Jag har inte med mej någon tro hemifrån. Inte på samma sätt som med politiken eller rättspatoset i alla fall.
Jag gick i kyrkans barntimma som liten och min mormor var delvis troende. Inte så att hon gick i kyrkan speciellt ofta men hon talade rätt mycket om "synd."
Jag minns att mamma bad "Gud som haver barnen kär" med oss ibland när vi skulle sova.
Så tja, lite grann har jag det kanske med mej ändå.
Jag har i vilket fall som helst alltid tänkt på Gud och funderat på tro så länge jag kan komma ihåg. Jag är konfirmerad men som för så många andra var det mest för att "alla andra gjorde det." Mina tankar kring tro kom nog något senare.
Å ena sidan vill jag tro.
Jag har upplevt "saker" som jag tolkat som en gudomlig närvaro.
Jag har varit ledsen, rent förtvivlad och mitt i mörkret känt hur någon "lyfter mej", lyfter bort det tunga ur bröstet, hur jag bara får en insikt planterad i bröstet att "du är trygg, allt kommer bli bra, jag är här med dej."
Låter det fånigt?
Jag HÖR att det låter fånigt, men jag har verkligen känt det, känt det rent konkret hur allt kan vända från bottenlösaste förtvivlan till en slags frid.
Det har hänt många gånger i mitt liv och alltid när allt varit som svårast.
Å andra sidan tar den förnuftiga delen över i mej ibland.
Varför skulle det finnas en Gud? Var är han i så fall i allt elände.
I krig och i tortyr. När unga kvinnor blir våldtagna. När små barn misshandlas.
Jag får... som så många innan mej... inte ihop bilden av en god OCH allsmäktig fader.
Likadant är det med tankar på döden.
Ibland är jag säker på en fortsättning. Har "känt" bevis för det med, hört så många vittnesmål som är trovärdiga.
Ibland är jag lika säker på motsatsen. Att vi alla ingår i det fullkomligt naturliga kretsloppet... vi föds, vi lever, vi dör. Precis som haren, granen, nyckelpigan och maskrosen.
När min vän Lena dog hamnade jag i krig med Gud.
Jag var så arg. Så ursinnigt förbannad över hur en tapper ung småbarnsmamma som hon kunde tillåtas dö.
Det var som om jag befann mej i en bitter skilsmässostrid efter hennes död.
Hur jag kände mej närmast hatisk. "Jävla skitgud, med en Gud som du behövs inget helvete."
Men ilskan läkte. Min högst ambivalenta tro fortsatte att komma och gå.
Det sägs att de flesta människor ber när de är tillräckligt rädda. Alldeles hur mkt ateister de varit innan så griper de det där sista halmstråt om räddning.
Jag gör nog det oxå.
Men jag ber framförallt när jag är riktigt förtvivlad eller riktigt tacksam.
Tror du? Ber du?
Varför eller varför inte?
Puss/ Asta
