Jag får typ alltid skitdåligt samvete om det inte är så att jag samtidigt har minst 38 graders feber, för vid det laget är jag halvvägs mot dödsskuggans dal precis som vilken man som helst.
"Feber" har hos mej alltid varit en slags fixerat begrepp och synonymt med att vara "sjuk."
Jag har nog dessvärre varit sån med mina barn med.
De enda jag daltat med trots afebrilitet är hundarna.
"Men lille vän, du är väl inte sjuk" ynkar jag jag vovven nyser två gånger på raken.
Men du handlar det alltså om mej.
Å jag är sjuk.
Min astma har... like it allways do... övergått till en rejäl bronkit och trotts en rätt så stöddig överdosering av Cocillana-Etyfin så har jag hostat sönder hela natten.
Precis som igår gav jag upp vid halv fem tiden och nu sitter jag här alltså i valet å kvalet...
Gå till jobbet eller sjukskriva mej.
Sjukskriva mej utan feber.
Ja ni hör ju så arbetsskyggt å galet.
Å andra sidan så beter jag mej säkert sjukare än flera patienter kommer göra.
Jag kan knappt prata utan att hosta och de mängder med astmamediciner jag tryckt i mej gör att jag skakar så att allt precisionsarbete är omöjligt.
Jag skulle med viss tvekan kanske träffa armen om jag försökte ta ett blodprov så skakar jag.
För att ytterligare späda på känslan av "Nej, jag kan absolut inte sjukskriva mej" så har jag ett viktigt uppdrag i dag innan jobbet.
Jag och en kollega skall intervjuas för den lokala nyhetstidningen, Hallands Nyheter, innan jobbet.
Jag är tillräckligt fåfäng för att inte se ut som det ras jag känner mej bara för att chefen minsann ska se att jag är sjuk.
Nej, här krävs i så fall en heltäckande kamouflering å mängder av smink.
Kan man intervjuas om sin arbetssituation och indirekt kritisera kanske både ledning men ffa politiker och sen gå hem å vara sjuk?
Nej, säger jag instinktivt.
Jo, säger både maken och en manlig kollega.
Det är viss skillnad på att prata en kvart och på att arbeta ett långt arbetspass.
Å lugnt är det ju aldrig på jobbet numera.
Gha... jag blir galen av denna ambivalens.
Som ett tredje alternativ kan jag kasta in att uppsöka akuten.
Eller för all del min egen arbetsplats och se om nån doktor kan kika på mej samt inhalera lite fler mediciner.
Jag tror helt enkelt jag får ringa chefen och tala med henne.
Good choise. Lämna över.
Så här eländig ser jag i allafall ut innan renoveringen inför massmedial plåtning.
Gammalt smink från igår ja.
Nej, men jag sa inte att det var snyggt heller.
Undra om jag lyckas prata med journalisten utan att inleda varje mening med
"Förresten har jag en blogg som heter www.pastasson.blogspot.se"
Vad tror ni?
Puss/ Asta
