onsdag 27 februari 2019

Ska vi ha olika medborgarskap?



IS besegras på bred front och nu debatteras det livligt om huruvida dessa individer ska få komma hem igen. Till Sverige eller till det land de nu har medborgarskap i och många gånger är födda i.
Och åsikterna är ganska samstämmiga. Åtminstone i kommentarsfält på sociala medier. "Ta ifrån dem deras medborgarskap, stäng gränserna för dessa individer." 

Det är lätt att känna ilska mot människor som deltagit och sympatiserat med en så fruktansvärd organisation som IS. Och det är lätt att känna att om ni nu avskyr västvärlden och allt den står för så va fan ska ni här och göra?!
Jag känner likadant.
Men ett medborgarskap är ett medborgarskap!
Jag reagerar mot att så få verkar fundera på det. Hur det blir och vad det får för konsekvenser om det finns olika måttstockar beroende på hur vi ser ut och varifrån vi har våra rötter eller vilka våra föräldrar är.
Vilket sorts samhälle det skapar när vissa är värda mer och andra mindre enkom utefter vår etnicitet.
Många av dem som gett sej av härifrån eller från andra länder i västvärlden är födda här eller har levt här under väldigt lång tid.
Många etniska svenskar begår fruktansvärda brott och där kan det ropas efter stränga straff men aldrig efter att de ska bli av med sitt medborgarskap och slängas ut ur landet.
En svensk är en svensk är en svensk.
Jag vill inte ha ett samhälle där medborgarskap är olika mycket värda.
En återvändande IS soldat ska dömas till ett hårt straff för sitt avskyvärda brott men hen är fortfarande vårt ansvar.
Är man svensk medborgare ska bakgrunden inte spela någon roll.
Sen kan man diskutera vad som skall krävas av en individ som inte är född här att få ett medborgarskap men det är en annan diskussion.

Överallt... inte bara i "IS sammanhang"... diskuteras härkomst som något ooootroligt viktigt när ett brott har begåtts.
Ständigt denna diskussion.
"Släng ut fanskapet."
"Men han är svensk."
"Svensk?"
"Ja född i Eskilstuna."

" Jaha. Var kommer hans föräldrar ifrån då."
Och nu som i fallet med den gamla mannen som rånade/ grovt misshandlades
"Ja men gärningsmännen var Z****are."
Ständigt detta graderande, som om handlingen i sej förvärras av sina rötter.
Hur många gånger kan en människa invandra?

Så jävla obehagligt.


Puss/ Asta

måndag 18 februari 2019

Sist på bollen

Bildresultat för boll

Sist på bollen bland bloggare och tyckare med ett inlägg som legat på vänt ett tag i skallen nu men som jag inte hunnit med att skriva. Det om Patrik Syks krönika. Ni hittar den här, om ni  mot förmodan inte läst den.
Kort handlar det om en man som tar över föräldraledigheten för sina tvillingar.
Hans hustru hade tagit de första 10 månaderna och nu var det fruns tur att få komma ifrån hemmet, arbeta, käka varm lunch och komma hem till dukat bord.
Efter någon månad med vaknätter och vilda bebisar blev han utbränd, mådde skit, sjukskrivs och frun fick ta över.

Krönikan har utlöst både hånskratt och vrede. Feminister och matchomän har liksom gjort gemensam sak av att håna Patrik Syk om än av olika anledningar.
Jag vill börja med att säga att jag tycker det är fint med män som står i kontakt med sina känslor och som vågar vädra dem offentligt. Vi... både kvinnor å män... törstar efter ett annat och nytt mansideal.
Jag tror egentligen att de flesta som jag läst diskutera denna krönika håller med mej om det.
Jag har läst en syrligt ilsket uttalande av Patrik Syks fru där hon betackar sej att folk tycker synd om henne eller hånar hennes man och där hon beskriver vilken jämställd och fin man å pappa han är.
Jag tvivlar inte på det.

Men det som jag reagerar på är hur lätt en man med småbarn blir sjukskriven för bristande sömn, bristande glädje, bristande tålamod när i stort sätt varenda kvinna som fått barn upplevt det samma.
När kvinnor gång på gång får höra att graviditet är ingen sjukdom, att sömnlöshet hör småbarnsåren till "tids nog blir de stora och du kommer sakna den här tiden."
Kvinnor med mörbultade kroppar, spruckna underliv, läckande bröst och hormoner som går bananas sjukskrivs inte. Kvinnor som genomgått kejsarsnitt, alltså en stor bukoperation sjukskrivs inte.
Sånt ska kvinnor bara ta. Sådant hör barnafödandet till.
Vips så är de stora och flyttar hemifrån.
Patrik Syk skriver det själv "Samtidigt var jag ju såklart inte ensam om att behöva vila. Det senaste året hade varit oerhört slitsamt för min fru, men det fanns helt enkelt ingen annan lösning."
Kvinnor förväntas, ska och måste orka!
En man sjukskrivs efter en månad.


Detta är bara en bland många många orättvisor mellan kvinnor och män.
Bara en av alla skillnader vi knappt ens reflekterar över.
Och det är DET som gör mej förbannad.


Puss/ Asta


fredag 15 februari 2019

Hur du retar en sverigedemokrat



* Envisas med att kriminalitet inte sitter i hudfärg eller nationalitet.

* Hävda att kriminalitet i alla tider och i alla länder varit störst bland fattiga.

* Våga påstå att MÄN som grupp står för över 80 % av all kriminalitet och över 90 % av alla grova våldsbrott och sexualbrott.

* Toppa med att du och andra kvinnor du känner varit utsatta av svenska förövare.

* Ifrågasätt deras kvinnosyn när de kommer med nedsättande kränkande tillmälen mot den som inte håller med dem.

* Våga hävda att en hel del pensionärer lever ett gott liv.

* Visa internationella och pålitliga källor där Sverige beröms.

* Säg emot dem när de påstår att Afghanistan är hur tryggt som helst.

* Säg emot dem när de påstår att Malmö är farligare än Syrien.

* Våga argumentera med dem varför människor utsätter sej själva och sina små barn för en livsfarlig flykt.

* Ha mage och insinuera att tiggare inte i hemlighet är smällrika

* Påstå att majoriteten av de hemlösa i Sverige har fått X antal chanser.

* Bemöt "hur många flyktingar har du hos dej" med "Hur många hemlösa heroinister har du hos dej."

* Berätta att yttrandefriheten går åt 2 håll.

* Försök förklara varför det inte är samma sak var Socialdemokraterna stod i åsikter kring rastillhörighet på -30 talet när sorgligt nog antisemitismen var utbredd mot vad Sverigedemokraterna har i sitt partiprogram i dag.

* Förklara att det är absurt att samtliga partier utan deras och möjligen knähunden Kd omöjligt kan vara kommunister.

* Ge källor på vilka våldsdåd IS resp nazister begått i vårt land. 

* Säg ifrån att det är smaklöst att diskutera etnicitet på gärningsmannen när en kvinna blivit mördad el våldtagen.

* Påstå att vi står inför ett klimathot.

* Argumentera varför det är sämre att vara rasist än feminist.

* Ifrågasätt hur moderatpolitik (snarlik Sd's) gynnar arbetare, förtidspensionärer, pensionärer och sjukskrivna... dvs de som ofta röstar på Sd

* Ha mage att påstå att de flesta våldtäktsmän i Sverige är svenskar.

* Ifrågasätt hur man kan invandra i ett land 3 gånger ("Tredje generationens invandrare") och hur det är relevant.

* Konstatera att den rasistiska herrn du har framför dej med stor sannolikhet har en fru från Asien.

* Syna hans argument varför "svenska kvinnor inte går att leva med."

* Hävda det besynnerliga att i en demokrati har man inte bara yttrandefrihet utan en sjukvård och rättsväsende som inte gör skillnad på människor, religionsfrihet, humana fängelser och en fri press. 

* Kommenterar hur "Livets hårda skola" verkar generera bristfälliga kunskaper i allt från historia till rättstavning och kritiskt tänkande.

Lycka till!

Puss/ Asta


torsdag 14 februari 2019

Min hund vaktar

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

Tycker ni det blir många inlägg om Bente-Nora från Norge?
Skit samma, här kommer ännu ett.
Bente är min tredje Dogue de Bordeaux.

Min första, Märta, vaktade med stor frenesi redan när hon var 8 veckor.
Hon skällde på tomten om någon närmade sej. Hon släppte inte in någon innanför grinden om hon var ute. Människor som släpptes in av oss accepterade hon men hon var tämligen ointresserad av främlingar. Hon var svårflirtad men dom hon älskade, dom älskade hon oändligt.
På promenad vaktade hon hela tiden. Mot människor och andra hundar.
Hon pysslade mycket med utfall första halvan av sitt liv, det blev sedan allt bättre även om det aldrig försvann.
Hon vaktade sej själv om hon någon gång var bunden utanför en affär. Det räckte med en blick för att hon skulle börja gaffla och visa tänderna.
Stillastående bilar med människor i eller krypkörande bilar tyckte hon var höjden av skumhet och det försatte henne i ordentlig vaktberedskap.

Jag älskade henne oändligt men ville ha en enklare hund nästa gång och sökte en valp vars föräldrar var så tillgängliga som möjligt.
Gottfrids mamma, som uppfödaren sa, skulle om hon varit människa betraktats som slampa för hon skulle sitta i famnen på varenda människa.
Riktigt så blev inte Gotteman, han vaktade tomten och huset, men var enormt trygg i sej själv och det krävdes nåt extraordinärt om han skulle uppfatta en person el situation som skum. Han hade en stillsam vaktinstinkt men var väldigt ointresserad av människor han inte kände.
Ändå tvivlar jag inte en sekund på att han skulle ha försvarat mej eller sin flock om han ställts inför en hotsituation.
Tex släppte han inte in en av mina döttrar när hon kom på natten innan jag hade sagt att det var okej.

Bente påminner mer om Märta. Hon har mer av allt än Gottfrid.
Mer kamplust, mer jaktlust och mycket mer vaktinstinkt. Hon är oxå osäkrare och mer lättriggad än vad Gottfrid var i samma ålder.
Hon vaktar tomten och huset och till skillnad mot mina andra så innebär inte vårt välkomnande per automatik att hon slutar vakta. Hon vaktar på promenad, i synnerhet om det dyker upp män som är påbylsade och kanske har huvan uppfälld.
Jag tänker att en del av hennes beteende kommer att lugna sej när hon blir äldre och tryggare men skärpan har hon.

Med alla mina tre Dogue de Bordeauxer har jag ibland fått kommentarer kring deras ointresse och vakt som om det är något beklagligt. Som om det är en brist hos dem, något som är fel.
Men en Dogue de Bordeaux ska, precis som många andra raser, vara reserverade mot främlingar. De ska ha vaktinstinkt. Det är lika mycket "dom" som att de har korta nosar och underbett. Det står i rasstandarden. Alla hundraser är inte som glada Golden retrivers och ska inte vara det
heller.
Jag tycker det är sjukt provocerande med tanken att alla hundraser skall avlas så att de passar alla människor och alla miljöer. Att ssk's drygt 400 raser ska omvandlas till pussmonster varenda en av dem.
Det är ju lite det som är finessen med olika hundraser. Inte bara antal kilon och olika pälsstruktur. De har olika ändamål och olika behov.
Det finns betydligt skarpare och vaktigare raser än min. Det finns raser som jag absolut väljer bort då de inte passar min livssituation och boendemiljö med hus nära och grannar som kommer nära.

Så nej, min hund är inget "måndagsexemplar." Hon är en Dogue de Bordeaux.
Och hon uppför sej som en sådan.

Puss/ Asta

onsdag 13 februari 2019

It must have been love, but its over now

Grape Fizz Nails

Jag bet på naglarna från att jag var jätteliten till jag var i tjugofemårsåldern.
Frenetiskt med lika frekventa försök att sluta. Tills jag slutligen gjorde det.
I år började jag plötsligt bita på naglarna igen.
Efter 25 års uppehåll.
Frenetiskt.
Är det inte märkligt?
Nu tror jag att jag har slutat igen. Naglarna är korta korta men ändå inte så där hysteriskt nedbitna.
It must have been love, but its over now... I hope.

Det behöver inte vara så såklart. Men för mej signalerar nedbitna naglar nervositet och osäkerhet. Jag tänker nog så om både mina och andras nedbitna stumpar.
Jag vill inte att det ska vara ett första intryck när jag hälsar på människor.
I synnerhet inte i jobbet (det räcker så bra med att jag skakar.)

Naglar har varit en hobby sen jag slutade bita där på -90 talet nångång.
Jag älskar att fixa å trixa med dem och jag älskar att köpa nya lack.
Mest tycker jag om dova toner i natur eller lila, enstaka gånger rött, om sommaren när jag är riktigt brun funkar tuggummiglada varianter.
Minna favoritlack är framförallt IsaDora, Malvala och Essie.
OPI har hur många fina nyanser som helst men jag tycker de torkar dåligt och är rätt dyra och nagellack är alltid... oavsett prisklass eller märke... bäst som nytt.

Vilka märken gillar du bäst? Har du nåt riktigt bra tips för starka, friska naglar?

Puss/ Asta

torsdag 7 februari 2019

Bokrean 2019

Bildresultat för bokrea

ADLIBRIS

Till minne av en villkorslös kärlek
 89 kr
En av de bästa böcker jag läst. Åtminstone den vackraste. Borde finnas i alla hem.


På egen hand

95 kr
Har jag inte läst men bokat. Har läst allt annat av Marian Keyes så.


De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

59 kr
Den senaste, omtumlande, helt fantastiska bok jag läst. Beställ!


Ditt liv och mitt

75 kr
Axelsson är en av mina absoluta favoritförfattare och den här romanen var inget undantag.

Band : en äktenskapsroman

89 kr
Inte läst men lite sugen. En äktenskapsskildring och en av 2017 års 100 bästa böcker tydligen.


BOKUS

Gänget (inbunden)

59 kr
Den första jag läste av Wennstam. Jag blev inte besviken.


Den tyska flickan (inbunden)

79 kr
Inte läst men den verkade så bra och fick så fina recensioner att jag bokade den.


Ljuset vi inte ser (pocket)

25 kr
Alltså detta är ett fynd! En fantastiskt vacker bok man minns länge, länge för inga pengar alls.



Vi mot er (inbunden)

65 kr
Uppföljaren om Björnstad. Fredrik Backman är min absoluta favoritförfattare och del 1 Björnstad hans bästa bok. Denna är nästan lika bra.

The Handmaid's Tale (inbunden)

109 kr
The handmaids tale. På engelska. Originalet. Måste man nästan läsa om man dyrkar serien.

Vilka böcker vill du tipsa mej om?

Puss/ Asta

Jag mådde så mycket sämre än jag förstod


Bilden kan innehålla: 1 person

Det går bit för bit upp för mej hur jag har mått sista halvåret av 2018.
Då... alltså visst sov jag dåligt, åt dåligt, var ledsen rätt ofta... och det hade olika orsaker, men HUR stor oron över Gottfrids hälsa var har jag förstått först efter hans död och det kommer som pusselbitar till mej var å varannan dag.
Grej på grej på grej avlöste varandra från i början av maj.
Han hade ju haft hotspot och ryggproblem innan med men från maj var det nåt konstant. Och det är klart att jag kände, även om jag inte vågade formulera tankarna riktigt, att nåt var på riktigt fel med honom. Mer än hotspot, mer än diskbråck. Nåt i hans kropp gjorde att han inte orkade.
Och kanske hade det varit så länge.
Han lekte ju sällan. Sprang aldrig... inte på många år.
Han uttryckte sällan lycka bortsett från när han fick bada.
Sista halvåret var det inte ens så att han alltid kom mej till mötes när jag kom hem eller kom upp på morgonen.
Och den där känslan av att nåt är fel sköts undan och undan och efter ett tag var hans beteende normalt.
Han kanske bara är en väldigt lugn/ trött/ sansad hund?
Men kroppen min visste det som huvudet vägrade erkänna.
Det känner jag ju nu.

Jag gick en promenad med Bente idag. Det regnade iskalla spik. Det blåste hårt.
Hon sprang före mej på rundan.
Hon är så glad i livet! Så nyfiken på allt!
Hon stannar. Spejar. Lyfter och sänker svansen.
Allt väcker hennes intresse. Löv som flyger, grenar som rasslar, människor på avstånd. Traktorn som står parkerad.
Hon flyger fram över åkrarna. Girar. Tvärvänder. Rusar och smyger.
Det är sån livsglädje och det är sån hälsa.
Och nåt tungt och hårt och skrämt inom mej släpper, men samtidigt inser jag hur mycket av just det... det tunga, hårda, rädda... som jag burit. Burit så länge.

Ingen vill förlora sin hund.
För mej är hundar familjemedlemmar. Gottfrid var min bästa vän.
Han var mer. Han var min stolthet. Min  trygghet.
Han var en på miljonen.
Och jag saknar honom. Jag saknar honom förfärligt varenda dag.
Men rädslan är skön att slippa.
Han har ro och så snart det blir någorlunda fint väder ska han få förenas med sitt älskade hav. Han ska strös i det bästa han visste, trots att jag helst vill ha honom kvar, trots att den där klumpen med aska ändå skänker någon slags närvaro.
För jag känner hur han längtar. Längtar dit.

Puss/ Asta

onsdag 6 februari 2019

Som en fåtölj

Bilden kan innehålla: hund och utomhus

Då har Bente och jag varit på kurs igen. Tredje gången av sex.
Ja jösses.
Idag tog det emot. Det var blött och kallt ute och jag hade knappt hunnit få upp värmen efter vår långpromenad i vind och snöblandat regn utmed havet.
Med Gottfrid hade jag struntat i promenad i sånt väder. Han gillade det inte heller och var fullt nöjd med att kissa på tomten sådana dagar.
Bente har en anna energi och måste få komma ut rejält åtminstone en gång per dag.
Och ibland känns det lite hopplöst med kursen.
Som om jag, som är totalt utan taktkänsla och trots tre försök med buggkurser aldrig lärt mej ta ett steg, skulle delta i Let's Dance eller Noah 4½ år skulle sitta med på en mattelektion för högstadieelever.
Vi spelar lixom i en annan liga än de övriga jag å Bente-Nora.

Men. Jag går som sagt inte där för att lära henne olika övningar, att träna hund kan jag, utan vi går där för den sociala träningen det innebär och för att jag ska få en spark i baken att faktiskt träna.
Vi ska gå följeövningar mellan koner och nära varandra. De ska sitta kvar medan vi lämnar, viftar och frestar. Vi ska kalla in i en trång korridor av andra hundar och människor.
Hahaha.
För en hund som knappt kan sitt och som inte vill doppa rumpan på kallt underlag säger det sej själv att det inte går.
Och att zickzacka henne mellan konerna är som att släpa på en skinnfåtölj alldeles oavsett hur jag lockar å pockar med godis och leksaker.
Men idag gjorde vi en övning hon faktiskt var bra på.
Leka- slappna av. Och att hälften lekte och resten såg på. Det var inga problem.
Jag kan inte jämföra mej eller oss med den pigga arbetsvilliga labradoren eller den otroligt träningssugna pudeln. Vi har andra förutsättningar.
I ras. I ålder. I hormoner nu (Bente var allra mest intresserad av att kissa och sprätta runt idag) och i att hon är omplacerad och vi bara har känt varann i 2 månader.

Jag måste tänka på vad som faktiskt hänt sedan hon kom hit.
Hon är inte rädd för mej längre.
Hon är över lag mindre rädd.
Hon är mindre utåtagerande när man möter folk på promenad.
Hon vågar åka bil.
Hon har lärt sej sitt.
Jag kan lyfta hennes bakben.
Hon kan gå i trappor.
Hon är enormt duktig med Vega (dotterns valp.)
Hon är relativt duktig på inkallning i vardagen.
Hon börjar lära sej kommandot "stanna" (som jag tycker är det absolut viktigaste kommandot att kunna.)

Det tog emot idag men det är såååå skönt för samvetet när man kommer hem.
Bente är som alltid helt slut. Hon slänger sej ner vid mina fötter och sedan sover hon tungt tungt medan hjärnan bearbetar allt hon varit med om.
Det känns gott i mammahjärtat.
Min lilla flicka. Så duktig utifrån SINA förutsättningar.

Puss/ Asta

Asta recenserar "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru


De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (inbunden)

Jag har precis läst ut Johannes Anyuru Augustvinnande roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar."
Oj.
Wow.
Den här romanen liknar ingenting annat jag läst förut. Jag har påbörjat sen flera gånger. Gett upp efter ett par kapitel. Försökt igen.
Och nu så. Nu har jag läst den.

Så här står det på om boken:
En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.


Jag är en hyfsat van läsare men fann boken svårläst. Språket är enkelt men handlingen krävande.
Boken hoppar i tid och i perspektiv.
Nutid, dåtid, framtid blandas ihop.
Berättade av olika personer.
Låter det rörigt?
Det är det. Rörigt och fruktansvärt bra.
Jag kommer aldrig glömma den här romanen!
Romanen skildrar hur utanförskap och fanatism bildas.
Hur hopplöshet föds. Hur det är att aldrig riktigt räknas eller erkännas som svensk ( skulle kunna gälla vilket land som helst) trots att man är född där.
Men det är oxå en dystopisk framtidsberättelse om ett Sverige där främlingsfientligheten tagit över. Där "Sverigefienden" sätts i läger.
Där de bästa bevakas och förnedras. Där de olydigaste och bråkigaste utsätts för experiment och dödas.
Där vi fullständigt kapitulerat för "vi och dom."
Fullständigt absurt. Men tyvärr känns det inte helt osannolikt så som islamofobin breder ut sej i Sverige och Europa.

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" är ingen dussinbok.
Du kommer förmodligen aldrig läsa nåt liknande.
Den är fantastisk och den fortsätter att växa och växa efter att den är färdigläst.

Betyg: 5

Puss/ Asta