Det finns ett inlägg jag tassar kring likt het gröt. Om man nu tassar kring sådan, jag har aldrig gjort det.
Ett inlägg å ett ämne det
känns som jag borde skriva om men som jag egentligen vet för lite om.
Ett inlägg som kanske
stör så här i semesteridyllen.
Gaza. Israelerna och palestinierna.
Striderna i Gaza har nu pågått i 4 veckor. Över 1000 människor har hittills dött och Israel visar ingen vilja att upphöra med dödandet. Den överväldigande delen dödade är palestinier och 1/5 är barn.
Ett land som Israel med en enorm militärmakt röjer bokstavligen sönder människors liv. Bombar och skjuter sönder.
De skall krossa Hamas säger de... men skjuter ihjäl barn och bombar sjukhus.
Och omvärlden gör absolut ingenting. Ingenting.
Konflikten mellan palestinierna och israeliterna är lika långlivad som omöjlig.
Den bygger i mina ögon på att världen, i ångest över vad som hände judarna under förintelsen gav dem mark som aldrig var deras, som redan tillhörde någon annan.
Å bit för bit har Israel ockuperat mark. Satt invånarna i Gazaremsan som gisslan.
Utan möjlighet att arbeta, försörja sej, leva drägliga liv.
Hamas är en terrororganisation och jag förstår att de skrämmer israelerna med självmordsbombare.
Självklart kan inget land acceptera att en annan nations invånare klär sej fulla med bomber och spränger sej i luften på bussar och caféer. Jag hajar det.
Samtidigt är det inte allt för svårt att förstå att Hamas har stöd bland befolkningen.
Via de hemliga tunnlarna som Israel nu försöker bomba sönder har det färdats vapen, precis som Israel säger. Men det har oxå färdats mat, pengar, läkemedel. Sådant som befolkningen verkligen behöver och som förvägrats dem.
När människor förvägras det mest basala blir de desperata. Så fungerar muslimer.
Så fungerar även kristna.
Så skulle du och jag fungerat.
Det är mänskligt att vilja skydda sina barn, att vilja ge dem åtminstone det som de absolut behöver.
Jag såg en dokumentär om självmordsbombare från Palestina en gång. Länge sedan.
Men jag minns en mor som stöttade sin unga son i beslutet att bli självmordsbombare och dö martyrdöden.
Hon såg nämligen ingen som helst chans till ett värdigt liv för sonen i detta livet.
Allt hopp var uttömt.
En människa utan hopp är desperat och en desperat människa gör dumma saker.
Det kommer aldrig bli fred därnere innan Israel accepterar och respekterar palestinierna.
Det gäller så klart åt andra hållet med.
Det måste bli slut på ockupationen av mark och det måste ges åt alla människor möjligheten till ett värdigt liv och framtidstro.
Och en vapenvila kan inte brytas för att en liten David slår mot store Goliat.
Goliat måste stå över det och fortsätta arbeta för fred i alla fall.
Som det är nu tar Israel på sej rättigheter att med vapen motståndaren bara kan drömma om gång på gång på gång slå mot Gaza som ett djur i en bur. Ett djur utan reträttvägar. Ett djur som sitter fast.
Bara att det inte är ett djur. Det är människor. Barn.
Det är BARN inne i Gaza som inte kan fly undan bomber och pansarvagnar.
Barn utan vatten, elektricitet, mat. Barn med mördade föräldrar.
Denna galenskap. Detta mördandet måste få ett slut.
Världens politiska makthavare måste sätta ner foten.
Förlåt att jag störde i sommaridyllen.
Puss/ Asta
