Asta recenserar "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff

Det tog emot ska jag säga. Jag drog mej länge för att läsa Karin Smirnoffs prisade och Augustnominerade "Jag for ner till bror."
Jag har ofta svårt för böcker som är prisade av många. För de där hypade romanerna. Och kanske hade jag därmed inte så höga förväntningar...
Jag ska oxå säga att jag lyssnade på boken. Jag har läst att författaren skrivit på ett säreget och lite svårt sätt, att det är som talspråk. Att lyssna på berättelsen var däremot inte svårt.

Jana Kippo återvänder till sin barndomsby Smalånger i Norrland efter otal antal år i Stockholm. Hon ska besöka sin tvillingbror som bor ensam på familjegården över en påskhelg men blir kvar.
Allt är sej likt. Brodern super. Barndomens trauman sitter i väggarna.
En gång stack Jana den nyvässade högaffeln i pappans buk och hoppades att han skulle dö.
Maria är funnen död. Maria som var bygdens femme fatale.
Jana tar över Marias jobb i hemtjänsten. Marias man blir Janas älskare. John, mannen hon inte kan motstå och inte heller tåla. En man med mörker och hemligheter inom sej.
Det är en roman om en liten byggd. Om ett våldsamt patriarkat och dysfunktionella familjer. Små pojkar som får stryk och växer upp till våldsamma familjefäder. Kvinnor som blundar och broderar.
En roman om missbruk, incest, våld och hemligheter.
Det är en mörk men samtidigt finstämd... lågmäld... berättelse om samhörighet och förlåtelse.

Och jo. Jag tyckte om "Jag for ner till bror." Jag tyckte mycket om den.
Bitvis svart, bitvis spännande och hela tiden engagerande.
Jag vill veta. Veta vad som har hänt och vad som ska hända.
Det är en fantastisk debutroman och Lo Kauupi läser den storartat.
Det känns som en självbiografi. Så sann känns den.
Nu ska jag självfallet lyssna vidare på "Vi for upp med mor."

Jag ger den en 5:a.

Puss/ Asta

Stand by kristen

Är du kristen? Eller har någon annan tro? Vad har du för relation till religion?

Jag skulle inte säga att jag är kristen, eller religiöst lagd över lag.
Jag är allt för pragmatisk och allt för vetenskapligt lagd.
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta sådant jag i mitt huvud inte får att gå ihop och kan inte chilla med att "det är som det är."
Därmed inte sagt att jag inte är andlig. Inte är en sökare, för det är jag och har alltid varit.
Jag avskriver liksom inte möjligheten att Gud finns, jag skulle mer än gärna vilja bli överbevisad och jag är lite, som Fredrik Lindström menade i sitt vinterprat (minns inte den exakta beskrivningen men typ) "vid behovs troende."
Kanske kallade han det stand by troende?

Jag går inte i kyrkan till vardags utan mer typ vid dop, bröllop och begravningar och uppskattar då lugnet och den där heliga känslan som finns i en kyrka.
Jag kan prata om att jag vill gå på ex julottan men jag kommer aldrig iväg.
Jag är inte direkt kristet uppfostrad men minns att vi hade som nattningsritual att be "Gud som haver" när jag var liten.
"Den Gud älskar lyckan får." Och jag tänkte, den Gud inte älskar då? Är det jag? För jag kände mej inte särskilt lycklig.
Jag gick i kyrkans barntimma. Mormor talade om Gud ibland, eller ja... mest vad Gud kunde tänkas bli förbannad över.
Jag tycker att tanken på kristendomen, så som jag tolkar den, är vacker.
Det är nåden och förlåtelsens religion. Till och med Jesus, Guds son, tvivlade på korset och sa: "Min Gud, varför har du övergivit mej."
Och så tänker min rationella sida att en Gud förstås inte skulle behöva offra sin enfödda son till något så hemskt som spikar genom händer och fötter och att förblöda/ brännas ihjäl under den stekande solen för att bevisa sin storhet.
Men ändå... det är vackert med han... Jesus... som hängde med de utstötta och sökte sej det annorlunda.

Jag har alltid velat vara troende.
Tänk vad coolt. Att verkligen tro. Att vara övertygad om en högre mening och ett Guds beskydd. Jag har alltid avundats människor som är troende, det är som att de har en helt annan trygghet. Om allt skiter sej så finns ju Gud.
Man dör inte, man kallas hem. Hem till nåt större, snällare, vackrare.
Periodvis har jag läst bibeln, jag har bett om ett tecken, jag höll till å med på att gå med i Jehovas vittnen en gång.
Och... det är lite pinsamt (känns svagt på nåt vis, nästan lite hycklande) men jag ber när jag är riktigt rädd.
Jag bad att Gottfrids smärtor skulle lägga sej (det gjorde de inte), jag bad när mitt lilla barnbarn lades i respirator (hon klarade sej), jag bad när min son och sonhustru fått en dålig prognos under deras graviditet (hon kallades "hem.")
Och jag har bett nu. Med magsmärtorna och illamående som jag haft i tre veckor.  När läkarna "vill utesluta malignitet."
Snälla Gode Gud, låt det vara nåt banalt. Låt det vara nåt som går att behandla snabbt och lätt. Jag är så mycket hellre en dramaqueen än en palliativ patient.


Enligt Fredrik Lindström är jag alltså inte ensam om att vara "stand by kristen."
De flesta är det. Sjunker båten knäpper de händerna.
De flesta vänder sej till Gud om de blir sjuka, deras äktenskap håller på att gå åt fanders, om något på allvar hotar dess existens.
För säkerhet skull. Om hen finns. Onödigt att inte försöka då.
Gode Gud. Knäppta händer. Kanske ett försök att behålla en innerlighet och samtidigt minnas Fader vår. Hur gick den nu?
Fader vår, du som är i himmelen. Helgat varde ditt namn...

Puss/ Asta

Recension av en recension.

Recenserar en annan recension. Det har jag aldrig gjort tidigare. 

"Det var tyvärr ganska mycket jag störde mig på i den här boken, så den får en svag tvåa i betyg. Till att börja med tycker jag inte alls om språket. Även om boken mest vänder sig till tonåringar behöver man inte använda ord som "fuck" "typ" & "fett" i var och varannan mening. Något jag också irriterar mig på är direktöversättningar från engelska av typen "kan jag snälla få gå" och liknande. Det känns även litet tråkigt att i princip alla svenskar, eller "suedis" som de kallas, beskrivs som intoleranta, fördomsfulla rasister och islamofober, personer som automatiskt tror att någon med ett utländskt namn inte förstår svenska och börjar prata engelska med dem, och dessutom inbillar sig att alla som bär slöja eller läser koranen är IS-anhängare. De flesta svenskar är faktiskt inte sådana, så en litet mer nyanserad bild hade varit trevligt. Nästan alla män, och i synnerhet svenska män framställs som sexistiska monster som tafsar, våldtar och super. Ett exempel är när tjejerna i huvudpersonernas skola går till sin lärare och klagar över att killarna bara tafsar dem i baken jämt. Läraren svarar då att ingen väl har dött av litet smisk. Författaren vet uppenbarligen inte hur det går till i skolan nuförtiden. En lärare som försvarar sexuella trakasserier skulle med största sannolikhet bli avskedad. På ett ställe i boken säger Mona, en av huvudpersonerna, att Sverige inte alls är jämställt. Lagen är skriven av män och för män. Hon känner inte en enda kvinna som inte blivit våldtagen eller sextrakasserad. Gärningsmännen kommer alltid undan och kvinnorna får skulden. Enligt henne är det till och med värre i Sverige än i det palestinska flyktingläger i Libanon där hennes släkt bor. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den libanesiska lagen skulle gynna kvinnor mer än den svenska, eller att libanesiska och palestinska män skulle ha bättre kvinnosyn och vara mindre sexistiska än svenska män. Jag tycker heller inte om att slutet är öppet och att det är en hel del frågor man inte får svar på. Författaren planerar antagligen en fortsättning, men jag kommer inte att läsa den."

Snubblade över den här recensionen, en annan röst om debutromanen jag precis själv recenserat, Gina Dirawi "Paradiset ligger under mammas fötter."
Exemplet ovan är en uselt skriven recension, men det är egentligen inte det jag vill skriva om här, utan om hens oförmåga att se utanför sin egen box som är så typisk för många i vår samtid.
Gina Diwaris berättelse är på många sätt en spegling av vår egen syn på det annorlunda. Jag tänker att författaren har förmånen av att leva i båda världarna.
Å ena sidan född och uppvuxen i Sundsvall. Programledare och kändis.
Å andra sidan med palestinska rötter, hennes farfar var imam i Sverige tills att han dog.
Hon har hört snacket, föreställningarna om "de andra" på båda sidor.
Jag tycker det är jättespännande. Människor som Gina är broar vi alla kan lära av en massa av.

Och varför kan inte Sverige och svenskarna granskas för en gång skull?
Varför är det så upprörande att någon visar på den rasism och den sexism som lever ibland oss så självklar att även om vi själva tror oss vara så fördomsfria och härliga så finns den där hos oss alla. Varför är det mer upprörande om förordskidsen tänker samma tankar om "oss" som många svenskar gör om dem?
Jag tycker det är rätt tragisk och hade "hen som recenserat" varit ett unikum hade jag struntat i det men attityden är mej så välbekant och det gör mej både förbannad och lite sorgsen. 
Det är frustrerande att romanen där kvinnorna, var och en av dem, går igenom en livskris kokas ner i ett präktigt försvarstal om "hur svenskar inte är."
Det var alltså vad hen tog med sej.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Paradiset ligger under mammas fötter" av Gina Dirawi

Jag har läst Gina Dirawis debutroman "Paradiset ligger under mammas fötter." 

Så här står det på omslaget:
Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter - det är konst som visar sanningen.
Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara?
Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut - en sliten stadsdel som styrs av en grupp korrupta män. På skönhetssalongen samlas kvinnorna varje dag för att avhandla det senaste skvallret och hemligheterna som kan förstöra människors liv.
Hur fuck ska en kvinna kunna skina när livet bara dumpar khara på en? Det enda som återstår är att ta världen på sina egna axlar och rensa upp i orättvisan - och nånstans börja hitta sig själv på vägen. Men vad brukar världen göra mot kvinnor som vill ha mer än det som serveras? 

Det är en roman riktad till ungdomar. Jag har läst att Gina sagt att det är en bok hon själv önskat fanns när hon var yngre.
Om det är det som gör det, eller om det beror på författarens oerfarenhet, låter jag vara osagt men personerna i boken och handlingen är mer intressanta än själva romanen.
Med det sagt så tyckte jag ändå om den. Den känns autentisk och allra bäst är dialogerna skrivna. De känns ärliga och trovärdiga.
Karaktärerna i romanen, Mona, Mila och Nour, känns som "riktiga" personer.
De är inga schabloner, de har gott å ont, starkt å svagt i sej som oss alla.
Jag blev fäst vid dem allihop och vill veta mer om vad som ska hända dem.

Det känns intressant att ta del av en annan kultur och en annan verklighet än min egen och hur mycket vi flickor och kvinnor ändå har gemensamt oavsett var vi är födda, vilken etnicitet vi har eller vilken religion vi tillhör.
Det är lite kul med fördomarna och snacket om "svenskarna" som känns igen hur svenskar talar om "muslimerna."
Fördomar har alla människor.

Utsattheten Mona, Mila och Nour utsätts för är delvis kulturell men väldigt mycket delar de med andra unga kvinnor. Alla dessa krav på utseende, att prestera i skolan, att räcka till åt familj och vänner, gå sin egen väg och inte den andra pekar ut åt en. 

Jag ger boken en 3:a i betyg. Jag kommer att läsa fortsättningen som jag tar för givet kommer.

Puss/ Asta

Bokhylla

Halvvägs (nej det är  mer) in i vardagsrumsrenoverandet har jag ikväll dammat av bokhyllan och satt tillbaka alla böcker. Har en vitrindel där bland annat denna rad av (en del av) favoriterna står.
Glaset fick skuras.
Jävlar det måste ha varit åratal med svingat hunddregel som torkat in där.
Bokhylla verkar inte vara en särskilt trendig inredningsdetalj numera.
Har sett tusentals inspirationsbilder av vardagsrum sista tiden och väldigt få med bokhylla.

För mej är böcker otroligt viktigt. De har en nästan lite helig status som jag inte vet vad den kommer ifrån. Det är exempelvis väldigt svårt att slänga böcker.
Nu har jag ändå gjort det, slängt en del böcker där ex nån av hundarna tuggat sönder halva omslaget eller där Noah som liten slitit ut första kapitlet.
Men jag har sparat mycket skit oxå. Sånt jag läste när jag var ung. Virginia Andrews "Vindsträdgården" som ett exempel.
Eftersom litteratur är viktigt för mej vill jag att det ska synas. Ha en central plats i mitt hem. Hade jag haft ett riktigt stort vardagsrum skulle jag ha gjort en biblioteksvägg och klätt hela med böcker från golv till tak.

Jag älskar att syna människors bokhyllor.
Ingenting säger så mycket om en människa som böckerna hon läser.
(Och om nån synar mej är det alltså "Vindsträdgården" de ser...)
Det får gärna spreta lite. Det tycker jag är härligt och lite spännande.
Psykologiböcker blandat med deckare, kioskvältare bland svenska klassiker.
(Ahh, vad jag önskar att jag hade läsare som kommenterade nu och som kunde skriva vad de gillar för böcker, om de har bokhyllor, om de oxå snokar i andras bokhyllor och vad det i så fall säger om vårt själsliv.)

På min topp 10 ever finns (inte i ordning) ...

Vilhelm Moberg "Utvandrarna."
Johannes Ayuru "De kommer drunkna i sina mödrars tårar."
Sara Stridsberg "Kärlekens Antarktis."
Jonas Gardell "Till minne av en villkorslös kärlek."
Fredrik Backman "Björnstad."
Vibeke Olsson "Molnfri bombnatt."
Jodi Picoult "Små stora saker."
Åsa Linderborg "Mig äger ingen."
Majgull Axelsson "Ditt liv och mitt."
Malin Persson Giolito "Störst av allt."

Puss / Asta

På andra sidan kalasen

Nu har "Noah liten" fyllt sex år. Han är inte så himla liten längre faktiskt även om det är ytterligare ett gäng år innan vi kan sitta en vårkväll som denna och ta var sin öl.

Vi hade släktkalas igår. Mina barn och deras ungar plus en svärdotter.
Med anledning av att det renoveras i huset och för att det är Coronatider så satt vi utomhus.
Vet ni hur härligt väder väderapparna lovat? Vet ni hur kallt det var?
Det diffade en del där kan jag säga...
När sista kvinna gått kröp jag ner under täcket iförd tjockkofta och låg å frös i ett par timmar innan jag fick upp värmen.
Men det var mysigt ändå.
Och jag är orimligt stolt över mina ungar. Ja barnbarnen med så klart men igår tänkte jag mest på mina barn.
På en del sätt ganska olika, men på många sätt så lika.
Lika varandra. Lika mej.
Jag ser mina styrkor och mina svagheter i dem även om allihop lixom är uppdaterade versioner av mej.
Bättre.
Dom är galet bra. Galet.
Noah fick en gryta som han älskar som jag stod och kokade i timmatal kvällen innan och sen en tårta som hans mamma gjort.
Han fick leka med sina kusiner och det är en sån jäkla rikedom att de är så många och kommer att bli så tajta. Ha varandras ryggar i all framtid hoppas jag.
Och så fick han... födelsedagsbarnet... orimligt många presenter.
Han var så nöjd.

Idag har vi haft barnkalas. Oxå utomhus för säkerhet skull.
8 vilda sexåringar. Vi käkade korv och glass i stora lass.
Hade fiskdamm och lekte lekar.
Barnen verkade nöjda. Jag betraktade och tänkte ohälsosamt mycket på Jonas Gardells böcker om Juha. Hierarkier och sånt där. Tuffingarna och de försiktiga.
Noah fick en massa fina presenter å var så himla nöjd.

Det har varit kul men oxå tröttande, känner mej inte helt hundra även om det nog faktiskt är lite bättre idag.
Ikväll blir det en bira eller två och Robinson. Det är BRA nu, eller vad säger ni, ni som ser?

Puss/ Asta

Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos.

Ja men precis som rubriken säger... Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos. En hotande diagnos. En svår sjukdom.
Jag har alltid sagt det... tänkt det... för man har ju mött en å annan människa i sitt liv med livshotande sjukdom, både på jobbet och i det privata, och många är så fruktansvärt modiga.
Stridslystna rent av.

Jag minns när min vän Lena fick cancer och läkaren gick igenom behandlingen med henne. Den skulle bli tuff. Hon skulle avmagra. Kräkas. Tappa håret. Bli förlamande trött.
Lena var ensamstående mamma till tre barn och trettiotre år och gissa vad hon sa?
Bring it on! Kom igen bara! Ge mej skiten, jag ska besegra det här, jag KAN INTE DÖ!
Och hon avmagrade. Hon kräktes. Hon tappade allt hår. Hon blev förlamande trött. Men hon hytte ändå med näven åt cancerjäveln och upprepade "Kom igen då!"
Lena besegrade cancern. Trodde vi. Hon besegrade den ett tag och sen kom den tillbaka. Hon slogs lika tappert. Tog ännu mer stryk. Hade upptill det första svåra smärtor. Sår som inte läkte. Kunde inte gå.
Cancern vann. Beskedet om palliativ vård kom, alltså vård i livets slutskede.
Uppriktig och rak information om att "ordna det för sina barn."
Men inte ens då gav hon sej hän åt självömkan.
"Varför du?" grät jag. "Det är orättvist!"
"Varför inte jag" svarade hon. "Vem är mer värd att få det?"

Jag skulle aldrig kunna vara sån där.
Så där stridslysten, tapper och modig. Så där ödmjuk inför nyckfullheten i livets villkor. Åtminstone tror jag inte det.
Det finns så mycket skuldbeläggande kring det där, det har jag oxå sett både som närstående och som sjukvårdspersonal.
Så stora krav och förväntningar på människor med potentiellt dödliga diagnoser om att kämpa, slåss, tro.
"De som har en optimistisk syn klarar sej"
Tack som fan för den.
Eller som Lena fick höra. "Du måste be. Gud låter inte en småbarnsmamma  som tror på honom dö." Detta var några veckor innan hon faktiskt gjorde det... dog. Hon hade försonats med att dö. Med det ofattbara att inte kunna finnas och skydda sina barn. Hon hade försonats.
Jag ville slå personen som sa det hårt i ansiktet.
Lena bad mej oxå... nej inte om att slå men sätta ner foten...
"Få henne att sluta. Jag orkar inte höra sånt mer. Det är nog nu. Jag SKA dö."
Och dog gjorde hon. Trots att hon var trettiofyra år. Trots att hon hade tre barn med usla fäder och en socialtjänst som sket fullständigt i vad hon önskade för sina barn. Trots att hon var en fighter av guds nåde och att vi nog alla bett till högre makter för henne.

Jag hade en annan vän. Hon var oxå småbarnsmamma, bara fyrtio år och oxå hon en kämpe av rang. Hon ägnade hela sitt sista år, som hon visste var hennes sista, att mellan behandlingarna som gjorde henne skallig, trött, rörelsehindrad att resa och skapa minnen åt barnen och mannen. Hon gick på quiss med vännerna fram till alldeles på slutet. Hon hade till å med en stor fest när hon fyllde 40 för att "fira livet" nån månad innan hon dog.
Nina min Nina. Så modig. Så galet stark.

Jag skulle aldrig kunna vara sån. Jag tror inte det. Jag har inte det i mej.
Jag skulle bli panikslagen, deprimerad, livrädd och handlingsförlamad.
Jag har beställt av Gud som jag till vardags inte ens tror på att få dö i sömnen när jag är ish 87. Jag är ju för fan en dramqueen av lite magkatarr.

Puss/ Asta

Hallå! Jag har för fan barn.

Hej, hur är det?
Med mej är det så där. Jag skriver det här inlägget för att jag förhoppningsvis ska läsa det snart och skaka på huvudet åt mej själv. Hellre förr än senare.
En av många neuroser jag har (får jag här påminna om att alla har neuroser innan ni börjar himla med ögonen) är att jag är lite av en cancerfobiker.
Nej, det är ingen diagnos jag fått och ingenting som plågar mej dag å natt, men då å då, när jag drabbas av oförklarliga symtom så kommer alltid tanken...
Cancer? Var det så här det skulle ta slut?

Jag har sedan några veckor tillbaka gastritbesvär som aldrig förr.
Senaste veckan har varit olidlig.
Jag har ont i mellangärdet, mår konstant illa på ett sätt man kan göra när man är gravid eller riktigt jävla bakfull. Jag tar massor av mediciner men ingenting hjälper. Mitt bajs är hårt. Jag har gått ner lite i vikt.
Det är så sinnessjukt tröttande att må kasst varje vaken minut och att vakna på morgonen och det är fortfarande DÄR.
Men kanske det läskigaste, jag var hos en doktor i fredags och ska dit igen och hon sa att vi utreder brett. Det kan vara bakterien Helicobakter pylori (magsårsbakterien), det kan vara svamp (det kan man tydligen må jätteilla av) och det kan vara malignitet. Alltså cancer.
Bara att en läkare inte skrattande skakar på huvudet och säger "Nej, nej är du tokig" gör mej rädd.
Jag har för länge sedan haft en knöl i bröstet som utreddes akut. Jag har haft grava cellförändringar. Men jag har aldrig känt mej så här skraj.

Jag har "åldern inne."
Skuldkänslorna kommer. Jag har ätit snabbmat och annan skit i hela mitt liv, rökt i många år och snusat i resten, jag har druckit åtskilligt med alkohol.
Varför har jag inte varit rädd om mej? Hallå! Jag har ju för fan barn! (Nåja, nu är de inte barn som i omyndiga längre men i alla fall... barn!)

Japp. Det är så kul jag har det ikväll. Hoppas ni har det skojigare.

Puss/ Asta

Asta recenserar Jenny av Jonas Gardell.

Börjar ni tro att denna blogg förvandlats till en bokblogg?
Det är inte min intention men man vet ju aldrig.
Nu har jag läst (egentligen lyssnat) färdigt på Jonas Gardells trilogin om Juha Lindströms liv.
"En komikers uppväxt", "Ett ufo gör entré" och så nu den avslutande delen "Jenny."

Tjugofem år efteråt får Juha ett brev från Jenny, barndomsvännen som han inte sett sedan han steg på tåget vid Sävbyholms station för att aldrig återvända.
Tjugofem år efteråt får han veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagkvällen före skolavslutningen då han inte var med.
Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen - den som aldrig kan göras annorlunda.
Jenny är den fristående fortsättningen. En ofantligt sorglig och en ofantligt nödvändig historia.

Nu börjar det bli riktigt svårt att säga något nytt om historien. Trots att "Jenny" sägs kunna läsas fristående rekommenderar jag ändå att man läser de två första böckerna i trilogin först. Inte bara för att historien gör sej bättre så när alla karaktärer är välbekanta utan också för Gardells sätt att skriva.
Hans upprepningar och igenkänningen i dessa gör att berättelserna om Juha och de andra barnens uppväxt i Sundbyholm blir till en större upplevelse.

Jag tänkte att jag skulle säga något om Jonas Gardells författarskap.
Nu har jag oerhört intensivt lyssnat på fyra romaner i en följd.
Han gör något fiffigt. Han återanvänder. Över tid.
"En komikers uppväxt" gavs ut 1992. Berättelsen om hans mor, hans släkt och uppväxt "Till minne av en villkorslös kärlek" kom 2018, det skiljer (räknar på fingrarna) tjugosex år mellan dem.
Men vissa beskrivningar är den samma. Ex Pappan som oroligt klappar sej på magen och undrar vad kan det vara, eller pappan som väcker barnen för att de inte ska bli rädda om pappa kräks.
Uttryck som Allt faller, Det har regnat hela dagen, I begynnelsen.
Det är inte alls fantasilöst, tvärtom är det en blinkning till läsaren.
Jonas Gardells kristna bakgrund och teologiska skolning märks tydligt i samtliga romaner som jag läst i allafall (och jag har läst rätt många.)
Vardagliga och inte så vardagliga händelser vävs samman med bibliska.
Han hänvisar till olika bibliska personer.
Det är både vackert och effektfullt.
Man kan säga att kanske bara hälften av romanen (i synnerhet dessa om Juha) är berättelsen om Sundbyholmsungarna, andra hälften är Gardells filosoferande och paralleller till sagor, naturfilmer, den egna livsfilosofin och som sagt bibeln.
Det är vackert. Jag tycker väldigt mycket om det.
Det känns nästan jobbigt att för tillfället överge Gardell och börja läsa någon annan författare, nu när vi har hängt så intensivt de senaste veckorna.

"Jenny" får en 5:a även den.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Ett ufo gör entré" av Jonas Gardell.

Jag har läst (eller lyssnat på) "Ett ufo gör entré" av Jonas Gardell.
Det är del II i berättelsen om Juha Lindström och nu har han lämnat mellanstadiet och börjat högstadiet. Nedan finns recension av första delen, "En komikers uppväxt."

70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan.

Jag ville veta mer när förra boken var slut. Ville veta hur det skulle gå för Juah och Jenny.
Det är svårt att skriva en recension på "Ett ufo gör entré" trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är en fortsättning på precis allt jag skrev i recensionen "En komikers uppväxt."
De utstötta är utstötta. De populära populära (å dryga som fan.)
De som får tillhöra tillhör. De som inte får det fortfarande inte.
Föräldrarnas äktenskap är själsdödande för alla. Mamman fortsätter att svära på finska.
En skillnad, åtminstone för Juha, är att han blir den han är.
Som barn ville han precis som alla barn passa in.
Han lyssnade, härmade, imiterade de coola.
Son tonåring inser han plötsligt (eller ja, egentligen stegvis) att han vill vara sej själv. Och när han väl börjat innebär "sej själv" så långt bort ifrån det vanliga och alldagliga som det bara går.
Han vågar säga nej till de hippa tjejerna en dag när de återigen tigger hans cigaretter. Han vågar bejaka sin vänskap med Jenny. Han viker inte undan när han vet att han kommer få stryk.

Jag känner igen det där.
Även om tonåren kunde vara hårda som fan så var barndomen värre.
Jag ville alltid bli stor. Jag drömde alltid om att bli vuxen.
Inte bli bestämd över. Inte vara rädd jämt. Erövra en självständighet. En frihet.
Och även om jag kanske inte blev hälften så modig eller alls inte så kompetent som jag inbillade mej att vuxna var så är det min favorittid. Lätt.

Betyg 5:a.
Nu har jag börjat läsa (höra) Jenny som är den 3:e och avslutande delen.

Puss/ Asta

Asta recenserar "En komikers uppväxt" av Jonas Gardell.

Förra året såg jag den här filmen på bio.
Jag var helt oförberedd. Jag hade förväntat mej lite tårar och lite skratt men jag fick en kraftig ångest. Ångest av igenkänning i Juha.
Jag grät i biosalongen. Jag grät när jag kom ut på parkeringen. Jag grät på vägen hem.
Det är en mycket stark... och mörk... film.
Det hemska blir så mycket starkare när man ser det.
Triggers.
1. Barn som far illa. Barn som far så illa att de är rädda hela dagarna. Barn som far så illa att de dör.
2. Ingenting förändras. Man är den man är oavsett ytligt sett framgång.

Jag har läst boken förut också men det var så länge sedan och när jag såg filmen kom jag bara ihåg ramarna på berättelsen. Kanske tolkade jag den annorlunda med.


Nu har jag läst den (eller egentligen hört den) igen.
"En komikers uppväxt."
En roman där Juha på mellanstadiet, som inte helt passar in och som aldrig skulle passera bland de "utvalda", står i centrum för berättelsen.
Det enda han är bra på är att vara rolig och det enda han någonsin vill är att få synas.
Men det är oxå en berättelsen om Jenny, Juhas kompis, som han bara låter vara med på vissa villkor. När de coola inte är med. Jenny med sina gamla underliga föräldrar och sin hopplöst låga självkänsla.
Det är Juhas finska och temperamentsfulla mamma, hans hopplösa pappa och deras äktenskap som inte är det bästa, lillasyster Marianne som mest får stryk av Juha.
Det är klasskamraterna. De coola. De halvcoola. De osynliga. De sadistiska. De tysta. De som får tillhöra och de som vill. Och de som förstår att de aldrig i helvete kommer bli accepterade någonstans.
Som Jenny. Och som Thomas.
Thomas med sin knäppa tyska mamma, med sina hemmasydda kläder.
Thomas som får så mycket stryk.
"En komikers uppväxt" är en berättelse om Sävbyholm, en förort till Stockholm. Sävbyholm kunde varit precis vilket litet samhälle som helst.
Juhas klass är tyvärr vilken klass som helst.
Paradiset på jorden. Eller inte.

När jag nu läser om "En komikers uppväxt" så är det en tyngre berättelse än vad jag minns den som. Men boken till skillnad mot filmen är den mer molande sorglig, över handlingen, men framförallt över att varje unge i vårt land ska malas genom denna hierarkiska kvarn. Men boken är rolig oxå. Jag skrattar ofta. Särskilt åt Juhas mamma som jag både förstår och tycker om. 
Jag vet inte hur mkt av Juha som är Jonas. När jag läste den första gången trodde jag nog att det var sej och sin barndom han beskrev. Nu har jag ju läst "Till minne av en villkorslös kärlek" där barndomen faktiskt avhandlas... mer eller mindre sant. Men jag tror många kan känna igen sej i Juha.

Jag ger romanen en 5:a. Inte Gardells starkaste 5:a men ändå en 5:a.

Puss/ Asta

i-landsproblem och gräl inför öppen ridå

Hej solstrålar, hur mår ni?
Själv har jag varit på ett sjuhelvetes dåligt humör från att jag vaknade.
Jag vet inte hur det är med er? För mej är det så att om jag redan är irriterad/ lite ledsen så behövs det inte särskilt omvälvande saker för att det ska kännas ännu värre.
Ni vet...
Man tappar mackan upp å ner på det sandiga golvet
eller
Man slår i huvudet i skåpsluckan
eller
Kaffefilterna är slut
eller
Bilen måste absolut tankas när man redan är så inutihelvete försenad.
Åhhhh. ALLT är emot mej. ALLT går åt helvete.

Mina i-landsproblem har idag i huvudsak bestått av...

Jag har hosta. Nej, det ÄR inte Corona men jag måste tänka att det kan va Corona så jag kan inte träffa barnbarnen.

Jag har haft en lågintensiv huvudvärk hela dagen.

Maken har varit hemma en knapp vecka (av tre) och det ligger mord i luften.

Min stresskänslighet har sedan några veckor tillbaka försämrats och tålamodet, självkänslan, lugnet har dramatiskt försämrats.
Det är som om någon drar med naglarna längs svarta tavlan i mitt inre hela dagarna.

Småtjafs med olika personer lämnar mej inte riktigt utan ligger kvar.
Skaver även om jag försöker släppa.

Bente-Nora fjantar sej (och har gjort hela tiden) med att åka bil.
Jag får lyfta en femtiokilos hund som spelar död och inte ens hjälper till yttepyttelite in i bilen. På sistone har hon ibland börjat morra när jag gör det.
Så var det idag när vi skulle hem från den utflykt vi varit på.
Nej, hon skulle inte in i bilen.
Jag lockade. Pockade. Vädjade. Lät bestämd.
"Hopp in." "Så, ja duktig flicka, in i bilen." "Titta här, köttbulle."
"Men det var då själva fan... in i bilen" sa jag och lyfte upp hennes framtassar.
Morr.
Jag backade, gav henne på nytt chansen.
"Hoppa in då, kom igen."
Näpp!
Jag lyfte igen.
Morr!
Då fick jag ett bryt och började argt resonera med hunden.
"Nähä. Du ska inte åka bil. Hur ska vi ta oss hem då hade du tänkt?
Ska vi gå? Det är en mil hem, minst. Varför håller du på och tramsar så jävla mycket för."
Inget svar. Hon nosade i backen.
Jag lyfte igen.
Morr!
Nä nu jävlar. Jag ignorerade morret och in i bilen kom hon och hon tittade ytterst anklagande på mej.
"Jag SA stopp min kropp faktiskt" typ.
En kvinna i min ålder som parkerat bredvid stirrade ogenerat på oss.
Kunde hon oxå förstå hundiska?
Eller tycker hon det är märkligt att jag grälar långa haranger på min hund?
Jag var fruktansvärt irriterad när vi körde hem. Jag får köpa en ramp, jag kan inte ha det så här.

Men nu färgar jag håret i allafall. Nu stod jag inte ut med att ha det trefärgat längre. Grått, brunt och svart.
Det var ingen klädsam kombo.

Puss/ Asta

Är du lönsam lilla vän?

Förtroendet för Stefan Löfven och Socialdemokraterna ökar samtidigt som det sjunker för framförallt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
Jag orkar inte känna mer än en trött glädje över det för jag är hyfsat övertygad om att när det väl är 2022 och valdag är Coronaviruset sedan länge sedan glömt och så även behovet av erfaret ledarskap och resurser till sjukvården.
Dem av oss som överlever det här viruset kommer att känna sej för evigt osårbara och då... då växer populismen och egoismen igen.
Det är ren logik och knappast något man behöver en spåkula för att kunna uttala sej om.
Just nu existerar ingenting annat än Corona.
Inga flyktingar som bankar på Europas ovälkomnande dörr.
Inga klimathot. Inga gängkrig. Inga barn som svälter i Afrika.
Bara Coronaviruset.

Det är liiite vilsamt måste jag säga att få ta paus från skräniga sd väljare överallt på nätet. Jag skulle inte vilja säga att de är obefintliga men de är onekligen inte alls lika många.
Men en och annan finns det som i trogen "sdsvansanda" vrider vilket ämne som helst till att handla om rasism.
Jag svarade en kvinna idag på Facebook som ondgjorde sej över att hennes gamla föräldrar som arbetat i hela sitt liv kanske om de blev sjuka skulle nekas vård medan det finns de som aldrig bidragit med en enda skattekrona går före.
Det är en populär mening från just sd väljare. Ett argument de tycker sitter bra.
Jag har funderat över det där argumentet många gånger förut för det kör de som sagt vad det än gäller. Sjukvård, tandvård, pensioner, lägenhetskontrakt, socialhjälp.
Det finns en märkvärdigt elitistisk (med tanke på egen utbildnings och inkomstnivå) inställning här.
Man måste alltså ha bidragit... mycket och länge... för att ha rätt att ta del av samhällets trygghet. Den som bidragit mest och längst förtjänar alltså störst del av kakan?
Eller?
Jag frågade den här kvinnan ungefär så här: Gäller din irritation över "dem som inte bidragit" bara flyktingar eller menar du alla?
De med intellektuell funktionsnedsättning? Hemmafruar? Trettioåringar som läser på universitet? Kraftigt rörelsehindrade?
Det finns massor av människor som kostat mer än de de faktiskt dragit in till staten. 
Jag fick inget svar.

Är du lönsam lilla vän?
Jag tycker det låter som ett fruktansvärt samhälle.
Det är väl det enda positiva i den  här krisen vi nu genomlider att vi inte har Jimmie Åkesson som statsminister!
Jag antar att respiratorer då skulle delas ut efter härkomst och skattesats och inte efter behov.

Puss/ Asta

Träning och återfall. Att vakta på sina motiv.

Jag har tränat 3 månader nu. 3 gånger i veckan.
Jag har jobbat med min kroppsacceptans betydligt längre.
När jag började träna efter 50½ år på jorden var det för att jag faktiskt kände mej rädd av kroppens förfall. Av att jag var trött i ryggen efter ett normalt arbetspass, av att jag knappt orkade lyfta upp Noah längre, av att jag ta me fan fick DRA mej upp i duschslangen när jag skulle gå från sittande till stående i duschen.
Jag var femtio år. Inte åttio. Och jag vill gärna hänga med och vara hyfsat aktiv många år till.

Min motivation och mitt mål var således glasklart: Jag ville bli stark(are.)
Stark kan man som bekant vara även om man har både gäddhäng och valkar i midjan. Styrka har ingenting med dubbelhaka att göra.
Och jag försöker verkligen hålla fast vid det tankesättet.
Men jag har märkt, efter att ha tappat ungefär 5 kg i vikt till följd av träningen och efter att kroppen så smått börjat förändrats att de där tankarna... de jag jobbat jävligt hårt med att bli av med... vaknar lite.
Det kan vara att jag väger mej (varför?) och suckar över att det inte blivit nåt mer. Det kan vara att jag surt noterar att jag ännu inte klär i att ha tröjan istoppad i jeansen för min midja är för obefintlig. Det kan vara att tanken swishar förbi om några veckor med 5:2 kanske eller att jag får dåligt samvete över att det blir öl å chips igen och snabbt räknar ihop ungefärlig kalorimängd (dock aldrig tillräckligt för att avstå.)
Och jag föraktar det där.
Jag blir besviken på mej själv och trodde jag kommit längre.
Att jag inte tränade för att bli "snygg."

Fast egentligen.
Man ska inte vara för hård mot sej själv. Jobba vidare, absolut men inte slå på sej själv över att man faller.
Vi kvinnor har sedan vi varit pyttesmå fått lära oss att vårt främsta värde sitter i vårt utseende och i att behaga.
Åh så söt du är. Vilken fin klänning. Och vilket fint hår du har. En riktig liten prinsessa.
Från tonåren och framåt handlar allt om att duga för den manliga blicken.
Att vara knullbar.
Jättefint om du är kompetent oxå. Skithärligt om du är smart eller rolig.
Men framförallt ska du vara snygg.
Och alla vet att för den stora massan (män?) är snygg = ung, smal och fit.
Hela livet har vi fått höra det. Sett det. Läst det. Hjärntvättats med det.

Jag har nåt långt.
Ett resultat av hårt arbete och säkert oxå tidens tand.
När man blir äldre blir man klockare men man inser oxå att man blir allt mer osynlig. Som tant är du asexuell. Inte längre kvinna utan tant.
Det är något befriande men oxå... tack vare att det varit så hela livet... nåt frustrerande.
Dubbelt.

Så ja. Jag får jobba vidare helt enkelt.
För det var ju stark jag skulle försöka bli eller hur?

Puss/ Asta