min kropp. När jag har smalare perioder så får jag komplimanger för det, när jag är fylligare hyllar han min mjuka rumpa och mina stora bröst.
Min man har aldrig gett mej någon anledning att känna skam för min kropp.
Däremot så "önskar" han ofta att jag ska byta hårfärg. Han "önskar" ofta att jag inte hade så många tatueringar, att jag inte bar snippor runt halsen, inte var så "förbannat Pk eller militant feministisk" och bara det kan få mej att fundera... "Okej? Men du är säker på att det är mej du är kär i och vill vara med?" men jag känner mej inte sårad på samma sätt som jag skulle blivit om jag var en av alla de kvinnor som blir kastade på någon slags soptipp som inte längre dugliga eftersom deras stackars karl tappar ståndet.

Vad tänker du?
Är det viktigt att hålla sej attraktiv för sin partner?
Hur är det i din relation?

Puss/ Asta

10 listan

10 saker som gör mej lycklig

Doften av kaffe när jag vaknar.

Att se på havet oavsett årstid.

Känslan av Gottfrids kropp mot min när jag ska sova.

Ljudet av regn, rusk och blåst inomhus när hunden redan är rastad och jag inte har några ärenden ut.

Noahs "Jag älskar dej mommo."

Ett godkänt resultat på tentor eller inlämningsuppgifter.

När mina barn mår bra.

Vänner.

Känslan av helg.

Att lägga sej i renbäddade lakan.

10 saker som skrämmer skiten ur mej

Att någon av mina barn eller barnbarn ska bli allvarligt sjuk eller dö.

Att jag ska dö innan jag känner mej färdig. 

Att det skall visa sej att jag är helt oduglig som barnmorska när jag väl är klar.

Att USA ens överväger Trump som president.

All världens ondska.

Att Gud uppenbarligen inte finns. 

Att Gottfrid ska dö innan jag är beredd.

Klimatet.

Att 20% röstar på Sd med allt vad de står för.

Köra bil när det är halt.

10 insikter livet gett mej

In the end är du ensam. Du föds, föder och dör ensam... oavsett hur många som finns i rummet.

Det är omöjligt att känna sej nöjd med sin mammaroll.

Barn och barnbarn är det viktigaste i mitt liv, allt annat är sekundärt.

De som blir gravida nu i Halland kan komma att förlösas av mej.

Att röka är jävligt korkat.

En kropp är till för att fungera och inte att behaga.

Barnmorska är det häftigaste jobbet.

Kvinnan är det starkare könet.

När som helst kan det vara slut. När som helst.

Livet blir bara bättre.

10 laster

Snus

Fishermans friend (den blå.)

Att ständigt bära med sej telefonen.

Dogue de Bordeauxer

Öl

Att få lufta Visakortet regelbundet

Nagellack

Bonde söker fru

Kolla kommentarer på bloggen. 

Starkt kaffe med mjölk.

10 saker som gör mej arg.

Rasism

Homofobi

Kamphundsdebatten

Min man

Dumma människor.

Fettföraktare

Feministföraktare

Sd sympatisörer

Drogliberaler

Kyla

10 saker på min bucketlist

Föda upp minst en kull valpar.

Se New York

Kyssa en kvinna

Bli en skicklig barnmorska.

Se mina barnbarn växa upp till lyckliga människor.

Skriva en roman.

Springa en halvmara.

Semestra i nord Norge.

Vara förälskad i Paris.

Uppleva världsfreden.

Puss/ Asta

Sen

Jag lever väldigt mycket i framtiden. Kanske inte så mycket i 2034 som det som är runt hörnet. Bara idag har jag funderat på förlossningsplaceringen i november, när jag är färdig barnmorska i januari, Kosresan i augusti och annat som är just... sen.
Är ni såna med?
Precis som jag tänker mycket på sen så vill jag försöka vara och njuta av stunden.
Stunden när allt är lugnt och tryggt och bra. Men tankarna fladdrar iväg till något som ligger där framme skimrande och som jag längtar efter.

Ändå har vi inga garantier för sen.
Massor av människor kliver motvilligt upp när klockan ringer i mörkret, brygger kaffe, borstar tänderna, tar ett tag med mascaraborsten i tron att det är en dag, vilken som helst, men som kommer att bli deras sista.
Ett kärl som briserar, en älgjävel på fel sida stängslet, ett rattfyllo som inte borde suttit i en bil, en bit av morgonfrallan som fastnar i strupen och det är god natt. Förbi. Passé. Slut.
Det finns inga garantier för något som helst.

Sen. I tanken. Och väl där funderar man på annat.
På jul. På när jag är bekväm i min yrkesroll. På nästa resa. Nästa hund jag ska köpa.
Tanken strävar hela tiden vidare, till nästa mål.
Carpe Diem är så uttjatat så det mest är beklämmande. Fuck Carpe Diem.
Men andemeningen, att stanna upp i nuet... just idag är jag stark, just idag är allt bra... det är svårt men eftersträvansvärt.

Här å nu.
Jag är ledig.
Sängen väntar och imorgon har jag sovmorgon.
Min Dotter nr II är hemma från Spanien och jag har henne i mitt hus.
Jag är så vitt jag vet frisk och det är min familj med.
Utbildningen flyter på. Gynplaceringen klar, MVC II väntar.
Min hund sover på mina fötter.
Jag är mätt, trygg och säker.
Nu är nu.
Sen borde få vara just sen.

Puss/ Asta