"Se snygg ut för sin partner" är ett ämne som titt som tätt dyker upp när kvinnor diskuterar i den riktiga världen så väl som på nätet.
Man kan också välja att uttrycka det som "Rätten att få slappna av i sitt eget hem."
Jag är lite splittrad i denna fråga så som i många andra.
Är en "å ena sidan å andra sidan personlighet" vilket säkert har med min ständiga och oavstängbara analytiska läggning att göra.
Att kvinnor utsätts... överallt och genom hela sitt liv... för mängder av tyckande kring utseende, vikt å skönhet är det inget snack om. På tv, i film, inom skönhetsindustrin, media.
Överallt dessa vackra, unga, retuscherade kvinnor.
Varenda glassigt magazin som säger att om du bara följer dessa dieter/ gör denna träning/ klär dej på det här sättet/ sminkar dej med dessa produkter så kommer du att bli lycklig (å duga.)
Och om du nu inte lyckas duga i alla fall så är det så fiffigt att det finns en uppsjö i varje tidning med reklam för olika plastikkirurger som kan lyfta, ta bort, fylla ut och fylla i.
Självklart! Självklart måste det finnas ett ställe och en människa du då kan koppla av på och inför.
Ett ställe att släppa garden och bara få vara. Ett ställe där du sätter reglerna.
Hemmet är en ganska lämplig plats för detta ställe.
Jag själv försöker inte ens se ut som om jag är en tjugoåring med ätstörningar. Jag vet inte om jag någonsin försökt, nu känns slaget relativt förlorat i alla fall.
Men visst vaktar jag så vikten inte alldeles drar iväg bortom kontroll, jag sminkar mej i stort sätt varje dag när jag ska till jobbet eller träffa någon utanför min familj, jag klär mej snyggt.
Jag känner mej mer tillfreds när jag är mitt bästa jag, möter världen med större säkerhet och bli (inbillar jag mej) bättre bemött.. Sminket ger mej en trygghet.
Å jag gillar att känna mej "fin."
(Varför det är viktigt att känna sej "fin" är en annan diskussion.)
När jag är hemma och ledig en dag så sunkar jag ofta ihop.
Struntar i att duscha å sminka mej, drar på mej nåt bekvämt och snurrar upp håret i en slarvig knut.
Så måste det få vara ibland.
När jag är hemma en längre tid så har jag ändå reflekterat över det där...
Träffa någon utanför min familj -> vill va fin
Träffa min man -> skiter i vilket.
Det... det blir en smula respektlöst. Jo, så kan jag oxå känna. Som om han inte spelar nån roll.
Inte för att ansträngningen är speciellt stor åt det hållet heller.
I början av en relation, när man är så där super-duper förälskad så är man ofta sitt bästa jag.
Lyhörd, tålmodig, generös. Rolig, charmerande, uppmärksam.
Å snygg.
Eller hur? Inte kommer man till tredje dejten och luktar armsvett eller har gårdagens smink i nyllet?
Inte skulle jag komma i min turkosa fleesejumpsuit som får min bleka osminkade hud att se nästan grå ut och ha otvättat hår i en truls?
Å ändå... då i början, då när man är super-duperkär går ju allt strålande i vilket fall som helst.
Det är när förhållandet har några år på nacken det behöver uppmuntras å hållas vid liv.
Många som lever i gamla relationer tappar den respekten för varandra.
Äsch, jag vet inte. Vad tycker ni?
Puss/ Asta
