En revirpinkande barnmorskas betraktelser

Förlossningsvården debatteras på många håll nu efter uppståndelsen som journalisten Lisa Bjurwald åstadkommit med sina tv framträdande  inför att hennes bok "BB krisen" skulle lanseras.
Jag har skrivit om detta förut men vill ändå för säkerhet skull betona, så ingen människa går omkring och tror att jag att jag inte inser att det finns brister i förlossningsvården, att det är BRA att ämnet förs upp på agendan.
HUR det förs upp har ändå stor betydelse och det har varit en hel del lågvattenmärken i debatten, inte minst från Bjurwald själv, som inte leder till någon annan förändring än att göra gravida kvinnor än räddare för sin stundande förlossning.
Rädsla är inte bra. Att inte känna tillit vare sig till sin egna kropps förmåga eller sjukvården är inte heller bra. Ingetdera bidrar till en säkrare förlossning.
Sverige HAR en mycket säker och högkvalitativ förlossningsvård. Svenska barnmorskor är utomordentligt väl utbildade. Svenska kvinnor kan föda barn, har kunnat i alla tider.

Priset för det hittills "mest korkade inlägg i debatten" måste väl ändå gå till Expressens ledarredaktion med artikeln ni hittar HÄR, ta er gärna tid att läsa den.
I denna artikel beskrivs barnmorskor som revirpinkande självförhärligande översittare som bortser från forskningen, kvinnorna och deras säkerhet enkom för sin egen inbillade förträfflighet skull.
Vi beskrivs som ett gäng gnällspikar som kan komma att gå med på att kvinnor induceras (får förlossningen startad) i vecka 41 istället för som nu gängse vecka 42 när det, enligt artikel, är rent livsfarligt att gå en dag längre i sin graviditet än 41 fulla veckor högst motvilligt. 
Det enda sanna i artikeln som framkommer är att majoriteten av kåren inbillar sej att just vi barnmorskor är bäst lämpade att sköta barnmorskeri.
Vi ÄR det. Barnmorskor är långt mycket bättre på att sköta och bedöma en normalförlossning än någon annan yrkeskår. Vi är oxå, för att bemöta slutknorren i artikeln, minst lika bra på att bedöma och sy bristningar i klassen I och II som läkarna är då vi  har avsevärt mer erfarenhet.

Nästan vad som helst kan bevisas med forskning.
Vetenskap ger inom väldigt få områden entydiga svar. Det är väldigt mycket å ena sidan, å andra sidan.
Det vet alla som av någon anledning ägnat sej åt att läsa vetenskapliga artiklar.
Risken för intrauterin fosterdöd ( att barnet dör i magen) ökar av flera anledningar varav rökning, övervikt och ålder över 35 år hos modern är några exempel. Men det går inte att komma ifrån att en stor nationell undersökning där gravida slumpvis lottades att induceras i vecka 41 eller vecka 42 fick avbrytas då flera barn dog i magen efter v 41.
Många länder har sedan tidigare valt en tidigare gräns än Sverige att starta förlossningen i.
Huruvida en tidigare igångsättning av förlossningen ökar risken för akut kejsarsnitt och andra komplikationer tvistar de lärda om men så vitt jag förstått kan man inte se någon markant försämring.
Däremot är det otvivelaktigt så att tidigare induktioner kommer att kräva fler vårddygn och utökad personal i en redan pressad verksamhet. Och detta i sej finns det också mycket forskning kring.
Både det faktum att kvinnor i latensfas (med värkar som ännu inte påverkar livmodertappen) är de som är i särklass mest missnöjda med att "motas" från förlossningsavdelningarna till att kontinuerligt stöd av en barnmorska har en positiv inverkan på såväl förlossningsförlopp som upplevelsen av trygghet och nöjdhet.
En kvinna som känner sej trygg och har en barnmorska som hinner vara närvarande stor del av förlossningen föder med mindre smärtlindring, mindre allvarliga bristningar, snabbare och med större grad av att känna sej bekräftad och trygg under denna den kanske mest livsomvälvande händelse i sitt liv.

Vi barnmorskor skall inte låta oss schasas bort från våra ansvarsområden och vår profession!
Det handlar inte om revirpinkande, det handlar om att vi, och bara vi, har kompetensen att på ett evidensbaserat sätt handha den gravida kvinnan, kvinnan i förlossningens alla faser och eftervård av kvinnor och barn.
En kvinna i latensfas är inte som vilken smärtpatient som helst i vården och skall inte heller så betraktas. Hon skall därför inte handhas av allmänutbildade sjuksköterskor för det... det... skulle ha en negativ effekt på det senare förlossningsarbetet. Kvinnan skall dessutom kontinuerligt bedömas med CTG och vaginala undersökningar under en induktion, något som inte finns i sjuksköterskans kompetensområde.
Inte heller, anser jag, att det är lämpligt att rakt över ersätta barnmorskor med sjuksköterskor inom eftervården. Barnmorskor har oändligt mycket mer utbildning kring de komplikationer som kan uppstå efter en förlossning samt inom amning. Amningen som minskat under många år i Sverige trots att vi väl känner till dess fördelar.

Slutsatsen kan inte bli annan än...

💣Det behövs fler förlossningsplatser/ platser för kvinnor i latensfas.
💣Det behövs fler barnmorskor. Dit når vi med betalda utbildningar, en vettig ingångslön, en god löneutveckling och en acceptabel arbetsmiljö.

SEN kan vi börja inducera i vecka 41 och genomföra alla de förbättringar som behövs för en kvinnovård värdig de kvinnor som föder nästa generation.
Man kan inte göra tvärtom. Det går inte att pressa en redan pressad personal till en enormt stor ökad arbetsbelastning. Inte om vi förväntar oss samma eller förbättrad kvalitet. Hur kan det vara svårt att förstå?

Puss/ Asta

Udda, kanske lite obehagliga fakta om mej.

💚 Jag tycker Johan Rheborg är skitsnygg, det gör tydligen ingen annan (har jag märkt på allas högst skeptiska miner när jag nämner det.)

💚 Jag följer sedan nåt halvår tillbaka Hem till Gården slaviskt. Brukade se det med mormor på sent -70 tal och i omgångar på -90 talet. Ja, det har gått sen for ever. Tycker det är jättebra och är precis som övriga äldre kvinnor (generationerna före mej) svag för fd busen och numera trygga pappan Cain Dingles. Att jag vet om att jag är i gott sällskap beror på att jag dessutom är med i flera facebookgrupper om serien. *Rodnar*

💚 Jag är en ganska generös och snäll människa (tror jag) men när det kommer till hockey gläder jag mej inte bara åt mitt lags vinster utan även mina vänners favoritlags förluster.

💚 Jag har extremt svårt för att slänga eller ens ge bort böcker, även om det är pocket. Det börjar bli ett problem. Undantaget var självklart Janoush böcker, de hade jag gladeligen både skändat och bränt upp om det inte nu var så att jag kände folk som ville ha dem.

💚 Jag ser ibland på facebook att människor jag känner fyller år men orkar inte skriva grattis. Orkar inte?! Självklart missar jag oxå sådana jag verkligen vill gratulera av misstag.

💚 Jag skäms över mycket saker jag sagt, tänkt och tyckt i vuxen ålder, ja så sent som för 10 år sen. Till mitt försvar får jag ändå säga att jag hör till den grupp av människor som fortsätter att utvecklas och analysera hur fan jag beter mej.

💚 Jag gillar ju mina barnbarn förstås och kanske ett eller annat barn till men är generellt sätt inte särskilt förtjust i barn. Jag föredrar hundar då.
(Sade 4 barnsmamman, mormor/ farmorn och barnmorskan.)

💚 Jag har slutat äta gris av helt egen fri vilja och av stark övertygelse om att det är det rätta men ex idag när jag handlade godis funderade jag på att "missa" att det inte stod gelatinfritt på vissa godisar jag ville ha. Va?! Jag har även tänkt tanken att jag kanske "glömmer" att jag inte kan äta en korv. ( Jag gjorde det inte.)

💚 Jag håller ofta om mitt ena bröst, som en snuttefilt, när jag är trött eller ledsen. Ibland, på ett helt osexuellt vis, även om mitt kön. Men tutten är goare.

💚 Jag är över lag väldigt förtjust i bröst och älskar alla dess former och storlekar.

💚 Det finns människor jag låtsas att jag tycker om men som jag i hemlighet retar halvt ihjäl mej på.

💚 Jag kan vara en smula elitistisk och se ner på dumma människor.

💚 Jag pratar med mina djur. Och jag svarar för dem. Med olika röster. Och inte bara ibland utan varje dag.

💚 Jag gillar att peta i näsan.

💚 Ibland dansar jag,  a la premiärministern i Love Actually, när jag är ensam.
Ibland: Läs varje vecka.

💚 Jag har på sistone skamfullt insett att nej, jag har nog inte blivit så mycket mindre bekräftelsekåt med åren, det är snarare vad jag behöver bekräftelse för som ändrats.

💚 När jag möter jämnåriga kvinnor jämför jag mej nästan alltid. Vem är snyggast? Vem ser yngst ut? Och DET, kära läsare, skäms jag för på riktigt.

Puss/ Asta

Bild: Cain Dingle Hem till Gården.

Asta recenserar "Små stora saker" av Jodi Picoult.

Bok 18 av 12.


Baksidetext: Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York.
Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en afroamerikansk person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon.
Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär.
Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit makt- anhängare och som lever enligt sin tro.

Uff.
Vissa böcker vill man bara få redan på upplösningen med men andra böcker vill man aldrig ska ta slut, Små stora saker är en sån bok.
Det står "Mästerlig" på baksidan. Jag vet inte. Språket är inte hänförande på något vis, romanen har inget ovanligt och unikt grepp men berättelsen är det.
Berörande och engagerande.
Romanen berättas växelvis mellan Ruth, Kennedy och Turk och händelserna genom deras ögon och sätt att tolka världen. Karaktärerna känns trovärdiga och för alla berättelsen framåt.Till och med nazisten Turk har känslor man kan sympatisera med.
En del saker är väldigt amerikanska så som hur barnmorskor arbetar, hur vit maktrörelsen ser ut där och hur domstolsförfarandet ser ut men väldigt mycket går oxå att känna igen.
Uttalad rasism ser likadan ut överallt. Retoriken är delvis den samma.
Vitmakt och klukluxklans hat i USA så som jag uppfattar den rör sej främst mot svarta och judar. Tuck säger det vid något tillfälle, han hatar svarta, judar och homosexuella men mest hatar han rasförädarna.
I Sverige upplever jag att hatet mot muslimerna är starkast eller i allafall mest högljutt.
Tugget är det samma. Omvänd rasism. Bevara kulturen. Dåtidsromantiken. Bevarandet av den egna rasen/ folket.
När man ser världen genom Ruths ögon ifrågasätter jag mej själv och mina egna fördomar. Min egen aningslöshet om mina privilegier.
Författaren viger ett avslutande kapitel efter bokens slut om just detta.
Alltså, jag har så mycket att säga om det här att det får bli ett eget inlägg.

Små stora saker är spännande. Den är rörande. Den är engagerande.
Viktig.
Jag tyckte väldigt mycket om den och det känns tomt att den är slut och tungt att börja med nån ny bok. Och DET är ett säkert tecken på att en bok berört en.

Betyg 5:a. Tveklöst. Den kommer att stanna hos mej länge.

Puss/ Asta

Tjena alla monsterodiggare

Lyssnade (som vanligt) på P1 när jag åkte hem från biografen.
De talade om bristande självkänsla och om den kritiska rösten.
Tydligen vansinnigt vanligt, trots att jag emellanåt känner mej som det enda ufot i landet.
I det lilla jag hann höra, från stan och hem, så berättade de om ett sätt att ta sej an denna kritiska röst är att gå en kurs där man arbetade med lera för att lixom formgöra den här inre rösten och därmed kunna lägga den utanför sej själv.
(Bara i Stockholm, hann jag tänka lite så där sarkastiskt. Bara i Stockholm sitter vuxna människor och terapiar fram monster av lera i sitt navelskåderi.)
Men det som det gick ut på, berättade terapeuten som ledde denna mycket framgångsrika(!!!) terapiform, var att plocka ut den här illvilliga rösten från sitt eget huvud så man kan höra sin inre röst. Sätta den framför sej.
Det blir svårt att höra sej själv när det lilla monstret sitter och ropar "Du är sämre än alla andra/ Det kommer aldrig att gå/ Vem tror du att du är/ Det klarar du aldrig/ Ingen tycker om dej på riktigt/ Alla kommer snart förstå att du är fejk" eller vad nu det lilla fanskapet säger till just er.
Mitt monster säger allt det där och mer därtill emellanåt.

Jag lyssnade så där lite... ja, ni vet hur man gör, när man tycker något är å ena sidan lite bekant och intressant och å andra sidan rätt löjligt.
Och så funderade jag på hur mitt monster skulle se ut. Om jag på nåt sätt skulle gestalta det.
DET är jättesvårt. I allafall för mej som är okonstnärlig och okreativ.
Kan du tänka dej hur gestalten av din kritiska röst ser ut?
Och har du nåt tips på hur man får tyst på den?
Alla har den ju (tror jag) även om den inte är lika gapig som min men som terapeuten sa i programmet, inget barn föds med den. Det är något man får lära sej genom livet och framför allt i unga år.
Livet odlar det där jävla monstret.

Puss/ Asta

Kanske vad som kan kallas tung kultur

Jag har precis sett filmatiseringen av Jonas Gardells "En komikers uppväxt" med Johan Rheborg i huvudrollen.

Story: Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Den vuxna Juha är framgångsrik underhållare och drar fulla hus med sina föreställningar.
Handlingen växlar mellan då och nutid.

Jag har läst boken. För länge sen.
Filmen är mörkare än vad jag minns. Det är några halvkvävda skratt i filmens första del, främst kring de vuxna och deras totala oförmåga men svärtan tar successivt överhanden över berättelsen.
När filmtexten rullar gråter både jag och de två döttrar jag har med mej.
Men det är mer än så, mer än en sorglig historia (för sådana har man ju sett en del), det är ångest.
Jag och min ena dotter står kvar på parkeringen en halvtimme medan jag gråter och hyperventilerar. Jag kan inte minnas att en film fått mej att må så.
Men jag är den som känner mest ångest i vårt sällskap.
Om jag skulle skriva en delvis sann berättelse om min skoltid och de hierarkier som rådde då skulle det kunnat vara denna.
Jag ÄR Juha. Ja bortsett från att han var kille och jag tjej, bortsett från att han blev mer framgångsrik än mej. Jag var Juha, balanserande på den där sköra eggen av att själv bli den som var mest utsatt och som gjorde "uppoffringar."
Som var elak mot henne som var min vän när vi var själva. Som mobbade för att klara mej undan större fiskar. Som andra kanske minns från sin skoltid med känsla av svek.
Berättelsen är så svart och den blir än mörkare av igenkänningen.
Jag kan inte förlåta mej själv.

Det värsta är att inte mycket har förändrats. Jag tror verkligen inte det.
Kanske är föräldrar och lärare generellt mer medvetna men jag tror fortfarande de där fruktansvärda hackkyckleordningarna råder än idag. Eller jag vet att det är så, att massor av barn går till skolan varje dag med en klump i magen.
60 000 barn mobbas dagligen i skolan. Än fler är... som jag och Juha var... på marginalen. Försöker desperat att smälta in... flyta ut... tillräckligt.
Och den tanken ger mej en klump i magen när jag tänker på mina barnbarn som är eller snart ska ut i den världen.

Jag vet inte om jag kan rekommendera "En komikers uppväxt."
Jo, den är bra. Den är trovärdig. Det är massor av igenkänning för oss som var barn på -70 talet. Men den är oxå tung. Förbered dej på det.

Puss/ Asta

Deprimerande tider

Jag blir helt deprimerad av att se på Partiledardebatten på Svt.
Det blåser konservativa högervridna vindar i Sverige (och många andra länder) och en stor del av partiledarna låter i princip likadant.
De flesta partiledare har på mångt och mycket anpassat sin politik och sin retorik efter Sverigedemokraterna. Inte... tror jag... för att de nödvändigtvis tycker likadant utan mer för att de är så förbannat kåta på deras röster.

Ta kriminaliteten till exempel.
Fler poliser.
Fler övervakningskameror.
Längre straff.
Hårdare straff.
Bort med straffrabatter för ungdomar.
Och jo, jag förstår att kriminella ungdomar inte kan tillåtas skjuta ihjäl andra kriminella ungdomar. För det är ju DET som det handlar om. I mångt och mycket har brottsstatistiken gått ner... inte lika hett att tala om.
Det är inte tu tal om att fängelser behövs. Det är inget bra system men vi har inget bättre. Men vi kan inte bara skärpa straff, och det säger jag inte för att vara human, det säger jag för att jag T Ä N K E R  och är kostnadseffektiv.
Det pratas ofta hånfullt om fritidsgårdar. Att vi "vänstervridna" tror att det är enda lösningen. Men fritidsgårdar står för prevention.
Mer pengar till skolan.
Mer pengar till socialtjänsten.
Mer vettig sysselsättning.
Fler kvarterspoliser som lokalbefolkningen i utsatta områden lär känna och får en relation till.
Stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng.
Och framförallt, samhällsklyftorna måste minskas.
Det ÄR precis så svårt.
Svåra frågor har faktiskt sällan enkla och snabba lösningar.
Men i alla länder, igenom alla tider, ser man just detta. Stora samhällsklyftor leder till ökad utslagning och ökad/ brutalare kriminalitet.

En ökad integration och att få breda grupper i arbete är a och o.
Kan vi vara överens om det?
Jobb och karriär ska inte bero på var du är född och växer upp.
I brist på goda förebilder, på lyckade liv väljs något annat.
Det finns bostadsområden där en ung människa inte känner någon som har ett bra jobb. Om ens ett jobb alls. Ska vi ha det så?
Inget parti pratar så mycket om integration som Sverigedemokraterna.
Inget parti satsar så lite på integration som samma parti. Partiet har inte avsett några som helst pengar till det. Noll. Zero. Zip. Nada.
Varför? Jo för vi skall helst inte ha några människor som behöver integreras (med andra ord, stoppa invandringen) och de andra ska assimileras. Dvs bli som "oss." Vad det nu är?
Det är fullkomligt horribelt att en enda tänkande människa röstar på denna smörja.

Asylsökande som kommer hit och begår grova brott skall utvisas.
Jaha?
Det görs redan. Det är väl samtliga politiska partier för. Är du inte svensk medborgare och begår ett allvarligt brott så utvisas du. Undantagen är den som är statslös (ja, det är inte mycket att göra åt för varför skulle ett annat land förtjäna personen mer?) och den som riskerar dödsstraff. Där är jag tveksam... jag kan tycka att det vet personen om från början och då får hen kanske ta konsekvenserna.
Men i det stora hela... när detta diskuteras... gäller det svenska medborgare.
Ofta människor som är födda i det här landet.
Och då ÄR du svensk.
Det kan inte vara så att jag, född i Sverige av svenska föräldrar har ett starkare värde som samhällsmedborgare än ex mina barnbarn med en svensk mamma och en iransk pappa eller att de i sin tur ligger något bättre till än kompisen som oxå är född här men där båda föräldrarna är från Somalia som i sin tur ligger bättre till än min svärson som fick sitt medborgarskap för massvis av år sedan.
Det är ju helt barockt.
Ett samhälle som har olika värde på sina medborgarskap är illa ute.
Ett samhälle som för en hel dokumentär om "utlänningen Hassan som begått en massa brott", när han är född och uppvuxen i det här landet är illa ute.

Jag blir ledsen när jag hör våra folkvalda prata.
När de nästan unisont benämner flykten från Syrien som ett större problem för dem själva än för flyktingen själv.
När vi har råd med slopad värnskatt men inte med sociala reformer.
När Nyamko Saboni upprört säger "Det heter inte fängelse, det heter kriminalvård och om man ger straffrabatt åt en artonåring får han inte hela sin rehabilitering." Alltså ursäkta, men hur FAN kan man vara så verklighetsfrånvänd?! Har hon ens pratat med en enda person som arbetar på en svensk anstalt?

Och Sara Danius gick å dog.
Det är fan deppiga tider.

Puss/ Asta

Queen of fucking everything

De flesta som känner mej det allra minsta vet att jag Ä L S K A R  Jonas Gardell.
Det har jag gjort sedan... ja, sen alltid. Sen så länge jag kan minnas.
Jag har lyssnat på hans pod, jag har läst hans debattartiklar, jag har sett uppträdande och stand up på tv och jag har läst de flesta av hans böcker och håller många av dem som bland det bästa jag har läst.
När jag var typ tjugo skrev jag ett jättelångt brev till honom där jag berättade vad han betytt för mej. Jag skickade det aldrig men känslan är fortfarande den samma.

Igår var jag och såg hans show på Lorensbergsteatern. "Queen of fucking everything" och den var...
S Å   J Ä V L A   B R A!
Fantastisk rent utav. Rolig. Smart. Vacker. Sorgsen.
Genial!
Jag är så vansinnigt tacksam att jag kom iväg på det här och att Cissi var med.
Vi hade ett helt underbart dygn.
Och allra bäst var Jonas (och hans ensemble.)

Se den!!! om du har möjlighet. Och läs hans senaste roman "Till minne av en villkorslös kärlek" som oxå är fantastisk. Kanske det bästa jag läst.
Du får skylla dej själv om du inte lyssnar nu. Du kommer att dö fattigare.
Denna man kan inte hyllas nog.
Så är det.
Faktiskt.
Och det var allt jag ville säga egentligen.

Puss/ Asta

Det är oxå livet

Sara Danius är död. Hon dog i bröstcancer. 57 år gammal.
En enastående kvinna precis som min vän Nina som dog 40 år gammal. Oxå hon i bröstcancer. Oxå hon enastående.
Det gör mej bedrövad!
Varför är det de bästa som går först?

Alltså livet.
Det gör så mycket med mej. Jag älskar det och jag räds det.
Jag njuter och jag våndas.
Jag har på sista tiden haft en väldigt lättriggad ångest. För många saker. Det mesta kanske rent utav.
Och den... ångesten... i sej ger mer mer ångest för jag är frisk och förskonad och jag hör till världens absolut mest privilegierade människor. 
Kanske är det klimakteriet? Jag har på sistone hört en mängd kvinnor i min ålder beskriva samma sak. Tyst. En å en berättar de.
Det vore inte så konstigt.
Vi har en hög förståelse för att pubertala flickor är labila. Samma sak gäller nyförlösta kvinnor. Men vi... klimakterietanter... det är nåt som är fult med det.
Pinsamt. Som ska döljas. Förskönas. Inte talas om.
Men egentligen är det inte konstigt. De där östrogennivåerna som dyker och som parkerar sej på lägre nivå än vad män har. Det är klart att det påverkar.
Om det nu är det. Om det nu inte är så att jag faktiskt hör till den gruppen av människor som behöver medicinera med antidepressiva livet ut för att hålla en vettig nivå av... ja, av vadå? Hålla känslorna på plats helt enkelt.
Jag vet inte.
Och det vore ju minst lika pinsamt. Den svenska kvinnan av idag ska vara ambitiös och duktig. Stark och självständig. Stabil och balanserad.
(Vid sidan av ung, smal, vältränad och vacker alltså.)
Småtjock, gammal och neurotisk? Not so much.

Jag tänker ofta på Nina. Nina som inte fick leva. Nina som dog efter en jävla massa kamp å mod och lämnade en mamma, en make, en syster och en bror. Nina som lämnade en massa vänner och framförallt, Nina som lämnade två små barn.
Hon skrev om det på slutet.
Skrev om allt hon inte skulle få vara med på. Självklart var barnen i fokus då.
Första skoldagen. Studenten. Första kärleken. Bröllop. Barnbarn.
Men hon skrev oxå om de små tingen. Saker som, att hon inte skulle få veta hur "The Handmaids Tale" slutade.
Jag tänker mycket på det med. The Handmaids Tale.
Nej... inte bara så klart *ler*.
Men jag tänker på att livet... livet... är inte bara de stora tingen.
Min mening med livet är mina barn men det är inte min enda mening.
Årstidernas skiftningar.
De första vitsipporna. Den första snön.
Att följa... och prägla... en ny hund.
Att få en iskall Gin & Tonic serverad på en bar med en bästa väninna.
Att ta årets första och andra och tolfte och sista bad i havet.
De första röda löven.
En het dusch.
Sekunden när biofilmen börjar.
Att känna sej klar med julklappsinköpen.
Äta en brännande varm flottig pizza.
Bistå en kvinna som föder sitt barn och upptäcker sin mening med livet.
Fredagskvällar med ledig helg.
Ett efterlängtat shoppingfynd.
Fräscha snittblommor i en vas,
Det perfekta blåmussleskalet på stranden.
Och få veta hur "The Handmaids Tale" slutar.
Det är oxå livet. Sånt jag vill göra om å om igen.
Sånt jag tänker passa på att göra om å om igen.
Sånt hoppas jag att mina anhöriga hjälper mej att få uppleva när jag är gammal och inte kan själv. Om å om igen.
För DET är oxå livet!
Inte bara de stora tingen.
Inte bara den här malande ångesten.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Carolines arv" av Katherine Webb

Årets 17:e bok blev Carolines arv av Katherine Webb.
Detta är författarens debutroman och jag har tidigare läst Italienska nätter av författaren. Jag har sett att Webb på flera håll jämförs med Jojo Moyes men tycker själv att Moyes skriver mer lättsamt och lättläst... och kanske inte lika minnesvärt.

Så här står det på baksidan: Systrarna Beth och Erica ärver släktens gamla gods. När de sorterar igenom gammelmormor Carolines tillhörigheter, väller minnena över dem. Idylliska barndomssomrar som visar sig ruva på olösta hemligheter. Det är gåtor som måste få ett svar. Minnen av kusin Henry som försvann spårlöst en het sommardag. Minnen av en elak mormor, vars liv kantades av bittert svek. Och en hemlighet som spänner över två kontinenter och mer än hundra år.

Boken spänner över tre olika tidsperioder.
Nutid, när Beth som större delen av sitt liv kämpat med psykisk ohälsa och med ett självmordsförsök i bagaget återvänder till familjegodset med sin lillasyster Erica. Beth vill bara därifrån, Erica vill stanna kvar då hon instinktivt känner på sig att nyckeln till systerns depressioner har med barndomen och den här platsen att göra.
Dåtid, i form av långa återblickar när systrarna var små och tillbringade somrarna på godset med sin känslokalla mormor Meridith och skräniga kusin Harry.
Och slutligen tidigt 1900 tal när den unga adelsfröken Caroline följde sitt hjärta och flyttade ut till den amerikanska western för sitt livs kärlek.

Jag hade lite svårt att ta till mej Carolines arv i början. Jag tycker också att berättelsen med fördel skulle kunnat kortats ner åtminstone 50 sidor, emellanåt blir den väl omständlig och segdragen. Men romanen tar sig absolut och precis som i Italienska nätter finns det saker som uppdagas i slutet som jag inte lyckats räkna ut. Det gillar jag!
Carolines arv får en självklar och stark 3:a. Den är läsvärd och underhållande men lyckas inte fånga mej mer för ett högre betyg.

Puss/ Asta

Hoppsan, så var det oktober

Oj. Nu var det länge sedan hör ni.
Det har hunnit bli ny månad... oktober... och hösten är ju fantastiskt vacker.
Jag har hela mobilen full av bilder på flugsvampar i alla dess former och blad i olika nyanser. Älskar den här tiden på året.

Jag tänkte mest kika in för att säga "Hej."
Kort kort uppdatering sedan sist.

Min dotterhelg på hotell när vi var å kollade på Hampus Nessvold var precis lika fin som jag hoppats på.

Jag är äntligen frisk från min förkylning och har börjat jobba igen.
Det var otippat skitjobbigt. Jag hade varit borta en månad (med ledighet, sjukdom och ledighet igen), egentligen inte längre än en sommarsemester men jag kände mej otroligt tafatt och nästan rädd när jag skulle tillbaka.
Ibland häpnar till å med jag över hur hudlös jag är.
Men nu har jag gjort mina tre första pass och det känns... bättre.
Imorgon ska jag in å jobba kvällspass. Samma jobb, samma lokaler men andra kollegor. Det ska bli kul.

Bente har ju börjat skolan igen.
Hundkursen hålls i ett jättestort tält och förra veckan blåste det en hel del å vinden slet och slog i presenningen. Det är ungefär det läskigaste hon vet.
Hon höll inte ihop alls, var stressad och näst intill panikslagen så vi åkte hem.
Hon... helt slut. Jag... rätt stukad.
Ikväll kom vi iväg igen, kände inte alls för det då hon är hormonell å stissig
(ja, jag vet... hon ärvde de generna av mej hur nu det gick till) men idag gick det jättebra. Hon var glad och sprallig. Då kändes det gott i mammahjärtat.

Istället för att blogga har jag sett rätt mycket på "tv". Olika serier och så där.
Inte särskilt likt mej, ser annars väldigt lite på "tv."
Bland annat har jag sett serien "Fyra bröllop och en begravning." Söt serie, väldigt lättillgänglig underhållning. Följer även den svenska serien "Fartblinda" som oxå är lite bra. Å så Bönderna då. Och "Hem till Gården." Ja, jag vet...

"Anna" 850 meter från mej frågar dagligen Vill du knulla?
Sett att det är rätt många som plötsligt får porriga erbjudanden av kvinnor på Instagram. Nej, jag tror inte att det sitter nån ung plastikopererad kåt flicksnärta som heter Anna på andra sidan ängen men vad kommer skiten ifrån?
Och påtal om skit... nu är det tydligt RFSU officiella hållning att de vill avkriminalisera sexköp.
Man tar sej för pannan.

Det fungerar bra att inte äta gris. Visst ibland är det en uppoffring, men sååå svårt är det verkligen inte. Varför har jag tänkt på det här i åratal utan att få ändan ur vagnen?
Jag shoppar mindre med, inspirerad av allas vår Greta, men lite sugen är jag på ett par röda fotriktiga kängor från Chorlotte of Sweden. Men nej, jag har kängor. Jag måste inte ha ett par röda.

Nästa helg ska jag på Jonas Gardells "Queen of fucking everything" och sova på hotell med en polarinna. Och nästa vecka ska jag gå på bio tänkte jag.
Men det tar vi i senare inlägg. Jag ville ju som sagt mest säga "Hej."

Hej!

Puss/ Asta