fredag 30 augusti 2019

Ord står mot ord

Bildresultat för cissi wallin förtal

Cissi Wallin står åtalad för grovt förtal, sedan hon blev ett av de viktigaste ansiktena utåt i Metoo 2017 när hon offentligt gick ut med namnet på den man som våldtog henne, journalisten och medieprofilen Fredrik Virtanen.
Wallin hade vid flera tillfällen innan detta talat om våldtäkten men då benämnt förövaren som "en mäktig medieprofil."
Våldtäkten skedde 2006 men Wallin orkade inte anmäla för än flera år senare.
Då gick brott aldrig att styrka och anmälan ledde inte till åtal.
Ord står mot ord. 

Brottsförebyggande rådet har gjort ett slumpmässigt urval på 785 våldtäktsärenden under 2016. Och resultatet är nedslående. 736 av de 785 fallen lades ner. Bara fem av hundra anmälda våldtäkter har lett till en fällande dom under de senaste åren. Källa: BRÅ
Gammal källa men jag orkar inte googla fram nya just nu, det har inte skett någon markant skillnad på tre år.
Att våldta någon är enkelt uttryckt ett av de mest riskfria brott du kan begå.
Det ligger i sakens natur att det är svårt att bevisa då brottet sällan sker i i vittnens närvaro. Och som ni ser, i de allra flesta fallen ledde anmälningarna aldrig ens till åtal.
Betyder det att av 785 anmälningar var 736 anklagade män oskyldiga?
Det är svårt att hitta någon konkret fakta, någon evidens, för hur vanligt det är att kvinnor falskeligen anklagar en eller flera män för våldtäkt. Men om man lyssnar på de som arbetar med och kring våldtagna kvinnor... polisen, domstolar, kvinnojourer, socionomer... är det sällsynt helt enkelt för att det är förenat med väldigt mycket obehag att genomgå ett rättsprocess kring detta med egentligen ingenting att vinna.
För att återgå till Cissi Wallin. Vad har hon vunnit?
Ja precis ingenting. Hennes karriär inom tv och massmedia tog tvärslut.
Hon mottar hot och tvivel och hån dagligen.
Hon utmålas som alltifrån manshatande till galen (okej,det steget är kanske inte så stort känner jag själv.)
Hon har inte vunnit någonting. Hon har förlorat massor, inklusive människor hon trodde var vänner. Allt för att hon berättade offentligt vem som våldtog henne.
Ord står mot ord. 

Jag måste erkänna att det är inte alldeles självklart ens för mej.
Det finns något som skaver, det gör det.
Inte så att jag för en sekund tror att Cissi Wallin far med osanning med det hon berättar om Fredrik Virtanen (hon var ju för övrigt inte ensam om att peka ut just honom under Metoo hösten.)
Någonstans tänker jag oxå att principen man skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad i domstol gäller... och måste gälla... i en rättsstat.
Men jag förstår oxå, och delar så innerligt väl, åsikten om att nog är nog.
Som sagt, fem av hundra anmälningar om våldtäkt leder till fällande dom.
Och då ska vi dessutom ha jävligt klart för oss att ett betydande antal, fler än de som anmäls, aldrig någonsin kommer till polisens kännedom.
Kort sagt, de anmäls aldrig.
Kvinnor är rättslösa. Män kan behandla oss lite som de vill. Risken att straffas är försvinnande liten.
Ord står mot ord.
Och då förlorar kvinnorna.

Så vad ska vi göra?
Vad skulle Cissi Wallin ha gjort?
Våldtagits... och hållit käften om det?
För polis och åklagare har beslutat att det finns inga bevis. Hans ord väger tyngre än hennes. Det finns inget konkret, så hon ljuger nog.
Eller?
Bli våldtagen och tig! Det är det som samhället säger, inte bara till Cissi Wallin utan till alla kvinnor.

Well, det är nya tider nu. Vi tar inte den skiten mer.
Det är nog nu.
Nog!

Puss/ Asta

torsdag 29 augusti 2019

Rensa luften. Ja tack.

Bilden kan innehålla: 1 person, simmar, utomhus, natur och vatten

Vi fick några extra sommardagar... en riktig bonus när man trodde att allt var över... som vi tillbringade på stranden och i havet. Det var absolut underbart!
De senaste dagarna har det varit annat ljud i skällan.
Fortfarande väldigt varmt men tryckande och en hel del blixtar och dunder, dock inte tillräckligt för att rensa luften.
Hmm, aldrig riktigt tänkt på varför det heter "rensa luften" när man talar om att reda ut en konflikt men nu när jag gör det är det en strålande liknelse.
Båda delar att "tryck" är påfrestande.

Jag får kopiöst ont i huvudet när det är sånt här väder.
Både i går och idag har jag haft en huvudvärk from hell, så där så man mår illa och nästan känner sej yr och ingenting verkar bita på skiten. Varken Treo eller starkt kaffe eller att bälga i sej litervis med vätska. Det enda som händer är att jag måste springa å kissa i tid och otid.

Jag längtar verkligen efter lite hög klar luft nu. Lite höstliga temperaturer.
Det skulle passa utmärkt nu när jag är ledig i två veckor framöver.
Alla frågar om jag ska ut och resa nu (vi gör ju ofta det så här års) och jag känner nästan nån konstig skuld över att nä, jag ska inte göra någonting.
Som att sådan anspråkslös lättja är snudd på omoralisk.

Jag tänkte att jag förutom att hänga med Bente (åhh, hon är sååå jobbig just nu, skendräktig eller vad det är men hon ska sitta i knät hela tiden) ägna mej åt lite själslig och fysisk spis.
Så som att...

Komma igång och springa. "Sprang" idag för första gången på 7-8 veckor (då jag blev förkyld.)

Läsa böcker. Nu har det gått nästan en månad sedan jag öppnade en bok sist.

Döpa ett barnbarn. Ja jag personligen ska inte göra det, nåt ska ju präster ha att göra med.

Rensa garderoben. Jävlar vad jag har mycket som jag inte använder.

Dra ett riktigt städröj här hemma. Det är skitigt både här å där.

Få lite ordning på ät och sovtider. Bli lite mer Skalman helt enkelt.

Jepp. Sorry för ett riktigt nonsensinlägg, har för mycket skallebank för att komma på nåt djupare just nu men ville ändå säga "hej"... mina utlämnande inlägg nedan fick inte heller nån större uppmärksamhet så detta är kanske vad även ni pallar med när "trycket" är som det är.
Ge oss lite regn vädergudarna (helst nattetid- tack.)

Puss/ Asta

fredag 23 augusti 2019

Kort om nu

Bilden kan innehålla: hund

Jag har mått illa ett par dagar. Inte illa som i magsjuka utan mer som när man är gravid de första månaderna. Malande, lågmält, ihållande.
Det vore väl nåt, Asta-Pasta 50 år med 8 barnbarn, gravid!
Men det är jag inte. Det är 100% säkert.
Jag vet inte vad det är för skit men imorgon måste det vara borta.

Maken å jag ska på en liten minisemester till Götelaborg.
Ni vet den farliga staden som Janoush varnade för.
Han fick det av mej i födelsedagspresent när han fyllde för några veckor sedan.
Hotell (ja, ni vet ju vad hotell innebär), restaurang och på söndag en helikoptertur över staden.
Det vore tacknämligt om jag slapp gå runt med känslan av att vilja kräkas då.

Annars, om man bortser från illamåendet (hur fasen man nu gör det) så mår jag rätt bra.
Vad jag menar är att jag har en hyfsat stabil period psykiskt.
Jag är ledig ändå till på tisdag. Sen jobbar jag en natt och är ledig 2 veckor.
Jag har en del roligheter som kommer nu i höst OCH maken har fått ett jobb han faktiskt gillar vilket ju förstås är fantastiskt för honom och ekonomin men som även innehåller den lilla bonusen av att jag får lite tid för mej själv.
Jag har saknat det. Att gå runt i ett tomt hus... eller ja, gå runt i ett tomt hus så när som på min hund lite då å då.
Noah har ju börjat ny förskola och trivs redan ypperligt.
Hans mamma börjar snart skolan igen.
Hockeyn drar igång om tre veckor.
Som sagt, life feels good... bortsett från illamåendet då.

Barnen å barnbarnen är och kommer alltid vara viktigast i mitt liv men förutom det så är hund och hav... gärna i kombination... det säkraste kortet för att jag ska må bra. Jag tänker ägna en stor del av min nyvunna frihet till det.
Shopping, drinkar... allt det där som är kul är ingenting mot att få hänga med min norska prinsessa och spana ut mot horisonten.
DET gör mej harmonisk.
Ibland rent av... lycklig emellanåt.
Lycka är, för mej åtminstone, ingenting som kan fångas, hålla fast vid.
Det är nåt som bara sveper förbi, subtilt men ändå överväldigande.
Som en dimma. En rök att andas in.

Det blir bra.
(Bara det här jäkla illamåendet släpper.)

Puss/ Asta

I urval

 Bildresultat för linnea classon


Linnea Claeson skrev ett inlägg på Instagram om vad det inneburit att vara flicka och kvinna. Inlägget skrev hon för flera år sedan men repriserade och det fick mej att sorgset tänka att det finns inte en enda kvinna som inte känner igen sej. Inte en enda kvinna som inte varit med om det samma eller värre.

Här är min egen genomgång. I urval, allt är inte med. En del blir tjatiga upprepande, en del har fallit i glömska. Det är personligt, rent av privat, men jag skäms inte.
Skammen är inte min att bära.
Skammen skall placeras där den hör hemma.
I samtliga fall nedan utom ett har förövaren varit man. I nästan alla fall har de varit svenska pojkar/män.
Inte för att svenska pojkar/ män är värre utan för att vi bor i Sverige och därmed är de överrepresenterade. För mej har det inte spelat nån roll.


När jag var 4-5 år var det pojkar på gården som slogs och retades och som gjorde att jag inte vågade gå ut alltid.

När jag var 6 år och gick på dagis drog pojkarna mej i håret och knuffade omkull mej och både fröknarna och mamma sa att "det var för att de tyckte om mej."

När jag var 7 och började skolan fick jag ofta höra att jag hade "n*gerläpp" och tjock rumpa.

När jag var 9 år kysste min ingifta morbror mej och tog på mina begynnande bröst medan han väste att "jag var så sexig."

När jag var 11 år fick jag springa hem från skolan, till kompisar och affären förr att killar några äldre var elaka. Man kunde bli omringad och kallad för öknamn, få mössan avsliten, bli puttad eller mulad med snö.

När jag var 12 år blev jag våldtagen av två killar fem-sex år äldre än mej.
De band fast mina handleder och turades om.
Efteråt skrattade de och klappade om mej och fick mej att känna att det var mitt fel, att jag var barnslig som blev ledsen.
Det var det året som vi var ett gäng ungar i nedre tonåren som brukade hänga hos "äckelgubben" som alltid hade porrfilmer på tv'n och som kladdade på oss. Vi fick nånstans att vara, cigaretter å sprit.
Hade en jämnårig vän som sålde sej till män, fyra-fem gånger så gamla som oss, och där jag var med som sällskap. Tack å lov var jag bara med som sällskap.

När jag var 13 år var jag hemma hos en man i tjugoårsåldern som fyllde mej med öl, satte på mej framlänges och baklänges och satte mej sedan på en spårvagn själv... där jag tuppade av.
Det var även det året som jag blev upplockad av en man... minns bara att han var "gammal" som tvingade mej runka av honom i skogen medan jag trodde han skulle våldta mej och döda mej där.
Jag blev under de här åren utsatt x flera på fester, av "vänner" när jag var för berusad att freda mej.

När jag var 14 år brukade en släkting tala om att hon drömt sexdrömmar om mej och detaljerat berätta om dessa. Samma släkting utsatte mej medan jag sov och jag vaknade av det.

När jag var 15 träffade jag min blivande man och sen dess har det mest handlat om...
Sexuella trakasserier
Ovälkommet kladdande
Män på krogen som inte tar ett nej de första 50 gångerna
Kollega som trycker upp en mot hissväggen och viskar "snusk" i örat
Rädsla att gå hem själv från krogen.
Oviljan att gå ut och springa i mörkret.
Tafsad på i en taxi.
Raggad på av en terapeut.
Tjatsex
Dicpics
Ovälkomna inviter från främmande män på sociala medier
En man som väser blattehora i telefonen efter kritiskt inlägg om Sd på bloggen.

Så här är det att vara kvinna. Alla kvinnor jag känner har sina historier att berätta. Och såvida dessa män som utsatt oss inte arbetar 24 h om dygnet med att begå sina illdåd så är det rätt många av hankön som går rejält över gränsen.

Puss/ Asta

Små glada förstaklassare

Bildresultat för mobbning

Det har varit mycket bilder på små förstaklassare i flödet i veckan.
Skolorna har dragit igång och där står dom och låter sej glatt fotas alla dessa små nybakade skolbarn. Med glugg mellan tänderna, ryggsäcken på och breda leenden.
Snart ska de börja i skolan. Få en egen "fröken", nya klasskamrater, i nya lokaler. Snart ska de lära sej läsa å räkna. Lära sej om djur och främmande länder. Spela fotboll och hoppa över hinder.
Snart ska de lära sej sitta still, koncentrera sej, ta hem lappar ordentligt till sina föräldrar.
De får egna böcker. Pennor och sudd.
Hela världen väntar.

Jag ser på barnen och jag önskar så, önskar av hela mitt hjärta, att de ska få en fin skolgång. Framförallt önskar jag det åt mina egna barnbarn som går i skolan och åt de som snart ska börja.
Men för alla blir det inte så... fint. Över 50 000 barn mobbas i svenska skolor varje dag. Alla kan bli utsatta, det är inte så enkelt att det är de med en särskild kroppsform, ett ovanligt namn eller ett visst utseende som blir utsatta.
Det kan hända alla barn (och vuxna med för den delen.)
Det kan räcka med något så litet som att man kommer fel in i gruppen de första dagarna.

När jag var liten var jag inte direkt mobbad men jag befann mej någonstans på marginalen. I yttersta utkanten på popularitetsskalan.
Jag var knubbig, inte särskilt söt, blyg och med dålig självkänsla.
Och så var jag harig av mej (redan då.)
Någonstans i 4:an kom jag på knepet att bli liiite mer accepterad.
Att vinna de "tuffa" och kaxiga killarnas gunst.
Jag blev en mobbare själv.
Det var framförallt tre tjejer i min klass som jag var elak mot. Två av dessa tjejerna hade det svårt hemma, en av dessa tjejer hade en sjukdom som gav henne ett avvikande utseende. Alla tre stod lägre i rang än mej och blev utsatta måltavlor.
Och jag var så jäkla elak!
Det var en del handgripligheter men mest mer subtila grejer.
Hot.
Hån.
Att kasta upp skorna på skoltaket när det var vinter.
Att blöta ner deras kläder när de var inne och hade gympa.
Att avslöja sådant de skämdes över och försökte dölja.
Och så öknamnen förstås.
Jag blev bättre å bättre på att vara elak ju mer jag övade mej. Jag hade mina allierade och jag fick applåder, ryggdunk och jubel av pojkarna.
Det var så det var.

Jag har skämts något oerhört för det där som vuxen.
Varje gång jag läser om mobbning så skäms jag.
Varje gång jag läser står det saker som "Den som mobbar som barn har ofta kvar en likartad personlighet som vuxen."
Bristande empati.
Jag vet inte. Ibland funderar jag ju på om jag har det.
Bristande empati.
Men jag ser på mej själv som en empatisk person idag.
Förlåt om jag provocerar någon, men jag var nog en empatisk och känslig unge oxå.
Slumpen och den egna utsattheten är INTE ursäkter men kanske förklaringar.
Förklaringar viktiga att förstå för att det inte ska hända 50 000 ungar om dagen.

Två av de här flickorna jag mobbade har jag bett om ursäkt som vuxen.
En förlät rakt av och sa att hon blev glad över mina ord.
En visste inte om hon kunde förlåta. Jag fick aldrig nån förlåtelse där.
Den sista flickan dog ung, det var hon med sjukdomen och märkliga hemförhållanden.
Det gör ont att prata om.
Om någon skulle mobba nåt av mina barnbarn som jag älskar mest på jorden skulle jag kräva förändring av skolan. Om inte det hjälpte skulle jag hota skiten ur de små glinen.
Jag tror att det skulle fått mej att sluta när jag var barn. Som sagt, jag var harig redan då.

Puss/ Asta

onsdag 21 augusti 2019

En hund som morrar på familjen.

Bilden kan innehålla: hund, utomhus och natur

Idag morrade den här lilla snäckan på sin lillmamma.
De var oense om huruvida disken i diskmaskinen skulle tung-tvättas innan eller inte. Lillmamma sa flera gånger till henne att gå därifrån, när hon inte lyssnade så försökte hon knuffa bort henne varpå den lilla rara muttrade lite.

Jag vet många hundägare som skulle gå i taket av ett sådant agerande.
Jag skulle sannerligen gjort det med min första hund.
En hund som morrar åt sina människor.
En hund som försöker klättra på rangskalan!
(Ja, jag förstod inte bättre då.)
Idag kände jag mej, trots lillmammas förnärmade uppsyn när jag delade på dem som två kivande syskon, mej mest nöjd.
Hon står på sej. Hon tar sin plats. Hon knuffas minsann inte runt.

Alla mina Dogue de Bordeauxer har varit sådana. Lytt framförallt mej och övriga familjen mer motvilligt. Det är mamma som bestämmer, resten är på samma plats som de själva tycks de resonera.
Ingen av dem har accepterat att någon annan än jag knuffat eller dragit i dem (å jag kan inte påstå att jag gör det särskilt ofta men de skulle ha accepterat det från mej.) Vid såna tillfällen har de muttrat, Märta visade till å med tänder.
Det finns inget hotande i denna markering. Ingen intention att vara kaxig.
Det är mer ett sätt att säga "Ge sjutton i det där." 

Om hundar ska kunna säga "ge sjutton i det där" till sina människor kan man naturligtvis tycka olika om. Och det skiljer sej säkert mellan olika hundraser.
En del hundraser kanske man behöver vara lite mer strikt och auktoritär mot.
Dogue de Bordeaux är ingen sådan ras. Jag har hört om enstaka undantag, men de allra flesta individer av rasen är otroligt känsliga och mjuka själar.
De försöker inte bestämma för saken skull.
De gillar inte att bråka.
Och de tycker verkligen inte om att man blir arg på dem.
Denna känslighet är en charmig kontrast till deras rätt tuffa yttre och deras trubbiga envishet. 
En Ddb som fostras auktoritärt och hårdhänt blir en olycklig hund.

Som sagt, alla mina Dogue de Bordeauxer har morrat om husse kört ner dem från soffan handgripligen men ingen har för den saken skull försökt ta över huset.
Gottfrid, denna gudasänt snälla hund, var den som kom närmast såna dumheter och som fick ett ryck att fostra/ bestämma över Noah när han började gå och slutade vara bebis... kanske var han typ 1½-2 år. Han morrade och gjorde små utfall i samband med mat som tappats på golvet och som båda ville ta vid tre-fyra tillfällen när jag inte var hemma. Till sist gjorde han misstaget att göra det med mej i samma rum. Det är enda gången jag vrålat åt honom och handgripligen ruskat honom. Inte så att han fick ont, verkligen inte, men tillräckligt för att han skulle förstå att så gör man inte!
Och det gjorde han heller aldrig mer.

Min första hund ruskade jag. Nöp till när han inte gick fint nog. Slängde på rygg. Ibland försvarade han sej. Då blev det ännu våldsammare.
Det var så jag lärt mej ledarskap.
Hunden ska frukta att göra fel. Sååå dumt.
Det enda som hände blev en våldsspiral, bristande förtroende från båda sidor men framför allt hans och frustration.
Jag tog ifrån honom hans självförtroende och hans tillit.
För det är just de två orden riktigt ledarskap handlar om... självförtroende (som ska byggas) och tillit.
En god ledare måste inte alltid ha rätt. Bara en tjänstehund måste alltid vara felfri. En god ledare är trygg, tar smällarna... i Bentes värld ser till att okända inte kommer fram, att hon inte konfronteras för något hon inte reder ut osv.
En god ledare trollar fram lek. Hittar på bus. Smeker och ger kärlek.
Serverar mat. Går promenader. Känner förtroende.
Att skrämma eller tillfoga en hund smärta är lika mycket ett misslyckande som att göra det mot ett barn. Och jag skulle ha vrålat och skakat en unge som försökte råna en mindre på godis oxå.

Så jo. Mina hundar får morra om deras människor knuffar dem eller drar dem mot deras vilja. Mina människor får däremot inte dra eller putta min hund.
Gör de det får de finna sej i att bli morrade på.

Puss/ Asta

söndag 18 augusti 2019

Asta recenserar fransserumet Xlash

Bilden kan innehålla: en eller flera personer och närbild


Jag har använt fransserumet Xlash som ska ge längre och tätare ögonfransar i sex veckor, i stort sett 1 gång/ dygn.
Och resultatet... tja, jag ber om ursäkt för kass bild men det visar ändå det jag vill säga...

Ja! Fransarna har blivit betydligt längre. Tätare? Inte alls lika markant.
Ändå är jag tveksam.
De nya fransarna (eller vad man ska säga) är förvisso långa men mycket tunnare. De är inte heller varje frans som är så här lång utan resultatet är lite "upphackat." Ojämnheten och de långa vingliga fransarna gör dem väldigt svårmålade även med en riktig kvalitetsmascara.
Det klumpar ihop sej och vinglar iväg och ger mer intryck av spindelben än en flärdfull blick.

Jag tänker fortsätta ett tag till. Se om det tätar på sej och grovnar till sej.

Har du prövat?

Puss/ Asta

Hösten är här.

Bilden kan innehålla: träd, hund, utomhus och natur

Hösten kom tidigt i år. För nu är jag rätt säker på att det inte bara är jag som tar ut saker och ting i förtid. Kanske blir det en å annan dag till när man kan gå tunnklädd på promenad eller det är för kvavt att springa mitt på dan men det ÄR slut på att sola å bada å annat somrigt.
Trots att det enligt almanackan fortfarande är sommar.

Det känns i luften och har gjort så under nån veckas tid tycker jag.
Det mörknar tidigare, ljusnar senare.
Charmen med sommarmaten och sommardrinkarna börjar falna.
Jordgubbarna ser trötta ut redan i kartongen på ICA.
Och jag tycker det är ganska skönt.
Jag är redo. Jag har tankat det jag behöver av solstrålar. Jag har badat mer än jag brukar. Det är okej.

Jag älskar sommar men jag är höstmänniska.
Det är min tid på året när jag brukar må som bäst både psykiskt och fysiskt.
Jag fattar att det inte är så för alla, många blir ju lite höstdeppiga, min yngsta dotter ylar varenda höst om att hon är född i fel land. Att hon egentligen skulle ha blivit grekiska eller nåt sånt.
Och varje år försöker jag få henne att se charmen...

Färgerna i naturen.
Dofterna i den samma.
Hockeyn som drar igång.
Årets snyggaste modesäsong.
Serier man har längtat efter börjar.
Myspys med teer och tända ljus.
Kraven på att vara social och fylla varenda dag med aktiviteter försvinner.
Boråsarna som åker hem och lämnar tillbaka stränderna så man kan gå långpromenader med hunden lös utan att möta någon.
Mer ro att ligga å läsa en bra bok.
Rutiner... de flesta mår bra av dem.
Det är mysigt när regnet smattrar mot rutorna och stormen viner kring huset.

Allting, människa, djur och natur, bromsar liksom in.
Andas ut. Varvar ner.
Och börjar om.
Våren är för mej som många andra en tid för nystart.
Bättre än den första i varje månad eller vilken måndag som helst.
Det är en tid när jag vill förändra mej.
Ändra frisyr.
Byta klädstil.
Få sundare vanor.
Förändra saker jag stör mej på.
Det är som att hösten ger möjlighet och ro nog att göra det.

Så omfamna hösten. Det är den värd.
Det är ett jäkla slöseri med liv att bara längta bort september-april vartenda år.
Åren tar slut för fort ändå.

Puss/ Asta

tisdag 13 augusti 2019

En kärringjävels tankar om sexualbrott



Jag har på sista tiden försökt hålla mej ifrån Facebooks debattsidor för det är lite som att kissa i sängen. Varmt och trivsamt en sekund men rätt snart kallt och otrevligt.
Idag gjorde jag dock ett litet snedtramp och halkade in i kommentarsfältet till ett debattinlägg på Aftonbladet med en fältassistent som skriver om faran med att se våldtäkter som ett problem som begås av de andra. Ja, det vill säga män från andra kulturer.

Och kvickare än en pollenallergiker börjar gnälla om våren är MÄNNEN... det vill säga de svenska rekorderliga männen... där och talar om hur det minsann är att vara kvinna (och livrädd för utländska män.)
När jag och andra kvinnor redogör för våra erfarenheter och rädslor genom åren bemöts vi av skrattemojs, förlöjligande, skrivningar på näsan och ett å annat "kärringjävel."
En man menade till å med att ok, men då måste våra erfarenheter skett före 2015.
För då slutade tydligen svenska män med att begå sexuella övergrepp och lämnade över till män från Syrien och Afghanistan?

Samtliga övergrepp jag upplevt genom mitt liv har skett av svenska män.
De väninnor jag har redogör för samma upplevelser.
Detta innebär inte att svenska män är extra farliga eller har en mer förkastlig kvinnosyn än andra män. Det beror snarare på att det bor fler svenska män här.
Det jag menar är, att om män på allvar, varit intresserade av vad kvinnor upplever och varit bekymrade över det så hade de lyssnat på dem som vet... kvinnorna.
De män, svenska eller av annan härkomst, som aldrig skulle begå ett övergrepp mot en kvinna behöver ju inte ta åt sej. De behöver inte gapa kärringjävel och bli röda i ansiktet av ilska för att kvinnor inte förstår att det är "dom andra" som är problemet!
Det är ta me fan både sorgligt och patetiskt.
Kvinnor struntar nämligen högaktningsfullt i vad det står i passet på gärningsmannen om hon blir våldtagen. Det är lika irriterande med en svensk man som kladdar å inte tar ett nej på krogen som om han är från Somalia.
Kvinnor har i alla tider dragit sej för att gå hem själva i mörkret och krampaktigt kramat en nyckelknippa i handen beredd på att försvara sej även före 2015.
Samma män som gastar om invandrares förfärliga kvinnosyn är de som sitter och gör sej lustiga över samtyckeslagen med kommentarer som "Nu behöver man ha ett femsidigt kontrakt för att följa med ett ragg hem" eller "Nu vågar man väl snart inte ge sin svägerska en kram på julafton."

Vi har i Sverige väldigt höga siffror gällande anmälningar om våldtäkt.
Det är något att förskräckas över men också att känna stolthet för.
Det beror nämligen inte, vad Lamotte än säger, på att fler våldtas här än i säg Saudiarabien utan på att vi har ett annat klimat av att anmäla och begreppet våldtäkt är vidare. 
BRÅ visar att man kan inte säga säkert att våldtäkterna har ökat alls sedan 2015 eller att det i så fall skulle bero på den ökade flyktingströmmen.
BRÅ menar vidare att en viss typ av våldtäkt, gruppvåldtäkter med unga gärningsmän och offer, är överrepresenterade av vissa grupper (ej etniskt svenska) men att svenska mäns våldtäkter sker på andra sätt.
De två värsta våldtäktsmännen vi haft i vårt land heter båda Niklas, är blonda och blekfeta.
Våldtäkt och taskig kvinnosyn har ingen etnicitet!
Vill man på allvar göra något för att göra livet tryggare för kvinnor så ska man lyssna på kvinnors upplevelser. Inte på rasistiska män.

Puss/ Asta

Min bästis & bundis, min skatt & glädje.


Bilden kan innehålla: hund


Jag älskade, älskade, älskade Gottfrid och jag får aldrig en sån hund igen men jag ÄR nog trots allt tikmänniska.
Som tonåring hade jag väldigt mycket hand om, och gick kurser med, min mosters rottweiler Cindy. En flicka med en själ väldigt lik Märta som var min första Dogue de Bordeaux. Lynniga, skarpa, kärleksfulla, intelligenta, lojala brudar.
Samma andas barn. De skulle avskytt varann :)

Och så nu Bente då. Eller Bente-Nora som vi oftast kallar henne.
Denna flicka som är one of the kind.
Att ha tik är att ha flera hundar i ett. Det är att säkert veta att så som hunden är idag är hon med säkerhet inte om tre månader men kanske om sex.
Hormoner, hormoner, hormoner.

Just nu är Bente-Nora en dröm!
Hon är lugn och sansad. Filosoferande rent av.
Slappnar av hemma. Strosar förnöjt ute. Kopplar av men är ständigt lyhörd mot mej.
Det är som om hon efter senaste löpet plötsligt blev en förståndig dam.
Hon är pigg å glad men hittar aldrig på dumheter. Hon är ju mastiff, men otroligt lyhörd.
Med nåååågot mindre erfarenhet av tikar och Dogue de Bordeauxer hade jag jublat.
Nu vet jag att även denna fas kommer passera.
Men njuta kan man ju göra ändå. Medans det varar.

Jag är så stolt över vad vi har åstadkommit tillsammans Bente-Nora å jag.
Det kan jag väl få unna mej så här en månad innan vi ska gå kurs igen? Vardagslydnad, och skämma ut oss.
Hon är en helt annan hund än den hon var i december när jag hämtade henne.
Jag är oxå en helt annan.
Vi är så bra för varandra!
Våra själar hookar in i varandra på ett sätt jag aldrig känner med människor.
Hon är min bästis & bundis.
Hon är min skatt & glädje.
Hon är mitt allt. Och jag är hennes allt.
Det är fantastiskt att få vara någons allt.
Jag vill frysa tiden, jag vill att hon ska vara ung å frisk och med livet framför sej alltid. Jag kommer inte stå ut med att mista henne.

Linda... Bentes uppfödare... jag älskar dej för att jag fick förtroendet att guida denna flicka genom livet. Jag är dej tacksam. Varenda dag för att hon... just hon... kom till mej. Och du ska veta att hon med all säkerhet är Västsveriges mest omhuldade hund.

Puss/ Asta

Bilden kan innehålla: hund, utomhus, natur och vatten

torsdag 8 augusti 2019

Fy vad jag är dum mot mej själv.

Bilden kan innehålla: Anneli Lodén, står, telefon, selfie och närbild

Var på stan idag.
Klippte mej, mycket kortare än jag brukar, och köpte toppen ovan.
En svart ordinär vardagströja med fin ringning.
Inget märkvärdigt eller speciellt alls. Men det är PRECIS sånt som jag behöver. Jag har oändligt med klänningar men nästan inga toppar/ tröjor jag trivs i och även om jag ofta går i klänning vintertid oxå, speciellt sedan jag blivit... ehh... större, så kan det vara kul/ praktiskt med jeans å tröja ibland.

Jag provade ett par jeans och en sån där kort topp för det har jag sett på kroppspositiva konton på Instagram att även lite större kvinnor kan vara fina i.
Tog på det och sen... Jag fullkomligt SLET av mej utstyrseln igen och kikade genom provrumsdraperiet för att försäkra mej om att ingen... absolut ingen... sett mej i denna kreation. Skammens rodnad färgade både kinder och hals.
Vad trodde jag? Gammal kvinna med valkmidja och pelikanhals i sådana kläder?!
Lite senare såg jag på parkeringen en kvinna i liknande svarta byxor och med kort topp och säkert 15 kg tyngre än mej och hon var sååå fin.
Jag var tvungen att sitta och tjuvtitta på henne en lång stund, så fin var hon. Och hon såg fullständigt bekväm ut.

Håret. Jag har länge velat klippa det så här eller helt ännu kortare. En snaggad pojkfrissa med stor lugg att leka loss på, har en Jessica på mitt jobb, som är en sån babe i sin sådan frisyr.
Jag kände mej nöjd inne hos frissan men sen bestört när jag såg in i närmsta spegel.
Mitt avlånga nylle och min flyende haka blev väldigt mycket mer framträdande med denna frisyren. Jag såg 15 år äldre ut. Minst.
Det höll även yngsta dottern med om.
"Ja, du ser äldre ut!" sa hon och log förrädiskt. "Men fin. Jättefin" la hon till.

Alltså NÅT har hänt med mej, utöver detta ständiga bölandet för allt och ingenting. Jag tycks ha tappat ett rätt grundmurat självförtroende om att jag... ja, kanske inte är snygg men ser intressant ut och duger så jävla väl.
Plötsligt tycker jag att folk tittar på mej (av helt fel orsaker) och jag krymper lixom ihop, drar handen genom håret, sätter på solbrillorna trots att det är molnigt som fan och stryker utmed väggen.
Som jag kanske gjorde när jag var... ja typ 23 och övertygad om att jag var för ful för att få leva. Nä, inte riktigt så men nästan. Med en markant skillnad mot den kvinna jag genom hårt arbete (mentalt får jag väl tillägga) erövrat.

A va, fan. Hår växer ut. Nu vet jag att jag inte klär i kort hår. Underhudsfett är bra i klimakteriet. Och jag... jag duger som fan... det ska jag trycka in i den här tjockskallen. Ska omedelbums sluta att vara så jävla taskig mot moi.

Puss/ Asta

För närvarande



Jag har, för närvarande, ingen kontakt med min pappa.
Jag skriver för närvarande trots att det inte finns något tidsbestämt över det alls.
Det är inte det att han är iväg i fjärran land eller förhindrad att träffas så vi har ett datum när det inte är för närvarande längre.
Jag antar att jag inte står ut med tanken på att det är för evigt bara...
Jag vet många... så sorgligt jävla många... som inte har kontakt med någon av sina föräldrar (oftast pappan) på välgrundade orsaker och som uttrycker en sådan lättnad.
Äntligen! lixom.
Det kan han ha, gubbjäveln.
Jag känner mej befriad.

Jag känner inte så. Det är en stor, stor... stooor... sorg för mej.
En sorg jag har svårare att hantera än att jag har en skitrelation med min mamma.
Jag hoppas alltid att det ska lösa sej.

Jag ska inte gå in på varför vi bröt med varann senaste gången, det känns för privat, men vi gav och tog båda två kan jag tycka med lite perspektiv.
Jag var inte snäll!
Jag har valhänt sträckt mej efter honom på olika sätt men han vill inte mer och kanske är det egentligen det bästa även om jag har svårt att acceptera det.
I grunden finns ju nåt större och nåt djupare.
Vad jag behöver. Vad han inte kan (eller vill) ge.
Det får man väl bara ta och acceptera. Hacka i sej. Även om det är ens förälder.
Jag kan, om jag ställer mej utanför alltihop, förstå varför.
Jag har så svårt för det bara. Min pappa är som en evig kärlek för mej.
Jag stampar mentalt med foten, sliter i håret och skriker:
Men jag VILL att han ska älska mej.
Se mej.
Välja mej.
Vara stolt över mej.
Jag VILL!!!

Det är så barnsligt, och jag är halvvägs till hundra. Kanske i klimakteriet, påväg mot ålderdom.

Han fyller sjuttio år imorgon.
Det känns absurt att inte få vara med och fira den dagen.
Vissa dagar är värre än andra att inte ha kontakt. Vissa dagar tänker jag mer på honom. När det närmar sej hans födelsedag. När jag fyller år.
Jul å fardag å fina försommardagar när han och jag skulle kunnat sitta på en uteservering och dricka öl och snicksnacka så som vi har gjort. Andra år.
Och visst har jag tänkt (massor), så här dagarna före hans födelsedag, att jag kanske skulle försöka igen? Skriva ett par rader? Köpa en present? Kanske rent av åka dit?
Men nej, det finns inga tecken alls på att han skulle vilja det.
Inte ens med bästa välvilja, med den naivaste blicken, finns det såna tecken.
Enda stället vi inte stängt ute varann är Instagram och där svarar han aldrig på kommentarer, gillar aldrig mina bilder. Det finns inget tecken på intresse av mitt liv eller försoning. Han bara lever på...
Och det kanske får honom att framstå som jävligt osympatisk?
Jag vill inte ni ska tänka så. För det ÄR osympatiskt, men det finns annat med.
Han är charmig. Rolig. Snygg. Full i fan. Gråter när han blir rörd (precis som jag.)
Det finns andra sidor. Som jag har sett. Som jag vet finns.

Tänk om någon av oss dör? Om det blir förevigt försent och inte alls något för närvarande. Jag är så rädd för det. 

Om du mot förmodan läser pappa. Bli inte förbannad för att jag "lämnar ut," den enda jag verkligen lämnar ut här är mej själv. Grattis på födelsedagen. Jag älskar dej. Alltid.

Puss/ Asta

Ni fick mej vilja bli kriminell.

 Bildresultat för orange is the new black

"Klimakteriet?" sa en klok kvinna jag känner angående mitt gråtande.
Kanske, jag har tänkt på det som den jag är utan Cipralex.
Inte deprimerad... tro mej, jag har varit där, jag vet hur det känns, utan mer... hudlös?!

Hur som helst så bölar jag igen nu och har gjort i 1,5 timma.
Jag har sett på sista avsnittet... ever... av Orange is the new black.
Ett fint avsnitt. Ett värdigt och ändå...
Det är SÅ sorgligt att det är över efter 7 säsonger.
De hann bli mina vänner och som jag älskade dem!

 Bildresultat för latinas orange is the new black



Vem var min favorit?
Jag älskade latinobrudarna. Allihop men särskilt morsorna. Båda två. Av olika skäl.

Bildresultat för black orange is the new black

Och Cindy, Tasty å knasiga, underbara Susanne

Bildresultat för nicky and red orange is the new black

Red och Nicky förstås. Kanske allra mest dem och den varma mor å dotterrelation de hann utveckla.

Relaterad bild

Fig och Caputo. Mitt favoritkärlekspar

Bildresultat för alex and piper orange is the new black

Och så klart, Piper å Alex. De är seriens nav. Utan att spoila för mycket är jag sååå nöjd med slutscenerna.

 Relaterad bild

Lorna förstås. Godhjärtade, knasiga, fina Lorna.

Relaterad bild

Och Penntucy som gick från att vara avskydd till älskad.

Relaterad bild

Vackrast och coolast av dem alla. Poussey. Utskriven alldeles för tidigt men tack å lov med i min andra favoritserie oxå The Handmaids Tale. Jag skulle överge heterolivet vilken minut som helst för denna ljuva skapelse. Hon får vilken karl som helst att blekna. Lätt!

Tack för allt. Ni fick mej att vilja bli kriminell å hamna i finkan med er allihopa.
Älskar er.
Puss/ Asta

Relaterad bild

tisdag 6 augusti 2019

Att gråta



Jag slutade med mina antidepressiva som jag ätit i många år förra våren.
Jag började igen i december när Gottfrid dog som kulmen på ett mörker jag inte orkade hantera.
Jag åt dem bara ett kort tag sen slutade jag igen.

Jag märker inte så stor skillnad.
Jag har lite mera lust. Känner av nyanser i livet mer.
Men framför allt... den stora skillnaden... är att jag gråter.
Från åren med antidepressiva när jag bara grät om jag var riktigt, riktigt ledsen till nu, nu när jag gråter för allting.

Jag gråter när jag blir glad... ibland.
Jag gråter när jag blir rörd... rätt ofta.
Jag gråter när nån är snäll... då å då.
Jag gråter... väldigt lätt... om nån tycker synd om mej.
Jag gråter för att jag älskar Bente så och för att hon älskar mej mer än nåt annat.
Jag gråter för att hon inte ska finnas jämt. För att gåvan är begränsad. Vår tid utmätt.

Och jag gråter när jag blir ledsen.
Jag lyssnade på Marie Nilsson Linds Sommar i P1. Hon är... var... syster till Josefin Nilsson om någon missat det.
Och hon är så varm, så skör, så uppriktig och ärlig. Hon är så kärleksfull, så innerlig, så stukad. Och hennes ord och hennes låtval får tårarna att flöda.
Någonting inom mej släpper. Brister. Lossnar.
Jag gråter för att jag är sååå ledsen och jag kan inte sätta ord på vad det är.
Det är liksom allting. Det är för Marie Nilsson Lind. Det är för kärleken. Döden. Livet. Mej.
Allt som hänt och allt som inte hänt. Allt som är och allt som inte blev.
Det är som en livssorg som kommer där i bilen.
Som om Marie Nilsson Lind sagt: Så. Varsågod. Släpp ut det. Alltihop. 

Jag vet inte.
Det är skönt att ha lättare att gråta igen.
Det känns bra.
Det är bara det att det kanske är lite för lätt och lite för bra.
Nästan lite konstigt att börja böla för allt och ingenting.
Nästan lite märkligt att kl 08 i en bil gråta som om världen rämnat.

Puss/ Asta

lördag 3 augusti 2019

Asta recenserar "Tatueraren i Auschwitz" av Heater Morris

Tatueraren i Auschwitz

Har detta gått och blivit en bokrecensionsblogg?
Ja, det kan man nästan tro. Jag läser å läser just nu.
Årets 14:e bok blev Tatueraren i Auschwitz av Heater Morris.

Detta är den sanna berättelsen och Lale och Gitas kärlekshistoria.
Tillsammans överlevde de, mot alla odds, koncentrationslägret Auschwitz.
Lale Solokov kommer till Auschwitz- Birkenau på våren 1942.
Han blir snart beordrad att tatuera sina medfångar, ge dem de beryktade siffertatueringarna, på sina handleder.
En dag står Gita framför honom och väntar på sitt nummer.
"Jag tatuerade in ett nummer på hennes arm. Hon tatuerade sitt namn i mitt hjärta."
Lale gör allt vad han kan för att överleva de omänskliga förhållanden som råder i lägret. Den gnistan tänder han även hos Gita.
Det bildas vänskapsallianser. De flesta ser tyskarna till att bokstavligen ta död på. Men både Lale och Gita lyckas överleva.

Lale Solokov bad författaren Heater Morris att skriva hans historia.
Han ville berätta för att det aldrig ska hända igen.
En deprimerande tanke om man betänker hur utvecklingen i Europa ser ut just nu där främlingsfientlighet och fascism på nytt får allt mer fäste.
Frustrerande och skrämmande.

Jag har läst otal romaner om judeförföljelserna och koncentrationsläger.
Tatueraren i Auschwitz  var absolut inte dålig men någonting... jag vet inte riktigt vad... saknades för att göra mej riktigt berörd.
Lales och Gitas levnadsöde är förstås fruktansvärda, det handlar nog mer om hur den berättas.
Romanen får en stark 3:a. Den är helt klart godkänt och starkt läsvärd.

Puss/ Asta