Asta recenserar "En apa i Rågsved" av Anna Suvanna Davidsson

Oh.
Jag har läst Anna Davidssons debutroman "En apa i Rågsved."
Anna Davidsson, mer känd som Apan satt i granen, som drivit bloggar och olika konton på sociala medier under många år.
Jag känner inte Anna men det känns som om jag känner henne eftersom jag följt henne under många år och vi skrivit kommentarer till varann och så där.
Ett av mitt livs stoltaste bloggögonblick var när min blogg på hennes blev vald till "veckans blogg" eller nåt liknande.

Nu har hon alltså skrivit sin första bok, en roman om "Tess" som lever i en relation hon inte mår väl i och bryter sej loss ifrån.
Jag vet inte om precis ALLT är sant men  då jag följt henne under så många år, genom barnafödande, samboliv och separation så känner jag igen väldigt mkt och kan identifiera andra människor i historien.
Och det gör det lite klurigt att bara läsa och sedan tycka till...

Så här beskriver förlaget boken:
Tess är känslomässigt kidnappad. Utåt sett lever hon ett perfekt familjeliv, men livet som hon lever tillsammans med Rikard och de tre barnen i Stockholms innerstad har sakta men säkert brutit ner henne. Den sprudlande livsnjutaren som hon tidigare identifierade sig med har förvandlats till en person som hellre stannar hemma och smygonanerar på toaletten när resten av familjen går till parken. Rikard kallar henne för Tråk-Tess och styr henne med järnhand. För som han säger, om han inte hjälper henne att förstå, hur ska hon då lära av sina misstag? Många gånger har Tess försökt lämna, men ändå blivit kvar. Rikard brukar skratta när hon gör slut och påpeka att hon inte kan göra slut eftersom hon ju lovat att vara ihop med honom, och hon är väl ingen lögnerska?  Att bryta upp relationen tycks vara en omöjlighet. Men en dag gör hon det. Lämnar. Efter en period av passionerat dejtande, hjärtesorg och en resa till Hollywood landar hon till slut i Rågsved. Där börjar hon åter bygga upp sig själv. Detta är en bok om att förlora sig själv för att sedan hitta tillbaka.

Jag tyckte om den.
Den var underhållande. Inte minst för att jag kände till mycket av det innan och det blev som att titta in i en bekants dagbok eller kanske att förvandlas till en fluga på väggen hos samma bekant.
Historien berör. Jag känner igen väldigt mycket från mitt eget äktenskap och tankar som jag själv har tänkt, känslor jag själv upplevt.
Den var lättläst och jag läste ut den på två tillfällen.
Rent litterärt då?
Det är som sagt speciellt att läsa någon man "känner." Jag har en annan vän som precis gett ut sin andra deckare (vilken jag ännu inte läst) men jag brottades med lite samma känsla där när jag läste hennes debut. En känsla som kanske mer är min än det författaren presterar. En känsla av att "de ju inte är riktiga författare" utan några jag känner. Ändå förstår jag så klart att så är det för alla författare, de är någon annat och något annat i första hand för många människor än författare.
Jag tycker att "En apa i Rågsved" höll högre klass rent språkmässigt i första halvan av boken. Andra halvan känns kapitlen som blogginlägg, vilket de säkert är. Apan skrev under den här tiden blogg under cover "Familjesplitter."
Vissa stycken, kapitel, känns malplacerade och som om de inte tillför historien någonting utan mest är inslängda.

Betyg då?
Litterärt: 3:a. Godkänt men inte mer.
Underhållningsmässigt: 4:a.

Puss/ Asta

Nej jag ger upp

... Ger upp för nu i alla fall.
Kanske har jag i ökänd pastaiansk stil ändrat mej i morgon kväll men jag tror inte det.
Det känns inget roligt att blogga längre när inlägg efter inlägg efter inlägg resulterar i att en hel del läser mej ingen kommenterar.
Jag har gnällt om det innan. Då är det den trogna skaran som svarar. Nu kommenterar inte den heller.
Jag har försökt variera mej. Inspirera er. Engagera er.
Det har varit vardagsbetraktelser, debattinlägg, bilder, politik, personligt och utlämnande, relationer, humor men ni är lika nollställda på allting.
Jag älskar förvisso att skriva. Kanske fortsätter jag att göra det här trots att det känns som om jag skriver för byrålådan. Kanske hittar jag någon annan uttrycksform.
Men just nu och sen en tid tillbaka känns det inte kul mer. Tango är inget kul själv.

Jag får fundera på hur jag ska göra. Hasta la vista så länge.

Puss/ Asta

Ett välbevarat lik

Som jag sagt tidigare så följer jag många... mååååånga... kroppspositiva konton på instagram och det kan jag verkligen rekommendera.
Det har gett mej så mycket kunskap, så många nya tankar, en större acceptans till mej själv men kanske framför allt en insikt över hur horribel det är att vi kvinnor lägger så oerhört mycket energi, kraft och tid på att passa in i den smala normen medan livet pågår, dagarna försvinner, tiden rinner ut.
Det är förspilld kvinnokraft och livslust som vi skulle kunna använda så oerhört mycket smartare och roligare och mer meningsfullt.
Vill du ha tips på bra konton på instagram så skriv gärna en kommentar, berätta lite om vem du är så ska jag matcha ihop dej med några av mina favoriter.

Men. Trots att det finns massor av fantastiska kroppspositiva konton så finns det väldigt få som representerar oss medelålders kvinnor. Kvinnan någonstans mellan fertilitet och ålderdom.
Inte så märkligt må hända. Vi är dåligt representerade överallt och pryder sällan några tidningsomslag. I filmer är den manliga huvudrollsinnehavaren nästan alltid gift med en tjugo år yngre kvinnor och de som ska spela "den lite äldre kvinnan" är ofta fräscha fyrtioåringar.
@notondietanymore är en av mina favoritinstagrammare. Hon råkar oxå vara den enda som är i min ålder.

Jag var ute och gick med Gottfrid nu på kvällen en långrunda.
Väldigt skönt. Folktomt (det kan ha berott på att det regnade) och gott om tid att låta tankarna vandra.
Och då funderade jag på det här med ålder och ålderstecken.
På kroppsdelar och acceptansen för dem och vilken märklig syn som råder.
Som om en kropp bara är en bra kropp när den är tjugoett. När den är fast å fin å slät. När tuttar pekar uppåt å bristningarna lyser med sin frånvaro. När allt är slätt å piffigt och orört.
Det talas hela tiden om att få tillbaka formen efter graviditeten, mota rynkorna, smörj smörj smörj. Få ungdomlig lyster, fyll i, lyft upp, skär bort.
Åt 800 kcal. Tappa 10 kg till midsommar. Bevara. Konservera.
Åtgärda och återställ.

Men en kropp är en kropp.
Den ser ut på ett sätt när den är barn. Ett när den är tonåring.
Den ser ut på ett sätt före graviditeter och på ett annat efter.
Kollagen försvinner. Spänsten minskar.
Det är inget fel. Det är tid. Det är normalt.
Det finns inte en kropp som är rätt och en som är fel.

Så här sommartid hör man ju ofta om att det är viktigt att smörja in sej med hög solskyddsfaktor för annars kan man bli rynkig!
Nää ve å fasa!
Jag erkänner, jag slarvar med solskydd och det borde jag verkligen INTE med tanke på risken för malignt melanom och sen den lite ytligare anledningen att färgen håller längre om den får grunda ordentligt.
Men rynkor?

Jag är snart 50, när jag ligger för döden och förhoppningsvis är gammal så har jag många förhoppningar om hur jag ska känna inför livet jag levt och döden som väntar men att jag ska begravas i så gott skick som möjligt, det hör verkligen inte dit!

Puss/ Asta

Psykofarmaka del 513

Jag har skrivit om det många gånger förr men ÄR så fascinerad.
VARJE vecka finns mitt inlägg Att sluta med Zopiklon från 2013 bland veckans mest lästa. Under fem års tid.
Det måste finnas ett stort behov av att läsa om det.
Jag slutade inte 2013. Jag gjorde väl ett av många försök då.
Det dröjde till 2015 el 2016 (minns inte) men nu när det är gjort är jag så himla glad att jag tog fajten (även om jag i rätt rejäla perioder sover som en kratta.)

Sedan nåt drygt halvår är jag även utan antidepressiva.
DET är mer på gott och ont men hittills så tycker jag att fördelarna överväger.
Jag åt ju Cipralex under rätt många år. Hann glömma hur det kändes att inte medicinera med dem och vem jag var innan.
Jag tyckte överlag under alla dessa år att medicinen fungerade väl.
Jag var inte utslätat i mitt känsloliv, bara förändrad, och det gjorde mej inte så mycket. Nästan tvärt om.

Att jag valde att sluta var dels (mest) att jag tyckte jag mådde ganska bra.
Kände mej stadig.
En annan anledning var helt fullständigt utraderad sexlust.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det var mer än att jag aldrig ville ligga, att jag aldrig var kåt ett enda dugg. Jag kände mej inte som en sexuell varelse längre.
Min lust har aldrig varit särskilt stor och jag tycker sex med män är rätt överskattat. De är så vansinnigt fixerade vid sin kisseslang, tror så mycket om sej själva i sängen och vill gärna leka porrskådisar.
Men jag har alltid, sen jag var liten, haft en viss lust till mej själv. Den raderades fullständigt. Jag klittrade aldrig. Gjorde jag det så kom jag inte i alla fall. Oftast tappade jag fullständigt intresset halvvägs.
Och det där... det påverkar självkänslan på ett sätt jag inte riktigt kan sätta ord på.

Nu har min ordinarie lust kommit tillbaka.
Och något annat som kommit tillbaka, som jag är glad över men inte visste att jag saknade, är min förmåga att gråta.
Under åren med Cipralex hade jag över lag svårt att gråta hur ledsen jag än kände mej. Jag kunde känna mej extremt "gråtnödig" men det kom inga tårar.
Jag som alltid haft lätt till alla sorters känslor och känslouttryck.
Ibland lyckades jag gråta om jag var var väldigt väldigt ledsen men det var sällsynt.
Nu kommer tårarna lätt. Jag gråter när jag blir ledsen men jag gråter oxå väldigt lätt när jag blir rörd. När nån är snäll. När någon uttrycker en fin komplimang eller ett stöd.
Trots att jag är en väldigt öppen och transparent person så är jag inte bekväm med att gråta inför andra, knappt ens min familj. Här om dagen fulgrät jag på jobbet, inte en gång utan om å om igen och ja... det kändes jobbigt.
Och samtidigt skönt. Det är sån här jag är och egentligen alltid har varit, en person som har väldigt lätt till både skratt och tårar.
Och det känns lixom skönt att... ja att vara jag igen.

Puss/ Asta

Hjärntvätt av små barn.

I september 2015 spolas 3-åriga Alan Kurdi upp på en strand vid Medelhavet. Bilden av den lilla pojken skär in i hjärtat. Samma månad skanderar Löfven "Mitt Europa bygger inga murar". Under året öppnar Sverige upp sina dörrar och hjärtan för 160.000 människor på flykt. "Refugees welcome!" Sen händer något.
När jag fyllde 29 år och satt med min 3-åring i knät, min flicka som fått leva och inte drunknat mitt ute på havet, infördes "tillfälliga gränskontroller" . Jag trodde inte att det var sant. Sedan dess har Löfven, som aldrig skulle bygga murar, beslutat om att skilja barn från sina föräldrar och skapa otrygghet hos de som givits en fristad... för den ska när som helst kunna tas ifrån dig. Inför världens kameror står han bredvid Trump och säger att "vi ärvt vår allt för generösa flyktingpolitik" (som om han stod på något jävla valmöte i Göteborg) och skryter om hur den nu ska monteras ner till EU's lägstanivå. Nej fy fan säger jag!
Löfven, du får inte min röst i september.

Ovanstående ord är skrivna av min äldsta dotter på facebook.
De är både kloka och vältaliga och jag instämmer i varje ord och delar varje fiber av känsla. Möjligtvis är jag något argare. Något bittrare.
Sd beräknas enligt undersökningar ligga på kring 20%. Det är både fasansfullt och pinsamt men det innebär att 80% inte vill ha ett sverigedemokratiskt samhälle och ändå leker riksdagens stora partier Sd hela bunten.
Min pappa sa härom dagen under ett samtal att jag har, citat: Hjärntvättat mina barn politiskt. Det lät inte som om han tyckte det var nåt bra :)
Jag får upp två reflektioner som jag tänkte delge er i detta inlägg.
Vad som är politik och vad som är barnuppfostran.

All form av uppfostran är väl hjärntvätt (om man vill uttrycka sej effektfullt.)
Det handlar om att överföra värderingar som man själv anser viktiga.
Ingen människa lär väl sina barn sådant som de själva inte tycker känns vettigt eller viktigt.
Ta min hund som ex. Han tigger. Han går inte snällt och lägger sej när det kommer folk. Han kommer inte som ett pistolskott på inkallning (snarare drabbas han av uraktut dövhet när man ropar på honom.)
Han är ouppfostrad! skulle säkert många säga.
Nej, det är han inte alls. Han har bara inte fått lära sej att tigga är nåt fult, att gäster skall lämnas ifred eller att det är en dödssynd att inte komma när matte ropar "hit."
Mina barn har jag försökt lära vanligt hyfs. Jag har varit ganska noga (läs: sträng) med sådant som att se folk i ögonen, tacka när de får något, ta i hand.
Mina barn har aldrig och inte under någon trotsperiod vågat kalla mej kärring eller dum i huvudet eller be mej hålla käften.
Kan inte minnas att det var något uttalat förbjudet, det fanns bara inte på kartan att jag skulle tolerera ett sådant beteende.
Det är hjärntvätt. Eller uppfostran om man så vill.

På samma sätt har jag talat politik med mina barn från att de var små.
På den tiden ingen partipolitik utan mer värderingar.
Jag har tränat dem i att sätta ord på känslor, i att utöva empati, i att tänka ett steg längre i kedjan/ hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte bara se ett fenomen utan oxå reflektera över varför det är så.
De har från väldigt tidig ålder varit medvetna om att livet inte är rättvist och att vi tilldelas olika villkor och möjligheter i livets tombola.
Och inte för att det någonsin behövts men det har rått absolut nolltolerans för rasistiska tillmälen eller utrop.
Hjärntvätt? Ja, eller så kan man kalla det uppfostran.
De allra flesta får de barn de förtjänar.
I takt med att barnen blivit äldre har vi diskuterat mer sakpolitik, ideologier och partipolitik och är inte alltid helst överens eller röstar likadant även om vi alla står "på samma sida."
Det vore konstigt om någon av mina barn blev övertygad Moderat men det vore omöjligt att någon av dem blev Sverigedemokrat.

Politik är ju nämligen precis så enkelt och så svårt så att man kan tala med en fyraåring om det.
Jag har vääääldigt svårt att förstå mej på vuxna människor som säger: "Jag är helt ointresserad av politik" eller "Det spelar ingen roll hur man röstar för det är samma skit" för politik är allting!  Samtliga dina livsvillkor.
De olika politiska partierna har olika visioner för hur man når det där drömsamhället som alla vill ha.
Så enkelt och så svårt.

Puss/ Asta

Sverige är svårslaget

God kväll i stugorna. Hur har ni det?

Här är det hostigt och rossligt i luftrören. Jag kan inte riktigt avgöra om det är min pollenallergi eller om jag blivit smittad av Noah som är sjuk på dag 6.
För säkerhet skull har jag påbörjat en kortisonkur. Det skräller otäckt från lungorna och jag sov knappt någonting alls i natt till följd av hostan.

Men! När Sverige levererar så här så måste man ju ändå vara nöjd.
Det är helt fantastiskt, jag har varit ledig i 1½ vecka och solen bara fortsätter att skina.
Jag har många vänner och facebookbekanta som är utomlands nu, flertalet i Grekland, (och jag ääääälskar Grekland) men just nu är jag inte ett dugg sugen eller avundsjuk för alltså, Sverige är svårslaget när det är så här.

Noah, jag och Gottfrid tog oss en liten runda till havet.



Det är en sådan ynnest att få bo så här. Att ha 10 minuters promenad till detta härliga.



Vattnet var, åtminstone så här vid kanten, alldeles ljummet och det var så synd att Petronella inte var med så jag kunnat bada. Nu kände jag inte att jag kunde hålla uppsikt över båda de här buspojkarna samtidigt som jag premiärbadade.



Gotteman passade förstås på. Han älskar havet mer än både grisöron och sin egen mor. Veterinären avrådde från att bada medan han har sitt sår "för det kan finnas bakterier i vattnet" men jag tänker att 1.) han äter antibiotika och 2.) han rullar sej i jord och all möjlig skit som känns smutsigare.
Det är så mycket livskvalitet för honom. Och jag ligger på så mycket minus som en mamma som bara petar i såret och tvingar i honom mediciner.



Inte det vackraste kortet på mej men jag ser genuint harmonisk ut och så kändes det oxå den här stunden. En sådan lisa för själen.



Fotbad. Imorgon... då jäklar.



Hoppas ni haft en härlig söndag.

Puss/ Asta

När politiken kostar

Det är med viss oro jag ser fram emot "valåret."
Som jag skrev i nåt tidigare politiskt inlägg så blev läget i Sverige, åtminstone i min lilla ankdamm, väldigt polariserat förra valet.
Mycket kom att handla om för eller emot Sverigedemokraterna.
Och det ÄR inte vilket parti som helst, blir inte vilka meningsskiljaktigheter som helst.
Det handlar om någon slags mänsklig värdegrund och i och med att min äldsta dotter är gift med en utomeuropeisk invandrare och deras barn är "halviranier", två av dem är brunögda å ser inte etniskt svenska ut samt att min valda bror i livet är homosexuell så blir det inte vilken valfråga eller värdegrundsfråga som helst.
Sd's politik och deras väljares argumenterande å åsikter slår mot något av det käraste och viktigaste jag har. Gör deras värld hårdare och farligare.
Det blir personligt. Det blir så jävla personligt!

Jag blev av med ett gäng "bekanta" förra valrörelsen.
Diskussioner blev till gräl och kanske framför allt från min sida, avståndstagande.
De flesta av dem kan och kunde jag både ha och mista.
Det gjorde inte så mycket. Ett par knapptryckningar på facebook, en förklaring och ett avfriendande och så var det klart.

Den största "uppoffring" jag gjort i politikens namn hittills, är min barndomsvän som agerade som värsta rasisten och sa det ena hemskare än det andra om muslimer inför förra valet.
Hon var min bästis å bundis från jag var tre år till tretton ungefär.
Vi har delat så jävla mycket. Mörkt och ljust.
En så stor del av vår barndom är sammanflätad, jag växte till stor del upp hos henne och har några av mina starkaste och lyckligaste barndomsminnen med henne och hennes familj.
När man är bästisar så länge och från så tidig ålder så blir man nästan familj. Släkt.
Man kan allting om varandras uppväxt och familjekonstellationer, man behöver inte förklara så mycket, den andra vet ändå.
Jag saknar henne mycket. Fortfarande. Jag funderar på om mitt avståndstagande verkligen var nödvändigt, jag tänker på henne med regelbundenhet, varje vecka i alla fall. 
Och jag orkar verkligen inte med nåt liknande i årets valrörelse men jag tror att det finns risk att det händer igen.

Har dina åsikter kostat dej nåt på riktigt?

Puss/ Asta

Kan man anklaga någon för tidens tand?

Jag skriver ibland om mina föräldrars tillkortakommanden när jag var barn.
Aldrig, och det vill jag betona, för att lämna ut dem utan snarare för att diskutera nån psykologisk aspekt hos mej själv eller samtiden. 
Oftare om mammas än om pappas och det kan man ju fundera på en stund varför det är så om man vill. Kanske inte helt rättvist att jag dömer henne hårdare än honom, men nu var det inte det som inlägget skulle handla om utan nåt annat...

Är det rätt att döma sina föräldrar för något som varit för decennier sedan?
En annan tid. Ett annat synsätt på barn och föräldraskap.
Jag funderar på det ibland och som med så mycket annat finns det å ena sidan, å andra sidan...

När mina föräldrar växte upp på -50 och -60 talen var det på ett sätt.
Ett helt annat än nu. T.ex så fick många barn på den tiden stryk hemma.
Båda mina föräldrar har berättat om det, många andra i deras generation oxå.
Alltså stryk på riktigt. Inga örfilar och luggningar som en annan... så som det var på -70 talet... utan stryk med livremmen och/ eller rottingen.
Misshandel skulle vi säga idag.
Man gjorde så då. Man trodde barn skulle fostras på det viset vid den tiden.
När mina föräldrar skilde sej försvann min pappa ut ur våra liv i stort sätt.
Enstaka korta gästspel. Nån timma nån eller ett par gånger om året.
Och jag saknade min pappa ofta, det minns jag, men jag kommer oxå ihåg att precis alla mina kompisar hade det likadant. Det var inget dramatiskt och inget exklusivt för mej.
Skilda föräldrar. Pappor som försvunnit. En generation fostrade i matriarkat.
Det var inget konstigt. Det var, precis som rottingen på femtiotalet. norm att pappor vid skilsmässa drog och började om någon  annanstans.
En pappa som gjort så idag förtjänar spott och spä. Men kan man döma någon för tidens tand? För -70 talets syn på föräldraskap och manlighet.
Det är tveksamt va?

Jag skulle säga att jag idag känner min mamma betydligt bättre än vad jag känner min pappa och vet mer var jag har henne. Jag vet vad jag kan förvänta mej och vad som är lönlöst att hoppas på. Inte så märkligt, jag har ju ändå vuxit upp med henne.
Men jag står min pappa närmare (orättvist eller ej) och hyser mer hopp till den relationen. Han riskerar därmed oxå att göra mej mer besviken.
Den relationen är samtidigt mer sårbar. Vi har brutit kontakten förr. Min mamma skulle aldrig fimpa mej för gott. No matter what.
Det jag menar är att jag försöker att inte döma mina föräldrar utefter det som var i en annan tid utan jag försöker ge gensvar på det som är här å nu även om historien så klart spökar.
Man kan inte lasta sitt liv för hur barndomen var hur länge som helst!
Det kan vara förklaringar men man har ett eget ansvar för att bli hel som vuxen.
En snart 50 årig tant kan inte skylla på ditten eller datten vad mamma å pappa gjorde eller inte gjorde.
Min pappa har jag ingen pappa-dotter relation med, han är "så där" intresserad av mina barnbarn eller att göra pappaprylar... hjälpa till med huset el vad det kan va.
Men han talar i alla fall inte om för mej att jag är betydelselös eller att han aldrig älskat nån annan än min bror så som mamma gör every fucking day.
Ilskan och besvikelsen mot mamma göds varenda dag i våra samtal, så är det inte med pappa. Där av kommer han lindrigare undan.

Jag sa till min äldsta dotter här om dan typ "En förälders tröst är att de en dag själva blir föräldrar och ser att det inte är så jävla lätt."
Jag har gjort massor av fel som mamma. Jag gör fel fortfarande.
Jag får skit för det med.
Men man kan fan bara göra sitt allra bästa.
Det tror jag att i princip alla föräldrar gör utefter sina egna resurser.
Ingen, eller i alla fall väldigt få, föräldrar gör sina barn illa med flit.
Man får göra sitt bästa och sedan bara hoppas att man rustat ungen stark att göra bättre själv.
Ändå kommer mina vuxna barnbarn klandra sina föräldrar för saker som var helt okej 2018 men som då, när de är vuxna, är fullständigt vrickat.

Puss/ Asta

Hans mammalängtan

Jag har passat Noah idag. Det är ingenting ovanligt, jag spenderar mycket tid med honom, vi är familj. Jag är väl hans andra anknytningsperson, den han står närmast efter sin mamma och han är 90% av tiden väldigt "mormig".
Men idag var han sjuk. Feber sedan 4 dagar tillbaka och ont i vänster öra.
Hans mamma var tvungen att vara borta, hon skrev nationellt prov i matematik.
Större delen av dagen gick bra men när han vaknade på morgonen och efter middagsluren så grät han av ont i örat och mammalängtan och jag... jag räckte inte riktigt till.
Det gick ju över, jag kunde avleda honom, men hans instinkt var att gråta efter mamma.
Och på nåt sätt kändes det fint. Mamma är ändå mamma.
Den viktigaste i hans liv.

Jag funderar på min mamma.
Jag minns inte riktigt när det gick snett mellan oss.
Jag minns avundsjukan och smärtan i hennes gullande och omhuldande av min bror och att jag kände att hon aldrig var på det sättet mot mej, att hon faktiskt aktivt exkluderade och stötte bort mej från när jag var kanske... 6-7 år men och jag har väldigt få minnen av fysisk kontakt eller ömhet från mamma från den tiden och framåt.
Alltså efter skilsmässan från min pappa. De skilde sej när jag var sex år.
Innan dess har jag väldigt få minnen, åtminstone av mamma, kanske var det bättre då? När de var två föräldrar. Innan det blev min mamma å bror mot världen. Kanske var det så?
Grät jag efter min mamma? Var hon min viktigaste person när jag var som Noah? Kramade hon mej och hade mej i knät när jag var liten?
Jag minns inte.

Idag är det min mamma som behöver mej.
Och som samtidigt fortsätter att avvisa mej som betydelsefull på något som helst sätt. På det allra minsta vis. 
Jag har erbjudit henne mitt hem, mitt sällskap (å mat, och altan å hund å...) och hjälp men hon vill inte ha den.
Varje dag upplyser hon mej om att den enda människa hon någonsin älskat är död. Den enda anledningen till att vilja leva är borta.
Och samtidigt skördar hon det hon sått, för jag är i 90% av fallen inte särskilt medkännande. Jag lyssnar med ett halvt öra, läxar upp henne för att hon är full, suckar å pustar och lägger på. Hennes elände når sällan fram till mej på riktigt så det berör mej i hjärtat.
Kanske blir det så. Blir så med barnet som aldrig blir sett el älskat el uppskattat.
Att hjärtat blir lite hårt. Eller så är jag en empatistörd jävel.
Det dåliga samvetet når mej ibland för hur det än varit mellan oss så HAR hon det svårt och det ÄR synd om henne, han VAR hennes allt i de 45 år han levde  och samtidigt är jag så förbannad över att hon inte kan älska sitt levande barn lite grann. Ja eller åtminstone sina levande barnbarn och barnbarnsbarn.
Det hade räckt.

Så det känns bra när Noah gråter efter mamma.
När roliga, snälla, goa, kärleksfulla, busiga mormor inte räcker.
När bara mamma duger.
Så ska det vara. När man är 4 år.

Puss/ Asta

Nästan femtio då

Ja ha. Då vet man hur det känns att vara 49 då.
Rätt så likt som att vara 48 skulle jag säga. Liiite roligare men det kan ju bero på att det har varit en riktigt bra dag med... vi får väl se hur övriga 364 dagar blir.

En längre tid har jag ju besvärats av någon form av förtidig femtioårskris.
Mycket funderande på ålderdomen, på döden, på var det här allt.
Jag känner att det har börjat släppa.
Att ingen har några som helst garantier men just idag är jag stark och frisk och det finns chans på jäkligt många liknande år framöver.
Landat i någon slags klyschig carpe fucking diem.

När jag fyllde fyrtioåtta satt jag i ett varmt Barcelona och drack Cava.
Årets födelsedag har inte varit sämre. Lika varmt och bubbel här med.
Den började glammigt med att jag upprört konstaterade att ingen kom upp med kaffe och falsksång till mej, att jag travade ner till ett kök i kaos, trampade i hundkiss (ja, igen!!!), hade allergiont i halsen och det kändes rätt eländigt.
Men sen tog det sej!
Tog sej som fasen.

Jag fick presenter...
Ett Thomas Sabo hjärta av min vän Marie. En Thomas Sabo fjäril av min stora flicka Emelie, teckningar av barnbarnen och det här fina av min yngsta dotter





Drack kaffe å åt glass i solen med två av mina döttrar.
Och sen förstår ni, sen sprang jag mitt livs första intervallpass i den här hettan.
Det var inte långt, hela rundan 3 km och jag sprang kanske 2 av dem men då jävlar sprang jag.
När vi kom hem var jag helt slut!
Svetten lackade, pulsen skenade, lungorna värkte och endorfinerna bara sprutade ut.
Det var sååå jobbigt (tror aldrig jag varit så fysiskt slut i hela mitt liv) men oxå sååå roligt. Det här kommer jag att göra om.



Bjuder på bild. Med muffinsringar och allt i full aktion.
Det är FAN inte hur man ser ut som är huvudsaken, det är vad den här gamla tantkroppen klarar av som betyder nåt.

Pustade i solstolen. Tog en öl. Det gäller att fylla på förlorade kalorier vet ni.
Sen tog jag en välbehövlig dusch. Finade till mej. Kände mej snyggare än på länge och drog in till stan för ett efterlängtat ärende.
Jag har ju fjärilstatueringar. 4 lite större som representerar mina 4 barn och sedan 4 lite mindre barnbarnstatueringar.
Idag var det dags att sätta dit de tre sista ungarna.
Bild på det kommer, de är inplastade till imorgon, men jag gjorde även den här lilla godingen på tummen. Ett statement. För kvinnlig styrka och systerskap i all sin diskretion.



Efteråt mötte jag upp mannen för middag på stan och nu ikväll har jag först haft mysstund med äldsta dottern när vi knäckte en flaska bubbel och satt ute i den ljumma (och myggrika) kvällningen och sen har jag sett dagens Robinson.

Nu väntar sängen för imorgon ska jag å "Lillebror" åka ner till Skåneland och hälsa på en gammal vän och fd kollega.

Puss / Asta 49 år.

Det finns idioter, förbannade idioter och så finns det småhundsägare.

Jag måste skriva av mej för jag är så förbannad att jag nästan går i atomer.

Jag har precis varit ute på kvällspromenad med Gottfrid.
En promenad vi mötte ovanligt många arga hundar. Hundmöten verkar vara något många har problem med, mej själv inkluderat enstaka tillfällen.
Idag passerade vi nog förbi fem-sex arga vovvar men Gotteman uppförde sej exemplariskt.

Så går vi förbi en villatomt med en lös liten vit skällande hund.
Han vrålar helt rabiat mot oss bakom sin häck och husse kallar lite lojt på honom. Plötsligt står hunden på gatan, nån husse syns fortfarande inte till.
Den lilla hunden morrar, skäller och visar hela garnityret och har kanske 5-6 meter till oss.
Jag ropar nu till husse "Alltså, du får komma och ta din hund!"
Husse syns inte till. Hunden kommer närmare trots att jag ryter "Nej" och "Gå här ifrån!" Nu har den kanske 3 meter till oss.
Jag ropar (hårdare i tonen till husse) "Kom hit och ta hunden, min hund kommer klippa honom."
Den lilla hunden kommer närmare. Fortfarande lika aggressiv och hotande.
Han är nu knappt en meter ifrån oss när husse lugnt kommer gående.
Jag för Gottfrid bakom mina ben och nu säger jag argt "Är du rädd om din hund så tar du honom NU för kommer han fram klipper Gottfrid honom!"
Husse snappar upp sin hund, tar honom under armen och ställer sej sen och synar mej. Uppifrån och ner. Nerifrån och upp.
Och så vänder han på klacken å går.

Alltså va?!
Han tyckte ju uppenbart att JAG var en idiot?!
Jag kan inte ens räkna ut hur han tänker.
Han har en hanhund som morrar, skäller, reser ragg, visar tänder och går mot min hund... och det är mitt fel?
Är han inte rädd om sin hund? Ser han inte att min hane är åtminstone 50 kg tyngre och just nu ser han dessutom ut som en riktig slagskämpe med sår på hela huvudet.
Varför visade han ingen form av skam eller tacksamhet?
Nej tvärtom, hans kroppsspråk dröp av arrogans.

Och tyvärr är det inte första gången.
Jag har mött sååå många småhundsägare som låter sina små änglar leka rabiessmittade monster i utsträckt koppel så de hamnar nån meter ifrån min hund.
Jag har mött småhundsägare som släppt fram sin hund till Märta trots att jag sagt åt dem att INTE göra det för hon kan bita.
Jag har sååå många gånger TRYCKT mina stora hundar mot min kropp för att undkomma ovälkommen kontakt från småhundar jag bett dem ta bort.

Är de fan inte kloka?
Jag tänker två sorts scenarier.
1. ) Föreställ er att min hund rusat ut från tomten och betett sej på precis samma sätt med samma kroppsspråk och att jag arrogant skulle synat den andra hundägaren. Jag hade fan blivit inlåst.
2.) Föreställ er att husse kommit fram 30 sek försent och min hund verkligen bitit ifrån, kanske till och med knäckt nacken på upprorsmakaren.
Vem hade fått skulden då tror ni?

Idioter!

Puss/ Asta

Livets dessert

Livets stora dessert

När jag var liten var min morfar min bästa person.
Det är med honom som jag har alla mina ljusaste barndomsminnen.
Han lärde mej en massa saker, han talade med mej med intresse och lyssnade på det jag sa. Vi var iväg på en massa utflykter, sånt som var riktat för mej.
Museum, parker, fik, djurparker.
Jag kunde linda honom runt fingret och jag har fått berättat för mej hur jag som mycket liten la huvudet på sned och sa att jag såååå gärna ville ha ditten eller datten och då köpte morfar det till mej.
Och min morfar var mot andra en ganska ogenerös och sparsam person, noga med mitt och ditt. Men för mej skulle han tagit ner månen om jag bad honom.
Min morfar älskade mej och han älskade att vara med mej och jag kunde, så liten jag var, se det ljuset i hans ögon. Omslutas av den helt ovillkorliga kärleken.
Jag tror att den kärleken la en grund i mej som på många sätt hjälpt mej i livet.
Kanske det som gjorde skillnad.
Alla barn förtjänar att få vara någons prins eller prinsessa.
Själva anledningen till att solen går upp.

Min morfar älskade mej hela sitt riktiga liv. Med riktiga liv menar jag att han älskade mej så länge han var han, innan demensen tog honom.
Innan han glömde vem han var. Och vem jag var.
Hans sista år kände han bara obehag och kanske rädsla av att se mej, det gjorde han med alla utom mormor.
Han älskade mej men väldigt tidigt förlorade han konsten att vara med mej.
Visste inte hur han skulle bete sej, hur han skulle agera mot det större barnet och framför allt inte mot tonåringen.
Vi hittade tillbaka till en liten del av det som var när jag blev vuxen, men det var oxå år fulla av konflikter.
Från att jag blev ett större barn, kanske 10-11 år, och framåt tog min mormor över mer och mer i kontakten. Morfar läste tidningen i bakgrunden.
Var det en sorg för honom?

Jag tänker på mina barnbarn och hur det ska bli när de blir större.
Vilken slags mormor och farmor som jag är och vill vara. Nu och sen.
Med Noah, som jag lever med, har jag i mångt och mycket samma relation som min morfar hade till mej när jag var i hans ålder. Och jag funderar på hur det kommer att bli, när han blir stor. Större.
När han blir grabb mer än barn, kanske med killiga intressen och uttryckssätt.
Kommer jag kunna hitta ett sätt att fortsätta vara nära eller kommer jag... som morfar... få släppa till hans manliga släktingar?
Och de andra gossarna, de jag älskar men inte lever med, hur blir det där?
Min erfarenhet från morfar å mej säger att det kanske blir enklare med flickorna. Men jag vill mer å bättre än vad morfar kunde där.
En kvinna frågade, då gällde det min äldsta dotters äldsta dotter Ängla, vilken relation jag tänker mej med henne framåt. Hur jag ser på mitt mormorskap och på vår relation.

Jag tänker att jag inte nödvändigtvis måste vara en spännande mormor/ farmor som hittar på en massa galna upptåg och äventyr (även om det så klart oxå är kul.)
Jag vill vara en trygg plats. Ett andra hem. En villkorslös kärlek och vuxen.
Någon barnbarnen kan softa hos. Ta en fika och prata om dagen. Kanske komma undan jobbiga syskon eller tjatiga föräldrar en stund. Någon som de kanske lättare kan prata med problem tillsammans med. Kanske till å med sex, jag pratar om sånt mer odramatiskt än vad mina barn gör.
Och jag tänker att det är kanske nyckeln.
Att behålla intresset för dom som personer snarare än att vi måste dela intressen.
Och jag vill vara en del av grunden till att de blir starka, empatiska, trygga individer.

Det ska bli ett äventyr att få se dem växa upp. Se vilka de ska bli.
En del av mej kan knappt vänta, en annan vill lägga i bromsen för allt vad det går.

Puss/ Asta

Hittlills.

Alltså vilket väder!!!
Jag är mitt uppe i en liten "försemester" på två veckor och jag har verkligen tajmat in det väl. Solen skiner dag efter dag och det är helt ljuvligt.
Vi i vår del av världen är verkligen förskonade från det mesta av elände som finns på andra platser men mörkret och kylan tär hårt på de flesta av oss så detta är en välsignelse.
Jag tror nästan alla blir lite gladare, lite socialare och lite snyggare så här års.

Tänkte summera försommaren så här långt. 

Jag är brunare än vad jag brukar vara i mitten av maj.

Jag är större än vad jag brukar vara med och jag jobbar hårt för att acceptera det och framför allt respektera mej själv. Kom ihåg! Säg ingenting till dej själv som du inte skulle säga till en bästa vän.

Jag har idag plockat årets första liljekonvaljbukett.

Jag har hunnit dricka en väldig massa öl å bubbel i solen.

Allergin börjar kännas av men den kommer med full kraft om några veckor.
Varje år inbillar jag mej att den kanske är borta, andra går ju runt och pollensnorar, men så i början av juni slår den till.

Sen någon månad tillbaka springer jag regelbundet. Jag försöker vara nöjd och stolt över det. Det går trögare och långsammare än tidigare år, men jag är äldre och tyngre med.

Jag har ännu inte badat. Sett på instagram att det är massor av tokstollar som redan varit i. Snart. Snart.

Gottfrid har fått sommarens första hot spot. Värre än tidigare. Så att han blivit sjuk och behöver antibiotika.

Jag har hunnit köpa mej ett par (fyra kanske) nya klänningar. 

Vi har ätit kvällsmat en gång vid havet. Det är redan bättre än de flesta år.
Vi ska göra det många fler gånger.

Hur ser din summering ut?

Puss/ Asta

Vad var falskt?

1.  Jag har legat på ett golv med Clas Malmberg ovanför mej.
Sant: På Gamle Port. Han var Ronny Jönsson.

2.  Jag har gått i samma klass som en känd svensk skådespelare
Sant: Morgan Alling

3.  Jag har suttit i polisförhör misstänkt för inbrott
Sant: Jag var skyldig med. Gjorde inbrott hos mej själv som 12 åring när mamma tagit ifrån mej nyckeln för att jag inte skulle skolka å gå hem.

4.  En tjuv höll på att knipsa av mej mitt finger
Sant: En tjuvaktig fågel. Närmare bestämt en kakadua.

5.  Jag har nära kontakt med en postrånare
Sant: En mej närstående person har det på meritlistan.

6.  Jag har nypt en döende patients anhörig i rumpan
Sant: Tyvärr... vet inte vad som flög i mej. Han hade sin fru med. Hans pappa låg för döden. Och jag nöp! Herre gud.

7.  Jag har tvingat en granne att sova hos mej för att det spökade
Sant: Då hon anlänt somnade jag som en stock och hon låg vaken livrädd halva natten.

8.  Jag har skickat ett uppriktigt friarbrev till en svensk sångare
Sant: Var 8-9 år och föremålet för mitt hjärtas låga var Lasse Berghagen

9.  Jag har firat julaftnar med en dömd mördare
Sant: Tyvärr och svårt att skriva nåt lustigt om

10. Jag har som 12 åring liftat mellan Göteborg och Dalsland
Sant: Åh gud, måtte mina ungar varit smartare.

11. Jag har larmat polisen för hemfridsbrott och då blivit ifrågasatt varför jag inte städat och om jag är nykter
Sant: Har jag sagt att jag generellt misstror poliser?

12. Jag höll nästan på att ta livet av min man genom att prioritera att städa framför att ringa ambulans när han var svinsjuk
Sant: Ung å dum. Kan inte skylla på nåt annat. Han har inte förlåtit mej än.

13. Jag har smashat sidospegeln på bilen och blåljugit hemma om att det hänt på parkeringen.
Sant: Det har väl alla?

14. Jag har klätt av mej och dansat naken på en fest. Ingen liten fest heller.
Falskt: Nej det har jag inte gjort och kommer förmodligen aldrig att göra.

15.  Jag har kört rakt in i garageväggen. Spik nykter.
Sant: Ehh, mannen blev inte så glad. Han hade köpt bilen nga dagar tidigare.

16. Jag har prövat narkotika
Sant: Ungdomssynd.

Puss/ Asta

Puss/ Asta

Att välja

Jag går här hemma och pular till tonerna av Lars Winnerbäck.
Har slängt in en plåt med kladdmuffins i ugnen. Det doftar ljuvligt, altanen står öppen och ljumna vindar sveper in. Toner av skrattande barn och vårrusiga fåglar kommer in med vinden.
Och jag funderar, och jag kan verkligen inte begripa, hur min mamma väljer att sitta i sin dystra skitiga lägenhet i ensamhet när hon kunde varit här, mitt i detta.
Jag kan erkänna att jag känner mej lite bortvald samtidigt som det faktiskt är skönt att vara själv.

Och det var lite det jag ville prata om idag.
Att välja perspektiv.

Hemma är jag nog tyvärr sån att jag väljer att vara irriterad.
Det är liksom mitt naturliga varande.
Jag vet inte hur det blev så, eller hur jag blev så, men jag vet att min man är likadan. Och jag retar mej kopiöst på honom och tycker... förstås... att han spelar i en helt egen liga.
Tanken kom till mej i torsdags.
Petronella och Noah var ute och hoppade studsmatta, strax skulle de ge sej av till stan. Maken stod i startgroparna att ge sej av till Göteborg (alla som känner mej vet hur mkt jag älskar att vara gräsänka), jag var ledig, solen sken, det låg kalla öl i kylen.
Jag gick inne och städade upp/ dammsög för att jag ville ha det fint och ordnat inför helgen.
Och jag kände mej jättesur!!!!
Jag gick här och svor för mej själv över all disk, alla smulor på golvet, all smutstvätt Petronella och Noah producerar och bara dumpar där de står.
Jag gick runt och muttrade å svor för mej själv.
Tills jag plötsligt funderade på vad jag sysslade med.
Som sagt, en ljuvlig ensam dag på gräsmattan med sol å kall bira väntade och jag var sur?!
Sur för att det överallt fanns "småbarnfamiljsspår", men vänta lite nu...
Att ha Noah omkring mej i min vardag är ju något som jag verkligen verkligen är lycklig för. Att vi lever så här tillsammans är mitt stora privilegium.

Och när jag väl tänkt det där så insåg jag att det finns ingenting att vara sur för.
Att ha rent och snyggt och tyst till priset av att Petronella och Noah bodde någon annanstans är ju ingenting jag är intresserad av.
Och dagen idag skulle bli en toppendag (vilket den oxå blev.)
Plötsligt kände jag mej glad i stället. Ett medvetet val.
Jag hade, som så många gånger förr, slagit på surheten per automatik.

Man kan... ofta men inte alltid... välja sitt perspektiv.
Jag ska försöka välja glad lite oftare.

Puss/ Asta

Hur väl känner du mej egentligen?

Hur väl känner du mej. 1 påståenden. ETT är falskt. Gissa vilket?


1.  Jag har legat på ett golv med Clas Malmberg ovanför mej.

2.  Jag har gått i samma klass som en känd svensk skådespelare

3.  Jag har suttit i polisförhör misstänkt för inbrott

4.  En tjuv höll på att knipsa av mej mitt finger

5.  Jag har nära kontakt med en postrånare

6.  Jag har nypt en döende patients anhörig i rumpan

7.  Jag har tvingat en granne att sova hos mej för att det spökade

8.  Jag har skickat ett uppriktigt friarbrev till en svensk sångare

9.  Jag har firat julaftnar med en dömd mördare

10. Jag har som 12 åring liftat mellan Göteborg och Dalsland

11. Jag har larmat polisen för hemfridsbrott och då blivit ifrågasatt varför jag inte städat och om jag är nykter

12. Jag höll nästan på att ta livet av min man genom att prioritera att städa framför att ringa ambulans när han var svinsjuk

13. Jag har smashat sidospegeln på bilen och blåljugit hemma om att det hänt på parkeringen.

14. Jag har klätt av mej och dansat naken på en fest. Ingen liten fest heller.

15.  Jag har kört rakt in i garageväggen. Spik nykter.

16. Jag har prövat narkotika

Puss/ Asta

Jag säger (nästan) som Jimmie

Vore jag lika oborstad och ociviliserad som Jimmie Åkesson skulle jag använt mej av hans bevingade ord fr förra valrörelsen, "Giv them hell."
Jimmie menade hela den demokratiska processen vi har efter val där det blivit minoritetsregeringar, jag menar Socialdemokratin men nöjer med att säga "Jag hoppas ni får vad ni förtjänar!"

Den nya migrations och asylpolitik som en Stefan Löfven ledd regering har klubbat igenom kan jag inte ställa mej bakom, av en enda enkel anledning- jag är socialdemokrat!
Och socialdemokrat är jag ju därför att jag tror på en politik som kännetecknas av solidaritet, omtanke om kollektivet och en känsla för att alla ska med.

Sverige har stolta socialdemokratiska traditioner av att ta ett stort ansvar i flyktingpolitiken ända sedan andra världskriget. Det har varit judar, chilenare, människor från Balkan, Iran å Irak och nu Syrien.
Socialdemokraterna har aldrig varit för öppna gränser och fri invandring.
Invandringen har reglerats på olika sätt och de som fått avslag har fått avslag men den har skett med omtanke och med generositet och vi, partiet och dess väljare, har alltid haft inställningen att migrationen gör vårt land rikare, starkare och bättre.
Jag känner inte igen mej i nuvarande partilednings retorik.
Hur Stefan Löven nedlåter sej till att tävla med M och Sd's partiledare om vem som kan hålla tuffast tonläge.
Det är tonen och retoriken som jag har allra svåraste för.
Men att tillfälliga uppehållstillstånd nu försvaras av samma S ledare som tidigare bespottade det och menade (fullt riktigt) att det är omöjligt att integreras i ett nytt land om du inte vet att du får stanna.
Kraftigt försämrad och näst intill omöjlig anhöriginvandring är ett annat beslut som jag aldrig trodde mitt parti skulle kunna ta.
Familjer ska alltså splittras. Barn aldrig få återse sina föräldrar, makar skiljas åt för gott. Alltså, för fan... socialdemokratisk politik?

Jag diskuterade med Ole Thorell riksdagsledamot för Socialdemokraterna på facebook. Jag skrev att jag var både arg och förtvivlad över att vi hade en av den hårdaste asylpolitiken i EU.
Han förnekade det och sa att det finns de som är hårdare.
Vilka då undrade jag.
Ungen blev hans svar.
Ungen!!! Fascistlandet Ungern. Det är alltså det som svenska socialdemokrater har som måttstock. Vi är bättre än Ungern.
Ja men Grattis Sverige. Bättre än vad nazi Tyskland var med kanske?
Vidare var han, och kompisar till honom, arroganta i tråden och mentalt klappade mej på huvudet när de förklarade att de genomför "klassisk socialdemokratisk politik."
In my ass. Jag har följt socialdemokraterna sen jag blev politiskt intresserad i 14-15 års åldern.

Det visar sej ju oxå att jag inte var fullt så ensam med att inte förstå.
En massa människor jag känner som traditionellt alltid röstat på S tänker inte göra det i år.
Samtliga Socialdemokraternas fem sidoförbund kritiserar besluten i hårda ordalag.
Minst tre riksdagsledamöter för S har lämnat i protes.
Så så där jätte naiv och oinsatt är jag ju inte i att tycka att detta inte är något som jag känner igen från mitt parti.

Man blir alltid mer ledsen och frustrerad när någon man tycker om gör en besviken. M och Sd har väl alltsedan Fredrik Reinfeld lämnade tävlat i vem som kan låta mest hårdför kring pratet om invandrare.
Det är... irriterande.
När Stefan Löfven ger sej in i tävlingen blir jag uppriktigt ledsen.
Och vore jag något, bara något mer lik Jimmie, så skulle jag ha sagt:
Give them hell.
Jag hoppas att Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att de förlorar så in i bänken. Att partiledningen får gå. Att nya krafter, nya vindar och förnyad idealism får tillträde.
Och det, det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Puss/ Asta

Ps Löfven kan ju ta med sej familjen till Kabul på semester när han förlorat valet. Ta igen sej lite. Retreata. Det är 27 grader varmt och helt säkert att vistas.
Det sista har han själv sagt.

Pissig känsla inför valåret

Det är valår i år och jag tycker att det redan börjar märkas trots att det är fyra månader kvar.
Jag är politiskt intresserad. Läser och tar del av mycket information även från "motståndarsidan" och valår är vad OS år är för den sportintresserade.
Men lika kul är det inte längre.

Inför förra valet skedde en polarisering i samhället. Sd växte sej starka och Sd är ett parti som hos många väcker heta känslor på ett annat sätt än andra partier. Ett parti man antingen är väldigt mycket för eller emot och som står för mer än att man kan tycka olika om skattesatser och reformer.
Ett parti som säger lite om vilken typ av människa man är.
Det är väl ingen hemlighet för någon vilken sida jag står på här.
Inför förra valet kom jag dels i klinch med en del människor jag betraktat som vänner, så till den milda grad att vänskapen och kontakten avslutades.
Jag mottog även en del hot efter Sd kritiska inlägg, något som aldrig hänt när jag ex kritiserat Alliansen.

Inför detta valet är olustkänslorna ännu större.
Jag känner inte längre igen "mitt" parti Socialdemokraterna och det är verkligen nåt helt annat att misströsta och till å med skämmas för sina egna än inför andra partier.
Jag känner att jag inte längre har något självklart parti att rösta på.
Jag tycker att regeringen Löfven har gjort oerhört mycket bra under sin mandatperiod. Ekonomin står stark, arbetslösheten minskar, skolan går bättre, framtidstron ökar hos en stor del av befolkningen. Kloka rättvisereformer har, mycket med Vänsterns förtjänst, genomförts och det satsas flera hundra procent mer på miljöarbeten/ investeringar än under tidigare mandatperioder. Statsskulden sjunker.
Men! Regeringens syn på asylpolitiken och hur den stränga och, som man sa då, tillfälliga skärpningen inom migrationspolitiken som infördes efter den stora flyktingvågen har permanentats.
Jag har försökt tala med ledande socialdemokrater om min frustration över detta men möts av två lika fruktlösa reaktioner, de som känner samma som jag och de som helt förnekar kursändringen och arrogant hävdar att S alltid stått för en reglerad invandring.
Jag skulle vilja ha en förklaring. Ett skäl jag kunnat köpa. En plan om någonting annat.

Alla förstår vad detta handlar om.
Det handlar mycket lite om människor med skyddsbehov.
Det handlar om att Stefan Löfven vill vinna valet och att han dels behöver få tillbaka väljare som styrt över till Sd och dels flirtar med Alliansen om ev regeringssamarbete.
Asylpolitiken är inte en liten fråga bland andra. Jag hade självklart inte blivit så här arg och ledsen om jag tvistat med mitt parti om Rut å Rot eller om någon annan skitfråga.
Detta är viktigt.
Detta handlar om människosyn.
Då återstår för mej att rösta på S... ändå. Eller att välja ett parti, Vänstern pratar vi om då, som jag står längre ifrån på de flesta andra punkter.

Dessutom är en röst på V riskfyllt. Det är stor risk att den blir lika mycket värd som en röst på Kalle Anka partiet.
Scenario 1. S vinner men väljer att regera med ex C istället. Det verkar ju vara Löfvens våta dröm. Att S sätter sej i regering med V har jag mycket svårt att tro.
Inte heller att det blir förnyat samarbete med Mp igen. Mp som förövrigt kanske åker ur riksdagen.
Scenario 2. Alliansen vinner och bryr sej inte ett jota om vad V tycker å tänker.

Så. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte och det känns pissigt som fan.

Puss/ Asta

Återfallsförbrytare

Min bror mördades för snart ett år sedan.
Den åtalade mannen har tidigare begått grova brott och suttit i fängelse.
Jag känner inget hat mot honom. Kanske pga det liv min bror levde.
Jag menar inte... verkligen inte... att någon, oavsett liv, förtjänade det ödet min bror mötte utan det jag känner är att min bror var oxå en våldsam man med våldsdomar mot sej och situationen kunde ha varit omvänd.
Men jag vet ingenting om min brors mördares vilja och/ eller möjlighet till att rehabiliteras.

Idag på promenaden lyssnade jag på på P3 Dokumentär om mordet på Lotta.
Minns ni henne? Den blonda vackra 41 åriga kvinna som efter ett kort förhållande med en 33 årig muskelbyggare, Martin, blir ihjälslagen med kraftigt våld.

Mannen som mördade Lotta hade tidigare slagit ihjäl en människa. Han hade en historik av våld och kränkningar mot tidigare flickvänner.
Han var omtalat farlig. Stor, lynnig, lättkränkt och våldsam.
Lotta anmälde honom vid ett tillfälle men la ner anmälan när hon inte kände stöd och trygghet från samhället. Och polisen låter henne göra det?
Trots allt de vet.
När Lotta dör har mannen varit villkorligt frigiven i 7 månader.
En fängelseanställd som arbetat där Martin sagt berättar om hans farlighet.
Hur han... och alla andra... visste att ingenting förändrats när Martin släpptes ut efter att ha avtjänat 2/3 av det straff han satt före Lotta.
Alla visste att han var en tidsinställd bomb, att det bara var frågan om tid innan han skulle slagit ihjäl ännu en människa.
Ändå släpps han fri. För lagen är sådan att man kan inte hålla en människa inspärrad efter avtjänat straff alldeles oavsett hur farlig personen är.
Då släpps han ut. Ut bland alla oss andra.

Detta är ingen lätt sak.
Kan man hålla två tankar i huvudet samtidigt inser man det.
Å ena sidan skapas ett farligt samhälle om människor kan låsas in på obestämd tid utefter sin personlighet. Det skapar människor som inte har något att förlora på varesej in eller utsidan.
Har du begått ett mord kan du lika gärna begå sju till för att komma undan.
Å andra sidan är det ju obegripligt hur en människa som man VET kommer att döda får lov att vistas ute bland övriga människor.
Det är obegripligt att Martin, min brors mördare och en massa andra män bara får en andra (och tredje å fjärde å...) chans utan att uppvisa vilja till att förändras.

Jag tänker att oavsett så är det oförsvarbart att en villkorligt frigiven person inte tvingas lämna drog och anabolatester. Mannen som dödade Lotta återföll ju snabbt i missbruk efter att han kommit ut.
All form av återfall borde innebära att han återfördes till fängelse.
En så farlig människa borde övervakas dygnet runt om han nu skulle släppas fri.
Det är obegripligt hur han inte sys in omedelbart efter en anmälan om våld, oavsett om kvinnan ifråga tar tillbaka el inte.
Om han suttit häktad hade hon kanske/ förmodligen vågat fullfölja.

Jag är absolut för en human kriminalvård med tv, studiemöjligheter och terapi men samhället måste skyddas från dessa våldsamma och farliga män så länge de är just det. Våldsamma och farliga.

Puss/ Asta