Jag känner människor... som aldrig har gått en enda minut i terapi och som inte heller ser någon anledning att göra det... och jag funderar ibland, är det dom eller mej det är fel på?
Jag har gått i terapi massor av gånger och är av åsikten att alla mår bra av att helt egocentriskt få ösa ur sej om sej och sitt med regelbundenhet till någon som får betalt för att lyssna och komma med ett å annat tips.
För man lär sej verkligen massor om sej själv, sina reaktioner, sina rädslor och hur de styr en. Problemet är bara att det är färskvara så det behöver upprepas med jämna mellanrum.
Jag kan LÄTT komma på åtminstone 6 anledningar på rak arm som jag skulle behöva gå på terapi för.
1. Äktenskapsrådgivning eller parterapi. Det behöver ALLA så ni behöver inte fundera på om jag står i begrepp att skilja mej. Om så vore skulle jag nog strunta i terapin, åtminstone nu när barnen är vuxna och vi inte behöver ha en fungerande relation efter skilsmässan.
2. Terapi för att bli mer målinriktad och inte tappa motivationen så lätt.
3. Terapi för att förstå och försonas med att min pappa och jag "gjort slut" och vad det gör med mej.
4. Privat anledning.
5. Privat anledning.
6. Terapi för att bearbeta saker från mitt förflutna som jag inte riktigt kommer över och som fortfarande påverkar mina val idag
Hur ser du på terapi?
Puss/ Asta
