fredag 31 januari 2020

Årets första månad



Inför 2020 satsade jag på nyårslöften istället för målsättningar och förhoppningar för första gången på säkert 20 år. Och jag gick All in och gav flera stycken löften.
De handlade främst om:
💙 Att börja träna för att bli starkare och rörligare
💙 Att komma ut och gå minst en gång varje dag oavsett omständigheter
💙 Att dricka mindre alkohol, välja mina tillfällen bättre
💙 Att fortsätta med att inte äta griskött
💙 Att drastiskt dra ner på sociala medier, ffa Facebook
💙 Genom mindre alkohol och mindre tid på sociala medier frigöra tid till mer kvalitativa saker som att se film, skriva brev, hänga med Bente och läsa romaner.

En månad har gått och hur har jag skött mej hittills?
Tja, lite gott & blandat kan man väl säga.
Jag väljer att inte se på det som misslyckande, eller rättare sagt, jag försöker att se på det som att jag påbörjat en resa och att det rör sej åt rätt håll.

💚 Jag anmälde mej till Friskis & Svettis och även om min målsättning var tre gånger i veckan så har det oftare blivit två gånger/ vecka. Men jag har i alla fall skrapat ihop 11 antal pass denna månaden. Testat både gruppträningar och gym.
💚 Jag har varit ute och gått varje dag utom en då jag aktivt valde att vara med Noah istället. Det känns ok.
💚 Ja, jag har druckit mindre mängder alkohol och vid färre tillfällen men kan bli ännu bättre här.
💚 Jag har inte ätit någon form av fläskkött och försöker även välja godis utan gelatin men där misslyckas jag ibland.
💚 Sociala medier. Här går det "så där." Det är lite dagsform men tyvärr den punkt jag känner går sämst.
💚 Jag har haft en lässvacka på en månad ungefär men nu börjat igen.
Sett betydligt mer serier och filmer... ganska lätt eftersom jag ser så lite.
Ser ni den magiskt bra svenska serien Kalifat?

Mest förvånande har varit
- Hur svårt det är att göra slut med Facebook
- Hur lätt... och kul... det är med träningen.
Jag känner mej ändå nöjd med mej själv. Om det är inbillning eller ej men jag känner mej lite mer rörlig, stark och stabil. I fas med mej själv.
Januari 2020 har varit sammantaget en BRA månad.
En GOD inledning på det nya året och decenniet.

Hur har du det?

Puss/ Asta 

Asta recenserar "Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg

Kärlekens Antarktis

"Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg.
Ja, herre gud, hur ska jag sammanfatta denna? Vad ska jag skriva?
Har ni läst feelgood romaner? Ni vet, genren som ofta är smått melankolisk, underfundig humor, lite svärta och härliga karaktärer. De som får en att både gråta och skratta när de är som bäst.
"Kärlekens Antarktis" är så långt bort från den genren som man kan komma.

Baksidestext:
"Han lät mej återvända ett ögonblick innan han en sista gång greppade med händerna om min strupe och höll kvar, Skogens dunkla grönskimrande ljus och ljudet av fåglar kom tillbaka några gånger innan det försvann för alltid."
En kort stund har hon funnits i världen med dess begär, längtan och fruktan, tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut.

Kristina är heroinist och prostituerad. Hon är livstrött, ung och desillusionerad.
Men hon är också mamma till två små barn, Ville och Solveig, som hon en gång fött. Hon är dotter till föräldrar som i hela sina liv varit trasiga, Ivan som tyst håller sig undan och Raksha som är ensammast i världen och vars enda tröst är vita piller. Hon är flickvän till Shane, även han fast i drogerna och en gång var hon en liten storasyster till lilla Eskil som drunknar.
En dag följer hon med en man, en sexköpare, trots att hon omedelbart vet att han är farlig och kommer att döda henne. Hon följer med för att det är hennes öde.
Hon försöker inte undkomma för hon har ingenstans att ta vägen.
Hon försöker inte ringa någon för hon har ingen att ringa.
Hon sätter sej bara i hans bil, jägarens, och följer med.
Medveten om att det är det sista hon någonsin skall göra.

I romanen kommer vi gång till gång tillbaka till den här bilfärden, till mordet, till styckningen av hennes kropp. För varje gång tillkommer det ytterligare några detaljer, några känslor, några tankar.
Däremellan är det återblickar till Kristinas tidigare liv och efterblickar när huvudpersonen som död ser ner på de sina, på de som är kvar.
Märkligt nog är det en stor del av boken bipersonerna och deras öden som berör mej mer. Eller så här, livet berör mej mer än döden.
Att en ung kvinna förlorat allt hopp till sej själv och till sin omvärld är sorgligare än att hon dör.
Mammans enorma ensamhet och livssorg av att ha förlorat två barn.
De två barnen vars öden blir helt olika och där särskilt sonen griper tag i mej och får mej att fulgråta med öppen mun och snoret rinnande.
Den lilla brodern som drunknade och som lämnade sår efter sej som inte gick att läka.

Författaren, Sara Stridsberg, skriver att karaktärerna är fiktiva och att eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen. Men likheterna är slående och känns åtminstone kraftigt inspirerade av Catrine Da Costa, en ung prostituerad kvinna som mörades och styckades och som nog ffa är ihågkommen för sina förövare (som slutligen friades) Allmänläkaren och Obducenten.

Kärlekens Antarktis är en otroligt vackert skriven roman. Den har en prosa som liksom sjunger, som känns poetiskt vacker.
Den väcker en igenkänning i mej som är smärtsam trots att jag aldrig sålt mej (åtminstone inte för pengar) och aldrig tagit droger (åtminstone inte heroin.)
Men i samlade livserfarenheter av en egen utsatthet, av stunder av svart hopplöshet, av att genom min bror sett missbrukets absoluta misär och vad den sorgen gör med en mor, av kärleken till barnen, av kärleken som ändå finns till föräldrar som inte förmår, av alla år jag som barn drömde mardrömmar om att jag skulle sluta som Kristina.
Jag funderar över att det är livet och inte döden som berör mej allra mest, att det gör ondare att huvudpersonen frivilligt följer med någon hon vet ska ta hennes liv än att hon blir strypt och styckad. Så var, och är, även min sorg över min bror som mördades. Sorgen över hans liv, hans lidande, hans val (och brist på val) och hans smärta är större än att han är död för mej.

Jag har andäktigt och närmast hetsigt läst. Jag har fått klumpar i magen, kramp i bröstet och jag har storgråtit flera gånger.
Och ändå, eller kanske precis därför, så är Kärlekens Antarktis en magisk läsupplevelse.
Den här romanen kommer jag minnas för alltid. Förmodligen läsa om.
Den kvalar in bland det bästa och mest berörande jag någonsin läst.
Betyg: Solklar 5:a.

Puss/ Asta

måndag 27 januari 2020

Stora, rynkiga, röda


Bilden kan innehålla: 1 person, utomhus

Året har börjat harmoniskt även om jag alltid är jag, tänkte att jag skulle utveckla det mer i ett inlägg i slutet av månaden.

I dag får ni en bild på min lilla polis. Så här står hon å råstirrar på andra människor vi möter i skogen. Det är enligt min norska flicka HÖJDEN av skumhet att de är utomhus när det börjar skymma. Om hon får så fortsätter hon att blänga på dem ända tills de är utom synhåll.
Att hon har koll på dem kan de knappast undgå.

Det är verkligen fantastiskt hur mycket personlighet som ryms i en liten hund. Efter att ha haft tre stycken av samma ras är det oxå otroligt att se hur olika de kan vara.
Och ändå finns det ju det som är gemensamt, bortom utseendet, det som gör att för mej skulle livet vara så otroligt mycket fattigare utan dessa stora, rynkiga, röda.
Jag kanske skulle överleva, men jag skulle knappast leva.
Bente står för så mycket livskvalitet för mej.
Hon är faktiskt en outbildad servicehund. Hon håller både mitt fysiska och psykiska mående i sin tass.
Det säger nåt om livet eller hur?
Hur dessa förhållandevis okomplicerade varelser kan ge oss det största om vi bara låter dem.


Visst är det sant som maken säger att hon kostar en väldig massa pengar varje månad.
Och folk har absolut en poäng i att man blir mer bunden. Det är inte ofta men en vecka eller två om året skulle jag kanske vilja åka bort, men ingen kan se efter henne (jag vet att jag är mer nojig med henne än de flesta med sina spädbarn.)
Och jag skulle absolut haft renare golv och fönster utan henne.
Hel soffa med förmodligen?
Mindre fläckiga kläder.
Men sammantaget så ger hon så ofantligt mycket mer än hon kostar.
Hon är ovärderlig för mej och min livskvalitet.
Jag skulle valt henne framför vilken man som helst. Alla dagar i veckan.
Hon är:
Humor
Kärlek
Sällskap
Trygghet
Och hon lär mej så himla mycket, det har alla mina stora, rynkiga, röda gjort.
Om både hundar och livet.

Puss/ Asta

fredag 17 januari 2020

Otäckt men befriande



År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

söndag 12 januari 2020

Januari

Bilden kan innehålla: 1 person, hav, utomhus, vatten och natur

Jag har suttit och kollat på en massa härliga sommarbilder.
Ute är det grått, grått, grått och även om jag bitvis kan uppskatta lugnet i det (å mår bättre fysiskt) så börjar det att kännas av nu hur länge sedan det var man kände solens varma strålar eller ens såg något ljus.
Och allra mest längtar jag efter att bada!
Det är något djupt helande och renande att bada i havet.
Det väcker något lekfullt och bekymmersfritt hos mej som sällan finns annars och det känns verkligen som att alla ens bekymmer sköljs bort när man får doppa huvudet i det där salta, välgörande blå.

Januari är alltid evighetslång.
December går bättre av allt adventsmys och i februari känns det att ljuset återvänder lite även om det egentligen är då som vi oftast har chans på riktig vinter här i södra Sverige.
Men januari... lång, mörk och tar aldrig slut.
Jag vet ju att jag känner så varje år och därför borde jag verkligen planera just denna månaden bättre.
Själv har jag ju en rätt rejäl dos klimatångest så resa är inte att tänka på för mej men lägga in så mycket trevligheter och mys som det bara går.
Träffa vänner. Gå på bio. Ordna middagar och fikor å bjuda in människor man tycker om.
Kanske unna sej att gå på spa (det ska jag faktiskt om 2 veckor), tända ljus och läsa bra böcker.
Tända massor av doftande ljus.
Det går ju att kompensera för allt detta mörker lite grann åtminstone.
Men istället är det som att jag just denna månaden bara ger upp och uthärdar.
Tänk om man lever i 84 år som snittet säger. Det blir en jävla massa liv alla dessa januaridagar.
Rätt onödigt och stor anledning till skärpning.

Vad gör du åt januari?

Puss/ Asta

Mitt viktigaste inlägg på länge.



Peter Wolodarski, chefredaktör för DN, skriver idag en mycket stark och berörande artikel på ledarsidorna om hur Sverige håller på att avhumaniseras och förändras i grunden. Han sätter ord på känslan jag burit senaste året.
Hans ord får det att knyta sej i magen.

Så gott som var och varannan veckan kommer nya väljarundersökningar där Sverigedemokraterna skördar nya förväntade framgångar inför nästa val.
I vissa mätningar är de största parti, i andra näst största.
Oavsett, det går bra för Jimmie Åkesson och hans parti.
Såväl Moderaterna som Kristdemokraterna säljer sin heder för att få lov att vara med och dansa i segervalsen. Alla löften om att inte samarbeta med Sd och framförallt alla ord om VARFÖR de inte ville samarbeta med Sd är nu glömda och det är svårt att se hur vi inte skall styras av en högerkonservativ regering efter september 2022 som senast.
Det gör mej både ledsen och orolig på så många plan att jag inte vet vart jag ska börja, man kan förändra och förstöra väldigt mycket under fyra år, kanske till och med för alltid.

Sverigedemokraternas framgångar gör mej bedrövad men än mer sorgligt och oroväckande är vad som hänt i vårt land, precis som Wolodarski påpekar.
Hur attityder förändrats. Hur tonläget skruvats upp. Hur stora grupper människor avhumaniserats. Hur föraktet mot motståndarna hårdnat.
Vad som för inte särskilt många år sedan var fullkomligt otänkbart att säga har nu blivit så accepterat att var och varannan svensk säger det.

Citat ur artikeln: "Vi har i flera år blivit serverade med så många invektiv och försök att ladda ord med ny mening, att vi vant oss och mer och mer normaliserat det onormala
2019 var året då en riksdagsledamot för ett parti som suttit i regering flera gånger kallade svenska barn som är fast i läger i Syrien för ”jihadiavkommor”. Och inte bara det. Enligt riksdagsledamoten är de små barn till ”IS-honor som tigger om att hämtas tillbaka” när de i själva verket borde ”låtas ruttna kvar där”.
Så här lät det inte förut från en folkvald i ett traditionellt parti, det var otänkbart. Men hur många protesterar i dag?
Färre och färre. Samma riksdagsledamot, som gjort det till en sport att via sociala medier spotta på andra människor, hade för några år sedan blivit av med sina uppdrag som en följd av systematiska försök att brutalisera offentligheten.
Inte längre. Tvärtom blev han under nyårshelgen framlyft i en stor svensk tidning av två kommentatorer som ”någon som alltid har något att säga”.


Kent Ekeroth tidigare riksdagspolitiker och numera fortfarande anställd av partiet går i bräschen för se hur nära ett fascistiskt språkbruk det går att ligga och fortfarande behålla ett brett folkligt stöd.
Efter den tragiska nedskjutningen av flygplanet i Iran där 176 människor av spridda nationaliteter tragiskt omkom och aldrig mer kommer att komma hem till sina nära och kära gör han en tweet där han med skrattemojsar skämtar om att "smålänningarna" i själva verket är allt utom svenskar.
Senare får man förmoda att Åkesson tagit honom i örat och han medger att hans tweet var "dåligt tajmad."
Lite för nära den där fascistgränsen alltså. Åtminstone för partiet som gör allt de kan för att fingerpulla upp Moderaterna till ett regeringssamarbete.
I oktober 2022 hade det förmodligen varit helt okej för Sd ledning. Nu, inte så...
Men det är partiet det! Sympatisörerna förstår absolut var Ekeroth menade och instämmer och jag har läst oändligt med kommentarer där det mitt i tragedin av omkomna skall diskuteras vem som är svensk och framför allt, vem som inte är det.
Jag ser det här förändrade synsättet på sociala medier, jag ser hur det bland bekanta blivit allt vanligare.
Avhumaniseringen av flyktingar, tiggare, muslimer. Hur de beskrivs som skäggbarn, slödder, terrorister, lycksökare, löss och andra helt horribla epitel.
Detta att gradera människor, deras värde, utefter var de kommer ifrån.
Att medborgarskap är olika värt, att visa etniciteter bättre än andra.
Det märks i beskrivningarna av vårt land som i fritt fall. Förtalet mot landet "dom" säger sej värna om.
Det märks i hur deras politiska motståndare porträtteras och hotas.
Och hur vi som protesterar och försöker stå upp för någon form av anständighet blir kallade för allt ifrån godhetsknarkare, batikhäxor och vänstervridna till förrädare och muslimhoror.

Citat ur artikeln: Alla som hånskrattar åt ”god ton”, ”varningar om 1930-talet” och ”politisk korrekthet” bör fundera på alternativet. Den offentlighet som nu tycks växa fram – framhejad av Donald Trumps aggressiva twittrande – har redan börjat förskjuta oss.
De små vidrigheterna kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.


Sverigedemokraterna har i värsta fall siffror upp mot 22-24 procentenheter.
Lägg till ytterligare 10-15 procentenheter från M och Kd som sympatiserar med den här värdegrunden och typen av retorik. Men vi andra är fortfarande fler!
Vi måste höras. Vi måste synas. Vi måste protestera med allt vad vi har!
Avslutar med en känd och passande dikt skriven av Niemöller strax efter Andra världskrigets slut. Niemöller som var tysk präst och stark nazistmotståndare, ni har alla läst den förut.


”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

/ Asta

Ps. Ja, du får dela inlägget om du instämmer i vad som står ovan.

onsdag 8 januari 2020

Ska man skriva om träning?



Det här är inget inlägg om att träna. Det här är ett inlägg om vilken typ av blogginlägg som är okej att skriva och ett resonemang kring om och hur det påverkar att skriva om träning eller andra livsstilsändringar och där jag inte är riktigt klar med det själv.
Jag börjar inlägget så här därför att inledningen av inlägget syns på Facebook och ni som blir triggade av att "Nu tränar Asta" (denna veckan åtminstone) inte ska välja bort.

Som sagt. Jag följer många kroppspositiva konton och har gjort så ett tag, det är underbart läkande att få se en mångfald av kvinnor och inte bara den stereotypa unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan som vi utan att tänka på det matas med hundratals gånger per dag.
Väldigt många, jag törs nästan skriva alla, har en skev bild av hur kvinnor och kvinnokroppen ser ut.
Och inte bara det, vi jämställer oxå denna unga, smala, fita, fotoredigerade bild av en kvinna med hälsa. Smal blir per automatik hälsosam, tjock motsatsen.
Ung, spänstig hud blir det normala, rynkor och slapp hud det förstörda.
Allt detta är förstås fullständigt rubbat men vi ÄR i väldigt hög grad hjärntvättade av hur vi kvinnor ska se ut. Det finns starka krafter som vill bevara kvinnors negativa syn på sej själva då det är en mångmiljardindustri att kränga produkter och tjänster som kräver just detta.
Det finns en uppsjö av fantastiska kroppspositiva konton på Instagram och genom att få upp deras bilder och många gånger kloka texter går det att lära om. Att se igenom.

Inom den kroppspositiva världen är det ofta förenat med stor kritik om någon skriver om livsstilsförändringar, till exempel träning. Framförallt träning.
Det anses kunna upplevas som triggande och kroppshetsande.
Få folk att känna sej mindervärdiga eller... ja, jag vet inte riktigt.
I min värld beror det på HUR man skriver och vad syftet är men jag inser oxå att jag genom åren jag följt dessa konton lärt mej en massa och ändrat min syn på väldigt mycket som för bara några år sedan verkligen var fucked up.
Jag känner mej ambivalent om och i så fall hur jag ska skriva om mina tankar om detta.
Under 2019 kände jag att jag började bli gammal. Alltså gammel-gammal, äldre än vad jag är. Jag kände mej klen. I dålig kondition. Leder protesterade och började göra ont. Jag var trött orimligt mycket. Koncentrerade mej på fel saker.
Så inför 2020 gav jag, som aldrig ger nyårslöften, just ett löfte om förändring.
Om att få mitt liv mer i balans.
Ett steg att nå dit var att teckna mej hos Friskis & Svettis.
Jag tycker det är skitläskigt att skriva om för jag är så himla rädd att misslyckas. Jag är till och med rädd för att tänka det.
Jag har aldrig lyckats hålla i träning tidigare så varför skulle jag göra det nu?
Om jag höll i... ungefär 5 veckor... så som de flesta gör som ger nyårslöfte att träna och sen återgick till min mer... tja, bekväma hållning att dricka öl och hänga på Facebook så skulle jag känna mej ännu mer misslyckad än tidigare.
Jag har inga ambitiösa mål med min träning.
Har inga planer på att ta min dubbla vikt i marklyft, att springa Göteborgsvarvet eller att tappa 15 kg i vikt. Jag vill bara inte begränsas av min kropp i det dagliga livet i förtid. Jag vill visa att man kan vara lite rultig, lätt orka hela pizzan själv men ändå vara i bra form. Och "bra form" syftar här bara till just ork och att vara funktionell i sin kropp. För det ÄR en jäkla skillnad på att vara fyrtio år och femtio år. Det händer en massa nedbrytande under de åren. Ingenting är gratis längre.
December 2020 vill jag känna att jag är lite starkare än vad jag var för ett år sedan. Att jag gör bättre val för mej själv. Att livet är lite mer i balans.

Jag har, sedan jag började blogga för gud vet hur många år sedan, alltid skrivit om det som engagerar mej just nu. I mitt liv och på ett vidare plan.
Att berätta om min träning, skriva om hur ängsligt det känns att komma till en gruppträning och vara ny och klart sämst eller om den sköna tillfredsställelsen av att ha gjort sitt bästa eller om hur gött träningsvärk kan kännas eller hur läskigt gymmet är eller... Ja det skulle kännas bra.
Å andra sidan så vill jag ju då inte trigga fram känslor av skuld eller hets hos någon.
Jag tänker, även om jag förvisso tycker det är en HELT annan sak, om de som gör fillers och kroppskorrigeringar att de är ett offer för det här vi började prata om... idealet av den unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan... så gör det då om du absolut måste men skriv inte om det. Jag blir förbannad på influensers som har tusentals ofta unga följare och som saluför sån skit.
Är det samma sak med träning tycker ni?
Även om det är tantgympa 2 gånger i veckan på Friskis & Svettis?
Ge mej era tankar!

Puss/ Asta

måndag 6 januari 2020

Sånt slöseri med liv denna dag

Bildresultat för arg på internet

Idag hade jag planerat en sådan bra dag.
Maken har börjat jobba efter drygt två veckor ledighet och det är underbart med lite space igen. Jag hade tänkt premiärbesöka gymmet på förmiddagen och på eftermiddagen skulle jag passa min dotters hund.

Men så sov jag så dåligt... eller dåligt och dåligt, jag sov inte en minut, trots insomningstablett och tyngdtäcke och även om det har gått, för det gör ju det, så har jag varit rätt orkeslös idag och inte gjort mer än nödvändigt.
Tog en runda med hunden efter att ha bälgat i mej kaffe på förmiddagen, åkte och handlade, lagade mat. Hade mitt barnbarn Kieran här, han är lika gammal som Noah så de lekte ju mest med varann.
Och jag... jag har mest suttit av dagen.

Tog ett rejält återfall i Facebookfyllan och nu är jag så feed up att jag nästan är illamående. Lite extra grälsjuk så har jag tjafsat med oräkneliga (känns det som) MÄN om allt från jämställdhet till rasism till hundavel.
Fan så dumma i huvudet. Och 100 ggr mer bråkiga än mej (undra vad de har att skylla på?) Blev även anklagad för att vara transfob av ett gäng... ja, vad de nu var, kanske säkrast att inte köna dem.
Hur som helst är det verkligen slöseri med liv och kanske behövde jag det ändå för nu är jag trött på män facebook på riktigt. Kommer framledes bara använda Facebook till att dela en å annan bra artikel, lite foton (kul att få upp som minne sen) och mina egna blogginlägg samt läsa era ev kommentarer där.
Inga. Fler. Dumma. Gubbar.

Det känns blä verkligen att komma av sej redan dag 6 på sina goda föresatser, massa facebookhäng å ingen aktivitet, men jag får ta nya tag imorgon.
Hoppas bara jag kan sova i natt.
Närmar mej nu 36 timmar av vakenhet och är inte ens särskilt trött längre men jag känner av det i en stigande ångestnivå. Ett litet oroligt hjärta som tickar där inne och många mörka, ängsliga tankar. Jag vet ju det. Jag är sån.
Imorgon är en ny dag.

Puss/ Asta

fredag 3 januari 2020

Märklig upplevelse

Bildresultat för yoga

Prövade Yoga idag. Eller Yoga Soft som nog kan beskrivas som en pensionärsvariant. Jag tillhörde i alla fall det yngre spannet och alla rörelser var (säkert) väldigt förenklade. Det var tack å lov inte snack om att vika kroppen dubbel baklänges, stå på huvudet och annat underligt och akrobatiskt jag sett folk göra.

Men det som där emot var förunderligt, bortsett från att någon ljudligt råkade fisa och denna någon inte var jag (jag är totalt fisinkontinent och pruttar ofrivilligt mest hela tiden annars) var att jag blev otippat förtjust!
Jag har som bekant aldrig någonsin blivit förtjust i att röra på kroppen tidigare.
Nu var detta inte någon tung motion. Jag blev inte ett uns svettig och har inte det minsta träningsvärk någonstans men det hände nåt annat...
Jag vet inte när jag kände mej så närvarande i mej själv sist. Så medveten om mina leder och så kärleksfull till min kropp.
Helt magiskt!
Jag skulle lätt ha kunnat bli fnissig.
Bara att uppmanas andas på ett särskilt sätt brukar få det att bli ängsligt inombords. Och att därtill röra kroppen på märkliga vis och låta ännu konstigare och så den här högljudda prutten då...
Men jag blev inte fnissig. Jag blev alldeles lugn. Och lite betuttad i den lugna, harmoniska kvinnan som i tonläge och röst var så lik en kollega jag tycker mycket om.
Och nåt händer ju i kroppen. Mini som var med började må illa. Jag blev ofantligt trött efteråt.
Men det kändes... jag vet inte, läkande?

Typiskt nog har de bara Yoga 2 ggr i veckan på vårt Friskis & Svettis.
En gång den här softa och en gång "vanlig" och då ska man inte jobba eller så.
Ska pröva att göra det hemma och se om det är samma grej. Det finns ju mängder med youtubeklipp.

Namaste.

torsdag 2 januari 2020

Rätt skraj för det här

Bildresultat för friskis och svettis
Jag är stel. Jag har dålig balans. Noll taktkänsla.
Jag har usel kondition. Jag är ordentligt klen (som i motsats till stark.)
Jag är överviktig. Lat.
Jag har alltid, i hela mitt liv, gett upp saker som inte framkallar lust. Det här har med min missbrukarpersonlighet att göra skulle jag tro, det å en viss vana att det är så jag gör. Jag behöver helt enkelt känna snabba belöningar.

Ovanstående är fakta. Det är ingenting jag säga för att inta en ödmjuk hållning.
Upptill detta har jag under mitt femtioåriga liv egentligen aldrig tränat mer än under kortare perioder.
Det är kanske därför inte så jättekonstigt att jag har noll å nada självförtroende när det kommer till att just träna. Träningen i sej men kanske framförallt förmågan att hålla i. Jag är inte en person som är tillfreds eller ens okej med att inte ha koll.
Men idag har jag anmält mej till Friskis & Svettis och tecknat ett Allkort där jag får tillgång till både gym och gruppträningar under 6 månader.
Det var inte billigt. Men så är jag inte heller van vid att lägga pengar på träning.

Jag måste på intet sätt bli smal eller fit men jag är inte redo att bli gammal ännu.
Och gammal är just vad min kropp är. Den protesterar mest hela tiden.
Rygg å höfter å knän gör ont bara jag sitter i samma ställning en stund.
Jag kan inte göra en enda riktig armhävning. Jag orkar knappt lyfta upp Noah längre. Jag är stel som ett kylskåp och jag kan med maximal ansträngning lufsa i promenadtempo 3 km.
Det står femtio år på mitt körkort men jag skulle nog tro att jag snarare är ca tjugo år äldre i fysisk ålder. Hur är jag då om 10 år ifall jag inte gör någonting?

Jag har lovat mej själv inför 2020 ett liv i bättre balans.
Mindre alkohol
Mindre sociala medier
Mer sånt som kropp å själ mår bra av långsiktigt.
Jag förväntar mej inte att vara en hurtbulle i december men jag tänker att jag vill vara i lite bättre form än nu och så får vi ta det vidare därifrån.
Men jag är faktiskt livrädd för att misslyckas och bara lägga ner allt samman någon gång i februari. Skiträdd nu när jag uttalat de här målen för mej själv.
Jag känner ju lixom mej själv.

Hur stämmer din fysiska ålder överens med den som står i dina id handlingar? 

Puss/ Asta