Tidigare liv

En klok kvinna... kalla henne medium eller spåkvinna om ni vill... sa en gång till mej att Märta (Nytillkomna läsare, det är min förra hund å mitt livs kärlek) och jag hade levt många liv tillsammans.
Att hon ibland var i fast form och annars min skyddsängel. Att hon kom till mej i liv när jag behövde henne.

Kvinnan berättade om ett av dessa liv. För länge sedan levde jag med en kontrollerande och aggressiv man. Vi var någon form av adel, bodde i alla fall flott, och han bevakade varje andetag jag tog.
Han hade en häst som jag stod nära och en kväll flydde jag på denna häst. Genom tät terräng tog vi oss fram, mannen och ett helt hov med karlar jagade oss men hästen tog sej fram utan att se särskilt mycket satte den ner hovarna precis rätt och räddade oss båda.
Den hästen var Märta.
Jag har levt mej in i den där historien så mycket att jag knappt minns vad spåkvinnan berättade och vad jag efteråt har fantiserat om.
Kan se och känna miljön. Kan se och känna skräcken. Kan se och känna kärleken till denna stora, modiga häst.

Ibland, rätt ofta sista året, är det som om ett minne fladdrar förbi.
Ogreppbart, jag får inte tag i det.
Det är ingenting som hänt mej i detta liv och ändå är det jag.
Det lilla lilla jag sett är en kvinna som diskat för hand och vrider ut en trasa.
Hon står vid ett fönster och ser ut. Hon är sliten, det känner jag mer än ser det.
Jag får för mej att det är Andra världskriget och i Tyskland.
Jag får känslan av att hon är tyska och att hon sörjer sitt folks dumhet.
Hon bor enkelt, spartanskt rent av. Hon har barn kring sej som inte är sina egna.
Jag har läst många böcker om Andra världskriget, sett många filmer.
Kanske mixtrar min hjärna med mej men i så fall på ett märkligt sätt.
Den släpper igenom bilder på en tiondels sekund. Det kan sedan gå veckor, sen ser/ känner jag det igen. Tyngden, tröttheten, sorgen.
Å denna trasa. Ingen disktrasa utan mer en smutsvit linnetrasa jag blött ner.
Det är vid disken, när hon vrider trasan och ser ut genom fönstret som jag hela tiden ser henne.
Det känns som om hon vill säga mej nåt viktigt!
Kanske pga den tid vi lever i nu när högerextremismen växer sej allt starkare.
Ju mer jag fajtas med troll och hatiska skribenter och kommentarer på nätet ju oftare ser jag henne.
De finns något starkt och okuvligt i henne trots tröttheten.
En bestämdhet.
Hon är ingen medlöpare. Hon låter sej inte varken förföras eller skrämmas av sin tid men hon ser vart det barkar.
Varesej det ÄR ett tidigare liv eller en ren fantasi så är det som en historia som behöver ut.
Något jag behöver prata om eller skriva ner.

Jag har varit med om oförklarliga ting.
Känt oförklarliga krafter kring mej. Alltid kärleksfulla... nå, en gång mötte jag ett argsint spöke... men annars, alltid trygghet å omhändertagande.
Jag tror å hoppas att jag har Märta med mej. Jag talar med henne ibland. Jag hör henne ibland,

Vad tror ni?

Puss/ Asta

Vad tror ni?

Jag fick en ring av min mamma.
Det är morfars förlovningsring, han hade taniga fingrar för den passar på min pekfinger och jag har riktiga pianofingrar.

Min mamma och min morfar hade ingen bra relation... alls.
Lika underbar som han var mot mej, lika småtaskig var han mot mamma.
Jag vill inte skriva illa om morfar, för jag älskade honom djupt å han mej, men något var inte som det skulle mellan mamma å honom. Det låg lixom bortom tjafs.

Mamma har haft ringen hemma hos sej sedan mormor dog för över 1½ år sedan.
Hon har intalat sej själv att "det är bara en ring" men hela tiden känt att den för otur med sej. Att den är obehaglig.
"Morfar ville inte att jag skulle ha den, den tillhör dej" sa mamma.
Å det var så märkligt.... ja det låter säkert som fåneri eller projektion eller vad som helst men så fort jag förde denna enkla, inte särskilt snygga ring, på fingret kände jag en sådan konstig trygghet.
Lika starkt som mamma kände att den gav henne otur kände jag något slags beskydd av den å trots att jag aldrig prövat den innan å inte brukar ha ring på det fingret så känns det vant... ni vet så där som när man haft sin vigselring på sej dag och natt i en herrans massa år.
Den hörde helt enkelt hemma där. På mitt högra pekfinger.

Jag får se om jag behåller den som den är eller om jag sätter i en sten i den för att göra den lite snyggare.

Tror ni föremål kan föra en närmare de döda?
Kan ett ting bringa tur eller otur.
Det var så märkligt att vi båda kände så starkt kring ringen, både mamma å jag fast på olika sätt-
Mamma har ju en massa andra saker som tillhört morfar som hon inte får dåliga vibbar av.

Puss/ Asta