fredag 31 augusti 2018

Asta recenserar "Musan" av Jessie Burton.


Musan (storpocket)

Jag har läst "Musan" av Jessie Burton.

"Musan" är min andra roman av Jessie Burton som även skrivit den mer uppmärksammade debutromanen "Miniatyrmakaren." Recension av den finns HÄR, jag gav den toppbetyg.
Denna roman var olik den första på egentligen alla sätt förutom att båda är välskrivna.

"Musan" är två berättelser i ett.
Vi får följa Odelle som bor i London 1967, invandrad från Trinidad.
En ung kvinna som har svårt att finna sej till rätta, i synnerhet efter att hennes barndomsvän gifter sej och lämnar det gemensamma boendet.
Odelle kommer i kontakt med den världsvana och glamourösa galleristen Marjorie Quick. Tillsammans med henne uppstår en speciell men inte okomplicerad vänskap och Odelle blir medveten om sin potential som hon tidigare aldrig vågat snudda vid.
Vi får även följa Olive Schloss, en ung kvinna, dotter till en känd konsthandlare i Spanien 1936. Olive har ambitioner som inte riktigt passar sej för en kvinna på den tiden. Hennes öde vävs samman med en ung revolutionär Isaac Robles och hans halvsyster Teresa. En bekantskap med förödande konsekvenser.
Och mitt i allt detta, ett konstverk, en tavla, som binder historierna samman.

Jessie Burton är inte ensam om att använda sej av greppet att skriva en roman som två separata delar. För egen del tycker jag att det kan... alltså kan... vara splittrande att läsa så. Man har precis kommit in i och fastnat för berättelsen när plötsligt en ny historia ska berättas. Och när man uppslukats av den så är det tillbaka till den första.
Alla författare behärskar inte konsten att leda läsaren genom denna berättarteknik. Att upprätthålla intresset och göra båda berättelserna jämbördiga.
Men Jessie Burton klarar det. Med bravur.
Jag tycker att "Musan" är en oerhört bra roman.
En riktig läsupplevelse.
Den har spänning. Intriger. Två starka kvinnoporträtt. Starka känslor.
Betyget kan inte bli annat än 5/5. Inte lika lysande stark som "Miniatyrmakaren" men ändå en jävligt stark roman. En njutningsupplevelse.

Puss/ Asta

Kos. A lovestory


Bilden kan innehålla: himmel, träd, pool, utomhus och natur

Så var det slut. Över. All. För denna gång.
Planet störtade inte. Noah drunknade inte. Jag blev inte sjuk i nån mystisk denguefeber. Och hunden höll sej vid liv med husses (och inte minst min äldsta dotters) försorg.
Ingenting ont hände faktiskt. Inte det minsta oförutsedda. Om man inte räknar med att dottern inte hittade sin plånbok trots att den var med hela tiden och att jag var rätt krasslig i bronkit.

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, hav, utomhus och vatten

Det var vår andra tripp till exakt samma ställe. Till Kos. Till hotell Marmari beach by Atlantica.
Och om ni reser med småbarn och har hittat ett ställe ni tycker är okej så kan jag varmt... varmt... rekommendera att åka tillbaka. Det hade såååå många fördelar.
Vi sa det sist vi var i väg, i fjol, att "fan, det är ju först på dag 4-5 man börjar ha koll." Koll på var det är bra att käka lunch, koll på var allt finns.
Ett nytt ställe kan verka så stort, men när man lärt känna det är det rätt pluttigt.
Nu hade vi koll från dag 1 och det gjorde att resan kändes mycket längre, vi kunde koppla av från första stund.
Flera ur personalen kände igen oss. Välkomnade oss kungligt, som om vi vore gamla vänner på besök. Vi fick till å med en flaska skumpa i välkomstpresent!

Bilden kan innehålla: 1 person, som ler, pool, simmar och utomhus

Marmari beach by Atlantica är inget extraordinärt hotell alls.
Jag har bott betydligt mer fancy än så.
Men sammantaget är det så jäkla bra.
Rummen: Små och inte särskilt nyrenoverade.
Städningen: Ingenting att anmärka på.
Poolområderna: 3 till antalen och väldigt trevliga
Stranden: Nära och jättefin. Gratis solstolar. Lagom med vågor.
All inclusive: Täcker restauranger, poolområde OCH strand ( det gör det på rätt få ställen.)


Bilden kan innehålla: 1 person, sitter, himmel, barn, utomhus och natur

Personalen: Denna gången underbara. Första gången okej.
Aktiviteter: Allt från vattengympa till Bamseparad
Underhållningen på kvällen: Toppklass. Googla "Dance like a granddad", den har vi shakat loss till hela veckan.
Bamseklubben: Noah älskade sina fröknar. Vi älskade 2 timmar barnfritt varje dag.
Barnvänligheten: Kunde inte vara bättre.
Löken på laxen: Vilda sköldpaddor. Fantastiska "rosa drinkar."


Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som står och utomhus

Summa summarum har iv haft en fantastisk vecka med allt ifrån stabbiga frukostar (jag) till kvalitetstid ihop, sol å bad.
Vi har älskat att vara där. Jag hade lätt kunnat stanna och leva det där dekadenta livet ett par veckor till om det inte vore för att jag saknade mina barn, mina andra barnbarn och min hund i ungefär lika stora bitar.

Bilden kan innehålla: 1 person, himmel och utomhus

Det är HELT okej att vara hemma igen. Gottfrid blev SÅÅÅ glad. Han till å med hoppade upp vilket han aldrig gör. Om jag bara visste att vi snart kunde boka igen. Boka till Marmari beach by Atlantica nästa år.

 Bilden kan innehålla: mat


Puss/ Asta


Bilden kan innehålla: 2 personer, personer som ler, himmel, solglasögon, utomhus, natur och vatten



En kommentar från Theresa.

"Åh vilket bra inlägg, tack så mycket!
Du är verkligen en stor inspiration för mig. Jag vet inte om du minns, men jag skrev för ett tag sen när du hade frågestund, och frågade nåt om att bli barnmorska eller doula. Du svarade så himla fint, jag blev jätteglad. Tack! <3
Hur som helst, jag ville bara berätta det att på måndag börjar jag på sjuksköterskeutbildningen, första steget mot barnmorska, kanske eventuellt vi får se var det slutar! :-D
Du har varit en stor inspiration till att våga, så tusen tusen tack! <3
Det känns fortfarande läskigt, men ibland måste man ju bara våga.
Jag tänkte också att jag skulle fråga dig, om du vill svara, hur lång erfarenhet som ssk tycker du behövs innan en börjar på barnmorskeprogrammet? Räcker det med 1 år, som ju kravet är? Jag har tvångsmässigt intervjuat alla ssk jag mött och förstått att verkligheten är annorlunda än utbildningen.
/Theresa"



Jag fick en kommentar som jag tycker förtjänar att få ett helt inlägg.
Jo jo. Det lönar sej att smickra mej.
Nej, jag skojar bara, det ÄR en bra kommentar med frågor jag gärna lyfter.
Jag får fortfarande meddelanden om att folk saknar min Barnmorskeblogg.
En blogg jag startade samtidigt som utbildningen till barnmorska. För att jag själv saknade en sådan blogg då och för att jag ville dokumentera varje delseger (och även bakslagen), min tanke var att jag skulle fortsätta den även under första åren som barnmorska med men av olika anledningar, drar inte dem igen, så funkade inte det.
Men! Att det finns ett intresse för barnmorskeyrket och vägen dit märker jag hela tiden och lite överallt. Det ÄR lite av ett drömyrke.

Först av allt Theresa!
Grattis till att ha kommit in på sjuksköterskeprogrammet!
Det är överlag, en sjukt bra utbildning att gå, om man är det allra minsta intresserad av människor för den öppnar så många dörrar och man kan arbeta med så himla många saker och inom så skilda områden.
Och den öppnar dörrar för än mer spännande yrken än allmänsjuksköterskans, så som då ex barnmorska.

Det där med hur länge man bör ha jobbat som sjuksköterska innan man söker barnmorskeprogrammet är svårt att svara på. Frågar du 10 barnmorskor får du förmodligen 10 olika svar.
Men nu bad du om MITT och då ska du betänka att jag är en ganska ängslig själ. :)

Jag arbetade 14 år som sjuksköterska inom medicin.
Det är kanske att overdo it, men till saken hör att det förberedde mej så klart på många vis. Det var en avdelning med hög stress och väldigt svårt sjuka patienter. Det uppstod ofta akutsituationer som hjärtstopp eller akuta lungödem.
Och jag trodde nog att det skulle gjort mej coolare än vad jag är/ var när jag väl började som barnmorska.
Att vara barnmorska på en förlossningsavdelning är ett svårt jobb.
Det tycker jag fortfarande efter drygt 1½ år som färdig.
Det är svårare än vad jag trodde.
Barnmorskan arbetar självständigare än vad sjuksköterskan gör, både gentemot doktorn och gentemot kollegor.
Visst, en barnmorska ansvarar bara för normalförlopp. Därefter är det doktorns ansvar. Och kollegor vill, på de flesta ställen hoppas jag, väl och hjälper sina mer oerfarna kollegor.
Men man måste ändå märka när något är fel. Och det är en akutverksamhet vilket innebär att mina kollegor mycket väl kan ha häcken full och inte hinna med att bolla mina orosmoment.
Ibland är det läskigt. Mindre ofta nu, men fortfarande.
Det tar åtminstone 4-5 år att bli en någotsånär erfaren barnmorska.
Eller en icke novis.
Men vi är olika. Min första handledare när jag gick ut på förlossningspraktik var den ljuva Johanna, jag är så oändligt tacksam över att jag fick just henne, alla barnmorskestudenter förtjänar en Johanna i sitt studentliv.
Hon hade "bara" jobbat 2 år som barnmorska. Och hon... en trygg och stabil kvinna... hade aldrig tyckt att det var läskigt. "Man har ju kollegor" sa hon.
Andra har vittnat om hur de bär runt itt hjärta i handen första året. Och många slutar ju. Åtminstone inom förlossningsvården. Går tillbaka till sitt gamla jobb eller börjar på ex mödravården.

Många barnmorskor och chefer... kanske rent av de flesta... betonar att det är stor skillnad mellan att vara barnmorska och sjuksköterska. Att det är två skilda yrken.
Det stämmer.
Men det är ändå så att jag har en stor, nej en enorm nytta, av mina år som syrra.
Självklart vad det gäller att bli en fena på att ta blodprover, sätta nålar och blanda infusioner men sådant lär man sej mycket fortare än man tror när man börjar sjuksköterskeprogrammet.
Det ska du kunna. I sömnen. För det är så mycket annat som du som ny barnmorska behöver fokusera på.
Men främst har jag nytta av min erfarenhet att möta patienter.
Att inge lugn och trygghet. I att bounda och skapa kontakt.
I att uppföra mej lugn även om jag inte känner mej ett dugg lugn.
Att hantera ilska. Rädsla. Smärta. Ångest.
I att hantera stress.
Och hur lång tid det tar för dej Theresa... om vi pratar 1 eller 5 år är svårt att säga. Men mitt råd är att välja en avdelning där du prövas och där du faktiskt får lära dej hantera stress. Jag fungerar så i alla fall, trots min lite hariga läggning, det är bättre att starta i stormens öga för annars vågar du dej aldrig dit sen.
Så tänker jag även kring mitt nuvarande yrke.
Jag startar med förlossningsarbete. Det är inte säkert att jag stannar där hela livet, men hade jag börjat med nåt lugnare vet i tusan om jag vågat sträcka mej efter det sen.
Jag tänker även att "sjuksköterskekunskap" behövs även inom barnmorskeriet.
Födande kvinnor kan ha grundsjukdomar. Diabetes är vanligt. Högt blodtryck.
Vätskebalansen är viktig att ha koll på ibland osv.

Lycka till Theresa och släpp inte drömmen nu. Du får väldans gärna skriva igen.

Puss/ Asta

torsdag 23 augusti 2018

Jag har inte sett Uppdrag Granskning

Bildresultat för våldtäkt

Nä precis. Jag har inte sett Uppdrag Gransknings senaste avsnitt, och får man väl säga tydliga inspel i valrörelsen, om att vilken etnicitet våldtäktsmän har.
Jag har inte riktigt lyckats bli av med det senaste illamåendet UG framkallade när de på bästa sändningstid sände snyftreportage om Fredrik Virtanen, känner att jag måste hämta mej där ytterligare en tid innan jag pallar se mer från den redaktionen.
Men, jag har förstås inte kunnat undgå att läsa om programmet och slutsatsen framförallt vita män drar av programmet. Det är omöjligt om man inte bojkottar samtliga sociala medier att missa.
Det är väldigt mycket "Vad var det jag sa" och väldigt lite analys om bristfälligheterna i siffrorna. Jag hade kanske inte väntat mej nåt annat.
Det hade förmodligen inte Uppdrag Granskning heller.
Julen kom tidigt i år Jimmie Åkesson. Grattis.
Vita människor... och i huvudsaken då de med kisseslang... undrar ironiskt hur många av de 42% "svenska" våldtäktsmännen som hade två svenska föräldrar.
Tja, förmodligen 0%. För det vet ju vem som helst att innan invandringen, när det nu var, förekom inga våldtäkter i vårt land. Det är ju känt sedan gammalt att svenska män har en fläckfri kvinnosyn.

Uppdrag Granskning drar slutsatser på de enstaka procent av alla våldtäktsanmälningar som leder till fällande dom. De lyckas inte tydliggöra för majoriteten av de som ser på programmet vad den skillnader de får fram beror på.
Detta är inte några hobbyjournalister på lokaltidningen i Eslöv. Detta skall vara landets vassaste hjärnor på landets mest prestigefyllda nyhetsredaktion.

Om någon nu skulle förledas att tro att jag med ovanstående rader menar att svenska män är värre än ex arabiska eller asiatiska män så läser ni mina rader som fan läser bibeln.
Våld och sexuellt våld mot kvinnor möjliggörs och frodas i patriarkala samhällen. Och ja... Iran, Saudiarabien, Kina, Finland etc är mer patriarkala samhällen än Sverige.
Det som gör mej på allvar förbannad är när man inte klarar av att 1.) granska sej själv och sin egen närmiljö 2.) väljer att veta bättre än kvinnorna om vad kvinnor utsätts för.
Jag är inte bekväm med att på kvällen hoppa in i en taxi som körs av en svartmuskig man.
Jag blir lika jävla obekväm om en blond och blåögd man går bakom mej i sommarnatten.
Jag litar inte på okända män. Inte av någon etnicitet. Av goda anledningar.
Jag kan, trots att de män som genom åren förgripit sej på mej, med start när jag var 9-10 år samtliga varit svenska inse att detta inte är ett svenskt fenomen.
Det är orsakat av patriarkala strukturer och en sunkig machokultur som finns i alla länder trots att våldtäkter på kvinnor är socialt accepterat i väldigt få.
Men när en våldtäktsman heter Niklas (som våra två värsta våldtäktsmän genom tiderna heter) då menar många att "de är sjuka i huvudet."
När våldtäktsmannen heter Ali är det en del av hans kvinnosyn.

Puss/ Asta

onsdag 22 augusti 2018

Ja du

Bilden kan innehålla: 1 person, utomhus

Bild: 1 år sen.

Jobbade sista passet innan Semesteromgång nr 2 och gick av vid halv åtta på morgonen. När jag vaknade strax efter lunchtid var jag dyngförkyld.
Rinnande snok, öm i halsen, bultande värkande bihålor.
Hade planer på att göra så mycket idag men har knappt inte orkat någonting.
Jag har hämtat ut euro och målat naglarna.
Det känns lite surt med tanke på att vi åker till Grekland tidigt fredag morgon.
Mina förkylningar är sällan kortvariga, de vandrar 9 gånger av 10 ner i luftvägarna och andnöd utomlands känns inte superkul.
Och framför allt önskar jag att Noah inte smittas. Detta är tredje gången vi reser och han har varit sjuk de två första gångerna.

Imorgon ska jag... 

Färga håret

Välja mellan mina 111 klänningar

Stryka

Peela kroppen

Raka här å där

Packa

Förmana maken kring Gottfrid

Idag har jag...

Druckit vin

Gråtit en skvätt

På fredag ska jag... 

Vara frisk

Bada i 27 gradigt Medelhav

Käka gyros och dricka gratis öl. 

Det lär inte bli några inlägg from Greece men följ mej gärna på Instagram om du inte gör det på pastassonskans_bilder

Puss/ Asta


Tankar kring utfrågningen av Stefan Löfven på Svt

Relaterad bild

Socialdemokraterna är ju mitt modersparti. Även om jag vänstrade med Miljöpartiet sist det begav sej. Trots att jag för första gången väldigt starkt överväger att rösta på Vänsterpartiet.
Det är mitt parti.
Och Stefan Löfven. Min magkänsla är att han är en väldigt fin människa.
En god människa, en man som vill väl.
Men. För det finns ett men här, jag tycker inte han är rätt person att leda Socialdemokraterna.
Han är för vag, för resonerande. Han böjer sej för andras åsikter, framstår lite som en kappvändare. Han är otydlig och utan visioner. Och så har karlstackarn ytterst lite karisma. Upprepat under utfrågningen var min känsla, men sätt ner foten!

Utfrågningen nu då.
Jag anser att den här regeringen har gjort ett bra jobb.
De har endast regerat 3 år med egen budget och de har fått igenom flertalet av sina vallöften. Arbetslösheten sjunker, statsskulden minskar och många viktiga rättvisereformer är genomförda.
Stefan Löfven är av outgrundlig anledning skitkass på att förmedla sina framgångar. Få svenskar vet ex att våra problem till trots, vi hör till de mest framgångsrika i världen på integration.
Problem återstår fortfarande men många frågor är komplexa och tar lång tid att åtgärda. Det finns inga mirakelkurer där man knäpper med fingrarna för att lösa vårdköer i en växande befolkning, en uttalad segregation, sjunkande skolresultat och andra stora samhällsfrågor. Sittande regering behöver mer tid på sej.
Det är min fasta övertygelse om att denna regeringen är bäst lämpad att lösa de här utmaningarna och att det är så vansinnigt viktigt att de får lov att göra det.

Reflektion 1.
Detta ständiga tjat om "höjda bensinpriser."
Om att regeringen skiter i landsbygden där man minsann måste köra bil för att det inte finns kollektivtrafik.
Och Löfven mumlar och sympatiserar utan att ge några direkta svar när sanningen är  den att a.) Vi måste minska koldioxiden och få mer förnybar energi in i transportsektorn och privatbilismen. Det får kosta därför att annars spelar ingenting annat någon roll.
b.) Ett boende i Jämtland. Eller vilken glesbygd vi nu är talar om har lägre boendekostnad än vad de som bor i storstäder och städerna kring dessa har.
Samma hus i Värmland som i Stockholm kostar åtskilliga miljoner mindre så då kanske de får ta att de inte har tunnelbana och får köra lite mer bil.
Men det vågar Löfven inte säga. Det verkar ingen politiker våga säga.

Reflektion 2.
Den nya hjärtlösa asylpolitiken. Den som inte alls är traditionell socialdemokratisk politik. I såfall hade kanske inte dess sidoorganisationer protesterat så kraftigt.
Det anstår inte en sosseregering att hindra föräldrar och barn att återförenas  för att "alla länder i Europa måste ta ansvar."
Det är för jävligt. Och om han åtminstone sagt att det är för jävligt så hade jag kanske förlåtit honom.
Ja, vi tog 2015 emot exceptionellt många flyktingar.
Det är vi som ska vara stolta och andra länder skämmas, inte tvärtom.
Det ÄR en exceptionell situation i världen med fler flyktingar än det varit sedan Andra Världskriget.
Och vad har det egentligen kostat oss? Hur har vi påverkats av dessa gigantiska flyktingströmmar som rör sej i världen? Vad har du fått försaka sedan 2015?
Nä. Precis.
Jämför med hur det ex ser ut i Libanon. I Grekland.

Reflektion 3.
Kriminalitet gror i utanförskap och fattigdom. Så är det nu. Så var det för 100 år sedan.
Vårt samhälle behöver med polis och domstolar ta krafttag mot den organiserade brottsligheten och gängen som tar över våra förorter.
Det tror jag alla partier är ense om.
Men att en socialdemokratisk partiledare lägger så lite energi på att förklara hur vi hamnat där vi hamnat genom låga skolresultat, hög arbetslöshet, deprimerande bostadsområden, stora klassklyftor DET är anmärkningsvärt.
Ska vi bara skärpa straffen så kan vi redan nu sätta igång och bygga fler fängelser. Grunden är här. Här måste man åtgärda.
Ungdomar måste återfå tron på att kunna påverka sin framtid.
Socialdemokraterna skall inte falla för frestelsen att se Moderaterna och Sverigedemokraternas lösningar på detta.

Summa summarum. Jag vill ha en socialdemokratisk regering. Helst med annat styre än Löfven. Önskar mej en ideologisk, rapp, karismatisk, debattskicklig ledare, allra helst kvinna.
Och än så länge kvarstår mitt beslut att ge Sjöstedt min röst.
Trots att han inte matchar mej fullt ut politiskt.
För att han är tydlig. För att han står upp för mina hjärtefrågor...
Solidaritet. Miljön. Minskade klassklyftor.

Och ja. Jag tror tyvärr Socialdemokraterna förlorar makten.

Vad tyckte du?

Puss/ Asta

måndag 20 augusti 2018

En annan kvinnas ord

 Bildresultat för prostitution

Jag följer en del konton på Instagram som administreras av prostituerade.
Ännu aktiva och de som tagit sej ur det.
Det är bland annat @shittorskarsays @en_horas_vardag @mittlivsomtrasig @intedinhora @prostituerad_less
Den verklighet de beskriver känner de flesta av oss inte till. Tack o lov.
Konversationer de lämnar ut från div torskar med "önskemål" som ofta har inslag av sadism eller rollspel av "pappa och olydig liten flicka" är kräkframkallande.
Att kalla prostitution för "vilket yrke som helst" är att pissa på dessa brudar.
De är ägodelar. Saker för dessa män och deras perversa lustar.
Dessa kvinnor utsätter sej för män... av alla de slag, från alla samhällsklasser... för att de inte har nåt val. För att de behöver pengar, av drogsug eller som ett självskadebeteende. Men ingen beskriver något som ens kan liknas vid frivillighet.
Att köpa en annan människa är att köpa en våldtäkt.

Jag vill dela med mej av en text som var delad på @shittorskarsays

"Nåt som är väldigt svårt att få förståelse för att dom som köpt sex av mej inte är EN TYP av människor. Det är MÄNNISKOR mitt ibland oss. Jag har träffat en vän till familjen i prostitution. Jag har träffat mina vänners vänner och vänners pappa. Jag har träffat en polis. Jag har träffat en socionom som enligt honom själv jobbade med "att hjälpa tjejer som jag."
Jag har träffat killar som knappt varit 20 år. Män som varit gifta oxh som har barn. Jag har träffat pensionärer. Det var inte alltid rika män som köpte sex av mej.Vissa verkar ha stora ekonomiska problem, andra kunnat ge flera tusen i dricks för att visa hur mycket pengar de hade. Alla hade sina sammanhang. Det är inte en viss typ av människor. Det är människor, punkt!
Jag skulle kunna skriva något om att de är kräk och inte människor. Men jag vill inte.
Jag vill inte hålla igång en myt om att sexköpare är "dom där" personerna.
Jag vill inte sprida någon  bild av att det är "fula gubbar" som köper sex. Vissa är fula gubbar. Men det har varit pojkar, män, gubbar. Jag fattar att man hellre går till attack mot mej än föreställer sej att någon man känner köper sex som man köper pizza. Men så nära är det. Det har varit så många svek. Jag har slutat förvånas över vem som begått eller begår sexuella övergrepp. Det kan vara VEM SOM HELST. Jag hoppas och tror att det är något som folk börjar förstå.
Jag har fått höra "inte alla män" så många gånger nu, av framförallt kvinnor som kanske ev inte vill att det ska vara deras man(liga vänner och bekanta.) Då undrar jag, "hur VET du det? Och vilka män är det då?"
Den största delen av dem jag träffat har haft fruar, barn, jobb osv. Hur vet man att man har hittat en "inte alla män" man? Snälla ta frågan om sexköp på såpass stort allvar att det går att diskutera vidare vilka som köper. Avfärda inte det med att det är "inte alla män." En av tio män, läste jag för något år sedan, köer sex/ tycker det är normalt att köpa sex erkände dom. Då är det säkert ännu fler som inte kan stå för det och erkänna det. Värt att tänka på. Jag hoppas att dom som tycker sexköp är okej nås att vittnesmålen, tills sexköpare med ev samvete slutar begå övergrepp." 


Ta in den här kvinnans ord.
Hon är en människa.
Hon kunde varit du.
Du kunde varit hon.

Nån som har lust att prata om det skadliga manshatet?

Puss/ Asta

lördag 18 augusti 2018

Instagram och uppmärksamheten över mitt yrke

Bilden kan innehålla: en eller flera personer och närbild

Här om dagen frågade jag mina Instagramföljare vilka de är.
Jag har ett öppet konto där och majoriteten av mina följare känner jag inte.
Så jag undrade lite om de hade lust att skriva lite kort om sej själva, hur de hittat mitt konto, vad de gillade mest (och minst.)
Och jag blev överraskad! Det var jättemånga som tog sej tid att svara.
Nu vill jag på intet sätt antyda att mina bloggläsare är sämre men när jag har frågat här vilka ni är så har det inte trillat in särskilt många svar.

Jag blev oxå överraskad av svaren.
Tycker själv att jag håller en rätt blek ton på Instagram. Bloggen är ju bättre lämpad i sitt format att lägga ut texten om sådant som känns viktigt.
På Instagram blir det mest bilder på hunden, barnbarnen, en å annan krukväxt och egenkära selfies. Men min personlighet verkar ändå nå ut. Det blev jag glad för.

Men mest tänkvärt var ändå att så många skrev något om mitt yrke.
Att det är spännande/ coolt att följa det.
Jag har i och för sej märkt det i andra sammanhang med, att vara Barnmorska väcker lite beundran. Barnmorskan har kanske inte rockstjärnestatus men väl status av "den balla killen som spelar i det lokala bandet här hemma." Ha ha.
Ändå förvånande, för på Instagram skriver jag väldigt lite om mitt yrke.
Det är mest "nu åker jag till jobbet" eller kanske en selfies i jobbkläder på toan.
Jag skulle gärna skriva och berätta mer, men är ny på jobbet och har ännu inte fått in känslan av vad som är okej att lämna ut.

Jag har jobbat som barnmorska i drygt 1½ år nu. Jag räknas fortfarande som novis. Därför är det lite med genans jag tar emot någons beundran.
Däremot känner jag själv stor beundran för många av mina erfarnare kollegor.
Jag kan sitta i timmar och lyssna på deras erfarenhet. På deras knep. På vad de upplevt.
Barnmorskor som använder alla sina sinnen till att förstå situationen de har framför sej. Som kan "lura ut" vilken unge som helst. Barnmorskor som besitter otroliga mängder medicinska kunskaper men som oxå har yrket i sina händer.
Kvinnor som förmår lugna och ge trygghet till den födande kvinnan och till paret och som oxå är en tålmodig och lyftande förebild till nyare kollegor.
Det finns några sådana på mitt jobb. Som jag noga iakttar, lyssnar på och lär mej av och som nästan... nästan... har lite rockstjärnestatus hos mej.

Barnmorska kan man vara på en massa olika sätt.
Det finns barnmorskor som är väldigt medicinskt kunniga och intresserade.
Det finns barnmorskor som alltid förmår behålla lugnet och som älskar när det krisar till sej lite.
Det finns dom som är fantastiskt duktiga på att få den födande kvinnan att själv föda. Att tro på sin förmåga. Att lita på sin kropp. Att bevara det naturliga.
Barnmorskor som sätter hantverket högst. Som kan säga exakt hur barnet ligger och vad det kommer att leda till.
En del är väldigt förtjusta i teknik och andra inte.
Det är härligt att vi kan vara olika.
Hur som helst tycker jag att barnmorskan är ett riktigt feministiskt yrke!
Vi skall stå upp och försvara kvinnors rättigheter genom hela livet.
Den unga pubertala flickan. Den fertila kvinnan. Den postfertila kvinnan.
Genom allt som har med hennes sexuella och reproduktiva hälsa att göra.

Puss/ Asta

Ni är landsförrädare

Bildresultat för dags att åka hem


Det kom en politisk broschyr i brevlådan idag.
Jag har hört om den innan men det var något helt annat att få den i sin hand.
"Dags att åka hem" från Alternativ för Sverige (AFS.)

I broschyren är "bilder av Sverige", röda fiskebyar och små lintottar till barn. AFS bedriver tydligare än SD kravet på återvandring.
Alla som kommit hit senare än 1970 skall återvända "hem."
I texten vill man göra en sak om att AFS är SD's främsta konkurrent och de punktar upp hur mycket hårdare/ tydligare de är i olika sakfrågor som främst rör invandringspolitiken.

Det är så klart en bluff.
Det är detaljer som skiljer Alternativ för Sverige mot sin storebrorsa.
I allt väsentligt har de samma åsikt och vill föra samma rasistiska och fascistiska politik men Åkesson är något mer slipad än vad Kasselstrand är.
Åtminstone i nuläget tonar han ner retoriken.
En retorik som förövrigt blivit allt mer öppet rasistiskt under de senaste året eftersom befolkningen inte bara tillåter det utan oxå verkar uppskatta det och belönar dem i opinionsmätning efter opinionsmätning.
Nu, när Socialdemokraterna i princip för en lika sträng asylpolitik som SD gör så har även Åkesson börjat tala om återvandring.
Fast inte lika tydligt och aggressivt som Kasselstrand.
Än.
Få, bortsett från de redan frälsta, luras nog ändå av att det skulle vara någon större skillnad på partierna.

Jag blir både ledsen och arg av att få sådan här skräp tilldelat mej.
Jag blir förbannad av att se min flagga, som står för allt som inte AFS står för, som deras jävla logga.
Alltså att sån här skit får existera 2018?!
Jag har en sån jävla dålig känsla i magen inför kommande valet.
Jag förstår inte vad det har blivit av mina landsmän?
Hur kan SD ha sådana här siffror och hur många kommer AFS knipa?
Vad har hänt med er?
Har ni fått nåt elakt virus eller vad?
När jag började debattera de här frågorna var SD i sådan minoritet att chansen var mkt liten att jag mötte någon som röstade på skiten.
Nu har de sådana siffror att de förmodligen finns inom min släkt, mina kollegor och i min vänkrets.
Det är som en mardröm. De hade varit en mardröm även om de inte var rasister.
De kommer förstöra vårt land! Vår ekonomi, våra lagar, vår jämställdhet.
Ni är för fan landsförrädare!

/ Asta

onsdag 15 augusti 2018

Min vän



Så kom beskedet.
En vän till mej... bloggläsare från början... ska dö.
Inte nån gång. Snart. Om allt ifrån några dagar- 1 månad.
Sjuk i cancer. En cancer som startade i ett bröst under hennes andra graviditet och som nu bokstavligen käkar upp hennes hjärna och lever.
Två små barn. Busiga, vackra, levnadsglada som snart inte har någon mamma.
Som ännu inte vet.
En man som varit så stark, stöttande, kärleksfull och modig som snart inte har sin livspartner kvar.
En mamma som mister sin dotter. En syster som blir halv.
Och jag. Jag vill inte, vill inte, vill inte vara utan henne.

Nina. Den modigaste kvinna jag någonsin mött. Hon som tog till vara på.
Den levnadsglada. Minst bittra. Tuffaste jävla kvinna jag känt.
Jag hatar! Jag avskyr detta.
Maktlösheten.
Gud.
Jag förbannar allt!
Vad fan finns det för mening med det här?!
Och jag har upplevt det förut.

Och alla vi som gnäller.
På valkar.
På kilon.
På flyktingströmmar.
På skatten.
På politiker.
På ungarna.
På allergi.
På att vi inte får tid för oss själva.
På stressiga jobb.
På värmen.
På det som inte blev som vi tänkt oss.
På... på all jävla skit. Fy fan för oss!
Skäms!
Hon, min vackra fina vän, mor till två små barn finns snart inte mer.
DET... det... är problem på riktigt.

Jag älskar dej Nina. Jag är så tacksam över att jag fått vara en del av ditt liv.
Och jag är så ledsen. Så ledsen, så ledsen, så jävla skitledsen.

/ Asta

Exkluderande feminism


Lotta Grey eller Vimmelmamman som hennes bloggalias heter skriver ett inlägg om feminism. Jag tycker att ni ska läsa det först, ni hittar det HÄR.
Jag har läst Vimmelmammans blogg i många år och Lotta Grey är ju en fantastisk kvinna med stort engagemang för Afrika och fattiga människor, inte minst genom sitt samarbete med en glasögonkedja som förser fattiga människor med synfel med glasögon. Jag känner stor beundran för Vimmelmammans stora medmänskliga hjärta.
Hon är en kontrasternas kvinna. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av sina dieter och att hon regelbundet gör skönhetsingrepp. Hon lägger till och med ut sponsrade inlägg från kliniken hon använder. Utseende och yta betyder mycket för Lotta.
Och jag tänker att människor måste väl få vara både ock.
Både djupa och ytliga.
Jag tror de flesta människor är det i varierande grad, jag är det sannerligen.

Men i det här inlägget om feminism är hon ändå fel ute tycker jag.
Eller "fel", det är ju så här hon känner men jag har ändå en del synpunkter på hennes resonemang.
Lotta säger att hon inte alls känner sej trygg och inkluderad i feminismen, att hon är rädd för att säga fel och hamna i blåsväder.
Hon upplever feminismen som dömande.

"Jag har lika stor rätt att vilja vara smal, eller att fylla kindbenen med fillers, eller att lyfta brösten, eller fettsuga magen, accepteras inte. Av feminister. För då är  jag  en fallen ängel, en svikare, ett offer för de ideal och det köttsliga förtryck vi kvinnor har lärt oss följa sedan istiden.
Passa in, vara objekt, inte acceptera våra kroppar, vilja förändra oss, vara offer för patriarkala strukturer, fylla  våra läppar och ta bort våra valkar, medan de andra, de riktiga feministerna, kan spy galla över sina svaga systrar och knyta näven mot himlen över vårt bakåtsträvande, vår ständiga vilja att bli knullbara och valbara och det kan vi bara bli om vi möter männens önskan om normbilden av den perfekta kvinnan."

Hon frågar, vad hände med det fina inkluderandet och känner sej trött på att stå till svars för andra kvinnor.

Mina reflektioner.
Hur ofta får en smal och "över normsnygg snittet" skit?
Jo det händer förstås och det är beklagligt, men jämförelsevis med ex  feta människor?
Det finns forskning på att hela samhället diskriminerar tjocka.
De har ex svårare att få adekvat vård. Svårare att få jobb de är kompetenta för.
De får leta kläder i särskilda kedjor eller förvisas till nån skämshörna i butikerna.
Det finns alltså en direkt nytta av kroppspositivismen där "icke normsnygga" kvinnor syns. Att alla typer av kroppar visas. Den unga, smala, vackra kvinnan får obegränsat utrymme överallt som det är.

Alla kvinnor (och män) kan vara feminister men allt de gör är inte feminism.
Det gäller mej med.
Jag har inte opererat tuttarna, jag pysslar inte med fillers och botox. Jag drar min gräns vid fransförlängning.
Men jag är en feminin kvinna. Jag rakar armhålor och ben. Jag sminkar mej nästan dagligdags. Jag älska klänningar... gärna som uppvisar byst... och höga klackar. Och egentligen är det uttryck för samma sak.
Det är jag, men det är inte feminism.
Allt jag tar mej för är inte feministiska handlingar även om jag är uttalad feminist.
Vi måste kunna analysera varför vi gör det vi gör. Varifrån valen kommer.
Varför lena ben känns bra, fladdrande fransar, blodröda långa naglar eller 10 cm klack.
Vi är alla... kvinnor och män... del av en patriarkalisk struktur.
Gilla det eller avsky det, så är det.
Någonstans har vi lärt oss vad som är fördelaktigt för oss.
Och för flickor/ kvinnor/ till å med tanter är utseendet det viktigaste.

Ingen enskild kvinna skall skammas för de val hon gör vad det gäller utseendet.
Men fenomenet måste man kunna ifrågasätta!
Har man den minsta feministiska analys måste man kunna säga att Nej, det är inte rätt att en femtioåring till varje pris måste ha ansikte och byst som en artonåring.
Det är inte rätt att fullt friska kvinnor lägger sej under kniven och genomgår avancerad kirurgi på friska kroppsdelar för att de påverkats av ålder, graviditet eller för att det är ytterst sällsynt med en naturlig D-kupa om man i övrigt knappt har något underhudsfett.
Att ifrågasätta sjuka ideal, utan att skuldbelägga enskilda personer,  kan aldrig vara osysterligt.
Det ÄR feminism.

Så nej Lotta. Du skall inte klandras för de val du gör gällande att förbättra ditt utseende. Men fenomenet skall klandras. Skall granskas. Så in i helvete.
Eller?

Puss/ Asta

måndag 13 augusti 2018

Åsikter om andra

Anneli Lodéns foto.

Lady Dahmer har tatuerat sej igen, du kan bland annat läsa om det här och när jag läser i hennes kommentarsfält blir jag helt matt.

Det är märkligt tycker jag hur många människor som tar sej rätten att kritisera andras tatueringar. Att de överhuvudtaget tatuerat sej och motiven i sej.
Jag älskar tatueringar men jag älskar så klart långt ifrån alla motiv.
Men de jag inte tycker är snygga kommenterar jag bara inte.
Jag brukar inte säga till folk att de har en ful ögonskugga heller eller att de verkligen inte klär i sin frisyr.
Jag tycker det där är allmänt hyfs men när det kommer till tatueringar så är det tydligen många som anser att deras åsikt är så betydelsefull att den måste uttalas.
Självklart tycker jag om mina tatueringar, annars hade jag knappast skaffat dem.

Snacket om att man kommer ångra sej när man blir gammal.
Eller åsikterna om att vissa motiv inte passar någon som är 50+ är så tröttsamma.
För det första kommer ju nästan alla åldringar ha många och stora tatueringar om 30-40-50 år. Bilden om vad som passar sej kommer alltså att förändras. 
Morgondagens åldringar kommer inte se ut som dagens.
För övrigt, livet är för kort för att fundera på vad som "passar sej."
Jag har i alla fall tröttnat på att passa in i olika mallar. Jag klär mej och smyckar mej så som jag trivs och så får min omgivning tycka vad de vill om det

Varför vill man förstöra sin kropp?
Detta argumentet kommer ofta upp gällande tatueringar.
Det kommer ibland upp i andra sammanhang med (övervikt, rynkor, till å med graviditeter.)
Men vänta lite nu. En kropp är väl till för att användas?
Vad finns det för värde i att försöka få den att se ut som om den vore fjorton hela livet?
Det är väl därför det säljs anti age krämer till tonåringar.
Jag har till å med läst och hört om kvinnor som aktar sej för att le för att det kan ge rynkor!!!
Jag vill leva länge. Jag hoppas att jag får vara frisk, rörlig och ha mina kognitiva funktioner intakta. Men lika viktigt är att jag verkligen har LEVT.
Jag äter och dricker det jag vill ha. Jag vistas i solen. Jag sätter tatueringar på min kropp. Den dagen det är dags för mej att hamna i en kista är det väl verkligen skit samma hur fodralet ser ut!

Eller?

Puss/ Asta

Jag trodde först jag blev missförstådd



Jag fick en kommentar som först gjorde mej lite ledsen och förskräckt angående mitt inlägg nedan kring att skriva tacksamhetslistor.

"In the age of information, ignorance is a choice"..passar ju jä*igt bra!
/IA


Anledningen till att jag först blev ledsen var att jag trodde mej blivit missförstådd. Sedd som en sådan där elitistisk jävel som säger till människor att "tänk positivt så ska du se att det blir bra."
Sen insåg jag att denna "IA" bara är här för att bråka och vara oförskämd, precis som hon är i andra bloggares kommentarsfält. Vissa människor har det som sin livslust. Ja jag vet, det är egentligen otroligt sorgligt.

Men hör ni, om det nu är någon annan som tyckte att jag trivialiserade det här med psykisk ohälsa så vill jag gärna förtydliga lite.
Jag vet vad psykisk ohälsa är. Jag har brottats med psykisk ohälsa i form av så gott som vardaglig ångest och oro, ett par turer med depressioner och mångårigt medicinerande med psykofarmaka.
Jag är uppvuxen i en familj där allt emellan neuroser och psykoser var vardagsmat. Med en mamma som led av renlighetsmani präglade livet på ibland ett rent ohälsosamt sätt.
Jag vet att det inte alltid är att "rycka upp sej" eller "vända spiraler."
Den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa är självmord. Två Estoniafärjor OM ÅRET tar livet av sej i vårt land med konsekvensen att många människor kring varje enskilt fall får sina liv förstörda.
Det behöver vi prata mycket mycket mer om.

Men man kan prata om olika saker, inte sant? 
Det finns grader i helvetet och allt som inte är solskenslycka och total harmoni är inte nattsvart depression.
Jag känner själv att jag ibland kan fastna i gnäll och missnöjesspiraler och det hjälper inte mej (och knappast någon annan heller) att göda dem.
För egen del känner jag min kropp och min själ vid det här laget.
Jag vet när det är "illa" och när det är "illa på riktigt."
Jag vet när jag fortfarande har resurser att ta tag i mej, att prata lite strängt till mej om allt jag faktiskt har i kombination med att jag är lite extra snäll mot mej själv. Jag unnar mej det som är gott, det som stärker just mej.
Det kan vara promenader och mer frisk luft, mindre häng på sociala medier, mer sömn, shoppa nåt roligt, spendera mer tid med hunden, skriva av mej, fokusera på det som är bra.
Vända de nedåtgående spiralerna helt enkelt.
Jag tror att många människor utan depressioner skulle må väldigt mycket bättre av att göra det samma istället för att frottera sej i det som är tungt.
Ljus och mörker finns i varje människas liv.

Puss/ Asta

söndag 12 augusti 2018

Dagens lilla lista



Livet har känts lite tungt på sistone. Inte konstant men allt för ofta.
Det finns rätt mycket som skaver i relationer och livet just nu.
Skrev precis ett handskrivet brev (jag gör det ibland) och det blev fullt av gnäll och klagan. Nästan så jag blev förvånad när jag läste igenom det. Oj.

Tänkte kompensera med en tacksamhetslista.
Nåt att verkligen vara tacksam över är att mitt liv verkligen inte är så eländigt att jag faktiskt kan se det, det finns det som är gott med.
För några år sedan pysslade jag med tacksamhetslistor varje kväll.
Det låter ju huuur flummigt som helst och det mesta av sådan där självhjälpsskit är så långt ifrån mej man kan komma.
Men faktum är att det var bra. Särskilt efter ett tag. Det blir nästan lite meditativt att tvingas samla ihop tankarna på bra stuff precis innan man ska sova.
Tre saker skulle jag komma på. Helst tre nya saker. Kunde lixom inte köra typ
Mat på bordet. Bor i världens finaste land. Har världens bästa ungar.
Inte varje gång.
Jag tror allt för många människor lägger ner allt för mycket tankekraft på det som är dåligt och läskigt.
Har alltid tänkt på livet som spiraler. Man... eller jag... fastnar lätt i nedåtgående spiraler. Det kan gälla det mesta. Generell oro, att det blir mycket tjafs och bråk med barnen (eller partnern), funderingar på vad man inte har (för min del nästan alltid relationsmässigt) istället för det man har.
Men det går att vända till uppåtgående spiraler. Motigt och trögt i början men sedan snurrar den på, allt mer och alldeles av sej själv.

Dagens tacksamhetslista. 

1. Sex arbetspass kvar till nästa semesteromgång.

2. 12 dagar kvar till jag får bada i Medelhavet igen

3. Efter semestern har jag lugna jobbveckor framför mej.

4. Jag har trots att det är svårt och jag känner mej otillräcklig som fan, ett väldigt roligt jobb. Att bistå födande kvinnor är en ynnest!

5. Jag har väldigt snälla kollegor som stöttar och hjälper å som säger så snälla saker precis när jag behöver höra det.

6. Gottfrid verkar bättre i ryggen.

7. Hösten är så gott som här och det är min tid det.
Snyggaste modet. Behagligaste klimatet. Vila och prestigelöshet.

8. Känner mej pepp på det "nya livet" i höst.

Vad tänker du om sådana här övningar?
Bra idé eller bajs?

Vad är du tacksam över just nu?

Puss/ Asta

tisdag 7 augusti 2018

Några favoriter

Anneli Lodéns foto.


Jag skriver väldigt sällan skönhetstips men tänkte tipsa lite om mina absoluta favoriter i sminkväskan. Som ni ser är den högst oglammig och jag skulle verkligen behöva en ny större necessär.

Men en del guldkorn finns i...

På vintern har jag väldigt svårt att hitta någon bra foundation. Jag prövar olika och har egentligen inte fastnat för någon. Har du något bra tips på en som inte är för dyr, inte solkar ner kragen, passar rätt torr hy och har mediumtäckning så hojta.
Men på sommaren!
När jag har hunnit få den allra minsta färg i ansiktet kör jag sedan flera år tillbaka på Sensai Bronzing gel som är helt underbar.
Lätt, transparent men ändå smickrande. Ger ett osminkat men fräscht intryck.
På Kicks, där jag ofta köper den kostar den 419 kr.
På nätet kan du få den till betydligt bättre pris. Klickade hem den från eleven.se för 276 kr.

 

Ögonskuggor tycker jag är roliga. Har en del och rör mej mest bland jordtoner och lila. Jag har både matta och lite skimrande. När man som en annan... hm... börjar bli till åren kommen så kan allt för mkt glitter göra att man ser äldre ut.
Om det nu är ett problem.
Mina absoluta favoritögonskuggor (som jag använder ihop) är Loreal's Nude och Loreal's Smoke. 

Bildresultat för l'oreal l'ombre pure nude


Bildresultat för loreal l'ombre pure smoky

Mascara. Jag har prövat... om inte de flesta... så i alla fall väääldigt många.
Här tycker jag att man får det man betalar för. Även billigare mascaror kan vara schyssta att applicera på och ge fina fransar men de sitter sämre och flagar ner under dagen.
Just nu har jag Lancome Grandiose. Den är bra! Det är den verkligen om man som jag gillar att ha mycket fransar. Men om den är bäst? Jag vet inte...
Gillade Bobbie Brown mycket oxå.

 Bildresultat för lancome grandiose mascara

Vad det gäller nagellack tycker jag det är tvärtom. Jag har inte märkt någon större skillnad mellan billiga och dyra. Tycker mest det är så att de är bäst när de är nya. Sedan tycker jag att det inom samma märke kan skilja i hållbarhet mellan olika nyanser.
OPI är ett förhållandevis dyrt lack som jag blivit besviken på varje gång.
Det torkar ju så himla dåligt?
Oftast köper jag IsaDora som är prisvärt, bra och finns i många färger.
Har både gel varianten och den vanliga.
Nån som prövat Essies vårdande lack försten? Treat and love tror jag dom heter. Är nyfiken på dem.

Bildresultat för isadora nagellack

Ibland är faktiskt billigt bäst.
Den bästa eyeliner jag testat är oxå den billigaste.
IsaDoras vattenfasta. Sitter fan i dygn om man vill det.

Bildresultat för isadora eyeliner

Läppstift har jag till förbannelse. Det är en passion.
Kanske för att det tog mej så många år att bli vän med min stora mun som jag blev retad för som barn men som jag nu älskar.
Jag har både matta och blanka. Ett tag skulle ju allt vara matt, blev lite trött på det.
Men det "läppstiftet" som jag får absolut mest beröm över och som alla vill veta vad det är för märke är IsaDora Twist-up Nr 73 Haute chocolate

IsaDora Twist-Up Matt Lips 73 Haute Chocolate Promo



Nu orkar ni inte bläddra mer men jag återkommer gärna med fler favoriter om ni tycker det är kul.

Puss/ Asta

fredag 3 augusti 2018

Det behövs påfyllning

Bildresultat för höst

Jag känner mej ledsen men vill inte prata om varför. Och för alla er (jo, jag har förstått att ni är några stycken) som alltid tror att det outtalade handlar om maken  så är inte det fallet.
Jag är sliten. När jag jobbat natt tror kroppen att den varit på fest där både legala och illegala droger har serverats i parti å minut till klockan halv sex på morgonen eller nåt sånt och jag mår därefter.
Trött. Tung. Seg. Gråtmild och lättirritabel.
Men det är inte bara det och jag behöver definitivt föra in mer rogivande aktiviteter i mitt liv. 10 pass kvar innan nästa semester. 100 timmars jobb. 21 dagar kvar till Grekland.

Grekland ska bli underbart. Inte lika underbart som andra år när det varit kass sommar och man inte nästintill tröttnat på att bada men underbart.
Det är ändock miljöombyte. Någon som renbäddar ens säng varannan dag. AC.
Frukost som serveras. Middag likaså. Kall öl i pool osv. Drink efter maten.
Noahmys i kögkoncentrat.
Men mest längtar jag nog till efter Grekland. Jag längtar efter hösten.
Jag längtar alltid efter hösten men efter denna fantastiska sommar... längtar jag lite mer.

Och innan ni protesterar. Hösten ÄR fantastisk.
Hög klar luft. En natur som exploderar i dofter. Färgsprakande magi.
Hockeyn som drar igång. Äntligen.
Alla serier på tv man längtat efter.
Acceptansen att ingenting göra av sin fritid mer än dricka te, tända ljus och softa.
Gottfrid å jag får stränderna tillbaka. Allt folk försvinner.

Jag känner mej ledsen och jag behöver fylla på med sådant jag på riktigt mår bra av. Med på riktigt menar jag inte en påse chips och ett par öl som idag är det som ständigt får representera livskvalitet.
Jag menar sömn. Promenader. Fysisk aktivitet. Romaner. Kärlek och närhet.
Och kanske ett par nya snygga kängor.
Jag ska vara nykter. Jag ska äta chips lite mer sällan. Jag ska sluta röka.
D-vitamin, magnesium, grytor och te... here I come.

Puss/ Asta

torsdag 2 augusti 2018

Burkaförbudet i Danmark

Bildresultat för burkaförbud

Danmark inför burkar och niqabförbud på offentlig plats.
Egentligen en lag som gör det olagligt att täcka ansiktet över lag.
Bryter en medborgare mot denna lag bötfälls personen med 1000 kr. Vid upprepat "brott" upptill 10000 kr.

Politiker är inga dumskallar. De är åtminstone inte mer korkade än befolkningen i stort. Inte ens danska politiker.
De inser förstås att kvinnor som inte längre kan bära burka eller niqab inte plötsligt svidar om till shorts och linne och sätter en tofs för att samla ihop hårsvallet.
De inser självklart, precis som du och jag, att för de kvinnor som inte själva vill bära denna typ av religiösa/ kulturella symboler utan tvingas av föräldrar, bröder eller makar kommer inte att komma en millimeter närmare självständighet och frigörelse.
Det kommer bli precis tvärt om. Och det förstår dom oxå.
Kvinnor kommer, frivilligt eller påtvingat, bli än mer isolerade i sin värld, i hemmet och bland likasinnade och integrationen kommer än mer misslyckas.

Samma politiska krav/ förslag har förts fram i Sverige.
Det är ingen enkel fråga. Det finns därmed heller inga enkla lösningar.
Jag kan tycka att vad det gäller barn i skolan är det värt att noga utreda frågan.
Det råder skolplikt och svenska barn ska omfattas av samma rättigheter oavsett vilken etnicitet de har.
Men enkelt är det inte. Det finns goda argument på båda sidor.
Argument som inte är rasistiska utan vill dessa barn väl.

Men vad det gäller vuxna kvinnor som plötsligt inte får bära de kläder de vill så är ingenting nytt under solen. Män har i alla tider velat bestämma hur kvinnor skall klä sej. Mer tyg, mindre tyg har varierat efter land, tid och kultur.
Förbud mot ett visst klädesplagg är precis lika illa som påtvingande av samma klädesplagg.
För vad är egentligen argumenten?
Av vilken anledning för en del av den danska kvinnliga befolkningen inte ha den klädkod de själva önskar?
Jag hittar lite olika argument när jag läser runt på nätet.
Rädsla för ökande terrorism.
Eller det noblare...
Att frigöra den muslimska kvinnan.
Båda argumenten löses på intet vis av ett burkaförbud.
Det fattar så klart politikerna med.
Jag tror att politikerna är rasister! Alternativt väldigt förälskade i de rasistiska väljarnas röster. Väldigt få kvinnor i Danmark bär burka el niqab. Den nya lagen är våldsamt ineffektiv för att "frigöra kvinnor." Men dansken slipper att se förstås. Jag tror de vill knäppa till islam på näsan och kanske... kanske oxå göra sitt land lite mer oattraktivt för denna grupp av människor att bo kvar i Danmark.

Men vet ni, kära danska systrar i Danmark. I Sverige har vi inget burkaförbud och jag vet inte något hinder för danska medborgare att flytta över gränsen.
Välkomna.

Puss/ Asta