Min barndomsvän

Min barndomsvän fyller år idag.
51.
Efter många år utan kontakt ringde jag henne när hon fyllde fyrtio och gratulerade. Jag hade samma dag letat upp henne på Facebook.
Hennes födelsedag är för alltid inbränt i mej.

Min barndomsvän är en stor del av min barndom och min historia.
Våra mammor var osannolika vänner. Osannolika som i helt olika varandra.
Vi lärde känna varandra när vi var tre år och hängde sedan ihop, i vått och torrt i nästan 10 år.
Min mamma var sjukligt pedant. Allt skulle vara rent och i ordning.
Hon kräktes om hon haft besök som varit på toaletten eller om en granne tagit ut hennes tvätt ur tvättmaskinen.
Håret skulle tvättas varje dag, disk sköljas 20 gånger och mattfransarna ligga raka.
Hos min vän var det tvärt om.
De hade hund och papegojor som flög fritt å bajsade där de hade lust.
De hade sköldpaddor i badkaret och en mamma som stekte plättar och kokade kola när vi kom hem.
Jag var där jämt.
Min vän var rejält byggd, hade en storebror och var van vid hårda tag.
Hon var orädd för allt.
Jag var tvärtom. Räddhågsen och nervös.
Vi var bästa vänner. Jag skulle säga att jag har några av mina lyckligaste barndomsminnen med henne och hennes familj.
Vi snodde fimpar och prövade röka. Vi lekte mamma-pappa-barn och låg nakna på varann och "knullade", vi tjuvläste hennes storebrors Fib Aktuelllt, vi färgade håret orange (det skulle blivit blont), vi busringde och det var vi mot världen.
När man har en sån där barndomsvän blir det som en släkting.
De vet allt om ens familj. Jag behövde vid det där samtalet när hon fyllde fyrtio inte förklara nåt om mamma, pappa, min bror. Hon visste.
Som jag visste.

Men. Ganska snart upptäckte jag sånt jag inte visste.
Sånt som var nytt.
Som att hon inte bara var lite fördomsfullt lagd numera utan en fullfjädrad rårasist
Jag skrev till henne. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med någon som var sån, stod för nåt sånt. Inte IRL... alltså i riktiga livet... eller på Facebook.
Sedan tog jag bort henne och vi har inte hörts sedan dess.

Jag har avslutat flera bekantskaper på liknande grunder men detta är kanske den mest smärtsamma.
Lyckan över att ha funnit sin "syster" var så stor, gemenskapen så enorm, känslan av samhörighet obeskrivlig.
Men det gick inte. Jag kan inte vara vän med någon som önskar död åt alla muslimer, ut med alla utlänningar, hyllar Lamotte och pratar om vänstervridna och batikhäxor.
Det går inte.

Men jag tänker på henne idag. När hon fyller femtioett.
Grattis. På riktigt grattis.

Puss/ Asta

Att återvända till den bästa

Jag läste Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek" i september 2018.
Den var det årets bästa bok, på någon slags vagt definierad "bland det bästa jag läst-listan."
Vill du kan du ta del av recensionen från mej HÄR.

Nu har jag oxå lyssnat på boken, uppläst av författaren själv.
Jag är precis lika tagen. Lika gripen.
Att läsa och att lyssna på en bok är ju två vitt skilda upplevelser, åtminstone för mej som är ovan vid ljudböcker.
Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker man kommer närmare och minns historien bättre när man läst själv.
Men när Jonas läster sin bok blir det som ett litet teaterstycke.
Han ljudar, härmar på dialekt, skrattar, blir allvarlig.
Ren njutning.
Och jag tänker på och fastnar delvis för andra saker än när jag läste den.
Kanske för att jag nu lyssnar. Kanske för att det är andra gången historien kommer till mej.

Jag älskar Jonas Gardell!
Nej, jag menar inte att jag tycker att han är en fantastisk showartist och författare å skriver lysande debattartiklar å har en bländande förmåga att i alla sammanhang slänga sin publik mellan allvar och skratt.
Jo det med, han är ju... onekligen som hans mamma skulle betonat... Queen of fucking everything.
Jag menar att jag älskar Jonas Gardell på ett personligt plan.
Att jag kan se att han är ganska självupptagen å melodramatisk å säkert inte helt enkel alla gånger men att han betyder och så länge har betytt så mycket för mej. Att han säger saker, så som jag tänkt. Beskriver känslor så som jag aldrig kunnat sätta orden på.
Jag känner en djup gemenskap med honom och kanske är det fånigt? Ja förmodligen, men han är den "kändis" som jag alltid velat ha som vän.

"Till minne av en villkorslös kärlek" är en fantastiskt berättad historia.
Full av kärlek, övergivenhet, vardaglig dramatik, svensk historia.
Den är allt utom mellanmjölk.
Jag avundas er som har upplevelsen av denna roman kvar.

Puss/ Asta

Just nu

Ser på?
Robinson, Hem till gården, Bonde söker fru-jorden runt.

Läser?
Ingenting tyvärr. Har två böcker jag påbörjat som inte är dåliga alls men hittar inte ron.

Lyssnar på?
Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek."

Längtar efter?
Högre temperaturer, att få lite färg på huden och att bada i havet.

Räds?
Allergin som stundar och att få (och bli svårt sjuk i) Corona.

Gör helst en ledig dag?
Utnyttjar den underbara solen. Strosar runt utmed stränder som snart skall ockuperas men som ännu är våra.

Är otålig över?
Vill få mer synliga muskler. Att det tar tid att bli bra på mitt jobb.

Borde göra mer?
Träna med Bente-Nora. Jag gillar ju att hänga med henne och jag vill ha en säkrare lydnad.

Borde göra mindre?
Dricka bärs och käka en massa skit vanliga vardagar.

Planerar?
Att strypa just det

Mår?
Rätt okej. Eller alldeles otroligt stabilt... för att vara jag.

Sover?
Rätt bra. Det hör ihop det där.

Klappar mej själv på axeln för?
För att jag trots rätt kass självkänsla och uselt mod inte ger upp utan fortsätter utmana mej själv.

Måste?
Man måste väl ingenting. Eller jo, man måste en hel del faktiskt.
Jag måste fortsätta hålla i träningen även om det ibland tar emot.
Och så måste jag göra den där ctg certifieringen.

Måste inte?
Bry mej så förtvivlat och ta åt mej av andra människors attityd.

Borde?
Balansera bättre vad jag förväntar mej av andra och kräver av mej själv.

Borde inte?
En massa saker.

Lyckas ovanligt bra med?
Ta min kortisoninhalation. Har väl aldrig kommit ihåg den så väl som nu när det är Coronatider.

Puss/ Asta

Jimmie, Jocke å ni som inte tycker

Nåt som är trist med att aldrig längre få kommentarer på mina blogginlägg (drömmer mej tillbaka till tiden när man bara tog för givet att man skulle få åtminstone ett dussin av era tankar) bortsett från att diskussioner alltid är kul och att det kan kännas en smula... jag vet inte, obekräftande att inte få nån tanke kring inlägg som är antingen genomarbetade eller lite utlämnande är att det omöjliggör inlägg där jag frågar saker.
(Oj, vilken lång mening det blev, nästan lite Ulf Lundells stuk.)

Det blir lixom bara monologer...
Inte fy skam förvisso för en oxe som är rätt självcentrerad emellanåt kanske ni tänker och jo, det är förstås sant. Men som jag skrev för några inlägg sedan så får man nästan inga andra input än de som handlar om Corona och det tycker jag känns både onödigt (med tanke på just det) samt rätt trist.
Jag vill ogärna konvertera om till en Coronablogg.

Inte ens Jimmie hörs av något vidare i dessa dagar. För att inte tala om hur nästan kusligt tyst det är från Lamottes håll, hur GÅR det med karlns försörjning när han inte kan (eller törs får man väl förmoda) vara ute och hetsa mot invandrare och tigga pengar till sitt uppehälle för sin så kallade "Modiga journalistik." Skyddsvästar står sej dåligt mot virus.
Mmm, lite orolig blir man onekligen.
Det är kanske så har jag funderat på att populistiska budskap och protesttyckande inte riktigt gör sej i oroliga tider.
Nu när människor dör, skyddsutrustning tar slut, intensivvården går mot bråda tider och småföretag kursar på löpande band så verkar det inte vara lika härligt att rösta på ett parti som bekämpar skyddsombud och säljer ut vården till riskkapitalister. Nu verkar människor vända sej mot trygghet, säkra kort, de som tidigare gjort jobbet.
Tyvärr verkar människor inte ha särskilt långt minne så när valet är 2022 är Corona sedan länge glömt och människor vill återigen "inte leva i nåt förmyndarsamhälle", "ha något jävla fackförbund" och "betala högst skatt i världen för ingenting alls."
Lagom till valrörelsen är nog både Jimmie och Jocke ute och gastar om "de som aldrig kan bli svenskar" och om någon försöker påminna dem ser du ut som fågelholkar och svarar i stil med:
"Corona what? Nä, jag vet inte."

Och OM jag nu haft läsare som kommenterade så hade jag frågat,
Eller, vad tror ni?

Puss/ Asta

Nåt så upplyftande som tankar på döden.

Jag hade en manlig vän på drygt femtio som var över hos några vänner efter ett par öl.
Han la sej för att sova över i deras soffa. Och vaknade aldrig mer.
Jag kände en fyrabarnspappa, inte gammal alls. Mitt i livet.
Han och hans sambo skulle åka på spa och rå om varandra. Då körde han av oklar anledning av vägen och dog. Knall å fall.
Jag vet en kvinna som var i min ålder och som på lantstället gick de 50 meterna för att hämta posten. Hon kom aldrig tillbaka. Hon blev stungen av jordgetingar och fick en allergisk chock. Sen var det Pärleporten för henne.

Min svärfar somnade i en soffa och hjärtat slutade slå.
Min älskade väninna dog i cancer innan hon hann fylla trettiofem.
En annan vän hann precis fylla fyrtio innan cancern tog henne.
Ett par grannar i Göteborg körde 2 km på fyllan för att köpa cigaretter och krockade med ett träd. Stendog båda två.
En bekants son tog en tur på sin mc när han bara var barnet och kom aldrig hem igen.
En kvinna jag en gång var vän med via nätet hade en dotter på 4 som drunknade i en regntunna på tomten.
En vän jag har nu via nätet miste sin son i en olycka. Han var så ung.
Min bror blev mördad i en hundrasgård (förvisso inne på sitt tjugonde liv eller så) men ändå. Min lillebror.

Jag har haft patienter, bekanta, släktingar och vänner som dött för tidigt.
Sånt händer.
Medellivslängden i vårt land är 81 år för män och 84 år för kvinnor.
Men eftersom en hel del blir både nittio och hundra så blir en del bara sextio.
Eller trettiofyra å ett halvt.

Jag är inte deppig men jag känner mej lite djup i kväll.
Tänker på Livet och dess villkor.
På hur vackert det är men att det inte utdelas några som helst garantier och att ingen rättvisa finns.
Livet fungerar inte så. Inte Döden heller.
Vad är viktigt för mej?
Vad finns på min bucketlist?
Och är jag nöjd... so far?

Relationer är viktigt för mej.
Att ha dem i ordning.
Det rör sej nåt oroligt och pockande i bröstet att pappa och jag är osams.
Eller i alla fall inte sams.
Allt är inte sagt.
Jag tänker på det ibland. När jag kör bil. Ett ögonblick och allt kan vara förbi.
Jag kan tänka på pappa.
Kan ni, om nåt sånt gud förbjude skulle hända, hälsa honom att jag älskar honom, förlåter honom å tar på mej min del?

Annars är nog det mesta i ordning.
Jag har fått uppleva hisnande lycka.
I form av barn och barnbarn.
Maximal utdelning i genlotteriet.
Fått njuta av valpmagar och synen av stormande hav.
Av förälskelse och gapflabb.
Kvällsbad och nygräddad pizza.
Jag vill mer men om... om... så är jag nöjd.
Jag har ingen önskan om att se specifika städer eller kontinenter.
Om att dyka bland vithajar eller simma med delfiner.
Det finns inget jag känner jag måste göra.
Men jag vill. Vill se mina barnbarn bli vuxna.
Vill se dem vara lyckliga.

Jag vill leva.
Lite till.

Puss/ Asta

Bluffsyndromet

Bluffsyndromet, beskrivet på följande vis av Wikipedia...
Bluffsyndromet (översatt från engelskans "impostor syndrome") är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är lika vanligt bland båda könen, tidiga studier fokuserade dock på högpresterande kvinnor.

Hell yes att jag har mina perioder av detta och det har förföljt mej i hela mitt vuxna liv. Kanske när jag var barn med.
Det har rört de flesta områden i mitt liv, allt ifrån kärleksrelationer till vänskapsrelationer. Allt ifrån föräldraskap till yrkesliv.
Känslan av att inte duga, inte räcka till, av att på olika sätt ha tilldelats roller i livet på ren tur eller ja... bluffat mej till dem.
Att någon, precis när som helst, ska komma och avslöja mej och ta körkortet/ barnen/ yrkeslegitimationen eller vad det nu må vara ifrån mej.
Jag har förstått att det är vanligt och att det är extra vanligt bland arbetarklassungar med lite halvkärv barndom.
Känslan av Du ska inte tro att du kan, att du räcker till.

Just nu handlar det framförallt om mitt yrke.
Jag kan... relativt ofta... känna mej som en crapy förälder och mor/ farförälder också... men i huvudsak handlar det om mitt jobb.
Jag HAR ett svårt yrke. (Om det finns någon nytillkommen ny läsare så arbetar jag som förlösande barnmorska sedan drygt 3 år tillbaka.)
Det är väldigt mycket mer än att plocka ut ungar.
Det är självständigt och ibland svårbedömt och små fel kan få stora konsekvenser.
Efter tre år känner jag väldigt ofta att jag borde kunna mer, vara mer trygg, ha en större kapacitet. Jag jämför mej med kollegor som har samma erfarenhetslängd och känner alltid att jag är klart sämst.
Att de kan, vet och utstrålar så mycket mer.
(Trots att jag så klart vet att det är värlssämst att hålla på å jämföra sej.)
Barnmorskor, i synnerhet förlösande barnmorskor, är kända för att vara kompetenta, orädda, ha mycket skinn på näsan, stort driv och hög självständighet. Vi har världens äldsta yrke. Modiga, kunniga kvinnor tusen och åter tusen år tillbaka.
Till å från (just nu mkt till) tvivlar jag på att jag räcker till, att jag duger och jag kan känna mej övertygad om att det  
n ä r   s o m   h e l s t   kommer att hända något förskräckligt.
Har jag vad som krävs eller vad det ett stort katastrofalt jävla megamisstag att tilldela mej den där legitimationen?
Hur tog jag mej igenom utbildningen? Väl godkänd och med fina vitsord från mina handledare ute på förlossningen?
Jag vet inte.

Jag vet att kriserna kommer mer sällan och att svackorna inte är lika djupa men att de är jobbiga som fan ändå.
Jag skrev om det här på Instagram och flera har hört av sej privat och berättat om sina tillkortakommanden och känslor av att vara en bluff.
Och DET är en av mina drivkrafter med att inte låtsas vara kaxigare än vad jag är.
Skammen över sprickorna i rustningen blir mindre när vi delar dem.
Kanske rent av... mänskliga?

Puss/ Asta

Svårt att värja sej

Det är svårt att komma på något att skriva om, i allafall om man inte vill att varenda inlägg ska handla om Corona.
Jag försöker verkligen hantera det vuxet, vad det nu är?
Uppdatera mej men inte insupa nyheter hela tiden utan max två gånger om dagen. Men det är ju överallt. På sociala medier, på jobbet, i affären, när man pratar med vänner.
Emellanåt blir jag lite orolig faktiskt. Inte hysteriskt men det når fram då och då i och med att jag har ganska svår astma och börjar bli "äldre."
Symtom analyseras på ett annat sätt än vanligt.
Ikväll när jag nattade Noah så kände jag mej plötsligt febrig.
Frusen. Lite ont i leder. Tung i huvudet.
Det är ju förmodligen bara trötthet. Jag gick av natten idag men just att man tänker på det och lixom håller andan nån halv sekund.
Tänk om...
Tänk så snopet.
Om man gick å dog drygt medelålders i en jävla pandemi.
I en luftvägsinfektion.

En jämnårig kvinna som jag har känt halva livet sa redan för typ 25 år sedan att hon kände på sej... visste... att hon skulle dö ung.
Själv har jag alltid känt på mej motsatsen... vetat... att jag kommer bli gammal.
Jag hoppas hon har fel men hon har haft och har en mängd hälsoproblem (som hon då inte hade när hon siade om det här.)

När barnen var små så var "målet" att de skulle bli vuxna.
På den tiden hade jag en hel del katastrofångest.
Oftast handlade det om att nåt skulle hända barnen.
Jag minns att det slog till som starkast när livet var som bäst.
När barnen hade ätit kvällsmat, var badade och luktade gott.
När deras hår var kammat och flätat och de hade tvättmedeldoftande pyjamasar på sej.
När nattningssagorna var lästa, kvällskyssarna utdelade och de låg och sussade på sina kuddar. Slutna ögonlock som rörde sej i takt med drömmarna.
Då slog det till!
Tänk om  nåt händer?! Tänk om jag skulle förlora nån av dem?!
Jag har allt sedan dess försökt sluta ett förbund med Gud, Djävulen, Moder jord och Ödet.
Vad som helst, ge mej vad som helst, men inte det!
Och när jag inte oroade mej för att nåt av mina barn skulle dö kunde skräcken alltså drabba mej själv. Tänk om jag dör?!
Dör ifrån mina små barn.

Den oron har absolut lättat sedan de blev stora.
Dom skulle klara sej nu.
Nu handlar det mer om en egoism.
Jag vill vara med mer!
Jag vill se mina barnbarn bli vuxna, se vilka de blir, finnas här och vara en kraft av kärlek och stöd.
Jag vill se dem bli kära, gifta sej, få barn.
Och jag vill verkligen inte dö i nåt så simpelt som en Coronavirus.

Nej, jag är inte rädd även om jag är övertygad om att de flesta av oss kommer att få det. Även om jag inser att en del av oss inte kommer klara upp det.
Med stor säkerhet kommer någon vi känner dö.
Jag är inte rädd men visst påverkar det mej.
Jag tror det påverkar oss alla. Att vi alla till mans funderar lite mer på livets förgänglighet. 

Puss/ Asta

Hundägare Asta Pastasson

Om min man plötsligt blev väldigt hundallergisk (eller plötsligt vägrade ha hund mer) så skulle jag skilja mej utan att blinka. Det vet han om.
Med sorg ja, men inte utan att tveka.
Min äldsta dotter frågade mej härom dagen "Men om nån av barnbarnen blev det då, vad skulle du göra då?"
Jag svarade från hjärtat. Då fick jag lösa det. På annat sätt än att göra mej av med hunden. Träffa dem i deras hem. Umgås utomhus. Ha separata kläder.
Jag har tänkt på det där sedan dess, sedan den konversationen, att det kanske lät hårt, som om barnbarnen inte betyder tillräckligt för mej.

Jag älskar mina barn. Och mina barnbarn.
En synsk kvinna jag talade med en gång sa "Alla mammor älskar sina barn, men för dej är barnen verkligen allt. Hela ditt liv."
Det är dom. Dom är mitt liv. Barnbarnen med.
Men hund... det är vidare än Bente som är min bästa vän... hunden är min själ.
Om jag inte fick leva med en hund... en Dogue de Bordeaux... skulle jag tappa bort mej själv.
Förmodligen bli kronisk deprimerad.
Inte orka med vare sej mej själv eller livet.
Hundar och havet, i den ordningen, är jag.
Låter det själviskt? Inte riktigt klokt?
Kanske. Men det är ändå sant.

En människa måste få ha något som är bara hennes.
Bortom roller och förväntningar. Bortom relationer och konventioner.
Nåt som är hon.
För mej är det hundar.
Jag kan liksom inte se ett liv utan.
Ett liv utan vore inget liv.

Jag är mamma, mormor/farmor och hundägare.
Och jag KAN inte välja. Utan något av det vore jag inte längre jag.
Måtte jag aldrig hamna i den situationen.

Har du nåt som är så viktigt för dej?

Puss/ Asta

Sunt eller bara trött?

Titt som tätt undrar jag faktiskt vad det är för fel på mej?
Ibland funderar jag på det så att jag blir orolig.
ÄR det nåt fel? Alltså på riktigt FEL?

Jag är så himla trött. Alltid egentligen.
Ta idag till exempel.
Jag hade lång sovmorgon (somnade förvisso sent) men vaknade väl först framåt tolvsnåret.
Jag drack kaffe. Bajsade. Drack ett glas vatten och gick ut och sprang min premiärrunda för i år.
3 km som kanske inte kändes lätt som en plätt men mycket lättare än vad premiärrundor brukar kännas.
Duschade. Sminkade mej. Åt frukost.
Gick ut med hunden drygt två timmar.
Kom hem. Drog iväg till äldsta dottern och spenderade några timmar med mina barnbarn där.
Kom tillbaka till hemmet.
Helt slut.
Alltså... helt slut.

Och jag tänker att det finns ju massor av människor som har ett gäng ungar, de vaknar tidigt, de roddar alla morgonbestyr innan de alla kommer iväg.
De jobbar 8 timmar. Hämtar upp barn. Lagar någon form av näringshaltig middag, skjutsar iväg till fritidsaktiviteter, kommer hem, åker själva iväg nån timma eller två till gymmet, möter en väninna för ett glas vin, kommer hem å har sex med mannen, får fontänorgasm, röjer upp i köket, packar nästa dags gympapåsar och frukt för att ställa klockan på nollsexnollnoll.
Alltså, hur då?
Käkar de vitaminer eller är det mej det är fel på?
Ja jag vet inte...

Jag har alltid känt att jag är latare än alla andra.
Jag gör i regel EN sak.
Jag tvättar ett par maskiner tvätt.
Eller drar en dammsug.
Eller går å gymmar.
Ytterst sällan gör jag allt sammans på samma dag.
Men se det gör alla andra har jag förstått.

Jag har heller aldrig haft svårt för att "koppla av."
Det vill säga... att unna mej.
Att sätta mej ner å se favoritserien. Eller ta i tu med det där brevet.
Tvätten eller kökskaoset får vänta.
Ibland tänker jag att just den egenskapen skyddar mej från att någonsin bli utbränd.
Men oftast tänker jag att jag är en lat jävel
Onekligen som Jonas Gardells mamma skulle säga.

Puss/ Asta

Bikinikroppen. Du skulle börjat igår.

Tre dagar i rad med sol och klar himmel.
Än så länge imponerar inte plusgraderna men nog känns solens strålar om man hamnar någonstans där det läar.
Våren är på väg och snart också sommaren. Som vi längtar va?
Längtar efter lata, sköna dagar på stranden.
Sandkorn i mackorna och kaffemuggar som tippar omkull.
Ljummen saft och barn som skvätter iskallt vatten på en när man är på väg för att doppa sej.
Småbarnsföräldrarnas eviga malande om "Ingen sand på filten" och "Ska du verkligen inte ha en macka/ en bulle/ ett kex/ en frukt."
Snart är vi där och JAG längtar i allafall.

Men hepp, hepp, hepp inte riktigt än. Inte om du som råkar läsa är kvinna åtminstone.
Innan allt det där härliga, innan du så att säga kan få tillträde till allt vad badkläder och strandhäng heter krävs... onekligen... vissa förberedelser.
Det kommer du att bli varse snart via vartenda glassigt magasin (vi kvinnor unnar oss) och i varenda kvällstidningsbilaga som finns.
Budskapet kommer att trumpetas och basuneras... ja bankas in... ända till sommaren lider mot sitt slut.
(Då kommer istället tips om hur du blir av med alla extrakilon från glass å rosékvällar å feta såser till det grillade så du kan bli... ta daaa... höstfräsch!)
Kroppen!
Herre gud kvinna, du måste tänka på kroppen.

Skippa sockret. Anta valfri suspekt diet. Ät bara kött. Eller bara räkor. Eller bananer. Eller ät absolut inga bananer. Ät inte alls under 2/3 av dygnet. Drick bara vatten. Eller superdyra och skitäckliga pulverdrinkar.
Koka soppa på kål och lök. Ät sträv kvarg och säg att det är mumma med några sura hallon till. Tugga broccoli, bönor, brysselkål... huvudsaken att det inte är gott.
Gör vad fan du vill men du MÅSTE gå ner i vikt till midsommar. Alldeles oavsett ursprungsvikt är detta superviktigt. Du vill väl vara snygg sund?
För vem vill stå i vassen och vara tjock ohälsosam?

Därefter (eller kanske parallellt) ska du skrubba, gnida, peela, massera, raka, plocka, vaxa.
Celluliter ska bort, kroppsbehåring väck och all gammal vinterhud beredas för hudens strålar. 
Helst ska du ju så klart botoxa, suga bort, fylla på och lyfta det som evinnerliga pass på gymmet inte lyckats ställa till rätta men OM du nu inte har hunnit det (det har ju varit så mycket med översvämningar, flyktingkaos och Corona) så gör ditt yttersta med ovanstående råd åtminstone.
Börja igår.

Du kan ju liksom inte bara dyka upp på stranden och njuta av att det är sommar.
HUR skulle det se ut?
Betänk att vi bara har ett enda liv och det vill du väl viga åt det viktigaste som finns?!
Pepp pepp.

Puss/ Asta

Dokusåpornas dokusåpa

Dokusåpornas dokusåpa har dragit igång för säsongen.
Jag ÄLSKAR verkligen Robinson som spelar i en helt egen liga i sin genre.
Produktionen är alltid fantastiskt bra på att komma på komma på nya twister som överraskar både deltagare och tittare år för år.
Anders Öfvergård är fantastisk som programledare och gör det nu för andra året i rad. Ingen programledare har passat så bra i rollen.
Sen tycker jag att de gör en bra casting med.
Visst, det är många färgstarka personligheter med... det är det varje år... och man kan rätt snabbt läsa av åtminstone en del av konflikterna och krockarna som kommer att uppstå men om man jämför med... ja, vilken realitysåpa som helst... så är det hyfsat normala människor och inte bara sådana som vill supa, ligga, skapa skandal och bli kändisar.

Första avsnittet idag som sagt, denna gång fick man inte se hur lagen sattes ihop, det var inga tävlingar eller val som det ofta är. En person rök premiären och det är inte heller så vanligt.
Som vanligt delades lagen in i Nord och Syd å det är fascinerande att det varje år är så att det i ett lag redan från början finns en större harmoni och en bättre laganda. Det är inte alltid det starkaste laget men det brukar på sikt löna sej att de tycker om varandra, inte har allt för mycket irritation till varann från start och att de håller ihop.
För ett bra Robinson ska det finnas personer man älskar och håller på och personer man älskar att reta sej på. De starka personligheterna behövs helt enkelt (i lagom dos) för att det ska bli bra tv.
Det är inte alltid de man tror att man ska gilla/ ogilla som man faktiskt älskar eller älskar att avsky. Utseende kan, precis som i verkliga livet, förleda en.
Men generellt är män på 50+ olidliga!
Det har funnits undantag, absolut det är därför jag säger generellt.
Bossiga och ohörsamma. Osympatiska att ha i grupp hur starka de än är i tävling. Några i denna kategorin... medelålders vita män... lever alltid upp till mina fördomar.
I år blev jag lite överraskad då det var en så söt snubbe på 52... ja, han var faktiskt söt (lite ovanligt att använda den benämningen kanske på en man i den åldern) med pigga ögon, vältränad och lockigt hår som blev väldigt mycket mer o-söt då han öppnade munnen. Klassisk högerarrogans... lite Sd snack så där... om när han föraktfullt beskrev en deltagare som "sosse i sparkdräkt, kommunist som vill ha det jämlikt i lägret (trots att hon inte alls utmärkt sej) och att hon förmodligen fiser regnbågar och tror på pastellfärgade enhörningar.
Nej urk vad han som sagt gick och blev o-söt. Föll från favorit till hatobjekt nr 1 i ett och samma avsnitt.

Gillar ni Robinson? Ska ni titta?

Puss/ Asta

Coronatankar

Hur har ni det i dessa Coronatider?
Oroar ni er?
Hamstrar toalettpapper och pasta, svär över att regeringen inte kräver utegångsförbud och filar på det Vita arkivet.

Det verkar finnas två läger i Sverige just nu.
Den ena som blandat ihop Corona med Ebola och typ vill införa undantagstillstånd i landet.
Den andra som lever på precis som vanligt och blir förbannade över att stora folkjippon ställs in och obekymrat fortsätter att resa.
Vad hände med landet lagom?
Alltså det är väl ganska vettigt att stanna hemma från jobbet om man har förkylningssymtom/ inte skicka ungar till förskolor och skolor med rinnande näsor. Det är väl klokt att tvätta händerna lite oftare än annars och hålla naglar kortklippta och omålade.
Resa utomlands känns jävligt onödigt och hur trist det än är att Slutspelet i hockeyn som man väntat på sen i september ställs in så är det förstås det enda rätta.
Vi ska inte vara rädda men kanske lite mindre sociala en stund?
Se film hemma istället för på bio, bjuda hem nån frisk vän istället för att gå på krogen och så där. Det är ju kanske lite tråkigt men vi tar inte skada.

Själv måste jag säga att jag är rätt chill än så länge,och då hör jag ändå till en riskgrupp med min astma.
En läkare på jobbet sa, och jag har även rapporterats på nyheterna, att man räknar med att upp mot 80% får det så det är ju bara att ställa in sej på att få skiten. När den kommer vill jag vara så välmedicinerad som det går.
De flesta kommer bara att känna av en vanlig förkylning, en del kommer inte märka det alls och en mindre del kommer att bli svårt sjuka.

Jag litar på att experterna och regeringen fortsätter att hantera detta klokt.
Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård.
Jag tycker inte om massmedias försök att skrämma upp människor för att skapa klick.
Ex rapporterades det igår om en kvinna på 85 år som dött. Med stora rubriker om DÖD och CORONA. Det andra dödsfallet i Sverige. Innan dess har en kvinna i sjuttioårsåldern med underliggande sjukdomar dött och idag stök ytterligare en åttiofemåring med.
Tragiskt för de anhöriga så klart men medellivslängden för män här är 81 år och för kvinnor 84 år.
Det dör alltså människor i detta åldersspannet hela tiden. I hjärtinfarkter, cancer, bilolyckor, stroke, lunginflammationer och vanlig influensa. Varenda dag.
Nåt ska man ju lixom dö av.
Sen är det klart att vi ska skydda de äldre så mycket det bara går och de kanske måste leva än mer osocialt än vad vi övriga nu tvingas göra en tid.
Inte gå på fullsatta bingokvällar eller passa snoriga barnbarn.
Men en smula... jag vet inte, sans? kanske tidningarna kunde bjussa på.
Eller?

Puss/ Asta

En av mina livssorger

Jag och min pappa har haft ett av å på förhållande under många år.
Alltid egentligen.
Första gången han bad mej fara åt helvete var jag 12 år.
Hör av dej när du sköter dej.
Han hörde av sej två år senare under inte så fullt skötsamma omständigheter från hans sida om vi säger så, och sen har det fortsatt.
Detta inlägg är inte till för att lämna ut någon men det är ändå en viktig bit i mitt liv och jag ska försöka att skriva det utifrån mej och mina känslor.

Jag har egentligen aldrig haft nån pappa. Inte i den betydelsen som de flesta lägger in i det epitetet. Men vi har, i våra ljusa stunder, haft mycket roligt ihop och en känsla av närhet och kärlek.
Så upplever jag det i alla fall.
Ändå skaver det och krånglar och med jämna mellanrum ger nån av oss upp hoppet om den andra.

Min äldsta dotter säger, och det är förmodligen sant, att jag känslomässigt är ett barn gentemot min pappa. Jag tar skit. Jag hoppas. Jag behöver. Jag går inte vidare.
Allt detta på ett sätt jag inte gör med andra människor.
Och många som känner mej väl och vet om min pappahistoria säger varje gång vi bryter upp "Nu får det väl ändå vara bra Asta."
Men jag vet inte...
Jag känner oerhört många... så sorgligt jävla många... människor som brutit med en förälder (ofta pappan) och som beskriver en lättnad.
Någonting har skavt och gjort ont så länge och när oket är kastat så blir livet mycket lättare.
Jag är inte där. Jag vet att jag inte kommer dit.
Jag har en konstant sorg i bröstet när vi inte har någon relation och då har jag ändå spenderat timmar å åter timmar i terapisoffan för att komma tillrätta med det där övergivna barnet som nu lever i en åldrande kvinnas kropp.
Kanske går det inte.

Men sista vändan av kontakt vi haft har varit... ja, rätt kass egentligen.
Väldigt lite av glädje. Rätt mycket av frustration och irritation.
Säkert från bådas håll.
Jag känner att jag för honom kan stå ut med rätt mycket som jag inte gör med någon annan, och jag vet inte varför det är så med just honom, men inte med den likgiltigheten, med det ljumna förakt han visat mej sista omgången vi haft kontakt.
Jag är vänster, jag är familjebunden, jag är feminist, jag är antirasist.
Allt det där han föraktar.
När det är bara konfrontation och ingenting mer.
Han har dessutom mage att lägga det på mej... på mej... som nog försökt och förlåtit mer än de flesta döttrar i den här världen.
Jo för det är så.
Tänk om han åtminstone kunde säga: Okej, jag förmår inte, du förtjänar mer men jag har det inte i mej.
Kanske hade det hjälpt.

Ändå känner jag en enorm sorg.
För egen del men oxå för hans.
Han är snart en gammal man. Allt hade, om han ansträngt sej det allra minsta, varit annorlunda. Nu är han ganska ensam.
Det är jobbigt! Det är riktigt jobbigt att tänka på.
Han är ingen ond man. Han har inte utsatt mej för något sexuellt eller våldsamt.
Han har bara varit allmänt ointresserad och nedlåtande. Jag kan riktigt höra hur han talar om mej med sina vänner, sin fru.
Det gör mej ont. Om mej. Om honom.
Det känns så onödigt.
Jag är, trots att jag egentligen aldrig riktigt haft min pappa, så mycket pappas flicka. Jag har en sådan ömhet för honom.
Vi har mer som förenar än som skiljer.
Egentligen.

Men. Vi har nog ändå kommit fram till någon form av gemensamt beslut att det här inte går. Av olika anledningar för oss båda fungerar det inte.
Jag känner ingen bitterhet.
Bara en oändlig sorg.
Det är som det är.

Puss/ Asta

Är det en radikaliseringprocess

Kanske levde jag i en illusion innan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen.
Som etnisk svensk i en småstad i ett medelklassområde såg jag väldigt lite rasism. Visst vet jag att det fanns och det var ju inte för intet som Ny Demokrati fick sånt genomslag med sitt "Svenska barn kommer få be mot Mecka inom 10 år" och annat larv.
Kanske har jag varit godtrogen och en smula patriotisk när jag inbillat mej att det svenskaste av det svenskaste är solidaritet. Att vi var en stormakt när det kom till medkänsla, nyfikenhet på andra kulturer och solidaritet.
Vi har trots allt byggt mycket av vårt välstånd på invandring genom tiderna.
Min upplevelse är att sedan Sd kom in i riksdagen 2010 så har samhällsklimatet, tonen och den öppna rasismen vuxit sej allt starkare. Det är min känsla, men känslor är vanskliga saker och det finns forskning som visar att dessa åsikter har funnits under lång tid men först nu finns kanalerna ut, främst genom ett rasistiskt parti i riksdagen men oxå via sociala medier.

Jag känner inte igen mina landsmän mer.
Sverigedemokraterna är riksdagens största parti och Moderaterna beter sej precis lika svinigt om än inte med samma rasistiska värdegrund.
I kommentarsfälten på Facebook blir jag både arg å illamående och faktiskt ledsen när jag läser vilken ton som råder, nu senast kring flyktingströmmarna som Turkiet släppt igenom mot Grekland.
Det är inte bara att de inte vill ha/ anser Sverige  klarar av fler flyktingar, för det kan man ha en debatt om trots att jag anser dem ha fel, det är med ett sådant förakt, skadeglädje och illvilja man kommenterar desperata människor klämda mellan två länder. Människor som dör. Barn som är skräckslagna.
Vad är det för fel på dem?! Män och kvinnor som åtminstone utifrån sina profiler på Facebook verkar leva helt normala liv med katter och barnbarnsgos och prunkande trädgårdar spyr ut sån... sån skit.

När jag läser och hör Sd svansen uttala sej funderar jag över ord som radikalisering, extremism, fundamentalism.
Helt uppenbart lever vi inte i samma verklighet.
Sverigedemokraternas väljare tycker å ena sidan att klimatet inte är något att oro sej över, det är "hittepå" trots att över 90% av forskarna på området säger samma sak. De är inte ett dugg bekymrade över fakta som att deras parti förvisso pratar om pensionärer, sjuka, arbetslösa men de facto (det kan ju vem som helst kolla upp) röstar mot förbättringar för utsatta grupper i sitt dagliga arbete. Att facket, konsten, yttrandefriheten, toleransen hotas skrattar de bara åt.
Det bortförklaras eller rättfärdigas.
Kontrollerbar fakta hånas. Myndigheter är korrumperade. Rapporter är köpta.
Vetenskapen ljuger osv.
Däremot är de svinrädda för att gå ut. Många gånger har jag läst åsikter i stil med att "Malmö är farligare att vistas i än Syrien" eller "I Sverige sker fler skjutningar än i Mexikos gangsterkvarter."
Enligt egen logik är flyktingarna vid Greklands gräns trygga och vill hit för våra bidrag (det är inte alls förödande att vistas i dessa temporära miserabla lägren för kvinnor och barn) men däremot är det farligt att gå genom någon av våra svenska storstäder en valfri eftermiddag.
Nu är även Coronaviruset jättefarligt (vilket Löfven i all illvilja mörkar.)

Och jag tänker...
Det är omöjligt att så här många människor är så här korkade.
Så var i ligger förklaringen? Om man vill förstå?
Ja det är här ord som radikalisering och fundamentalism kommer till mej.
Radikalisering- Den process som leder till att en person eller en grupp utöver ideologiskt hat eller våld.
Fundamentalism- Politiska åsiktsrikningar och rörelser som hävdar att en religion eller ideologi, oberoende av folkviljan skall tillämpas som samhällsordning.
Algoritmerna på Facebook i kombination med konsumering av "alternativ media" och umgänge med bara likasinnade gör att denna världsbild blir till sanning. Ofta i kombination med låg utbildning och ett otränat öga för källkritik.
Och sedan sprider det sej. Person för person.
Jag vet inte, det är bara så jag funderar och som låter mer troligt än att vattnet på landsbygden är förgiftat.

Det är då en farsot som skrämmer mej fan så mycket mer än Corona.
En blå-brun regering är att vänta 2022. Det blir en jäkligt dålig tröst att säga
"Vad var det jag sa."

Puss/ Asta

Från mej till mej

Detta tyckte jag att jag var värd. Kollektion från Stronger.
Som belöning för att jag nu tränat regelbundet tre gånger i veckan (och tyckt att det är kul!) i två månader och som pepp att fortsätta.
Jag vet att Strongers tajts är fantastiskt bra för min Mini äger flera set.
Från början var jag inne på att beställa setet i den nya våriga hallonröda färgen men trots all... kvalitet först och allt det där... vill man ju att det ska SE snyggt ut oxå och jag tror kontrasten mellan mej och modellen ovan blir tillräckligt stor ändå.
Fel på tanken eller ej, tror tyvärr många känner igen sej, så kommer jag att känna mej mer bekväm i svart.

Första månaden gick jag hellre på pass. Februari har nästan bara blivit gym.
Gillar båda men gym är ju friare, att man kan gå när helst det passar en.
Egentligen borde jag investerat i ett par PT timmar, hade förmodligen varit mer välanvända pengar än ett snyggt träningsset för jag är väldigt osäker på om jag tränar optimalt. Om jag får med alla muskelgrupper.
Jag är ju en sådan novis på det här och vet i princip bara att jag tränar ben, rygg, armar men inte vilka muskler.
Imorgon ska jag i alla fall ta hjälp av ett riktigt proffs.
En kollega till mej som är grym på (ja mycket men i detta fallet) gymmande ska hjälpa mej med att se så tekniken är rätt vid basala övningar som marklyft och knäböj.
Det ska bli kul.
Ja, visst är det HELT otroligt... Asta Pastasson säger att nåt som involverar att inte få lata sej ska bli "kul." Jag är lika förvånad som ni mina trogna läsare måste vara.

Hade en liten tanke om att åka och träna ikväll.
Jag gick av natten i morse och det är väldigt olika hur det känns.
Trött är jag nästan alltid när jag vänder tillbaka dygnet men i olika grad.
Men ikväll efter Benterunda utmed stormigt hav känner jag mej helt urlakad.
Natten som var va ( jättekul men) stressig och jag satt inte många minuter, det gör stor skillnad för kraften dagen efter.
Man måste vara lite snäll mot sej själv oxå. Lyssna på kroppen.
Tror den snarast behöver en stor (kall) stark och tidig sänggång.

Puss/ Asta

Stolt & glad

På nätet... följer ohälsosamma grupper tror jag... så läser jag just nu så mycket som gör mej sorgsen (och rätt förbannad) om förlossningsvården och barnmorskor. Den ena berättelsen efter den andra om missnöjda patienter som upplever sej felaktigt behandlade. En  misstro mot barnmorskor om att vi är inkompetenta alternativt onda. En kollega från Skåne som dömdes i Tingsrätten och föräldrar som uppmanas stämma och anmäla min yrkeskår allt vad de orkar.
I verkligheten upplever jag väldigt lite av det.
Visst, dagens föderskor är många gånger mer rädda än gårdagens.
Många unga har en anamnes av ångest och annan psykisk ohälsa och bristande tillit till kroppens förmåga men ändå...
Den överväldigande majoriteten av de patienter jag möter sätter stor tillit till mej och uttrycker efteråt tacksamhet och glädje.
Det är en fröjd och en ära att få bistå kvinnor i ett av deras livs viktigaste (och tuffaste) stund. Att få se vilka jävla krigare de är.
De får ett barn. Min belöning är en annan...

För trots all skit man läser på nätet. Trots svårtolkade CTG som håller mej på tå (på ett dåligt sätt), förlossningar man sliter med en hel natt med och inte får se frukten av, hårda golv och värkande muskler.
Att få bistå vid en förlossning, se ett friskt barn komma till världen, uppleva den magiska sekunden när den fetala cirkulationen upphör och barnet drar sitt första andetag. Med egna ögon se föräldrar födas, smärtor ta slut, kärleken ta över... DET är magiskt. Det är förtrollande, berusande fantastiskt.
I det närmaste religiöst.

Jag älskar mitt jobb.
Hur många kan säga det? Hur många känner sej hög på sitt sitt arbete?
Hur många arbetar 10 timmar och vill inte det ska vara en minut kortare och hur många längtar tillbaka när de kommer hem?
Det är ett privilegium.

Näst ungarna och att välja den hundras jag gjort är barnmorskeriet det jag är mest stolt över.
Att jag läste. Trots att jag var "äldre" och kunde mitt jobb.
Lämnade det trygga. Mina kunskaper, mina vänner och kastade mej ut.
Jag ger ofta mej själv så mkt skit för att jag ängslas och nojar och ältar och känner att jag aldrig riktigt duger men DET är ta me fan både modigt och stort.
Tänk så många som stannar kvar av gammal ohejdad vana på sin arbetsplats.
Som aldrig utmanar sej själva.
Som inte vågar.
Hur räddhågsen jag än är så gjorde jag inte det.
Och... det går upp å ner... i bland undrar jag hur i helvete jag kunde tro att jag skulle klara det här?
Men ibland... som idag... känns det så fantastiskt rätt.

Puss/ Asta