Asta recenserar "En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson.

13:e boken för i år. "En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson.


"De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra."

Till sin idé påminner "En helt vanlig familj" om Malin Persson Giolitos "Störst av allt" men detta är en egen historia, uppbyggd på annat vis och berättad med annan röst. Jag tycker den står sej bra och upplever aldrig att den känns som ett plagiat.
Romanen berättas i tre olika delar. Först ut är pappan, sedan Stella och sist mamman. Samtliga tre röster känns trovärdiga och det är lätt att känna sympati med dem alla tre. Boken har driv och är spännande i all sin lågmäldhet, den är vad man kan kalla en riktig "bladvändare." Att jag halvvägs in i boken kunde lista ut stora delar av slutet spelar ingen roll för läsupplevelsen.

Den väcker en hel del tankar, inte minst frågan: Vad är man beredd att göra för sitt eget barn? En hel del. Mer än man tror innan skulle jag gissa.

Betyg: Velar lite men det får nog sluta på en stark 4:a.

Puss/ Asta

Superkrafter som krackelerar en smula

Jag är... som många kvinnor har jag märkt... rätt "bra" på att vara självkritisk och på att känna till mina svagheter och dåliga karaktärsdrag. Och jag har många!
Därför tycker jag att jag kan kosta på mej att stoltsera lite med mina bra sidor också. Två av dem, kanske de främsta, är att jag är rysligt bra på att fungera utan sömn och att jag är en av de minst avundsjuka kvinnor jag känner.
Numera alltså. Förr var jag inte bra på nåt av det.

Fast emellanåt krackelerar även detta...

Sömnen. Det sista har jag faktiskt börjat bli orolig.
Jag känner att det sliter på min hälsa, både psykiskt och fysiskt.
Jag har sedan veckor tillbaka konstant ont i huvudet. En huvudvärk som inga Treo i världen tar bort. Jag har svårt att känna glädje till jobbet då det medför dygn av extra svårt att sova. Jag har svårt att hitta på saker när jag är ledig eller att ta mej för nåt för jag är bara så matt.
Jag känner mej alltid lite yr, lite ostadig på benen och börjar få svårt med närminnet.
Jag har börjat fundera på vad det gör med min kropp på sikt och det i sin tur skapar ångest och ännu mer sömnsvårigheter.
Jag borde förstås söka läkare men det tar emot för jag vet inte vad de skulle kunna göra? Jag har redan prövat allt känns det som.

Avundsjuka. Det finns ett å annat jag kan bli avundsjuk på. Det handlar sällan om materiella ting och aldrig om utseende. Jag avundas helt enkelt inte den som är ung/ sanslöst snygg och rik. Jag är gammal nog att veta att de flesta får sin beskärda del av sorger ändå och det är ingenting som vackra drag eller ett välfyllt konto kan avhjälpa.
Men ibland händer det att jag känner den där... avundsjukan.
I relationer. I att ha en massa vänner. Ett varmt äktenskap. Kärleksfulla föräldrar. Syskon att hänga med. Umgänge och skratt i all anspråkslöshet.
Det där verkar så... så enkelt för många. Och jag unnar dem det självklart men ibland får det mitt liv att kännas så... tjorvigt.

Underbara Clara. Följer ni henne? Jag gör det sporadiskt.
Hon är som en feelgood film hela hon. Och hon väcker ingen avundsjuka för hennes liv är FÖR bra, det är som en saga, och därför blir det som en vila.
Spana in detta inlägget tex. HÄR.
Det är färskpressad juice MED vattenmelon, det är morgondopp, trädkojorm  barn som leker (utan att slåss) i skuggan av ett träd, myskvällar med vänner, te och sällskapsspel, långfrukostar med hembakat bröd, sommarsmutsiga ungar som går i landen och frossar på morötter (!)
Jag vet ingen som fullkomligt drunknar i sådan harmoni och idyll, kanske inte ens Underbara Clara men det är vilsamt att förlora sej i. En stund.

Nu ska jag ta i tu med diskbänken där 1003 gröna flugor håller party.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" av Gail Honeyman

Inför detta året satte jag som mål att läsa minst tolv böcker.
Jag var medveten om att det var ett lågt satt mål men jag kommer ibland in i perioder när jag inte läser alls på månader eller halvårsvis.
Nu har jag hur som helst nått målet. Läst min 12:e bok. I slutet av året kommer jag sammanfatta årets bokskörd i ett inlägg.


Årets tolfte bok blev "Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" av Gail Honeyman.
Det är författarens debutroman som utkom 2017 och som blev utsedd till det årets bästa debut i Storbritannien.
Det är en bok på 411 sidor. Jag köpte den i förrgår. Jag läste ut den sent i natt.
Den marknadsförs som en "feelgood bok med extra djup." Mästaren i denna genre är Marian Keyes och jag har läst samtliga av denna författare, hon är en favorit. Men detta... detta är bättre.

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sej. Hon klär sej i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch ich veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.
Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv. Förutom precis allt... 

Det här är berättelsen om en enstöring till kvinna. Hon har inga vänner, hennes arbetskamrater fnissar bakom hennes rygg. Det stör henne inte. Hon tycker att alla är idioter ändå.
Men tillvaron sätts i gungning av två händelser.
Den första är att Eleanor blir förälskad i en musiker hon bara sett på bild men som drabbar henne så starkt att hon fast och bestämt vet att han är hennes öde.
Den andra är att hon stöter ihop med kollegan Raymond. Tillsammans med honom ser de en äldre man falla ihop på gatan och detta kommer att vända upp och ner på allting i Eleanor Oliphants tillvaro.

"Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" är en lättläst roman.
Den är rolig men också ofantligt sorglig. Jag både fnissade och grät mej igenom boken.
Det finns en anledning till varför Eleanor är som hon är. Varför hon valt... eller tilldelats... ensamheten så hårt. Varför hon hon bara överlevt istället för att försökt leva. Bit för bit får vi som läsare ta del av detta.

"Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt" är en fantastisk bok och jag älskade den!
Den seglar lätt upp på den där diffusa listan av "det bästa jag någonsin läst."
Betyg: En solklar 5:a.

Puss/ Asta

En gamlings funderingar

Jag är alltid före min tid.
Och nej då pratar jag inte om mode å trender och sånt för där är jag snarast sist på bollen. Jag menar att jag alltid är i framtiden i tanken.
Jag ställer in mej på höst redan i slutet av juli. Jag tänker på att börja jobba igen när halva semestern har gått.
Jag är sån med allting. Har alltid varit.
Jag brakade in i puberteten när jag var nio. Jag var som den sjövildaste artonåringen vid tolv. Jag var vuxen vid sjutton. Fyrabarnsmamma vid tjugofem.
Barnbarnen blev min viktigaste prioritet när många jämnåriga hade skolbarn.

Och kanske är det därför jag redan ställt in mej på ålderdomen?
För jag märker att jag ser på mej själv/ känner mej äldre än de flesta jämnåriga.
En vän som är några år äldre än mej delade en bild på Facebook och skrev nåt om att hon var medelålders och inom mej fnyste jag lite och tänkte "Gumman, det var många år sedan."
För rent statistiskt är det ju så att vi kvinnor i genomsnitt lever till de blir 84 år (enl SCB.) Hälften... alltså medel... av det är 42 år.
Men medelåldern för allmänheten verkar vara nåt helt annat.
Så här står det på Wikipedia: "US Census menar att medelåldern infaller i åldrarna 45 till 65 år medan samhällsvetaren Erik Erikson menar att det handlar om åldrarna 40 till 65 år och enligt Stora Familjeläkarboken är övre medelåldern 50 till 70 år, då vissa sjukdomar brukar uppträda allt oftare."
I mitt huvud är det lixom utförsbacken kvar nu...

Jag känner mej väldigt gammal. Inte gammal-gammal utan mer sliten och förbi.
Jag väger mer än någonsin. Jag ser äldre ut än någonsin. Jag känner att jag tappat min attraktionsförmåga. Jag är helt enkelt inte snygg längre.
Till å med min familj säger det.
Allt det där försöker... försöker... jag förbise.
Fåfänga är en av de egenskaper jag allra minst vill ha.
Fåfänga och snålhet. Fytti sjutton.
Men det är även viktigare saker. Jag märker att jag är stelare. Blir lättare yr.
Kroppen protesterar emellanåt, absolut inget allvarligt, men ändå den är inte som förr.
Jag har en usel kondition. Jag blir andfådd för ingenting och orkar inte bära på småbarn som förr.
Det här gör mej lite rädd faktiskt. På riktigt!
Jag är inte redo att bli gammal-gammal. Inte redo att bli nån som man reser sej för på bussen eller som mina barn hyschar på sina barn att vara försiktig med mormor/ farmor. Verkligen inte.
Jag vill inte bli som min mamma om tio år som med ansträngning och ytterst lååååångsamt kunde gå 1 km för tio år sen. Då när jag är som hon var då åldersmässigt. 

Jag har verkligen aldrig tagit särskilt god hand om min kropp.
Jag har rökt och jag har krökat och jag har käkat dåligt och aldrig tränat. Därtill att jag knappt sover.
Otroligt nog har den varit snäll mot mej ändå men nu börjar jag känna att det är inte gratis längre. Det kommer framförallt inte vara gratis den tid som kommer. 

Puss/ Asta

Lilla fiffi

Ja okej jag erkänner!  Det kan mycket väl vara så att jag är lite irritabel men...

Jag är medlem i flera kvinnogrupper på Facebook och det är framför allt där jag tänkt på det. Detta att vuxna kvinnor kallar sitt kön för fiffi.
Alltså vad ÄR det?
Har ni någonsin hört en man kalla sitt kön för petter-niklas i vuxna sammanhang?
"Jag har fått några blåsor på petter-nikas" eller "när jag är med min kvinna så brukar petter-niklas..."
Nu tänker ni kanske att det är väl ingenting, människor får väl kalla sina kroppsdelar för vad de vill. Men... nää!

Det ligger något jävligt tragiskt i att vi kvinnor har så svårt med att hitta ett fungerande namn för vårt kön i dagligt tal, detta till å med när vi talar med andra kvinnor. Själv använder jag ordet snippa som oxå känns lite för rart och barnsligt men som fungerar bäst för mej.
Underliv är för kliniskt och fitta är för... jag vet inte, det ligger oftast inte rätt i min mun.
Män (och kvinnor) benämner männens kön med penis, snopp eller kuk på ett betydligt mer bekvämt sätt.

Det har ju förstås att göra med att den kvinnliga kroppen och den kvinnliga sexualiteten är mer tabu än den manliga. Den kvinnliga lusten ska vi ju bara inte tala om. Oj oj oj. Där är det inte lätt att pricka rätt.
För lite eller för mycket, jag vet inte vad som är mest skamfyllt.
Där har vi kvinnor en mängd oskrivna regler att rätta oss efter.
Fundera själv i ditt huvud hur sexuellt vidlyftiga kvinnor benämns kontra hur man säger om en man som har ett rikligt sexliv.

Vandringspokal
Madrass
Lättillgänglig
Billig
Hora
....
Player
Hingst
Karlakarl
Eftertraktad
Erfaren

Lite olika tilltal där.

Puss/ Asta

Tunga dagar

Det har varit tunga tunga dagar i det Pastassonska lägret och än är det långt ifrån över.
Min son och min svärdotter väntade sitt fjärde barn, en liten flicka, som vi alla väntade på med spänning och glädje att anlända i oktober.
Men livet är som det är... det vill säga lika grymt som det kan vara vackert... och den lilla blev sjuk, fick en stor tumör i bröstkorgen, där hon låg i magen i vecka 26.
Det visste vi inte från början, då när det uppdagades att någonting var fruktansvärt fel för drygt en vecka sedan. De första dagarna slängdes vi mellan hopp och förtvivlan innan domen kom.
I går föddes hon, lilla Kiara, 1300 g lätt men då hade hon redan somnat in.
Mjukt till sin mammas trygga hjärtslag.

Min svärdotter sköttes av "mina" läkare. Förlöstes och vårdades på min arbetsplats och igår, innan jag gick på mitt pass, fick jag se och hålla detta lilla mästerverk till flickebarn. Mitt 8:e barnbarn.

Sorgen är för mej, min man, mina döttrar överväldigande.
Vi har gråtit, legat sömnlösa, dessvärre jobbat (iaf jag) och gråtit igen.
Men det är så klart ingenting mot vad hennes närmaste familj... hennes mamma och pappa och syskon... går igenom.
Min sorg är allra störst deras sorg. Det är ingenting man önskar sitt barn eller den hen valt som sin livspartner. Alla ni som är mammor vet... man skulle hellre tagit smärtan själv om det varit möjligt.
De är så tappra, så fina. Tar hand om varandra och de tre barn de har på jorden.

Lilla hjärtat. Vila mjukt. Märta och Gottfrid vaktar dej.
Tills vi ses igen. Jag älskar dej.

/ farmor.

Asta recenserar "Pappaklausulen" av Jonas Hassen Khemiri

Jag har läst "Pappaklausulen" av Jonas Hassen Khemiri. Min andra bok av denna författare, för bara några dagar sedan läste jag ut och recenserade hans "Allt jag inte minns."

Så här står det på baksidan:

En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sej själv. Rollerna har förändrats och pappaklausulen måste omförhandlas.
Men hur går det?
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om livsvalen vi gör, om friheten och plikten, och om att ofrånkomligen stå till svars för sitt barn, vad vi än väljer. Men framförallt är det en kärleksfull hyllning till de som varje dag stannar kvar.

Detta är en helt annan roman än den första jag läste, och då menar jag att den har ett helt annat språk. Den har inte heller det här mångkulturella/ förortsfokuset.
"Pappaklausulen" är lättläst och utan mystik.
Det är väldigt mycket köksbordsrealism. Beskrivningar av att leva med småbarn. Bristen på sömn. Överfulla blöjor. Pappaledig frustration. Matrester nedtrampade i mattan. Krigandet med att få en ettåring att stanna kvar i vagnen när man rusar försenad till förskolan med fyraåringen.
Det är en bok om att bära sitt arv. Att slåss med sina demoner. Att bli någon annan, någon bättre än sin förälder. Att leva med sår en frånvarande och likgiltig pappa lämnat.
Men det är också en roman om kärlek. Till sina barn. Till föräldrar som inte förtjänar det. Och om att klia på en sårskorpa tills det blöder om och om igen.

En sak är annorlunda med denna romanen och det är att ingen benämns med namn utan med vem man är. "En pappa som är en farfar går över gatan." "En pojkvän som inte är en pojkvän säger." "En flickvän som är en mamma suckar tyst." 

T.ex kan det se ut så här...

"Du kommer tio år för sent, sa dottern. Det är aldrig för sent, sa pappan. Jag är sjuk, sa dottern. Hon sa namnet på sjukdomen. Pappan sa några ord som han aldrig kommer kunna ta tillbaka. Han lämnar lägenheten utan att ta farväl av kvinnan som inte längre var hans dotter. "

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den är inte lika anslående och spektakulär som "Allt jag inte minns" men den är bra i all sin stillsamma berättarteknik och jag kände igen mej i väldigt mycket, inte minst ambivalensen till en trasig föräldrar-barn relation.

"Pappaklausulen" får en 5:a av mej. Inte lika stark eller självklar som "Allt jag inte minns" men ändå, högsta betyg.

Puss/ Asta

Världen är full av idioter, du kan inte ta hänsyn till dem.

Lyssnade på Sommar i P1 med en av mina favoritmänniskor i världen, Jonas Gardell, och det kan sammanfattas med orden "Världen är full av idioter, du kan inte ta hänsyn till dem."
Bland annat talade han om hur Sverige var när han (och hans mamma) växte upp. Det är ju ett Sverige där även jag växte upp så det var stor igenkänning.
Ett Sverige många, framförallt Sd sympatisörer, längtar tillbaka till.
Ett homogenare land, ett land som höll ihop, men på bekostnad att ingenting fick avvika.
När Jonas Gardells mamma var liten och vänsterhänt band man hennes vänsterarm vid ryggen så hon skulle lära sej av med de där dumheterna.
Detta handikapp.
Man utsatte även homosexuella för elstötar som behandling mot denna perversa sjuka.
När Jonas Gardell var liten och plattfot fick han göra gymnastiska övningar med fötterna för att råda bot på denna avvikelse.
Plattfotheten gjorde att man per automatik inte ansågs lämplig som soldat och därför inte kunde göra värnplikt. Och värnplikt gjorde alla som inte var avvikande. Avvikande och lite att ses som landsförrädare.
Det fanns mycket som var dåligt DÅ av många men som NU anses som helt accepterat.
Världen är full av idioter, du kan inte ta hänsyn till dem.

Idag är Sverige på vissa sätt ett sämre land än på -60 och -70 talet. Klassklyftorna ökar. Välfärd holkas delvis ur. En viss typ av brottslighet ökar, däribland grov gängkriminalitet. Här skulle jag kunna säga 1+1 blir 2 men det får jag ta en annan gång.
Men det är också ett land bättre land nu än då.
Det är ett friare land. Ett mer mångkulturellt land. Ett land där vi tillåts avvika från normen på ett annat sätt.
Vänsterhänta ses inte som handikappade. Plattfötter kan bli soldater. Homosexuella kan förvisso bli sjuka men deras sexuella läggning klassas inte som en sjukdom.
Men jag funderar på vad som idag är våra motsvarigheter.
Normer som råder. Åsikter som tas för fakta.
Som imorgon kommer anses galenskap. Tänk på 2010 talet trodde man så här...
Och jag tänker på hur viktigt det är att följa sin inre kompass och röst, och att inte lyssna på massorna.
Världen är full av idioter, du kan inte ta hänsyn till dem.

För min del tänker jag att framtiden kommer att döma oss som land hårt för mycket som idag anses rimligt av en majoritet.
Jag tänker framförallt på hur bygger Fort Europa.
Hur vi tvingar vettskrämda människor på flykt på farliga vägar ut.
Hur vi skickar hem unga människor till Afghanistan, ett av världens farligaste länder.
Hur vi skiljer föräldrar från sina barn. Makar från varandra. Ja, jag vet att det nu införs en mer generös anhöriginvandring men försörjningskraven är så hårda att det i praktiken inte blir särskilt många som kvalar in.
Hur vi låter de ensamkommande ungdomar som kommit hit och fått stanna i många fall driva omkring i hemlöshet och som lätta offer för kriminella att värva till langare och annat.
Eller för att ta andra områden...
Hur vi överhuvudtaget har några prioriteringar som är viktigare än vårt klimat.
Hur vi låter nazister gång på gång få demonstrationstillstånd trots att de hotar, skrämmer och misshandlar människor.
Världen är full av idioter, du kan inte ta hänsyn till dem.

Vad tror du framtiden kommer att skaka på huvudet åt oss för?
Vad blir vår tids binda-vänsterarmen-på-ryggen?

Puss/ Asta

Mina insamlade guldpoäng

 

1. Att få sitta i lugn och ro i solsken och behagliga 19 grader på semesterns första dag och se på Bente när hon badar.

2. Att placera rumpan i en solstol i skuggan och läsa ur "Tjänarinnans berättelse."

3. Kall folkis och salta chips till middag.

4. Höra Noah säga: T-Rex ringde till mej. Han har gjort en fälla. Där ska du ramla i och han ska tända en eld och grilla dej som korv och bröd.
Jag gör en skräckslagen min och börjar gnälla varpå han kramar mej, smeker mej över håret och säger: Så ja, så ja. Lugna dej. Du ska se att det kommer att ordna sej.
Gullonge!

5. Vaknade semesterns första dag klarvaken kl 6 efter en hel natt sömn.

6. Iskall Prosecco inmundigad sittandes bredvid fläderträdet.

7. Drinken Skojskoj. Vilken lycka att ha den liggande i frysen.

8. Dejt med Lillebror och "Mamma" från gamla jobbet.

9. Att vakna utan baksmälla (trots att man var värd det.)

10. Mina midsommarungar
 

11. Oändligt med jordgubbar.

12. Födelsedagskalas för Kieran som fyllde 5 år.  Så ljuvligt att ha alla barnen och barnbarnen tillsammans. De leker så fint tillsammans men stortjejerna har sin grej ihop och storkillarna sin... de 2 är väldigt lika till sättet. Inkännande, mjuka, humoristiska gossar. Jag hoppas kusinerna alltid ska ha närheten och släktskapet till varandra.

13. Att se Astrids relation till sin morfar. Det är alltid alltid "moffa" när det kommer till henne.

14. Varje dag när jag ser hur snygg jag är i mina Rayban solisar.

15. Handmaids Tale. Ser det 1 timma i veckan. Funderar över senaste avsnittet ca 3 timmar om dagen.

16. Premiärdoppet

17. Att håret blir fantastiskt efter havsbad. Inget saltvattenspray kommer i närheten.

18. Kvällspromenad i skogen med Winnerbäck i lurarna.

19. Flötig pizza.

20. (Lite för mycket) Vin på altanen hos go vän.

21. Cykla hem i den ljumna sena kvällen

22. Premiärturen ner till "riktiga" stranden.

23. Bada i havet. Ett riktigt bad nu. I djupt vatten. Svinkallt först, alltså, jag- tappar- andan-kallt men sen så ljuvligt. Det är som om ett havsbad sköljer bort ens bekymmer.

24. Lyssna på Sommar i P1 varje dag

25. Tappa upp min alldeles egna hemmagjorda flädersaft på rengjorda glasflaskor.

 

26. Kolla in veckans väderprognos

27. Fläskkarré kokt i grädde i 5 timmar.

28. Ligga på studsmattan en ljummen kväll, långt efter läggdags för lillkillen, och lyssna på Bamsesagor på telefonen. Och han formar händerna till ett hjärta och skickar slängkyssar genom det till mej.

29. Stina Wolter. Vågar nästan redan nu säga att hon hade det bästa sommarpratet denna sommar. Blev ohyggligt berörd och tårarna rann under stora delar.

30. GeKås i all ensamhet var faktiskt ganska kul.

31. Ängsliga dottern (lyckades nästan smitta mej med oro) gjorde ultraljud och allt såg fint ut med den lilla gossen. En gosse. Wow.

32. Färska räkor med hetsås

 

33. Mini som åkte till GeKås och bytte min trasiga väska jag köpt igår

34. Ännu mera strandhäng

35. En heldag på Liseberg med delar av mina hjärtan

 

36. Vinna godis

37. Åka Lilla bergådalbanan (den för barn) och skrika rakt ut i skräckblandad förtjusning (ja, så åkfeg är jag.)

38. Bentes lycka när jag kom hem efter en hel dag borta

39. Sitta här å skriva till er. Det blev rätt många inlägg juni månad. Några riktigt bra.

40. Såna här "självklaringar" får jag inte använda för ofta men att få leva i ett av världens bästa länder. Att bo i ett land människor vill fly till istället för från.

41. Träffa en kvinna som läst min blogg i 14 år. Eller var det 12? En evighet hur som helst.

42. Ringen jag fick av mamma i 50 års present. Inget affektionsvärde tyvärr för hon har aldrig haft den utan köpt den på pantbanken men det är det maffigaste smycke jag sett. Så mycket ädelstenar att det ser ut som en leksaksring.

43. Sova i nyköpta, nytvättade lakan.

44. Se om sista avsnittet av Handmaids Tale

 

45. Shoppa bebiskläder

46. Ha spontanmiddag utomhus med delar av familjen

47. Middagen jag lagade räcker även imorgon. Så skönt att slippa tänka på det.

48. Få en massa pepp på Instagram när man är ledsen.

49. Att maken åtminstone kommer iväg på en jobbintervju. Det finns hopp.

50. Det blir en fjärde säsong av Handmaids Taile.

51. Det är kul med sällskap på promenader. Men ibland helt ljuvligt att få gå själv med mitt hjärta.

 

52. En miljöträning som kändes stadigare än tidigare.

53. Hur trist vädret sista veckan än varit har det gett mer möjligheter till att gå långa promenader med Bente.

54. Terapisamtal med äldsta dottern, tänk om jag inte haft dem?

55. Nogger i lugn å ro när Noah somnat.

56. Sd fortsätter att minska i ännu en mätning.

57. Pizza å bärs på uteservering i solen

 

58. 2 st i olika sällskap på ovan nämnda uteservering fyllde år och vi alla stod upp å sjung "Ja, må dom leva." Det var fint.

59. Sol å ljumna vindar efter några dagar som mest liknat mitten av november.

 

60. Döttrarnas tisslande å tasslande om ett kommande födelsedagskalas för mej å maken.

61. Noah som beter sej som en förhärdad KGB agent när jag försöker pressa honom på uppgifter om denna. "Jag vet inte/ Jag minns inte/ Jag kommer inte ihåg."

62. 100 års kalaset. Som mina tjejer jobbat å ansträngt sej å betalat för att det skulle bli bra. Och bra blev det! Jättebra.

 

63. Tack alla ni som kom och gjorde kvällen så magisk.

64. Läst en riktigt bra bok. Få saker slår bra litteratur och att få förlora sej i det.

65. Dessa 2. Så jobbiga. Så goa.

 

66. Skrev ett brev till en gammal vän jag inte haft kontakt med på väldigt länge.

67. Hittade dessa fina på sista rundan innan det var dags för att på nytt åka till Storkfabriken.



Ja, det blev inte riktigt 100 stycken Guldstunder men rätt många ändå.
Jag är nöjd.

Och så var sommarsemestern 2019 över.

Puss/ Asta

Kan man hata någon man inte känner?

Almedalsveckan pågår och jag har knappt hängt med alls.
Politik just nu känns minst sagt deprimerande på så många plan.
Jag har ganska mycket stängt av.
Vad fan är det som har hänt med svenskarna?
Hur är det möjligt att fördumma en befolkning så snabbt?
När blev vi svenska kända för att vara paranoida och egoistiska?
Hur blev det hippt att vara rasist? Så JÄVLA hippt att lågavlönade människor med enkla arbeten alternativt pensionärer sitter på nätet och spottar på de som inte jobbar?! Tycker det är svinbra med Moderaternas å Kristdemokraternas skattefördelningspolitik?
Är det så jävla viktigt att få vara rasist att det får svi över? Eller tror de på fullt allvar att det kommer bli jättebra med stora skattesänkningar till rika och nedmonterad trygghet för resten bara gränserna stängs och människor kastas ut?
Jag vet inte... men det är fan deprimerande tider för tänkande människor. 

Jag har inte lyssnat på Jimmie Åkessons tal i Almedalen men jag har sett snuttar och jag har läst recensioner och direktcitat.
Han har självförtroende nu den gode Jimmie.
Nu behöver inte längre budskapen paketeras om och beströs med glitter.
Nu kan han säga som det ÄR.
Nu har han en stor och högljutt gläfsande del av väljarkåren bakom sej och själv har han fått uppgraderas till Ebba Bush Thores lilla knähund.
Jag är säker på att de två knullar med varann, men det hör kanske inte hit.
När jag ser Jimmie. Hör Jimmie. Tar in Jimmies budskap så uppstår en fråga inom mej som jag faktiskt lagt ansenlig tid på att försöka svara på.
Är det möjligt att hata någon man inte känner?
Känslorna han och hans partikamrater och hans väljare väcker hos mej i den ordningen med dalande intensitet påminner i varje fall om hat.
Det är ingenting jag är stolt över. Faktiskt inte. Jag vill kunna respektera dessa meningsmotståndare så som jag respekterar andra jag inte håller med.
Anledningen till mina starka och flammande känslor för Jimmie och hans undersåtar är vad de GÖR mot detta land.
Han är en förbannad landsförrädare och borde behandlas som en sådan.
Inte sitta på kafferep med Livets ord.

Jag är mer patriot än de flesta.
Jag vill inte kalla det "i dessa Pk tider" för jag tycker Pk står för nåt fint. Pk = anständighet, men i dessa lite ängsliga tider är det inte helt ok att kalla sej patriot.
Men jag älskar detta land! Jag skulle aldrig frivilligt bo någon annanstans, inte ens för ett litet tag.
Jag älskar det som är själen i det svenska. För mej solidaritet, tillit till myndigheter och varandra, oviljan att bråka, att vara lagom svenskt.
Jag älskar vår syn på barn, djur och miljön. Jag älskar allemansrätten, svensk hockey, vår företagsamhet. Jag älskar inställningen i att vi tar hand om varandra, att ett land aldrig är bättre än hur de tar hand om de minsta.
Jag älskar naturen här. Våra årstider. Svenska jordgubbar och kebabpizza.
Det faktum att vi så länge varit ett tryggt folk, med hög levnadsstandard, inga krig och med en stark demokrati har gjort oss nyfikna på andra.
Den som är trygg i sitt land och sin kultur vågar vara just det... nyfiken på andra.
I att resa. I att välkomna andra människor hit. Vid att pröva andra människors kultur... musik, dans, mat, högtider.
Det är Sverige för mej. Världens bästa land. Och allt det håller på att raseras nu.

Jag tänker att där är Jimmie och jag lite lika.
Vi ser båda ett land i förändring och vi tycker inte om det.
Men vi ser olika förändringar och jag tänker att eftersom jag VET att Jimmies bild av Sverige som ett land på randen till kollaps, ett farligt och våldsamt land som snart är bortom räddning så kanske det är lika dant för mej?
Min bild av att nazister i olika grad och klädsel förstör mitt land och hjärntvättar alla mina grannar kanske oxå är nååågot överdriven?
Kanske.

Det pågår så mycket nonsens nu som för bara ett litet tag sedan inte varit möjligt.
Som tiggeriförbud.
Som böneförbud på arbetstid.
Som denna enorma upprördhet på att bevilja anhöriginvandring (men med så stränga premisser att nästan ingen kommer kunna söka.)
Som skräcken för ett gäng småbarn som har terroristföräldrar.

Slutligen vill jag dela en klok mans tankar...

Ordagranna citat ur Åkessons tal i Almedalen idag:
"Hänsynslöst och vanvördigt har man förvandlat vårt land till oigenkännlighet." "Idag återstår bara spillror av det arv som tidigare generationers svenskar gav oss." "Segregationen växer och vårt land håller på att förvandlas till ett splittrat kaos. De kriminella gängen tar över stadsdel efter stadsdel." "De har förstört vårt land, monterat ned välfärd och trygghet."

Är karln påtänd? Eller fullständigt hysterisk?
Uppriktigt sagt så har 99 procent (kvalificerad killgissning) av Sveriges befolkning aldrig varit med om en sprängning, en skjutning, ett knivdåd, ett rån eller något annat dramatiskt när de vistas utanför hemmets väggar. Utan nyhetsförmedling och sociala medier skulle de knappt märkt någonting.
----
PS. I början av talet citerar Åkesson ett långt brev han fått från "Leila", snart 70 år. Det brevet är fabricerat på SD:s partikansli. Med 15 års branscherfarenhet känner jag igen en copy-text när jag ser den. Alltid.
Fredrik Falk

Puss/ Asta

Asta recenserar "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri

Efter Jonas Hassen Khemiris utmärkta sommarprat blev jag nyfiken på honom och beställde raskt två av hans böcker, denna jag nu just läst "Allt jag inte minns" och "Pappaklausulen." Jag hade innan dess bara fingrat på hans böcker i bokhandeln.

Så här står det på bokens baksida:
"Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att de var menade för varandra. Folk säger att att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom.
Folk säger att det aldrig skulle ha hänt om inte Vandad blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Relativt tidigt i boken får man veta att Samuel kommer att dö.
Tog han livet av sej? Eller var det en olycka?
Och om han tog livet av sej, vems fel var det då?
Det är intressant hur författaren lyckas skildra att det finns så många sidor av en människa och av händelser som utspelar sej.
Att ingenting är helt sant och inte heller helt osant.

"Allt jag inte minns" är en stökig jävla bok.
Det är en svår bok som kräver hög uppmärksamhet.
Den växlar perspektiv från en sida till en annan. Ena stunden är det Laide som berättar, nästa Vadad, sen Pantern, ibland Samuel och ibland nån annan... författaren själv?
Jag skall erkänna att trots att jag faktiskt läste den med hög uppmärksamhet är jag inte säker på om jag fullt ut förstod allting. Och jag är en van läsare.
Kanske är det så den skall vara, att vissa saker är öppna för tolkningar?
"Allt jag inte minns" är oxå en vacker bok. Ett enkelt språk. Varierande länga stycken. Ibland långa kapitel, ibland fem meningar.
Den är originell och den är ett mästerverk och den kommer följa mej länge, länge i tanken.
Det är bok nr 10 av de 12 jag bestämt att jag minimum ska läsa i år.
Det är den näst bästa av dem. Vilken som var bäst får ni veta när jag summerar bokåret 2019.
"Allt jag inte minns" får en solklar 5:a i betyg.

Puss/ Asta

Sist på bollen

Sist på bollen kanske men nu har även jag börjat med fransnäring Xlash.
Jag passade på när de hade ett riktigt bra pris på nätet även om jag inte är helt övertygad.
En gång köpte jag... och här ringde det bättre vetandet redan då jag beställde... ett schampo som skulle få håret att växa minst tre gånger så snabbt.
Hur dum får man va?
Det är ungefär som de här magnetarmbanden eller för all del plåstren som skal fästas under fotsulorna när man sover för att gå ner i vikt.
Jösses.
Anledningen till att jag tror något mer på detta är dels att människor som jag känner å litar på hyllat det och dels att jag har sett tanter å farbröder som har starr och får ögondroppar som har som bieffekt att ge helt otroligt långa täta ögonfransar. Nu är det kanske inte så sunt att behandla friska ögon med starrmedicin men vad jag menar är att det är trots allt möjligt att få fransar att växa.
Vi får väl se om "örter och naturliga ämnen" fungerar det med.


Företaget säger att det ska ta ungefär 4 veckor innan man ser resultat av dagligt användande. Folk jag känner säger att det snarare tar 8 veckor om man är ihärdig.
Just det här med att vara ihärdig och göra nåt varje dag är inte precis min grej.
Mini 24 år är ett exempel på det. P-piller är bra att ta varje dag om man är så högfertil som jag var när det begav sej.
Det ska penslas på längst fransraden som en eyeliner till kvällen på väl rengjord hud. Hm. Där kommer nästa krux. Jag orkar väldigt sällan ta av make up'en.
Ska man förresten pensla längst nedre raden med? Någon som vet?

Jag har normallånga/ täta fransar skulle jag tro.
Har i alla fall aldrig tänkt på dem som direkt korta. Inte maffiga heller.
De fick sej en rejäl kyss när jag slutade med fransförlängning och var både korta och glesa men det hämtade sej fort.
Jag gillar att ha mycket fransar. Väljer alltid mascaror som ger både massor av fyllnad och längd.

Då inväntar vi det enastående resultatet då.

Puss/ Asta

Bente är så mycket mer

När jag skriver om min hund är det ofta i problemformuleringar.
I oros tänk. Att hon är rädd. Att hon gör si eller så.
Men Bente är så mycket mer...

Bente  inte bara sov i min säng hela natten utan hon sov PÅ mej... fram till för nån månad sedan då hon plötsligt... tydligen... var stor flicka och skulle sova på nedervåningen. Från en dag till en annan.

Bente drar betydligt mycket mindre i kopplet än mina tidigare gjort i samma ålder.
Framförallt rycker hon inte. Både Märta och Gotteman drog omkull mej med stukningar, söndriga kläder, skrapsår och hjärnskakningar till följd.

Bente skäller aldrig på andra hundar.
Ska inte alls sätta mej på höga hästar för mina jyckar har lärt mej att komma ner på jorden vad det gäller annat men JÖSSES vad många som har problem med det. Särskilt småhundsägare. Helt rabiata.

Bente är otroligt älskvärd. Alla som lär känna Bente faller för henne.
Hon har en otroligt vän personlighet. Hon är intelligent, hon har integritet och hon är ömsint utan att vara så där "klänging på vem fasen som helst."

Men jag undrar jag om hon är renrasig? Hon har ett HELT annat behov av motion och stimulans än mina andra. Två promenader är minimum.  Jag brukar säga att hon är en ovanligt snygg schäferhund.

Bente är i varierande skala alltifrån ointresserad-misstänksam-öppet fientlig mot män.
Ja?! Hon är sin mors dotter. Jag när väl en feminist vid min barm.

Bente biter sönder handdukar å gossedjur. Det klagar min make ofantligt över.
Men Gottfrid bet sönder mina (och gästers) dyra skinnskor och Märta massakrerade teknik. Rekordet var 2 mobiler och en fjärrkontroll på samma förmiddag. Handdukar? Det är väl ingenting. 

Jag älskar dej prinsessan Bente-Nora av Norge.

Puss/ Asta

Är det över redan?

Det är bara den 4:e juli men det känns lite som att sommaren är över.
Dels är det sista dagarna nu på min semester och dels är vädret med regn, blåst och jämngrå himmel (väldigt matchande mitt humör) minst sagt höstligt.
Läser att dagens badtemperatur (där vi nyss hängde och där det då var 20-21 grader i vattnet) är 15 grader.
Allt känns... över på nåt vis.

Jag är väldigt tung i sinnet och jag får inte tag på vad det är riktigt.
Ångesten är otroligt lättriggad. Lite som en hemmabyggd bomb.
Men däremellan kan jag skratta och vara en riktigt solig liten tant.
"Är du utbränd" skrev någon omtänksamt till mej på Instagram. Ja det är jag kanske. Inte på jobb uppenbarligen eftersom jag haft 3 veckor semester men herre gud, livet... det kan oxå bränna ut en.

Här gäller det att ta tag i sej själv!
Livet kunde onekligen varit värre och sommaren är knappast slut när juli precis startat. Även om semestern är över och jag jobbar som fan hela juli (varför lägger jag alltid mitt schema så?) så är det en massa sommar kvar.
En massa jordgubbar. Iskalla öl. Sol å bad.
Det måste man ju tro?!
Många, kanske de flesta, har ännu inte påbörjat årets semester.
Och jag har ändå bockat av en hel del av sommarens "måsten" redan.
Samlar på mina guldstunder... 100 st innan semestern är slut... (ha ha ha) som kommer generera i ett för er världens tristaste inlägg men jag vill ha det på pränt. Jag vill känna att jag försökt carpe fucking diem'a.
Vad måste du hinna med för att sommaren ska kännas komplett?
För mej är sol å bad, skräpmat, sommarprat, Liseberg, bärs och tid för läsning viktiga ingredienser.

Och lite... liiite... kan jag längta efter att få ta emot en bebis eller 2.
Jag tar å spar lite på inlägget om varför jag längtar till hösten va?

Puss/ Asta

Jo, påtal om trädgårdar

Det är inte klokt hur mycket jag funderar på hur andra är.
Vad andra människor tänker å känner å har för lik i sina garderober.
Om andra människor bär på tankar de inte delar med någon.
Inte med sin mamma.
Inte med sin partner.
Inte med sin bästa vän.
Inte med psykologen.
Eller om det bara är jag?

Hur farligt kan det vara tänker du?
Ja.
Jag kanske har grävt ner kroppen i trädgården efter någon jag lustmördat.
Jag kanske rånar åldringar om nätterna.
Jag kanske smygröstar på Sd.
Jag har kanske ett dubbelliv med ännu en man och tre ungar någon annanstans, i Småland av alla ställen.
Jag är kanske heroinist och injicerar där det inte syns.
Jag kanske misshandlar min make.
I så fall skulle det ju kanske vara svårt att ta upp det på jobbrasten "Jo förresten på tal om trädgårdar..." 

Jag kan säga att inget av det som står ovan handlar om mej.
Än.
Tack å lov.
Men det är ändå saker jag verkligen skulle behöva snacka om men inte riktigt kan.
Skitjobbigt.

Visst är ni glada att ni slipper den här krångliga hjärnan?

Puss/ Asta

Nej, det blev för nära.

Började att se en film ikväll. Den var svensk och hette "Jimmie" och handlade om en liten pojke på 4 år som flyr ett krig i Sverige.
Vi flinade lite åt det där... symboliken... som filmskaparen alldeles uppenbart hade jag å Mini men eftersom hon bara ser feelgood filmer fick jag se den själv.

Som sagt filmen handlar om "Jimmie" 4 år med samma frisyr som min Noah.
Mamman har ofrivilligt skilts från pappan och Jimmie sedan innan, varför vet man inte, bara att de hoppas få se henne igen. Pappa försöker lugna, trösta, skapa vardag för "Jimmie".  Det är vardagsscener blandat med flykt. Sagoläsning. Tandborstning.
Sen bomblarm. Springande med skottlossning bakom. "Jimmie" som tappar bort sin pappa. Allt filmat genom den lilla gossens blick.
Jag såg första halvtimman.
Det var plågsamt. Jag ville stänga av men beordrade mej själv att "skärpa till mej" och fortsatte. Men till slut blev ångesten för stor. Jag snabbspolade och såg de sista tre minuterna i hopp om att må bättre.
Det gjorde jag inte.

Sett början av filmer men stängt av har man ju gjort förr. För att de varit dåliga. Inte vad man behöver just nu. Men jag har ALDRIG gjort så förut. Slutat se något som är bra för att det ger mej ångest... men detta gick inte!

Scenerna är välbekanta för den som hyggligt hänger med i nyhetsrapporteringarna. Skottlossning. Rädsla. Skyddsrum. Barska soldater. Överfulla gummibåtar. Kallt vatten. Barn som tvingas gå längre än barn kan gå. Splittrade familjer. Tårrandiga barnkinder.
Det är hemskt redan här.
Men människan fungerar så att ju mer välbekant något är, ju närmare hjärtat kommer det.
Och när dessa scener spelas upp med ljusa lintottar till barn. Med svenska röster. Med Alfons Åberg och Madickenböcker. Med fjällrävenryggsäck. Med blå ögon och en pappa som ser ut som vilken svenssonkille som helst, med ett barn som skulle kunnat varit mitt barnbarn då når det in på riktigt.
Då blir det för svårt.
Och just detta att nästan vad som helst är uthärdligt, till å med att befinna sej i ett kallt svart vatten bara iförd kalla kläder och flytväst är uthärdligt så länge man har sitt barn. Så länge man har sin förälder. Men sen då?

Nej, jag klarade inte av det. Och jag tänker att jag hör inte heller till de människor som borde/ måste se den här filmen. Jag fattar. Jag förstår att det är precis lika vidrigt, exakt lika smärtsamt även om man flyr TILL Sverige och talar arabiska som om man flyr FRÅN Sverige och talar svenska.
Men ångesten blir starkare. Onekligen.

Se den om du vågar för den ÄR bra och den lilla killen som spelar "Jimmie" fantastisk. Du finner den på svtplay.

Puss/ Asta

Att miljöträna prinsessor

Varit och miljötränat den norska prinsessan och tänkte skriva lite hur jag resonerar kring det. Vet att jag har en hel del läsare som uppskattar hundinläggen.

Jag har ju tagit det väldigt försiktigt med miljöträning med min snorpa.
Dels på grund av att jag är bekväm och hellre gör saker som hon (och därmed jag) tycker är roliga å lustfyllda och dels för att hon behövt ta det lugnt.
Som jag skrivit innan vet jag ju nästan ingenting om Bentes första år i livet men socialiserad var hon inte.
I början var hon rädd för precis allting. Som att gå på en trottoar med hus på båda sidor. Som att det kom en gäst hem. Som att vi mötte folk utomhus. Som att vi tog en annan promenadväg än den hon var van vid.
Och här kan man tycka och tro olika men i min bok så ska en sådan hund inte slängas in i för svåra sammanhang. Jag ser ofta valpar som är med ute vid påskbrasor, nyårsfirande eller konserter och ja... jag tycker väl att de gör lika fel som de tycker att jag gör.
Att miljöträna handlar om att bygga självförtroende hos hunden och för att den skall kunna göra det måste den lösa situationen.
Ex en hund som är rädd för en soptunna med skramligt lock och som lämnar situationen utan att ha vågat gå fram, se att det är ok, och tryggt få därifrån blir mer rädd för soptunnan nästa gång. Hotet växer.
Men en hund som kan stöttas till att våga allt det där och som klarar av det, den växer.
Jag ville alltså inte ta min hariga lilla unghund som var rädd för nya stigar och plötsligt vandra runt i stan i rusningstrafik.

Nu fixar hon det där andra ganska bra. Hon ignorerar de flesta människor hon möter på promenader. Tittar hon så gör hon det med nyfikenhet (oftast.)
Hon går mellan hus som om hon inte gjort annat, hon tycker det är spännande med nya rundor. Så nu är det lagom.
Jag åker fortfarande inte in till stan när det är som mest folk.
Jag utsätter henne inte för långa stunder.
Idag åkte vi ner. Parkerade mitt i smeten. Gick genom stan ner till Ätran som rinner igenom. Promenerade där. Hon fick titta på änderna. På getterna och hönorna som finns vid lekplatsen, vi satt en stund vid gungorna och tittade på barnen. Sedan gick vi tillbaka.
Jag varvade det som är svårare med lättare. Ut med Ätran och med djuren kopplade hon av, bland folk och bilar blev anspänningen större.
Hon blir lite flämtig, drar lite i kopplet, lyssnar lite dåligt.
Men när hon plötsligt slappnar av, sänker nosen och luktar utmed husväggarna, tar emot en godis då ser jag att hon hanterar det.
Och det gick mycket bättre idag än förra gången.
Hon har ett bättre (om än inte bra) självförtroende.

Hur ger man en hund bra självförtroende då?
Jag är absolut ingen expert så har ni några goda råd tar jag tacksamt emot dem.
Men jag tänker att det viktigaste är att bygga en trygg relation till hunden.
Hunden ska veta att du löser situationen, det behöver inte hon göra.
Att som sagt utsätta lagom, låta hunden lyckas. Att upprepa. Att inte köra för långa stunder. Varken hunden el du ska bli för trötta.
Leken är ett utmärkt verktyg till att skapa en massa bra saker som trygghet, gemenskap, glädje och vi-känsla. Låt hunden vinna. Beröm och var imponerad. 
Jag tror oxå på att en hund som är trygg i sin kropp blir tryggare i sin omgivning. Så att balansera, gå på stenar, klättra, simma, springa ger självförtroende.
I situationer när Bente blir osäker så försöker jag agera lugnt och positivt.
Inte ömka, inte tycka synd om.
Men nära och rejäl kroppskontakt är bra. När vi satt på torget så klämde jag fast henne mellan mina ben, höll armarna om henne i en tajt kram. Smekte lugnande i mungipan och på bröstet.

Det man övar på blir man bra på, det man är bra på blir kul.
Det gäller det mesta. Idag åkte både jag å Bente hem med en positiv känsla i kroppen. Det är bra. Då vill man snart försöka igen.

Puss/ Asta

Vad skulle du ha gjort?

Nej, jag ska inte tjata om Handmaids Tale. Inte just nu i alla fall.
Ville bara säga att jag precis läst att det kommer en säsong 4... det skapar blandade känslor i mej. Lycka å förtvivlan i en salig mix.
Jag funderar på mödraskap utifrån Handmaids Tale.
Eller en mors kärlek som så skickligt skildrades i senaste avsnittet... detta är ingen stor spoiler...
Serena och June. Mamma till samma flicka.
Serena som saknar sitt barn och vill ha henne hos sej... oavsett hur livet omkring ser ut.
June som saknar sitt barn men vill att hon ska växa upp på en bättre plats.
Vilken mamma skulle jag själv ha varit?


Mammor skickar sina barn till ett okänt öde med hopp om att de ska bli trygga.
Att de ska få leva. Att de ska få mat. Att de ska få frihet.
Det händer... nu... hela tiden.
Mammor som skickar iväg det käraste de har på en ranglig båt över Medelhavet. På en resa de vet är livsfarlig, men de är ännu räddare för att behålla dem hos sej.
Vi har haft det i vårt eget närområde. Finska krigsbarn som sattes på tåg till Sverige.
För att få leva.
Skulle jag klarat det?
Jag tänker på Meetloafs gamla dänga I do anything for love.
Oh no, no way
And I would do anything for love
Oh I would do anything for love
I would do anything for love, but I won't do thatNo, I won't do that.
 
Jag vet inte.
Vet du? 

Puss/ Asta