Jag kan inte sluta tänka på det

Jag kan inte sluta tänka på Andreas Lubitz.
Piloten som tog 149 personer med sej i döden i Alperna.
Jag kan inte sluta tänka på hur media resonerar och rapporterar om Andreas Lubitz.

Efter 11:e september och terrordåden som för alltid målade om världen vidtog flygbolagen nya säkerhetsrutiner. Aldrig mer skulle en terrorist kunna tvinga sej in i en kabin och medvetet krascha ett flygplan.
En säkerhetsdörr togs fram som gjorde det omöjligt för människor i planet att ta sej in i cockpit.
Omöjlig att forcera. Den står emot pistolskott. Kabinpersonal måste ha en kod för att ta sej in i cockpit men även denna funktion kan stängas av av piloten. Allt för att skydda passagerarna.
Det som hände den 11:e september skulle aldrig kunna hända igen.
Ingen tänkte på scenariot att terroristen skulle befinna sej i cockpit från början och att just denna säkerhetsdörr som motstår eldvapen och kofot skulle möjliggöra en ny katastrof.

Andreas Lubitz hade googlat om självmord strax före kraschen i Alperna.
Han hade googlat psykiatrisk hjälp och han hade googlat hur säkra säkerhetsdörrar verkligen är.
Sen tog han 149 människor med sej i döden och media rapporterar om självmord.
Ursäkta mej, men hade Lubitz bara velat dö hade han kunnat hänga upp en snara å sparka undan en stol och så hade det varit klart.
Andreas Lubitz var inte psykiskt frisk sägs det. Han hade många år innan, innan han påbörjade sin utbildning till pilot, sökt hjälp för självmordstankar.

När en människa med arabiskt eller afrikanskt ursprung begår dåd i syfte att ta med sej hundratalsmänniskor i döden klassas det som terrorism. I utredningarna söker man efter hur troende muslim han var. Vilken moské han tillhört. Vilket land han besökt.
Det är oväsentligt om han "mådde psykiskt dåligt."
Men här har vi en vit, tysk ung man som lyckas bättre än de flesta mördare med att släcka liv och det talas om självmord.
Något är djupt smaklöst med det här.
Jag kan inte riktigt säga åt vilket håll, om den mörka mannen eller den vita mannen klassas fel, men klart är att de bedöms efter olika skalor.

149 människor som reste från Spanien till Tyskland kom aldrig hem.
De sörjande och drabbade måste räknas till tusen.
En ung man valde att avsluta deras liv därför att han av någon anledning bestämt sej för det.
Barn, mödrar, älskande kom aldrig hem igen.
Jag kan inte sluta tänka på hur det rapporteras.

Puss/ Asta