Jag läser en bloggsysters inlägg om att välja. Det som är rätt eller det som man mäktar med.
Det som är ens lagliga skyldighet eller det som är att vara gatusmart. Det man vill och det som man orkar.
När jag var femton år så visste jag att en yngre släkting till mej blev våldtagen av sin pappa.
Å jag sa ingenting till polisen.
När jag var ytterligare några år äldre å nybliven mamma visste jag att min släkting och dennes yngre bror blev misshandlad och våldtagen av sin mamma.
Å inte heller denna gången sa jag någonting till polisen.
För det har jag haft dåligt samvete ett helt liv.
Det kan låta helt bisarrt... det ÄR helt bisarrt... att inte anmäla, och följande är inga ursäkter, det är förklaringar.
Jag hade själv blivit utsatt för sexuella övergrepp av dessa släktingar, i betydligt mindre omfattning men lik väl.
Båda två var dokumenterat farliga. Den ena dömd men den andra lika farlig. I första fallet var jag ett barn, i andra nybliven förälder.
Mina äldre släktingar visste oxå men anmälde inte heller, tvärtom tystade de mej när jag gormade om det hemma.
Jag kan förstå och förlåta den unga Asta idag men jag har fortfarande dåligt samvete.
Den yngsta av mina utsatta släktingar har det gått helt åt helvete med.
En del av den skulden bär jag.
Min mamma är idag alkoholiserad.
Hon behöver hjälp NU för det går utför vecka för vecka.
Lite halvhjärtat ber jag henne komma hit, överlämna sej till mej, låta mej ta alla de nödvändiga kontakterna och hjälpa henne igenom de första veckorna i nykterhet men hon svävar på målet till svar och säger hela tiden "imorgon."
Jag vet att jag borde och att imorgon kan det vara för sent och jag vet att det enda rätta vore att åka upp och hämta henne. Med tvång om så behövs.
Men jag gör inte det.
Därför att innerst inne vet jag vad det kommer att kosta mej. Jag älskar henne men blir tokig på henne inom ett dygn. Ett par veckor ihop kommer att kosta... kosta ordentligt... på mitt psykiska välbefinnande å även på övriga familjen. På en ork jag behöver för att jobba hela sommaren på ett nytt ställe där jag ska vara alert och läraktig.
Samtidigt vet jag att den dagen det är för sent så kommer skulden att vara tung.
Jag har redan "övergett" en missbrukande bror, nu tar jag inte mitt ansvar över mamma.
När jag läser min bloggsysters inlägg kan jag känna igen mej i det här att inte göra det man borde.
Trots allt är vi bara människor. Vi måste orka vara just det.
Vårt ansvar och vår kraft måste först och främst gå till dem vi är skyldiga, det vill säga våra barn, barnbarn och oss själva. Vi måste orka med våra liv!
Alla andra, allt annat måste vara i mån av förmåga.
Det är så lätt att anklaga sej själv för att man låter en galenskap fortsätta, så lätt att känna att man vrider på huvudet inför en skenande katastrof men vi... de flesta av oss... gör så gott vi förmår.
Med den kraft vi har.
Med den ork vi besitter.
Och resten måste vi förlåta oss själva.
Puss/ Asta
