fredag 12 oktober 2012

Vill ha...


 

375 kr...
Skall jag eller skall jag inte?!
Hos Ejes

Puss/ Asta

I Amelia läste jag...

 

... ett reportage om en man som talade ut om att han blivit sexuellt trakasserad på sin arbetsplats.
Han arbetade på en kvinnodominerande arbetsplats. Han beskrev hur kvinnorna hade en "flirtig attityd", "en rå jargong emellanåt", hur de tog på honom... en smekning på axeln, en kram, ett nyp i häcken.
Han mådde väldigt dåligt av det här, vågade inte riktigt säga ifrån...

Alltså jag känner verkligen hur jag är en dålig människa nu men jag har så svårt att ta detta på allvar.
Räknas hans upplevelser som sexuella trakasserier så sker detta dagligen på min arbetsplats.
Vi kan ha en rå ton, en sexuell underton i våra skämt, ta på varann... både kvinnor å män.
Jag kan och vill inte ta ifrån honom hans upplevelse men jag har så svårt att ta detta på allvar, att se det som ett problem.
I hans värld skulle jag med rätt hårda skämt anses vara en förövare antagligen.

Jag tycker att man skall vara försiktig med hur man använder ord i offentliga sammanhang vilket väl ändå en artikel är. Tidningar skriker ut ord som KATASTROF. någon som RASAR osv.
Att vara utsatt för sexuella trakasserier är för mej mycket mer än en klapp på axeln eller en flirtig ton.
Inte för att det är rätt men hur tror ni det är att vara kvinna även på en schysst manlig arbetsplats?!
För mej är TRAKASSERIER nåt allvarligt. Det är att känna sej hotad, ställd mot väggen, obehaglig till mods. Att någon på ett sexuellt vis uppvisar makt.
Upplever man det av en flirtig ton eller en klapp då är det kanske inte bara gruppen som har problem?!

Vad tycker ni?
Vart går gränsen mellan vad som är okej och vad som inte är det?
Har du varit utsatt och har du lust att berätta?

Puss/ Asta

Fredag

Hola amigos

Idag har jag och maken varit iväg hela dagen på begravning.
Inga begravningar är lattjo lajbans men detta var lite av en pliktbegravning, sånt man gör för andras skull. Makens "plastfarmor" som han aldrig stått särskilt nära och som jag kanske träffat ett tiotal gånger.
Hon hade levt ett långt liv och dött en odramatisk död.
Men visst, begravningar är alltid begravningar. Även om man kanske inte sörjer själv så är det en smula vemodigt att se andra människor som gör det.
Jag kan ändå känna att jag i och med mitt yrke har en annan syn på naturlig ålderdomlig död än gemene man för jag ser den så ofta.
Begravningen var ljus och fin med musik jag själv kunde ha valt och efteråt gick vi... de närmsta... hem till svärmor på middag.
Det var... ja, förlåt mej... småtrevligt ändå och maken är vansinnigt stilig i kostym.
Det är synd att jag i princip bara ser honom i kostym på begravningar och att vi så sällan kommer ut på tu man hand.
Jag tror banne mej att jag ska kidnappa honom inom någon snar framtid för lite hotellsex och där är kostym ett absolut krav.

Nåt helt annat. Jag har fått ett ärofyllt uppdrag. Att gästblogga för Hallands Vårdförbunds blogg med regelbundenhet. Kika gärna in.
Precis skrivit ytterligare ett inlägg, men eftersom jag inte har egen inlogg (än... det är väl ändå bara en tidsfråga?!) så får jag vänta på att de publicerar det.
Det är roligt!
Men jag känner mej så klart mer bunden där än här i min egen blogg, mindre fri och mer benägen att framstå som klok å sansad. Men det är roligt ändå!

Å så kom "Jimmie brevet" då.
Vad säger ni om det?
Karln skulle vara helt och fullständigt ohotad om det fanns ett Nobels hycklarpris.
Han tänker införa nolltolerans mot rasistiska uttalanden och fanatism.
Rasism och fanatism är ju vad hans parti är uppbyggt av!
Det är som att Miljöpatiet skulle sluta tala om miljön, Socialdemokraterna om solidaritet, Centern om landsbygd, Folkpartiet om språktest och Moderaterna om klassklyftor.
Han lär ju få sparka ut majoriteten av sina partikamrater om han menar allvar. Men det är klart han inte gör... Jimmie Åkesson var en av dem som sjöng den hånande sången om mordet på Olof Palme.

Puss/ Asta