En personlig, nästan privat, lista om mej

Orkar inte riktigt tänka i denna värme och efter fem timmar på stranden känns det som om hjärnan har kokat och inte förmår mycket.
Men en liten lista kan vara kul. Sen ska jag se Orange is the new black för jag hörde att det ääääntligen kommit en ny säsong.


Vad JAG skulle säga är det bästa med mej
Lojalitet mot de mina. Viljan att förstå och förlåta. En nästan obefintlig benägenhet till att känna avundsjuka.

Vad ANDRA skulle säga är det bästa med mej
Det skulle man kanske fråga "andra" men jag får ofta höra att jag är rak, omtänksam och bra att prata med. Eller vad tycker du?

Vad JAG skulle säga är mina sämsta egenskaper
Oron att inte räcka till. Att jag ständigt tror att jag är "lite sämre" än alla andra.
Att jag har så lätt för att ängslas. Jag är lat. Ser gärna att andra serverar mej lösningarna istället för att komma med dom själv.

Vad ANDRA skulle säga är mina sämsta egenskaper
Det skulle man ju fråga "andra" och det skiftar säkert från person till person, men jag kan nog uppfattas som påstridig, radikal i mångt och mycket, lite bitsk.
Och jag tror en del uppfattar mej som elitistisk. Håller du med?

Vem tror jag främmande människor ser när de ser mej. 
Som en tant med tatueringar. Jag tror att jag tas för äldre än vad jag är.

Vilket är yrkesmässigt mina främsta egenskaper
Förmågan att snabbt bounda med patienter i en balans mellan personlig-privat. Stresstålighet. Att jag kan dölja inre stress/ nervositet och se lugn ut.

Och sämsta
Ja än så länge är det väl min brist på erfarenhet

Vad är det viktigaste livet lärt mej nu som jag önskat att jag visste om när jag var 15.
Allt! Men kanske framför allt att "Du duger, du räcker till." Att jag kommer klara mej, jag kommer till å med klara mej bra. Och manlig uppmärksamhet är jävligt överskattat.

Hur är jag annorlunda nu jämfört med för 10 år sedan
Jag är lugnare och tryggare i mej själv.  Jag har inte alls samma bekräftelsebehov från män. Jag har utvecklat ett feministiskt synsätt. Jag är mindre för ytliga relationer. Jag ses kanske som mer "svår." Jag flamsar med mindre.

Vilka är de största skillnaderna hur jag är som mormor/ farmor jämfört med när jag var mamma
Det skiljer allt tror jag. Förutom att jag även med barnen var kärleksfull och fysisk. Jag är klokare på alla sätt. Har mer tålamod. Är mer road av dem.
Jag skämmer bort mer men är oxå ängsligare och mer övervakande.

Vilket ordspråk brukar jag alltid hävda är "mitt."
Livet är en strid. Och sen dör du.
Det är väl liiite med glimten i ögat.

Vad är jag mest stolt över
Tveklöst mina barn och barnbarn. Men jag är rätt stolt över hunden med.
Och att jag trots nojor och att jag typ är den räddaste som finns genomför saker som jag bestämt mej för.
Jag kan skämmas för att jag är så rädd av mej. Likna mej vid Lille Skutt.
Men samtidigt, det är då man är modig. När man gör saker som skrämmer mej ändå inte backar.

Vad skäms jag mest över
Många saker. Hur jag behandlat en del människor genom livet.
Hur jag på riktigt orsakat andra stort lidande.

Vilket är mitt stoltaste bloggögonblick
Det är nog vid de tillfällen någon läsare hör av sej och berättar att de följt mej sedan jag började blogga på Amelia. Det är över 10 år sen. Det är fan magiskt och helt otroligt.

Puss/ Asta

Insikter den här kvällen

Kort inlägg.

Var nyligen ute på en kvällspromenad med Gottfrid.
Vi gick genom ett skogsparti och plötsligt kommer en liten hund rusande mot oss. Jag hinner tänka att han har en jävla fart och väldigt ovårdade klor för det klapprade i marken.
Gottfrid går bakom mej och står nästan gömd i buskaget.

Plötsligt ser jag att det är fan ingen hund. Det är en grävling!!!
Och nu har han börjat låta.
Jag ber om ursäkt om jag har fördomar mot grävlingar. Jag kan egentligen ingenting om dem. Har bara hört rysliga historier om hur de attackerar människor och biter dom ända in till skelettet. Kanske är det fabler?
Jag ber här å nu om ursäkt i så fall till alla grävlingslovers där ute.
I alla fall lät denna inte alls särskilt vänligt sinnad. Den väs-skällde.
Gottfrid kom emellertid ut ur busken. Såg vad som hände och ställde sej rådigt framför mej. Då tvärstannade den, kanske 2-3 meter framför oss och vek av rätt in i skogen.
Jag började låta. Stampa och mullra.
Hjärtat bankade rätt bra kan jag säga.
Han är ball min gosse.
Vare sej våldtäktsmän eller grävlingar göre sej besväret för då kommer det sluta illa.

Jag har tvivlat på min gosse. Alltså vad det gäller hans dådkraft och försvarslust.
Han är mild. Han vaktar på tomten, låter grov och respektingivande, men hans blick ser likadan ut varesej vi gosar i soffan eller han skäller mot röster utanför tomten. Varm och vänlig.
Min Märta hade fascinerande ögon. De kunde vara så milda och varma när hon såg på oss som hon älskade, men de blev iskalla och hårda när hon vaktade eller mötte en stöddig hund. Hon kunde tala så med sin blick. Hon kunde se fullkomligt livsfarlig ut på bara ögonen.
Men sista veckan har vi i skymning mött både rusande grävling och två, säkert väldigt vänligt sinnade män, som stod i skogen och pratade och då har Gottfrid reagerat. Rest ragg. Ställt sej framför. Morrat dovt. Inte släppt dom med blicken.
Så nog har han det ändå mitt gullefjun. Alla Dogue de Bordeauxer har det.

Puss/ Asta

Vad avgör vem som klarar sej? Asta leker amatörpsykolog

Vad tror ni avgör att vissa människor "klarar sej" och får bra liv medan andra brottas med missbruk, kriminalitet och/ eller djupa depressioner?
Vilken är den avgörande skillnaden om man bortser från gener som man vet har stor betydelse för psykisk ohälsa och missbruk (och genom missbruk ofta en kriminalitet för att finansiera.)

Det är en så stor fråga att det knappt går att sammanfatta i ett blogginlägg.
Och jag har ingen egentlig kunskap. Jag är bara en hyfsat analytisk världsmedborgare och pysslar med hobbypsykologi till vardags.
Jag tror dessutom att om man frågar människor som rimligen sitter på EN pusselbit... det kan vara läkare, psykologer, lärare, socionomer, samhällsvetare m.fl... så skulle svaren se väldigt skilda ut.
Förmodligen skulle tio av dessa lämna tio helt olika svar.
Men. Om jag ser på mitt eget liv. Min egen barndom, tonårstid, uppväxt varför jag klarade mej trots att det ett tag såg risigt ut så skulle jag säga två ting.
Kärlek. Och tur.

Jag tror att barn kan ha betydligt värre uppväxtvillkor än vad jag hade och ändå bli hela människor. Eller jag vet att det är så, jag känner många.
De kan ha föräldrar som monumentalt misslyckas med sin föräldraroll och ändå klara sej. De kan ha blivit mobbade från dag ett i skolan, de kan ha experimenterat med allsköns droger, de kan ha tagits ifrån allt i krig å jävelskap men ändå bli hela, fungerande å hyfsat lyckliga.
Alla bär vi på sår. Varenda en av oss. Men en del sår är så infekterade att livet blir en enda kamp.

Jag tror att en enda älskande människa kan göra skillnad.
Om en enda vuxen människa älskar och beskyddar oss som barn. Om en enda människa ser vår potential och uppmuntrar den så kan den personen göra skillnad.
Få en trasig förirrad ung människa att finna rätt stig igen.

Men det räcker inte. Man ska ha tur oxå.
Min bror växte rent krasst upp med mer kärlek än mej. Än jag?
(Fan, jag tycker att jag är en hyfsad skribent men ibland blir jag osäker.)
Hur som helst, min mamma som hade svårt för mej avgudade min bror.
Hela hans liv.
När han var liten fanns det aldrig någon gräns för alla superlativ hon använde om honom. Han skulle bli läkare för han var så smart. Det sa hon jämt.
"Du kommer bli nåt stort".
Jag... var som liten unge och de första åren i skolan "säkert intelligent men en drömmare" och från årskull 6 bara trubbel. Jag gick bara nga veckor i 6:an.
Jag hamnade på ungdomshem. Utsatte mej själv för allt möjligt destruktivt och soctanterna skakade på huvudet. Mamma sa (som hon alltid sagt) "Dej har jag fått för mina synders skull- och fan vad jag måtte ha syndat."
Men det blev jag som fick ett normalt liv. Som till och med blev lite mer framgångsrik än min släkt och min bror som efter år av missbruk, våld och kriminalitet dog en brutal död.
Varför det? Han som var så älskad.
Tur.
Det var slumpen och tur. För min del då. Otur för han. Honom?
(Alltså, jag hade MVG i svenska A, B, C på Komvux.) 

Jag tänker på alla dessa vilsna, kriminella ungdomar vi har framförallt i våra förorter.
De som tappat hoppet. De som har föräldrar som är arbetslösa och inte får det liv de förtjänar. De som går i en skola där lärarna inte hinner undervisa i ämnen utan mest försöka avstyra slagsmål och intuta hyfs. De som ser de äldre kriminella grabbarna med snygga brudar, balla bilar och pengar på fickan.
Vad kan rädda dom?
Fler poliser. Hårdare straff. Fler utvisningar ropas det om.
Självklart måste den akuta problematiken med gängkrig tas om hand.
Jag tror oxå på patrullerande poliser som lär känna befolkningen och som inte är så utbrända och blasé att de inte vill väl.
Jag tror på rättvisa. Bättre skolor. Minskad fattigdom. Fler i arbete. Så klart, det är grunden. Kriminalitet och våld har alltid grott i fattiga områden. Långt före invandringen.
Men jag tänker att sedan behöver de den där stabila vuxna. Som kan älska, uppmuntra och tro. Är det inte föräldrarna så är det kanske en kompis mamma. En lärare. En kurator på skolan. Du?
Och sen, sen behöver de tur. Lite flyt på vägen.
Tur. Så som jag hade.

Godnatt.

Puss/ Asta

Lite ledsen

Jag har funderat på en sak, detta varför det är så farligt att vara lite ledsen?
Jag har en väldigt transparent blogg. Det finns andra, inget ont om dem, som bara visar upp solsken på sin blogg.
Som bara skriver om framgång, kärlek, härliga relationer. Eller om yta. Smink, kläder och skor.
Men jag vill inte ha en sådan blogg. Jag vill att den ska spegla mitt liv, det jag väljer att ge er så klart för det är inte hela sanningen, men stora bitar.
Jag har skrivit om missbruk hos anhöriga, krisiga relationer, en inte helt enkel barndom. Jag har skrivit om psykisk ohälsa, om mediciner och terapier, om mina neuroser och deppigheter. Och egentligen tror jag inte att jag ÄR särskilt mycket mer ledsen än de flesta andra.
Eller så här, livet har lärt mej att alla människor har sina kors att bära.
Att ingen av oss helt och fullt kommer undan, för det är liksom det som ÄR livet och att vara människa.
Men ändå, väldigt ofta när jag skrivit en inlägg som andas av lite ångest eller tårar så får jag ofta på olika sätt  tips och trix av läsare hur jag ska bli... jag vet inte, gladare. Peppande tillrop om att jag är bra, att jag ska sluta grubbla, spara min energi osv.
Välment förstås, men kan vi inte fundera lite. Kan det inte få vara okej att vara... lite ledsen ibland?

Jag är "lite ledsen" just nu. Inte i någon ohanterbar ångest men just ledsen.
Det är av lite olika anledningar. Många bäckar små. Jobbiga och sorgliga saker jag inte kan sluta tänka på.
Det är människor som jag anser mej stå nära... till å med jättenära... som har valt bort mej. Inte i stora våldsamma gräl utan tyst försvunnit, haft mindre och mindre tid, inte kunnat prioritera mej alls trots att jag bett om det.
Det är en vän som är sjuk. Inte sjuk som i en efterhängsen förkylning eller en oroande huvudvärk som aldrig går över utan sjuk som i obotlig cancer.
Sjuk som i allt går åt helvete.
Jag har varit med om det förr (och nej, med det menar jag inte att det är mej det är synd om), jag känner samma känsla. En ilska mot livet, mot Gud, mot att det får ske. En ilska och en sån jäkla sorg.
Sen är det annat, mer diffusa saker, mer privat. Kring barnen å så där.
Men summa summarum. Livet är bra. Jag har mycket fint i mitt liv, men är oxå lite ledsen.

Sen kan jag undra vad det är för fel på mej som har världens bästa jobb och en hel del härliga kollegor men som ändå inte längtar det allra minsta efter att börja jobba på fredag trots att jag varit ledig i fyra veckor.
I år har jag inte ens bara den där "semestern är slut ångest", i år känner jag en viss oro för att jag ens ska komma ihåg hur man GÖR när man förlöser ungar och ängslas för ett intensivt första pass med massor av svårigheter och komplicerade fall.
Varför är jag så lat? Varför vill jag allra helst bara vara ledig?
Är det nån sjuka? Nån bokstavskombination?
Fan vet.

Men det är en si så där kväll. Det är det.

Puss/ Asta

Årets sommarlista

 


Dags att summera 2018 års upplaga av det som kallas sommarsemester.
Läste förra årets, det hittar ni HÄR, men det var inte precis någon munter läsning. Brorsan som begravdes, mamma som var dyngrak och ett jävla väder.
Men alltså årets sommar! Vi kommer att tala om den här sommaren under decennier.
Den har slagit alla rekord som finns i värme, soltimmar, antal tropiska nätter och förtvivlat få millimeter regn. 

Varit på stranden:
Mer än något tidigare år. Förmodligen mer denna sommaren än på de tio senaste åren sammanlagt.

Badat: 
Som jag har badat! Jag som normalt inte badar i Sverige eller på sin höjd får till ett dopp har i år badat var å varannan dag. Ibland flera gånger på en dag.
Och det har varit härligt i vattnet!

Blivit brun:
Så brun jag kan bli i Sverige. Av någon anledning når det bara en viss nivå trots att det har varit strålande sol sen i början av maj.

Grillat:
En hel del ja. Fisk, korv, kött. Från och med midnatt råder grillningsförbud pga den oerhörda torkan och risk för fler bränder.

Varit på konsert:
Lasse spelade ju i år och självklart var vi där. Jag å mina döttrar. Det var en magisk kväll.

 

Gjort någon resa:
Nä. Småutflykter till Borås och Göteborg. Vi bor perfekt när vädret är som det varit.

Varit på sommarfest/ haft sommarfest:
Ingen stor. Men några parmiddagar och liknande. Saknar sommarfesterna vi hade på mitt gamla jobb. De var somrarnas stora händelse.

Träffat vänner:
Nja. Jo det här jag. Kanske inte så mkt som jag önskat. Och jag har känt mej bortvald ett par gånger i sommar. Människor jag tycker om som inte riktigt har haft tid/ valt mej och så där.

Tagit någon middagslur:
Ett par stycken ja.

Läst några böcker:
Läst massor för Noah. Vi plöjer Astrid Lindgrens tjocka mästerverk just nu. Bröderna Lejonhjärta, Ronja, Mio min Mio, Stora boken om Emil...
För egen del har jag läst sista delen i serien om Rosengädda av Emma Hamberg, Gänget av Katarina Wennstam, Bara ett barn av Malin Persson Giolito, Miniatyrmakaren av Jessie Burton.



Druckit goda drinkar:
Mer öl. Och vitt vin. Aldrig gillat vitt vin nu är det det jag druckit mest

Sommarromantik:
Nej, det har varit ont om den varan.

Flirt:
O  ja, Noah flirtar och blinkar hårt varje dag.

Utomhussex:
Räknas en hotellbalkong på nionde våning?

Sprungit:
Kopierar sommarromantiks svaret.

Liseberg:
Nej. Vi har det kvar men hoppas få till det nästa månad.

Bästa sommarprataren P1 Sommar: 
Har lyssnat på många. Bäst har Mark Levengood, Katarina Wennstam och Markolioo varit.

Käkat jordgubbar:
Massor.

Detta har det talats om:
Värmen och de stora bränderna som härjat.

Finast i sommar:
Kvällsbad och annan kvalitetstid med hund, barn och barnbarn.
Att jag, trots att jag väger mer än någonsin ändå är mer tillfreds och mer obrydd om min kropp än tidigare.

 

Jävligast i sommar:
Gottfrids många hotspot. Allergin var vidrig i juni men har under juli varit mer hanterbar. Allt gräs är väl bränt.

Hoppas att du oxå haft/ har eller får en fin semester!

Puss/ Asta

Vi badar

Vi badar. Och badar och badar och badar.
Och imorgon ska vi... bada.
Börjar jobba på fredag. Maken säger varenda gång jag utropar det allra minsta negativt om jobbet "Men hallå, ska du hålla på att klaga, nu har du ju fått plugga till ditt drömjobb."
Men det går inte att komma ifrån. Människor är olika helt enkelt.
Jag har världens roligaste jobb men jag kommer ändå alltid att tycka mer om att vara ledig.
Så ja, enstaka millisekunder kan jag tycka att det ska bli kul att börja jobba men för det mesta så känner jag ångest för att denna semestern... denna århundradets semester... snart är över.
Sa jag att vi har badat?
Jag kommer att ha tankat så mycket sommar å sol att vintern kommer gå som hejsan. Jag tror faktiskt det. Att den psykiska hälsan hos befolkningen blir avsevärt mycket bättre efter så här mycket somrigheter.
Och har ni sett hur mycket fina höstkläder som börjar trilla in i affärerna?

Idag var det ljummet i vattnet. Någon sa att det var 25 grader.
Det kan säkert stämma, det var verkligen greklandsvarmt. Så där så man inte ens huttrar innan man doppat sej.
Vi hade en helt magisk dag. En som började med världskrig mellan mej och yngsta dottern men som blev till en av den här sommarens allra ljuvligaste.
Hemkomna grillade vi korv och drack rosé.
Vi... jag, Noah å maken alltså.
Dottern fick migrän och gick å la sej.

Nu ska jag oxå göra kväll. Det är ganska tidigt för min del men solen, vinet och inte minst intensivt umgänge med en väldigt intensiv fyraåring hela dagen har tagit på krafterna hos tant.

Sov sött vänner när det väl är dags.

Puss/ Asta

Några ord om varför jag är feminist

Jag har nog alltid tyckt att jag har ett feministiskt synsätt men utan att riktigt begripa vad det var eller innebar. På väldigt många sätt var jag faktiskt allt utom feministisk för X antal år sen. Jag var inte systerlig alls.
Jag utgick från mej själv, vem jag ville vara. En stark självständig kvinna (gärna en sån som grabbarna gillade.) Och gillade mej gjorde dom. Inte för att jag någonsin varit särskilt snygg egentligen men jag var flirtig, bystig, rolig å lite rapp i truten. Och med blossande kinder kan jag nog säga att jag var en daddys girl. Alltså en kvinna som går patriarkatets ärende.
Det var som att jag kände mej mindre och underlägsen om jag erkände ens för mej själv att vi lever i en värld vars villkor bestäms av män.
Jag sa saker som att jag föredrog att umgås med män för de är rakare och ärligare. Eller att kvinnor alltid ska hålla på att snacka skit och backstabba andra kvinnor.
Jag sa saker som att kvinnor som lever i destruktiva förhållanden har sej själva att skylla som inte går och mej slår man bara en gång.
Jag säg mäns närgångna uppvaktningar som komplimanger och tecken på uppskattning. Och när jag fick höra hur jäkla mycket snyggare och vassare jag var än deras tråkiga fruar tog jag det som en komplimang.

Så började jag läsa på. Nej, min första "utbildning" i feminism fick jag nog från Lady Dahmers blogg. I början höll jag inte med om mycket. Jag tjafsade å ifrågasatte. Men någonstans tog ändå tankarna fäste och jag började söka mer kunskap. För det är precis så där läskigt och härligt att när man väl satt på sej de där feministiska glasögonen och börjar se på sin omvärld genom dem... då går det inte att plocka av dem igen.
De är där. På gott och på ont.

Jag insåg att de patriarkala strukturerna finns överallt.
Det är inte så enkelt att det är mestadels män som sitter på höga befattningar eller styrelseuppdrag och därmed är det inte så enkelt (har ju visat sej inte vara helt enkelt) att genom att få in fler kvinnor där är problemen lösta.
Det är inte så enkelt som att förmå män att ta ut fler pappadagar.
Nej, det genomsyrar precis allting.
Framförallt genomsyrar det vilka roller vi män och kvinnor tilldelas och får ha.
Det börjar redan när barnet är nyfött och det fortsätter genom hela livet.
Flickors primära uppgift är att vara söta. Pojkars att vara dugliga och orädda.
Båda könen drabbas av detta varför feminismen är viktig även för män.
Men just det här med kvinnors absolut viktigaste egenskap genom hela livet... hennes utseende... tjänar många branscher stora pengar på att upprätthålla.
Och det blir mer och mer hysteriskt.
Det krängs anti aging krämer till tjugoåringar. Världens vackraste modeller retuscheras. Popindustrin påverkar snart sagt hela mänskligheten med sina ideal. Var å varannan kvinna har plastikopererat sej. En kropp anses "förstörd" nämligen om den inte ser ut som en ständig sjuttonårings.
Synen på sexualiteten är ett annat område.
En sexuellt vidlyftig kvinna stämplas som slampa, hora, vandringspokal.
En sexuellt vidlyftig man får helt andra epitel. Hingst, högdjur, kvinnokarl.
Han stiger i värde. Hon sjunker.
Kvinnliga "egenskaper" värderas lägre. Det märks i arbetsmarknadspolitik så som i löner och arbetsvillkor men också i vårt språk.
Läs här följande ord som utstrålar kraft, mod, handlingskraft
- Som en hel karl.
- Ballar av stål
- Visa lite stake
- En riktig pojkflicka
Läs här andra ord och fundera på vad de i sin tyr står för
- Kärringstopp
- Var inte en sån fitta
- Gråt inte som en liten flicka
- Köra som en kärring
Och flickpojke? Det ordet finns inte. Om det fanns skulle det inte vara en komplimang.

Våld, diskriminering och orättvisor finns överallt och på alla nivåer.
Även i världens mest jämställda land.
Vi upprätthåller alla patriarkatet. På ett eller annat sätt och i olika grad.
Och ändå skulle vi alla tjäna på att det försvann.

Och till sist. Män är inte ett skit mindre skvallriga eller backstabbande än kvinnor. De är inte ett dugg rakare och enklare.
Och systerskapet finns. Det finns och det är förbannat vackert.


Puss/ Asta

Tips å knåp hur du blir en lyckligare kvinna (och skiter lite mer i det där med knullbarhet.)

Här kommer då mina tips för att du ska må bättre med dej själv och för att du ska bry dej mindre om dina skavanker. Eller som jag brukar säga, tips för att bli en bättre bästa polare till dej själv. 

1. Viktigaste av allt. Inse hur mycket SKIT du säger till dej själv dagligdags.
Den genomsnittliga kvinnan talar illa om och till sej själv flera hundra gånger om dagen.
Du kanske inte säger "Fy fan, jag är verkligen så äckligt ful och mycket sämre än alla andra" i parti å minut men du "hackar."
Det är nån tanke om att utväxten syns, att den där virveln i håret är crazy, att du nog gått upp i vikt, att tuttarna sackar, magen putar, häcken hänger, du skrattade för högt på lunchrasten, du var onödigt hård mot kollegan, är det där en finne? osv.
Registrera det. Bli medveten om vad du säger till dej själv.

2. När du väl registrerat det, ansträng dej för att säga emot dej själv.
Varje gång. Typ... Magen är svullen-> men tänk ändå, fyra barn har bott där inne. De mest fantastiska på jorden.
Gud vad benen är tjocka -> fy fan, tänk vad de kan, gå i en hel evighet. Osv.
Säg emot. Säg något positivt för varje negativ tanke.
Jobbigt för som sagt, du kommer märka att du snackar skit om dej själv rätt ofta i ditt huvud men ju mer du övar desto lättare går det.
Men! Det är en färskvara. Slutar du upp med att vara obstinat händer samma sak som om du slutar springa regelbundet. Du faller tillbaka.

3. Sluta följa människor på sociala medier som ger dej dålig självkänsla, får dej att tänka på dina tillkortakommanden, får dej att må skit och att känna dej lat, ful och oambitiös som i ett elakt Kinder egg.

4. Börja följa människor som tänker så som du vill tänka istället.
Se på deras bilder. Läs deras texter. Lär av deras erfarenheter.

5. Fundera över vad som verkligen är viktigt!
Säg att du har två veckor kvar att leva (det vet vi inte om du har, det kan vara mycket mer och det kan faktiskt vara mindre), är det då så jävla viktigt att se fit ut eller att det står en viss siffra på vågen? For real?

6. Ta kort på dej själv i snygga och mindre snygga vinklar.
Se på dem. Avdramatisera dem. Vänj dej. Dela till andra om du vågar.

7. Tänk på vilken relation som är viktigast i ditt liv. Det är den till dej själv!
Säg ingenting till dej själv... ingenting... som du inte skulle sagt till din bästa polare. Skulle du hånskrattat åt att hon bara orkade springa 3 av 5 planerade kilometer? Skulle du frågat hur fan hon tänkte när hon trodde hon var snygg i den där klänningen? Inte? Gör inte det till dej själv heller då. Bara sluta!

8. Eller om du vill, gör tvärt om. Säg precis allt det där till din dotter, din bästa väninna, din chef som du skulle säga till dej själv. Var precis så kritisk. Precis lika elak.
Utvärdera efter 2 månader och se hur många du har kvar.

9. Engagera dej i nåt viktigare än ditt eget utseende.
Jag lovar att det finns ungefär en miljard mer angelägna ämnen.
Flyktingkrisen. Klimathotet. Världsfreden. Ett bättre arbetsklimat. Feminismen.
Gos med ungarna. Ett bra ligg. Eller vad du nu tycker är viktigt.

10. Pröva att skita i allt. Gå osminkad. Låt håret bli flottigt. Släpp tuttarna fria.
Skit i att raka dej. Känn efter noga... gick världen under? Låstes du in?

Jag har själv använt mej av det här. Jag är trög som fan. Det har funkat ändå.
Jag önskar att någon hade sagt detta till mej när jag var typ tolv men det är tveksamt att jag lyssnat.
Dock är det jävligt tragiskt att jag hann bli nästan femtio innan polletten föll ner och jag lärde mej att leva livet mer till fullo och ägna mej åt viktigare saker.
Jag minns att jag var på en dammiddag när jag var typ tjugosex.
Jag pratade med en äldre väldigt vacker kvinna (hon var kanske fyrtio och hade ett långt äktenskap bakom sej.) Jag var ung men jag var ändå fyrabarnsmor och min kropp bar spår av det med hemorrojder, slappa tuttar och en inte helt platt mage.
Jag kände mej gammal och förbrukad. Rädd att min man skulle söka sej efter nåt vackrare, mer välbevarat.
Hon sa nåt i stil med att skönhet är förgängligt, att vi alla ständigt kommer möta kvinnor som är vackrare än oss själva och att vårt värde måste bestå i något annat, nåt större och mer beständigt.
Jag tyckte hon var sååå klok men kunde ändå inte applicera det på mej själv.
Men det ÄR så.
Ju förr man inser att det korta liv som tilldelats en består av viktigare saker desto bättre.

Puss/ Asta

Scanning av andra damer och allt som följer i dess spår.

Jag önskar att jag kunde säga att jag slutat bry mej om mitt utseende.
Eller ja, att jag åtminstone inte gör något med mitt utseende för andras skull.
Men riktigt så är det inte, riktigt så långt har jag inte kommit.

Men!
Så länge som jag kan minnas har jag jämfört mitt utseende med andra kvinnors utseende. Jag tror det är extremt vanligt.
Jag har liksom blixtsnabbt och utan att reflektera över det scannat av varenda kvinna jag mött. Från topp till tå.  Jämfört mej. Analyserat. Vackert hår, fint fall på det, uttrycksfulla ögon, fult sminkad, stora bröst, coola tatueringar, tjockare än jag, osv.
På en nanosekund har jag värderat henne, jämfört mej, vem av oss är snyggast?
Smalast? Ballast? Mest knullbar.
Och drog jag det kortaste strået infann sej en viss underlägsenhet.
Det där är inte riktigt fint. Att erkänna att man jämför sej, bryr sej eller känner underlägsenhet. För som kvinna ska man förvisso vara allt det där... knullbar... men man får för allt i värden inte visa att man bryr sej. Att man ansträngt sej.
(Fast förstås, ve dej om du inte har det...)
Det är därför så många kvinnor igenkännande skrattat generat åt huvudpersonen i Bridesmade när hon kliver upp medan älskaren sover, borstar till tänderna och bättrar på make up'en för att därefter smyga tillbaka mellan lakanen och försöka se sovande ut.
Jag är inte fri från utseendehets eller fåfänga. Jag scannar fortfarande men... och det är ett rätt viktigt och för mej stort men... jag bryr mej inte så mycket om utvärderingen. Det gör inte så mycket om jag är tjockare, ser äldre ut eller inte har lika fina anletsdrag.
Jag tar det med betydligt större ro än någonsin förr.

Jag tycker att smink är kul. Jag klär mej nästan alltid i klänning.
Jag älskar högklackade skor och vällackerade naglar och ja, jag rakar mej fortfarande under armarna och färgar över min grå utväxt.
Jag vet att jag tror att jag gör allt detta för att jag vill. För att jag mår bra av att göra det mesta av mitt utseende, det ger mej en annan självkänsla att känna mej snygg. Men samtidigt gör jag förstås analysen.
Nån (eller snarare ett helt samhälle) har lärt mej allt det här.
Nån (eller det där jävla samhället) har från barnsben belönat mej för det.
Att vara "söt" som flicka är allt.
Att vara tilltalande som kvinna är oxå allt.
Kul om du är smart, driven, empatisk och kul oxå men kom fan inte med orakade armhålor.

Sakta men säkert har i alla fall utseendet och framförallt andras utseende kommit att betyda allt mindre. Fåfängan har flagnat och tappat i styrka.
Andra egenskaper och åsikter har fått ta större plats.
Och vet ni, det ÄR befriande.
Det är befriande att skita rätt högaktningsfullt i valkar och putmage.
Att använda stranden till att njuta på och inte till att visa upp sin bästa posé (eller åtminstone undvika den sämsta.)
Det är ljuvligt att gå utan bh ibland. Att ha shorts för att man vill trots tjocka lår.
Att strunta i sminket och dra på ett par glammiga solbrillor istället.
Det blir så mycket mera LIV när man inte måste hålla på hela tiden.

Pröva vet jag!
För dej som inte vet hur man gör kommer nästa inlägg innehålla tips om det.

Puss/ Asta

Ljuvlig sommar el förödande klimateffekter?

De flesta av oss njuter nog av sommaren 2018. Av all denna sol å värme som vi efter 2017's sommar och långa vinter och 2018s kalla vår är så utsvultna på.
Jag gör det iallafall.
Jag brukar aldrig bada i Sverige. På sin höjd en gång.
I år kan inte jag räkna till hur många gånger jag har badat.
Det är ju underbart!

Samtidigt ÄR det så klart synd om bönderna som får se sina skördar och alla inkomster brinna inne. En del så svårt att de inte ens kan föda sina djur.
Och det ÄR fruktansvärt och otäckt med alla dessa stora bränder som härjar, där miljoner går upp i rök och där människor får fly sina hem.
De allra flesta av oss har väl tänkt på klimatförändringarna?!

Att vi i större delen av världen ser skrämmande effekter av klimatförändringarna. Experter har länge, länge varnat för detta men vi... vanliga samhällsmedborgare och styrande politiker... har inte lyssnat.
Väldigt mycket är nu försent. Hur hårt vi än drar i nödbromsen.
Moder Jord slår tillbaka och krafterna kan bli förödande.

Att denna sommaren, 2018, som vi ser i vår del av världen är så otroligt varm och solig är väl däremot inte nödvändigtvis en del av klimatförändringarna?
Det är ju inte så att från  och med i år så kommer vi ha Greklandssomrar här i Norden.
Precis som en sommar kan vara ovanligt sval, ovanligt regnig så måste den ju oxå kunna vara ovanligt varm?
Ja, jag vet inte, jag frågar.
Nog för att detta är den varmaste sommaren någonsin men någon gång skulle det där gamla rekordet väl slås? Eller?
Det jag har läst om klimatförändringarna i vår del av världen är snarare mer regn.

Jag tycker inte att vi ska gå sorgtyngda med dåligt samvete.
Jag tror det mycket väl kan bli så att sommaren 2019 kommer jag inte bada en enda gång. Därför att det är för kallt. För att det bara regnar.
Men vi ska kanske ta vara på känslan. För vad denna sommaren än beror på så är klimatförändringarna här.
Själv har jag en hel del beteenden som skaver.
Flygresor till Grekland el annat sydeuropeiskt land årligen.
Köttätande.
Matsvinn.
Shoppar mer kläder än jag behöver. Inte alltid svensktillverkat heller.
Kör en å annan mil i onödan.
Jag tänker att jag efter Greklandsresan i augusti noggrant skall överväga om jag skall flyga igen.
Jag skall absolut äta mindre kött. Just köttätandet skaver av fler anledningar.
Och jag ska försöka shoppa mindre.
Jag ska verkligen, verkligen försöka.

Hur tänker du?
Puss/ Asta

Asta recenserar Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Fick ett boktips på Instagram om "Miniatyrmakaren" och beställde den och en till av samma författare.
Omslaget och baksidestexten avskräckte. Tyckte inte alls att det kändes lockande.
Romanen har fått fina recensioner och även filmatiserats.
"Miniatyrmakaren" är Jessie Burtons debutroman och den största debutframgången sedan Harry Potter.

Handlingen kretsar kring artonåriga Nella som kommer till Amsterdam år 1686 för att bo tillsammans med maken, en framgångsrik och förmögen köpman som hon nyligen gift sej med men inte känner.
Men väl i sitt nya hushåll är mannen inte där, hon tas emot av makens högdragna och kyliga syster Marin och de två tjänstefolken.
När maken väl dyker upp har han med sej en bröllopsgåva till Nella, ett kabinettskåp som är en exakt kopia av hennes nya hem.
Skåpet skall inredas och Nella kontaktar en miniatyrmakare för beställning.
Men miniatyrmakaren verkar känna till hemligheter om hushållet som Nella inte förstår, miniatyrmakaren levererar profetior och Nella kan inte avgöra om det är en välsignelse eller ett hot mot dem alla.

Det här är en riktig roman. Den kräver sin uppmärksamhet för att komma till sin rätt.
Den inleder lite "svårt" men blir snart allt mer engagerande.
Det är fantastiska beskrivningar av miljöer och personporträtt och av relationer som växer fram och där väldigt lite är som det först verkar vara.              
Berättelsen överraskar mej som läsare hela tiden.
Handlingen tar nya vändningar. Det inte synliga kommer till dagers.
Den är helt fantastiskt spännande och otroligt bra.     
Det är en av de bästa böcker jag läst. Den är storslagen!
Bara LÄS den.
Betyg: Solklar 5:a. 

Puss/ Asta

Varför feminismen behövs i Sverige

Ca 14 kvinnor om året mördas av män de är i eller har haft en relation med.

Tiotusentals kvinnor får stryk av sina män.

Enl BRÅ begås ca 100 våldtäkter OM dagen. Någon procent döms.

Varje kvinna jag känner har utsatts för allt ifrån sexuella övergrepp till sexuella trakasserier.

Porrbranschen är en av de allra mest lukrativa branscher och har dessutom ett enormt inflytande på ideal och sexvanor.

De flesta kvinnor är rädda för att gå hem om natten.
Alla kvinnor har kramat sin nyckelknippa i beredskap.

Flickor har bättre betyg och är mer ambitiösa men får ändå mer lågavlönade jobb.

Sexuellt aktiva killar/män ses som hingstar. Sexuellt aktiva tjejer/kvinnor som slampor.

Kvinnor ifrågasätts att amma på offentlig plats.Detta medan nakna toppiga ungdomsbröst syns och applåderas överallt.

Kvinnor tar störst ansvar i hemmet med hushållsarbetet.

Kvinnor är alltid projektledare för AB Familjen. 

Kvinnor tar ut majoriteten av vab dagar.

Kvinnor orkar till följd av detta inte arbeta heltid och får kass pension.

Män kan gå barbröstade i matvaruaffärer. Kvinnor får höra att för mycket u-ringning stjälper allt.

Kvinnor förväntas raka av allt kroppshår. Vara smala och ständigt unga. Annars har de inget värde. Män? Ja, ni vet ju själva.

Kvinnor får spott och spe om de säger att de "hatar män", män som våldtar, misshandlar och dödar får aldrig frågan varför de hatar kvinnor.

Kvinnor får inte döma män som kollektiv, men ve dem i domstolen och allmänhetens ögon om de följt med främmande män hem.

Svagheter kallas vid feminina. "Var inte en sån fitta", "hon fick kärringstopp", "grina som en liten flicka."
Styrkor kallas vid maskulinum. "Ha stake nog", "ballar av stål", "Som en hel karl."
Pojkflicka är en komplimang. Motsatsen... finns inte.

Kända kvinnor som tycker någonting hotas på ett helt annat sätt än män görs.

Vi har ännu inte haft en kvinnlig statsminister.

Män kvoteras in till styrelserum och chefstjänster... varje dag.

Plufsiga halvalkoholiserade män så som ex Plura och GW gör stor succé.
Men ingen kan föreställa sej en vinmosig överviktig medelålders föredetting till kvinna göra succé i tv.

Filmer med huvuddelen män i kallas för filmer. Filmer med huvuddelen kvinnor i kallas för "tjejfilm."

Fotboll med män kallas för fotboll. Fotboll med kvinnor kallas för damfotboll... och får en promille av stålarna.

Sjukvård är uppbyggd efter mäns sjukdomar och symtom.
Föreställ er en man som gjort en stor bukoperation (som kejsarsnitt är) utan att bli sjukskriven.

Jag... och de flesta kvinnor jag känner... får med regelbundenhet skickade dickpics till sej.

Män kan gå klädda hur som helst. Kvinnors klädsel granskas alltid.

Kvinnor har svårare för att få attraktiva tjänster då de troligtvis kommer vara gravida och föräldralediga.

Kvinnliga erfarenheter av mäns övertramp ifrågasätts.

Klassiskt "manliga egenskaper" värderas mycket högre än klassiskt "kvinnliga egenskaper."


Fyll gärna på.

Puss/ Asta

Gubbar

Fy fasiken vad ilsk jag kan bli.
Blev det alldeles precis. Så ilsk så jag blev högröd i ansiktet när en främmande äldre man läxade upp mej i vad feminism är. Mej!
Jag kan bli väldigt arg väldigt fort (min man brukar säga det, det är oftast honom det drabbar.)
Jag kan bli rosenrasande om man drar i rätt tåtar. Och då smäller det... verbalt alltså. Dödligt giftig kan jag vara om jag blir tillräckligt arg eller sårad.
Å andra sidan är jag oxå en väldigt förlåtande person som när ilskan lagt sej vill förstå och göra mej förstådd.
Men idag blev jag alltså väldigt väldigt arg.
Efter någon minut började jag fnissa. Fnissa över min egen ilska (jag blir helt rabiat) och över den här mannen.
Den här otrooooligt fåniga mannen. Så jävla självcentrerad. Så jävla oförmögen. Så ohyggligt fåfäng.
En man som tror han kan droppa vilka sanningar som helst till kvinnor angående deras vikt, utseende, åsikter (självklart medan han ser sej som den perfekta gentlemannen) men som blir ohyggligt förolämpad av att bli kallad "äldre." Så givetvis var det precis på den hälen jag drämde till honom på... och om jag inte vore den otroligt väluppfostrade människa jag är, kunde drämt till än värre.

På tal om gubbar och ilska.
Jag minns en gång för länge sedan (men jag var gott och väl fullvuxen), det var kanske 10-12 år sen.
Jag hade det kämpigt med min tik, min Märta, som kastade sej efter andra hundar.
En äldre man, som jag småpratat med någongång då o då, såg på mina ansträngningar vid ett utfallstillfälle, såg hur jag försökte få kontroll på hunden och samtidigt stå kvar på benen.
Han sa något tyket. Minns inte, men typ "Och herre gud, henne kommer du aldrig få någon ordning på" och hondjävulen i mej blixtrade till.
"Gubbjävel" sa jag och höjde långfingret.
Vi blev nog lika paffa båda två. Jag vände på klacken både förfärad och full i skratt.
Jag hade inte kallat någon gubbjävel sen jag var typ fjorton.
Jag gör inte sånt. Men oopps, jag gjorde det visst då.
(Vi blev så småningom vänner igen jag och "gubbjäveln" men det är en annan historia.)

Faktum är att gubbar brukar gilla mej. De förstår sej kanske inte på mej men de gillar mej. Gubbar och fyllon.

Det måste ha med min väna uppsyn att göra.

Puss/ Asta

Höjden av...

Höjden av... alltså verkligen h ö j d e n   a v ... i-landsproblem är när jag blir lyxstressad. Det händer nästan varje gång som jag är ledig en längre stund.
Lyxstressad tänker du. Va fan är det?
Har du käkat för mycket ostron, druckit sönder dej på champagne eller vad är det frågan om?

Nej!
Lyxstressad är jag när jag har allt för mycket härligt att välja på samtidigt.
Promenader. Tid för barnbarn. Hundmys. Lässtunder. Ska jag brodera? Lyssna på Sommarprat. Poddar. Åka till stranden? Skriva brev. Umgås. Med vem i så fall?
Allt är roligt. Lustfyllt. Sådant jag sett fram emot att hinna med. Lika med semester men väldigt få saker kan göras kombinerat.
Och när jag gör det ena tänker jag på det som jag inte gör. Som jag kanske borde gjort istället. Och blir lite orolig och ambivalent.
Vissa saker är direkt oförenliga. Jag kan tex inte inleda renlevnadsperiod med springturer klockan nollfemnollnoll med färsk melon och svalt citronvatten som belöning efteråt samtidigt som jag unnar mej att vara lite bakfull å sova länge.
DET är lyxstressen.
Ja men jag vet, jag sa ju att det var höjden av i-landsproblem. Nästan som att deppa ihop över att den privata poolskötarkillen har ful färg på badbyxan.
Men händer det verkligen ingen av er?
Är det bara jag?

Puss/ Asta

Bara nästan

Jag påbörjade semestersammanfattningsinlägget igår innan jag gick och la mej.
Har 1½ vecka kvar på semestern så mycket (bra) tillkommer förhoppningsvis men fyllde i det jag kunde.
Brukar göra liknande inlägg varje år.
Sen råkade jag trycka på publicera istället för spara så det blev synligt dumt nog... så himla många av er hann inte läsa (bara 21 st) men trist ändå.

Idag har jag legat själv på stranden för en gång skull.
Det kändes välbehövligt. Mannen följer aldrig med till stranden, jo kanske nån halvtimma per år och den har han redan gjort. Nella skulle träffa en kompis och tog Noah med sej så jag drog själv.
Båda delar har ju sin tjusning men nån gång då och då är det faktiskt skönt att vara ensam. Bada så länge man vill, när man vill. Käka chips, dricka folkis, lyssna på sommarprat, läsa. Kunde smygrökt en cigg med om jag tänkt på att ta med dom.
Jag var på stranden nästan fyra timmar.
Solen sken, måsarna hovrade, sanden yrde så man blev mer eller mindre blästrad. Vattnet var ljuvligt.
Barn skrattade, tjoade eller skrek trotsigt. Syskongräl uppstod överallt.
Alltid var det nån som kastade sand eller förstörde eller inte fick va med.
Och alla dessa tjatande föräldrar! Som de håller på. Har jag varit sån?
Det är om allt från att truga smörgåsar och dricka på sina telningar till uppmaningar om att inte sanda ner filten, slå lillasyster eller gå i eller ur badet.
Och allt sägs i genomsnitt 37 gånger. Samma sak.
Jag lyckades stänga av i perioder men emellanåt blev jag trött på alla dessa mammor å pappor. Tror fasen att ungarna stänger av öronen!

Jag har känt mej lite off idag.
Jag som i flera månader levt i ett positivt flow kring att vara härligt obrydd om mitt utseende kände mej plötsligt plufsig och trött.
Skämdes lite där jag satt med min stora mage i vädret och malde i mej chips till lunch. Funderade på om vad andra tänkte och drog för kopplingar där.
Mötte dottern med familj och svärsonen sa: "Man kommer snart inte känna igen dej Asta." Han menade att det var för att jag är så brun, men jag hann tänka "för du har blivit så tjock."
Kampen om snälla tankar till sej själv, om att vara den där bästa kompisen är aldrig vunnen. Man får fan kämpa hela tiden.
Maken har haft semester sen i torsdags och vi börjar redan gnida på varann.
Alltså gnida som i irritation.
Och även om jag inte längtar efter att börja jobba har det senaste dagarna kommit en slags mättnad på alkohol, grillat och ha sand i varje kroppsöppning.
Nästan... lugna er, jag sa nästan... så jag längtar till hösten.
Till hösten, 1:a september närmare bestämt, när det ska bli ordning och reda.
Alkoholstopp. Komma igång mer regelbundet att springa. Sluta äta chips till lunch.
Men det är väl ljuvligt, om vi för en gång skull får bli lite mätta på sol å värme?

Mycket semester återstår. Nu kör vi vidare!
Hur har ni det?

Puss/ Asta

O no, jag ska till en nogozon på lördag.

 

Katerina Janouch. Denna kvinna alltså.
Jag följde henne ganska frekvent förr om åren. När barnen var mindre.
Läste hennes frågespalter där hon gav tips å råd om samlivet och om barnuppfostran. Läste oxå hennes kloka tankar om medberoende.
Följde hennes blogg. Läste de första böckerna hon skrev om barnmorskan Cecilia Lind. Tyckte de var... inga mästerverk... men okej.
Jag tyckte hon var en cool katt. Och hon var en cool katt.
Det är hon som ändrat sej, inte jag.
Nu.
Numera är hon ju framförallt känd för att hon överallt och i alla sammanhang proklamerar ut främlingsfientliga åsikter och rena lögner om landet Sverige.
Hon låter lite mer hatisk och lite mer onyanserad än random sverigedemokrat.
Och jag blir faktiskt bekymrad.
Är det möjligt att en människa kan ändra sej så där?
Gå från vettig till alldeles skogstokig?
Hon framför inte bara helt huvudlösa åsikter. Hon har ju tagit karriärssjälvmord. Tidningar, förlag och bokhandlare tar en efter en avstånd från henne. Vill inte förknippas med den typ av dårskap.
Har det brunnit i skallen på henne?
Alltså, på riktigt. Det känns ju som om hon inte är helt frisk.

Jag råkade snubbla över ett helt huvudlöst inlägg ikväll där hon i ett blogginlägg utger sej för att tala med en anonym polis som menar att hela staden numera är en nogozon.
Katerina ska åka till Göteborg. Det gör henne nervös. Så hon frågar "polisen" om råd. Och råd får hon. Kvinnor i Göteborg bör ex:
Bära fotsides långa kläder. Täcka huvudet. Inte visa någon hud.
Inte bära religiösa symboler. Inga synliga smycken överhuvudtaget.
Inte gå i parker. Inte i shoppingcentrum. Inte vistas utomhus utan man, inte ens på dagen.
Ta taxi dörr till dörr. Om hon kör bil, ha den låst inifrån så hon inte blir rånad vid rödljus.
Bära solglasögon. Inte möta främlingars blickar.
Osv.

Och jag som ska till Göteborg på lördag!!!! O no.
Jag satt med gapande mun när jag läste det här.
Fnisset bubblade inom mej för det är så otroligt dumt och vem utom alla hennes svärjevänner till läsare går på det här? Nu är de ju förvisso rätt många men...

När jag nu ändå hade klickat mej in på hennes blogg fortsatte jag att läsa.
Inlägg efter inlägg.
Alla går ut på samma sak.
Sverige har blivit en krigszon. En livsfarlig krigszon.
Allt har kollapsat.
Sjukvården kan inte ta hand om sjuka längre.
Pensionärer kommer att svälta ihjäl.
Polisen har tappat greppet.
"Samhällskontraktet är brutet" skriver Janouch.
Allt för att svenska politiker sålt ut sitt folk och låtit utländska kriminella ta över våra liv och vår trygghet.
I ett inlägg har hon en bild tagen på sej och alla sina barn. Den är från 2006.
Då Sverige fortfarande var en trygg plats. Då hon vågade åka tunnelbana.
Gå en promenad med hörlurar i öronen. Låta tonårsbarnen vara utomhus.
Utan att oroas att de ska bli knivhuggna, skjutna, våldtagna eller påkörda av en skenande lastbil.
Och även om hon inte i just detta inlägg skriver vad botemedlet och medicinen heter så står det ganska klart.

Låter detta som en frisk människa?
Känner ni igen er i hennes världsbild?
Undersökning efter undersökning, nationella som internationella, visar att Sverige är... 2018... ett av världens bästa länder.
I fråga om jämställdhet.
Trygghet.
Vård.
Ekonomi.
Lycka.
Och faktiskt oxå integration.
Brottsligheten ligger i princip oförändrad sedan Janouch levde i sitt drömland 2006. Viss brottslighet har ökat något. Annan brottslighet sjunkit.
Visst har det varit tilltagande problem med gängskjutningar men det är i huvudsak de själva, unga tungt kriminella svenskfödda med en eller två utlandsfödda föräldrar som drabbas av. Sorgligt och tragiskt men ingenting gemene man behöver känna oro inför.
Det Katerina Janouch beskriver är som om vi levde i Raqqa eller Kabul.
Total systemkollaps. Total otrygghet.
Känner du igen dej?

20-30% av rösterna beräknas dessa svärjevänner få. Baserat på den här världsbilden!!!
Demokrati är det hittills mest framgångsrika sättet att styra ett land men fullkomligt... det är det då fan inte.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Bara ett barn" av Malin Persson Giolito

Nu har jag läst ut ännu en bok. "Bara ett barn" av Malin Persson Giolito.
(Ja, det är GW's tös.)

Det är den andra boken jag läser. Förra sommaren läste jag hennes senaste dundersuccé "Störst av allt", vill du läsa den recensionen hittar du den här.
Persson Giolito skriver romaner som klassas som deckare/ spänning men jag tycker att det är nåt annat. Det är samhällsskildringar. Inom filmens värld snarare drama.
Men egentligen spelar det ingen roll vad det kallas, för det är väldigt väldigt bra.
En bra roman kan vara ett lyckokast. Var därför ganska nollställd när jag inhandlade "Bara ett barn." Hade inga förväntningar.
Nu, efter två romaner, kan jag säga att jag ÄLSKAR Malin Persson Giolito och kommer inhandla allt hon skrivit.

"Bara ett barn" är en bok om stökiga, bråkiga arga Alex. En märklig unge i sju-åttaårsåldern som genom aggressivitet och utbrott signalerar till sin omgivning att han inte mår bra.
Hans engagerade skolfröken tar med honom till skolsköterskan och där uppenbaras spår av långvarig misshandel.
Skolan slår larm och advokat Sophia Weber blir utsedd att företräda den motvilliga lilla pojken.
Men något som ser ut att vara ett rutinärende växer till något mycket större.

Åh, som man känner med den här lilla killen.
Och så väl Persson Giolito lyckas bygga upp en växande obehag och oro.
Samtidigt har hon en humor som genomsyrar boken.
När hon beskriver hur hon ser på tv och en gammal kriminalprofessor sitter och raljerar, flämtar och flyttar glasögon skrattar jag högt. Själv på stranden.
Som ett psykfall.
Hon träffar sin gamla farsgubbe mitt i prick.
Man tycker om personerna i historien. Lilla Alex. Huvudpersonen Sophia.
Hennes bitska morfar. Polisen Adam och många fler.
Och då författaren är jurist i grunden så skriver hon trovärdigt och informativt om den världen.

Jag tyckte väldigt mycket om boken. Den får betyg: 5. Faktiskt nästan lika bra som "Störst av allt."

Puss/ Asta

Ninas andra fråga

Vem av Sveriges partiledare skulle du vilja bjuda hem på middag och vad skulle ni diskutera?
Och vem av dom skulle du aldrig släppa in i ditt hus?

Mmmm.
Den kan man ju fundera på.
Oavsett partisympatier så tycker jag som följande om/ är intresserad av partiledarna i följande ordning:
Jonas Sjöstedt
Stefan Löfven
Isabella Lövin
Gustav Fridolin
Jan Björklund
Annie Lööf
Ulf Kristersson
Jimmie Åkesson
Ebba Bush Thor

Så först tänkte jag att allra mest givande och trevligt skulle jag ha tillsammans med Jonas.
Min nästa tanke var att Åkesson kanske är den jag borde prata med.
Men vi skulle å andra sidan inte kunna övertyga varandra om någonting och han är alldeles för slipad för att erkänna något han inte vill skall erkännas.
Det är väl egentligen bara Skavland som fått honom att tappa masken?
Nej, slutligen kom jag fram till att den jag är mest nyfiken på och skulle haft intressantast samtal med är Stefan Löfven.

Stefan Löfven.
För det är så mycket jag skulle vilja fråga honom om.
Så mycket jag skulle vilja diskutera, framföra och förstå vad det gäller delar av nuvarande Socialdemokraternas politik och en del problematiska uttalanden han har gjort sista året. 
Jag skulle vilja fråga hur han resonerar kring att hellre söka samarbete åt höger än vänster. Jag skulle vilja fråga om han själv ser en risk med att allt för mycket fiska i bruna vatten? Om han förstår att medan han så desperat försöker få gamla väljare som gått till Sd att återvända riskerar han att tappa väldigt många av oss andra som befinner oss i andra änden av detta stora parti.
Jag skulle vilja fråga honom vilka som är hans stora politiska förebilder.
Och framför allt är jag nyfiken på om han har någon hemlig plan.
Jag tror ju... eller kanske är det att jag önskar det så hett?... att Löfven inser att han måste ha minst en mandatperiod och gärna två till för att rätta till en massa som gick fel under tiden med Alliansen i vårt land.
Jag tror att han därmed försöker att framstå som mer "i tiden" vad det gäller hårda straff, fler poliser, mer övervakning och hård hård hård asylpolitik för att vinna valet och när det väl är gjort kommer det låta annorlunda.

Jag är verkligen inte Moderat eller Centerpartist men jag hyser en helt annan respekt för dem än vad jag gör för Kristdemokraterna som jag anser inte är så väldigt olika Sverigedemokraterna egentligen förutom deras framtoning.
Jag har oändligt svårt för Ebba Busch Thor. Nästan mer svårt för henne än för Jimmie Åkesson som är mer ärlig med sin agenda. Kristdemokraterna är ett väldigt borgerligt bakåtsträvande kvinnofientligt parti precis som Sd.
Jag är nog inte så intresserad av att ha någon av Jimmie eller Ebba som gäst i mitt hem.

Vem skulle du vilja ha en lång tekväll ihop med?

Puss/ Asta

Lasse Winnerbäck i Varberg

Igår var det äntligen dags för Lasse!
Det har funnits somrar när han inte turnerar runt och de somrarna blir det liksom ingen riktig sommar.
Sommar för mej är sol, bad, grillad mat, sommarpratare i P1, lite mer öl än vanligt, vansinnigt mycket jordgubbar och så Lasse.

Jag har sett honom många gånger. Försökte räkna i huvudet och kom fram till att det måste vara sju eller åtta gånger. Hur många år jag spelat hans musik och han varit husgud här hemma minns jag inte riktigt.
Jag tror det var sonen som allra först började lyssna på Lasse. Långt före Elegi och han blev folkkär i de breda leden.
Jag har sett honom under olika måenden i mitt liv och jag har sett honom under olika måenden i hans.
Numera verkar det ju vara en glad och rätt välmående snubbe.
Det värmer hjärtat.

Solen strålade under första delen av konserten igår men det var inte så där stånkevarmt som denna sommaren kännetecknats för att vara, i slutet av showen var det lite mer mulet och det var skönt så. 

Nu minns jag inte spellistan i huvudet men han inledde inte med någon av de allra mest folkkära låtarna. Publiken sjung med och dansade ändå men det tog en stund innan det tände till på riktigt. Och jag tycker att det tog rätt lång stund innan Lasse såg avslappnad och glad ut med.
Inte egentligen för än han spelade "Elden" och publiken blev tossiga log han så där riktigt stort och lyckligt.
Som vanligt är det de gamla godingarna som publiken gillar mest.
Hugger i sten som jag tycker är lite tjatig att lyssna på hemma men som alltid... varje gång... är en succé live. Elden, Hosianna, Söndermarken, Jag får liksom ingen ordning, Med dig och låten som ska spelas på min begravning Kom ihåg mej då osv.
Vackrast var duetten med "Om du lämnar mej nu" med Miss Li.
Känslomässigast Elegi och Du hade tid.Jag gillar ju Sysselmannen väldigt mycket med men det märktes att många inte kunde texten här.

Konserten var inte den bästa Lassekonsert jag varit på. Det var inte den sämsta heller. Den hamnar någonstans i mitten.
Vad kunde blivit bättre?
Lasse kunde tänt till tidigare. Publiken var mer off än den brukar.
Publiken kunde getts fler möjligheter till allsång.
Skulle gärna hört min nya favorit så som En vän i solen
Skulle önskat att han startat med något alla kan typ Solen i ögonen.
Men alltså Lasse är ju alltid Lasse.
Nåt han ÄR fantastiskt bra på är att se sin publik. Han snackar inte mycket men han har en märklig förmåga att få varenda kotte att känna att han tittar på just mej. DET är häftigt!
Bäst!

Puss/ Asta

Ninas ena fråga

 

"Vilken, förutom invandringsfrågan, tycker du är ’farligast’ i SD’s politik? Jag tänker sambeskattning, eller som barnmorska kanske en abortlagsändring? Eller nåt annat?"


Min Nina kan man lita på. Hon ställer bra frågor hon.
Bra men svåra, för trots att jag funderat länge på den här så har jag svårt att bestämma mej.
För ett är säkert. Vi människor som lever i fria demokratiska länder har så lätt att tro att det alltid varit så. Eller åtminstone att det alltid ska förbli på det viset.
Att alla segrar är för evigt vunna och att det som är, det är, självklart.
Men så är det inte.
Det gäller kvinnors rättigheter, barns rättigheter, fackliga rättigheter.
Ja hela vårt demokratiska samhälle så som vi känner det med självständig media, fria val, religionsfrihet, yttrandefrihet, fred och frihet.
Allt kan tas ifrån oss om vi inte vaktar på det vi har.
Sverigedemokraterna hotar mycket av det där. En del i sitt partiprogram och genom motioner de skrivit så som kvinnors rättigheter och religionsfrihet.
Annat genom uttalanden från högt uppsatta sverigedemokrater i Sveriges riksdag, där journalister och media.
Och hur väljer man bland det?


Men jo. Någonstans i detta skrämmer kanske ändå hoten mot kvinnors rättigheter mest.
Som barnmorska vet jag att vår abortlag som kom 1974 är den enskilt största händelsen vad det gäller kvinnors liv och reproduktiva hälsa.
Enligt den svenska lagen har kvinnor idag rätt att genomföra abort fram till vecka 18 av vilken anledning de vill. Efter v 18 år det socialstyrelsen som godkänner. En abort kan utföras till och med vecka 22, det vill säga 21 veckor+6 dagar och då är det alltid en läkare som avgör om fostret är livsdugligt eller inte.
De allra flesta aborter utförs i dag före vecka 12 i en graviditet.
Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten till fri abort fram till vecka 12.
Därefter skall abort endast få genomföras av medicinska el andra tungt vägande skäl.
Det finns inga som helst medicinska skäl för detta!
Ett foster mellan v 12 och v 18 kan omöjligt överleva utanför livmodern.
Inskränkningarna går tvärs emot forskning och profession. Det handlar om rena "tyckanden."
Sd vill även att barnmorskor skall ha samvetsfrihet att vägra utföra aborter.
Min inställning är att varje kvinna i vårt land skall vara hundraprocentigt trygg med att oavsett var hon möter en barnmorska så står denna bakom vår nuvarande abortlagstiftning fullt och fast.
Det är oerhört viktigt!
Abort är en mänsklig rättighet.
Att arbeta som barnmorska är det inte. Kan man inte ställa sej bakom rätten till fri abort får man helt sonika välja ett annat yrke.

Sverigedemokraterna har en förlegad syn på kvinnor, familj och kön.
De är ett socialkonservativt parti och inom sådana patriarkala rörelser är kärnfamiljen grunden.
Det visar deras politik i såväl skrift som handling.
De tror på att det existerar medfödda skillnader mellan kvinnor och män.
Att det ena könet är mer lämpat för vissa sysslor än andra.
Därför röstar de nej till en extra pappamånad, därför vill de att "familjen själv ska få bestämma vem som ska ta hand om barnen."
Jimmie Åkesson har ofta talat om en ökad möjlighet för kvinnor inom vård och omsorg att få arbeta deltid "för att få ihop livspusslet."
Hur det går ihop med oron över fattigpensionärer begriper inte jag?
Sambeskattning är ett annat förslag från Sd som ytterligare skulle binda kvinnorna tillbaka vid spisen. Då lönar det sej inte längre för den med lägst inkomst att arbeta.
Sverigedemokraterna är emot all form av kvotering med hänvisning till att "det är kompetensen som skall avgöra", då missar de att idag inkvoteras män överallt och i snart sagt alla branscher. De väljs av manliga chefer för att de är... män. Män som liknar dom själva.
Så långt hänger allt ihop.
Kvinnor gör sej bäst hemma med barnen medan mannen i lugn och ro kan ägna sej åt karriären.
Varför de röstar nej till statliga subventioner till kvinnojourer vilket lett till att ett tjugotal har fått stänga ner förstår jag inte. Men kanske är det så att partiet genomsyras av det som Anna Hagwall (Sd) sa: "Ingen tvingar en kvinna att stanna kvar hos en man som slår henne och jag tycker inte att man ska gnälla så mycket, utan att vi verkligen ska tänka på vad som är min roll i det hela, mitt ansvar, varför jag är förtryckt."

Kvinnor. Ta vara på er röst i september och minns att inga segrar är för alltid vunna.

Puss/ Asta 

Svar på en fråga.

"Kan hända du skrivit om detta och att jag missat det men 1. Varför är du och din man fortfarande gifta? Kan tyckas va en dum fråga men du verkar inte se på män med så blida ögon och om jag tytt dina inlägg rätt så här ni inte den bästa relationen.
2. Av vilken anledning bor din dotter och ditt barnbarn fortfarande hemma?"

"Hur tycker du, som uttalad feminist, att det är att leva i en hetrorelation och ett äktenskap som ibland vacklar? Med genusglasögonen på, hur tänker du kring dina (nuvarande och framtida) nära manliga relationer? Sen undrar jagom du vill berätta lite hur du och din dotter tänker om att bo tillsammans?"


Samma fråga formulerat på väldigt olika sätt.
Måste erkänna att jag fann den första varianten provokativ och uppfattade det inte alls som en nyfiken fråga utan snarare ett taffligt försök att provocera och vara spydig. Tänkte ignorerat den men när min dotter formulerade om frågan, andra varianten, kan även jag se att den är intressant.
Det är möjligt, även om jag inte tror så, att frågeställaren formulerade sej klumpigt. Det tror jag inte.
Jag är på bloggen rätt förskonad från elakheter men de gånger trollen krälar ur sina hålor är det just för att anmärka på att jag verkar kärlekslös mot min make att de provoceras av att jag lever i ett generationsboende.
Någon skrev en gång att jag måste hata min man för jag hade vid något tillfälle skrivit att njutningen att ääääntligen få bajsa när man hållit sej länge och håller på att skita på sej är större än njutningen av sex.
Det kan jag fortfarande fnissa åt.

Well.
Jag är feminist. Jag har en misstro mot de flesta män.
Men jag har en pappa, en make, en son, en vald bror och tre barnbarn som är manligt kodade och som jag självklart älskar. Därtill känner jag en del män som jag tycker om och/ eller hyser respekt för.
Jag tror nog att den allra mest hårdföra manshatande feminist har män/ pojkar i sin omgivning som de älskar.

Däremot, om jag någongång skiljer mej från min make eller han ifrån mej så tror jag inte, med väldigt hög sannolikhet, så kommer jag inte att inleda någon mer kärleksrelation med en man.
Jag tycker mansrollen är allt för problematisk. Att nackdelarna är större och fler än fördelarna när det kommer till att leva med en man.
Jag har barn, barnbarn och vänner som håller mej sällskap.
En hund som håller mej trygg.
Jag kan reda mej själv sexuellt.
Det finns hantverkare, bilmekaniker och andra jag kan köpa in tjänster av.
Skulle jag mot förmodan vilja ha ett nytt kärleksliv skulle jag söka mej till en kvinna.

Men allt detta är i händelse av att jag skulle bli skild.
Den risken tror jag inte är så stor. Om drygt en månad har vi varit gifta i 30 år jag och min man.
Och ja, jag har en jävla förmåga att slå dövörat till och ett sjuhelsikes tålamod men det är självklart inte allt. Så klart finns det mer än så.
Det finns ingen människa på jorden jag litar på så mycket som honom.
Han må vara lat, ett ofeministiskt miffo, han mansplainar mej stup i kvarten och jag blir rasande en gång i halvtimman å rätt gapig är man med men han är oxå väldigt snäll och jag älskar min man.

Fråga 2. Alltså, förlåt. Jag sa att ni fick fråga vad ni ville men jag är så TRÖTT på denna fråga för jag har fått den så många gånger.
Har ni någonsin reflekterat över vilken liten pyttedel av världen Sverige är?
Att man i massor av länder lever i generationsboende som det mest naturliga som finns.
Så för sista gången på ett tag. Jag och min fullvuxna dotter lever tillsammans för att vi vill det. För att vi är bästa vänner. För att jag får sällskap och glädjen att se Noah växa upp. Hon får ekonomisk hjälp, sällskap och stöttning i sitt föräldraskap.
Noah får bo i hus istället för en liten lägenhet med tre vuxna som älskar honom runt honom ständigt.
Jag tycker att det låter fullkomligt logiskt varför vi valt att bo så som vi gör!
Fullkomligt ologiskt att göra på annat sätt.
Men det är JAG det. Jag har full respekt för att andra väljer att leva på annat sätt.
Jag kan tycka att det där med hur familj ska se ut är så snävt.
Vi lever alltså 2018. Familj är det man väljer.
Det kan vara mamma-pappa-barn.
Mamma-mamma-barn.
Mamma-barn/ Pappa-barn.
Mamma-väninna-barn.
Utan barn.
Eller som vi.
Det är väl fint så?

Puss/ Asta

Asta recenserar: "Gänget" av Katarina Wennstam

Jag gillar ju egentligen inte deckare. Eller spänningsromaner.
Men jag blev intresserad av Wennstam och köpte min första bok av henne.
Tydligen hamnade jag mitt i en serie med advokat Shirin Nouri, men boken fungerade ändå att läsa fristående.

Det är en historia om några vuxna män. De har karriärer, fruar och barn.
De tampas med sina vardagliga problem. Men ett har de gemensamt. En gång var de unga, kompisar och med i samma gäng. Ett gäng som bär på en hemlighet.
En dag hittas en av dem mördad, brutalt ihjälslagen.
Har de något samband med mannen som dött några år tidigare?
Han som tog livet av sej.
Nervositeten sprider sej bland de kvarlevande vännerna att historien håller på att hinna ifatt dem.

Jag gillade boken. Och jag listade inte ut gärningsmannen i förväg.
Men framförallt gillar jag hur Wennstam tar upp aktuella ämnen så som "alternativ media", kvinnors utsatthet, vad som är en våldtäkt utan att skriva det på näsan på läsaren. Den person Wennstam är lyser lixom igenom raderna, lyser igenom på ett bra sätt.
Människorna i historien känns trovärdiga, dialogerna likaså.
Jag läste ut "Gänget" på en dag och jag gillade den även om den inte lär dröja sej kvar som något storslaget.

Betyg: 4/5.

Puss/ Asta

Frågestund

Något alla bloggare gör med regelbundenhet är att ha Frågestund med sina läsare. Jag tycker själv det är roligt att ställa frågor till de bloggare jag följer och det är även kul att läsa andras frågor.
Bloggaren får möjlighet att fördjupa sej i något som hon brinner för eller komma lite ur sin comfort zone å skriva om andra saker.

Jag har själv haft Frågestund med mina läsare X antal gånger under mina bloggande år. Men av någon anledning så kommenterade ni mer förr och därmed kom det oxå in fler frågor.
Förr kände jag en viss skräck inför Frågestund för tänk om inte en jävel undrade någonting, gud vad pinsamt!
Nu känner jag inte så, så jag tänkte försöka.
Går det så går det!
Många väljer att kommentera på facebook istället för under inlägg.
Jag tycker det är roligare med kommentarer här (varför kan jag inte riktigt svara på?) men vill du absolut hellre fråga på fb och känner mej där så gör det för all del.
Alla frågor är bra.
Och jag kommer svara på allt.
Nästan.

Frågor jag funderat över om jag läst min blogg...

Hur länge har du definierat dej som feminist? 

Hur kommer det sej att rasism är den orättvisa du brinner mest för? 

Saknar du någonsin sjuksköterskeyrket och kommer du alltid jobba som förlösande barnmorska? 

Hur ser du på ditt eget medberoende? 

Om du fick ändra på något i ditt liv vad skulle du ändrat då? 

Vad är dina + och - i ditt föräldraskap? 

Vad grälar du och din man om?

Är du andlig? 

Hur många klänningar har du människa? 

Får väl skriva några inlägg kring några av dessa ämnen kanske men nu var det ju era frågor jag var nyfiken på inte mina egna, ville mest skicka med er lite inspiration.

Puss/ Asta

Åkesson i Almedalen och snacket om folkhemmet.

Jimmie Åkesson säger i sitt tal i Almedalen att Socialdemokraterna raserar folkhemmet.
Jag har sagt det för, jag blir alltid lätt yrslig i kombination med illamående när Åkesson tar "folkhemmet" och andra sossevärdeladdade ord som sina i sin mun.
Det samhälle Sd visualiserar som "sitt folkhem" är inget folkhem!
Det är nåt HELT annat.
Jag har kritiserat Socialdemokraterna hårt många gånger under senaste året och kommer förmodligen inte ens rösta på dem, men är det något sossarna har erfarenhet och tradition av så är det hur man skapar nya jobb och hur integration och trygghet skall byggas. 
Jag ser andra förklaringar till de problem vi ser i samhället idag än vad Åkesson gör.
Problem, som förvisso finns, men som han förstorar och demoniserar så man kan tro att det är livsfarligt att gå ut. Eller sitta inomhus med tydligen.
Åkesson vill ju ge alla rotavdrag för att installera larm. "Som en kompensation för att samhället svikit."
Alltså inbrottsstatistiken har inte ökat nämnvärt på 10 år.
Men tillbaka... Jag ser andra förklaringar på de problem som finns och jag ser andra lösningar. 

De kriminella gäng som härjar i förorterna består ofta av unga människor som är födda här. De har inte bara tilldelats svenskt medborgarskap, de tog sitt första andetag här. De har ingått i BVC programmet. De har gått i svensk skola.
Och jag som då inte tror på att olika folkslag har olika essens och särart så som SD gör och skriver om i sitt partiprogram, att de ÄR på ett visst sätt till följd av sitt dna, jag ser andra förklaringar.
En förklaring är åtta år med Alliansstyre som resulterade i ökade samhällsklyftor, åtstramningar för arbetslösa och sjukskrivna som inte bara drabbade den arbetslösa och den sjuka utan också dennes barn, en försämrad skola och en tilltagande otrygghet i samhället och särskilt bland socioekonomiskt svaga grupper. 

Åkesson vill återställa tryggheten genom att utvisa fler brottslingar, tillsätta fler poliser som är tyngre beväpnade och ge hårdare straff. Det är så han tänker sej återställa folkhemmet.
Jag förstår att något måste göras mot problemen vi ser här och nu. Gängkrigen i våra storstäder mm. Problemet för Åkesson blir då att de inte kan utvisas då de är svenskar, en hel del av dem är under 18 år.
Många poliser/ hårda straff har dessutom prövats i många länder utan att verka avskräckande.
Jag tror på att situationen måste stävjas men nyrekryteringen stoppas bara genom att ge bättre levnadsvillkor till samtliga medborgare. Bra skolor, en arbetsmarknad fri från rasism, inga barn som som får gå hungriga och trasiga.
Lösningen stavas framtidstro och minskade klyftor. Men det tar förstås mycket längre tid att få på plats än poliser. 

Sverigedemokraterna målar upp ett land i fritt fall.
Så är inte fallet. Det är inte bara jag som säger det. Det kan du googla om du inte tror mej. Vilken syn och vilket anseende Sverige har i världen.

Jag möter då och då människor som nästan lite kaxigt bekänner att de har eller att de tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det är som om dom tar sats när de säger det.
Väldigt få, ingen jag kan erinra mej om när det kommer till face to face, säger att de är rasister. Nej, nej.
De är besvikna. Oroade. Trötta på de andra partierna och en hel del annat men rasister är de icke!
Man behöver dock inte prata med dem mer än några minuter innan det stor fullkomligt klart att de visst är rasister.
Det är bara det att det finns en skillnad i deras definition av vad rasism är jämfört med vad den faktiska definitionen är.

Dessa Sd väljare som jag möter har dessutom besynnerligt dålig koll på hur deras parti röstar.
Det är människor som önskar mer välfärd. Fler händer i vården, fler pedagoger i skolan. Mer pengar åt pensionärer att leva på.
Men ingenting av detta är Sverigedemokraternas politik!
Det är inte så de har röstat när de nio gånger av tio har röstat med de övriga borgerliga partierna. I deras budget ligger saftigt sänkta skatter och rejält nedskurna slantar till kommunerna. 

Sverigedemokraterna och deras väljare skyller snart sagt varenda samhällsproblem på invandringen. Samhällsproblem som upphör av sej själv (de behöver i vart fall inga pengar) bara invandringen stoppas.Och en eller annan tungt beväpnad polis tillsätts. 

Puss/ Asta

När jag blir gammal

Jag läste att en facebookvän skrev "När jag blir gammal ska jag betala allt med enkronor och driva folk bakom mej i kassan till vansinne." 

När jag blir gammal ska jag bo hos min yngsta dotter, det är inte mer än rätt att hon tar hand om mej då när jag tagit hand om henne tidigare.
Jag ska inte sitta på nåt hem och inhalera doften av en blöja som skulle bytts för länge sedan och titta på andra gamlingar som sitter och sover i sina rullstolar.

Jag ska... 

Ha alldeles för stora hundar omkring mej och skita fullständigt i att omgivningen inte tycker att jag har hyfs på dem eller klarar av dem (enl förebild av en äldre dam i mina kvarter.)

Jag ska dricka vin varje dag.

Jag ska käka sömntabletter varje natt och strunta högaktningsfullt om jag blir tillvand och inte kan sova utan.

Jag ska röka som en borstbindare utan att oroa mej för att jag ska hinna dö i emfysem eller annat otäckt.

Jag ska vara så klar med mina relationer att det inte håller mej sömnlös.

Jag ska ha huden fylld av bläck från alla tatueringar jag önskat mej. Det ska vara porträtt av bortgångna hundar och lustfyllda pinuppor. Och annat med.

Jag ska ha knät fullt av barnbarnsbarn och jag ska viska allt möjligt opassande i deras små öron (de kommer älska det.)

Jag ska ha skrivit dagböcker och anteckningar som efter min död både ska roa och oroa mina ungar.

Jag ska sitta i en trädgård och äntligen få det där dekadenta lugnet jag alltid drömt om med en katt i famnen.

Jag ska ha tid (och ro) att läsa massor av böcker och brodera en massa strunt ingen har lust att ärva.

Kanske lär jag mej italienska?

Jag ska klä mej precis som jag behagar. Färgstarkt och pråligt. Och ha hatt.

Jag ska bada naken och genera släktingar och hemtjänsten.

Det kommer bli fantastiskt!

Puss/ Asta

Flash news: Jag är ingen utåtriktad sexgalning

Jag var på en fest med kollegorna för många år sedan.
Vi  kom slutligen in på ämnet sex och jag berättade om hur jag är... och alltid har varit... rätt så asexuell av mej. Jag har inte vrålmycket lust (bättre sedan jag slutade med antidepp), jag tycker inte att sex är det mest fantastiska som finns, jag blir inte... alltså VERKLIGEN INTE... till mej av en kisseslang osv.
En kollega (som jag förövrigt inte stod särskilt nära om vi skall uttrycka oss diplomatiskt) blev förvånad och uttryckte det med emfas. "Va?! Jag trodde du var jättesexuell."
Hur är man då? Som kvinna? En slampa?

I alla fall är jag inte "jättesexuell."
Trots att man (av oklar anledning) kan tro det.
Jag är inte heller särskilt extrovert.
Det kan man verkligen tro. Det har jag själv alltid trott.
Jag är typen som tar mycket plats. Som pratar mycket. Och rätt högt.
Hon som skrattar bullrigt. Som kanske säger "det på gränsen opassande."
Rapp i truten. Stark i mina åsikter.
Ibland.
Jag kan oxå vara inkännande och lyssnande. Faktiskt är det nog det jag får mest komplimanger för (min gigantiska bak till trots) att jag är så bra att prata ut med.

Jag har ikväll ägnat mej åt en massa tester om huruvida jag är extrovert eller introvert.
Jag fick höga poäng på introvert på samtliga. Det var inga tvivel, inget att snacka om lixom.
Ex på mina introverta drag...
Jag läser av stämningar som finns outtalade i ett rum.
Jag kan uppskatta men blir trött av sociala sammanhang.
Jag har hellre få nära vänner än många bekanta.
Jag tycker inte om att prata i telefon, i synnerhet inte när jag inte själv ringt upp.
Jag gillar inte spontana upptåg.
Jag tankar energi i ensamheten.
Osv.

Tidigare kvällar (för länge sedan) har jag gjort tester på huruvida jag är en högkänslig person. Det är ju faktiskt en psykologisk diagnos.
Gissa svaret?
Precis. På samtliga av dem testerna har det blivit ett rungande "ja", ja du är högkänslig i din personlighet (så in i helvete.)

Nu ska man kanske inte lita allt för mycket på hemmatest men med tanke på att jag valt ut många och de som verkar seriösa och fått ett så enhetligt svar törs jag nog konstatera...
Jag är en introvert, högkänslig asexuell tant!
Visst låter det skoj!

Puss/ Asta