Tro(s)lös på jobbet

Förlåt.
Jag ljög för er i inlägget nedan. Eller ja, jag maskerade sanningen lite, närmare bestämt med den här meningen "hör ni töser, det har sina fördelar att bli gammal, innan demensen och inkontinensen slår till så uppnår man ett visst mått av klokskap."

Det har redan hänt.
Jo jag är klok. Det är jag faktiskt.
Inte särskilt intelligent, men klok som sjuttsingen, det där är två helt skilda ting.
Men jag är dessutom liiite liiite inkontinent och inte lika lite glömmen.

Inkontinensen sträcker sej till att jag ibland, när jag är jätte kissenödig, kissar en liten liten skvätt preeecis när jag drar ner blixtlåset i jeansen eller kavlar ner strumpbyxorna. Oavsett hur länge jag varit kissnödig och hur länge jag hållit mej är det precis DÅ det kan ske.
Samma sak kanhända i duschen. Att jag inte är ett dugg kissnödig när jag kliver in men blir akut och ohållbart kissnödig när det varma vattnet träffar mej.
Mmmm, precis. Slarvat med de där geisakulorna ja.
Det händer att jag kissar ner mej mer än "lite grann" men det beror på slarv och sker alltid på toa. Antingen drar jag inte ner trosorna tillräckligt så de blir blöta eller oxå kissar jag för fort och inte klart och reser mej upp och får resterna ner i trosan. Så jäkla irriterande. Särskilt när det sker på fest eller på jobbet.
Det händer inte precis jämt men tillräckligt ofta för att jag ska ha fått erfarenheten att "stå ut med kissiga trosor" är ingen bra idé. Kiss luktar ganska starkt av just... kiss. Så av den anledningen... och BARA... av den anledningen har det hänt att jag gått troslös på både arbetet och i sociala sammanhang.
Onödigt spännande (på ett otrevligt sätt) känns det kan jag säga.

Demensen är lite mer utbredd.
En allmän förvirring. Glömmer vad jag ska säga, vad jag ska hämta när jag går från ett rum till ett annat, berättar samma sak för människor flera gånger osv.
Men mest illa är det med att jag blandar ihop folks namn. Även... eller kanske särskilt... familjemedlemmarnas namn. Gottfrid får således ofta heta Noah och vise versa. Ibland får han till och med heta Baron som min hund för 14 år sedan hette. Döttrarna byter namn med varandra och det är inte ovanligt att jag hinner dra igenom alla deras namn innan jag hittar rätt.
Denna namndemens har vi alla kvinnor i min släkt. Mormor, mamma, jag och döttrarna. Väldigt märkligt.
Min mamma gav en julklapp till sitt barnbarnsbarn Ängla i julas. På paketet stod det "God jul Märta (döda hunden) från mamma."
Hmm, otroligt att det kom rätt.

Det är nu ni ska avslöja lite av era pinsamheter så jag kan känna mej lite mindre... udda.

Puss/ Asta

Bra sista dagar

 

Ja ha.
Här sitter jag å myser och sippar på en dubbel Treo utan is.
I stugvärmen.
Jag har precis varit ute med ett stycke busig valp å gått en timma i kylan och innan dess lämnade jag av ett annat stycke.
En smånervös make vid tåget. På väg mot 2 veckors fackkurs.

Det känns...
Det känns ingenting ännu. Jag får återkomma med det.
Jag tror vi mår väl av att komma ifrån varann. Vi har varit ihop i nästan 30 år och jag undrar om vi varit åtskilda 14 dagar förut? Det är länge sen i så fall...
När katten är borta dansar råttorna på bordet sägs det.
Men Harry's och de andra krogarna kan känna sej lugna, jag tror inte att jag kommer att springa ner dörrarna där.
Då är det mer troligt att jag busar till det och smugglar upp hunden på övervåningen, men jag ska försöka låta bli det med.

Det är måndag imorgon och jag hoppas inleda nästa vecka ungefär som jag avslutat denna. Å då syftar jag inte på Treo.
Nej, men de sista dagarna har jag "tagit tag" i flera saker som skavt.
Ett är privat. En ursäkt som jag var skyldig en människa som jag en gång för länge sedan gjorde illa.
Vad har hindrat mej tidigare?
Tja, kanske ren feghet över att mötas av oförsoning men oxå en omsorg om hen, att inte riva upp någon gammal skit.
Nu gick det mycket bra, över all förväntan, och jag känner stor förtröstan och förhoppning inför framtiden här.
Det är inte bra att bära på gammal skuld hör ni.
Gör er av med den!
Låt det inte som för mej ta över 10 år.

En annan viktig sak är att börja sätta min egen hälsa framför plikter.
Jag får en viss ångest i magen bara av att tänka på alla krav och detta eviga ekorrhjul jag lever i.
När jag var på jobbet sist, efter 14 dagars sjukskrivning och öppnade min mailbox möttes jag av HUR många mail som helst.
Fackmöte då, utbildning då, sårutbildning, sårmätning osv osv.
Utöver mitt jobb... som redan kändes too much.
Jag fick hjärtklappning bara av att slå på den där jäkla datorn.
Så! Här om dagen tog jag ett viktigt beslut.
Vad måste jag?
Jo jag måste arbeta för att försörja mej.
Det måste jag klara av.
I mitt yrke ingår patienterna, anhöriga, studenter och hospitering av nya kollegor.
Punkt!
Jag väljer att avsluta mitt förtroendeskap för vårdförbundet.
Jag väljer att hoppa av mina extrauppdrag och blir jag impopulär hos chef el kollegor för det (vilket jag inte tror) så må så vara.
För NU får det vara så här.
För nu behöver jag reducera kraven i mitt liv.
Det bara är så.
Det var en sån skön insikt att komma fram till, när jag väl bestämt mej.

Puss/ Asta