Då var det dags för Bloggdalas systrar att återigen samlas för att recensera månadens bok.
Denna gång en fortsättning på Anne Liljeroths "Bara människor" som heter "Vanliga människor glömmer och går vidare." Recensionen av första boken finner du här. Jag var inte så där väldigt imponerad.
Nu har jag alltså återvänt till journalisten Saga och en del andra av de karaktärer som var med i första boken.
Det är ett år sedan första boken utspelade sej, när Saga kommit tillbaka till sin barndomsstad och via en serie artiklar gör upp med och avslöjar oegentligheter från många av stadens invånare.
Ett journalistiskt uppdrag där ekonomiskt svindleri inom bankvärlden avslöjas men oxå en personlig vendetta för Saga.
När "Vanliga människor glömmer och går vidare" börjar så har Saga precis släppt en bok om en av stadens original. Den nu döda skolstäderskan Viola Andersson.
Hon utför små frilandsuppdrag för lokaltidningen och lugnet borde ha lagt sej... om det inte vore för att hon fortfarande får hotfulla meddelanden.
Hänger de samman med boken hon har gett ut? Eller är människor rädda att hon ska rota i något som hon ännu inte fått kännedom om?
Anders Månsson är en ny karaktär i boken. En stilig karl med rötter i staden som återkommer efter att ha bott på andra platser sedan ungdomen. Vem är han och vad vill han?
Den gamla bankdirektören som Saga naglade fast med sina artiklar ger sej till känna via ett fax till en konkurrerande journalist och plötsligt framstår Saga som som oprofessionell och hafsig i sitt arbete.
Ja, jag har lite svårt att redogöra för handlingen.
De första femtio sidorna håller jag på att ge upp.
Om första boken inte imponerade på mej så känns den här än värre.
Betydligt mer av plikt än intresse läser jag vidare.
Och faktiskt tar historien sej. Kanske för att jag struntar i att analysera den medan jag läser.
Skiter i onödiga detaljer eller fåniga bispår. Jag bara läser för att få det gjort, för att komma igenom de 366 sidorna och långsamt väcks mitt intresse till liv.
Huvudstoryn. Vem som hotar och varför, vem som hjälper bankdirektören och varför... det där blir jag inte så himla intresserad av. Stundom känns det inte som om Liljeroth är särskilt intresserad av den heller. Det blir aldrig nån "wow, var det så det hängde ihop effekt" av det.
Däremot fängslar Liljeroth mej mer och mer med sina personporträtt. Det känns betydligt mer genomarbetat än i första boken.
Saga som jag i första boken inte tyckte hängde ihop eller verkade trovärdig blir mer begriplig.
Ett antal andra karaktärer väcker oxå mycket tankar och nyfikenhet.
Jag tycker de är fint utmejslade. Tonåringen Milla är lite FÖR arg. Jag har i allafall sällan skådat en sextonåring som är så egocentriskt förbannad på allt å alla, men i övrigt.
Det känns som om författaren i denna fortsättningsromanen lägger mer krut på relationer och persongalleri.
Det känns som om "Vanliga människor glömmer och går vidare" inte är avslutande och att det skulle kunna komma en sådan. Å vet ni, då skulle jag faktiskt kunna tänka mej att läsa den!
Det trodde jag inte på sidan 38 ska jag säg :)
Betyg: klen 3:a
Ps. Sagas vän Anna som är kommunpolitiker är... som av en slump... rätt så lik Bloggdalas egen kommunpolitiker Ergo.
Puss/ Asta
