Känslor all over the place idag.

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Vikt, jobb och pirrig nervositet

Så har jag börjat på den nya avdelningen och jobbat påskhelgen.
Vilket resulterade i plus tre. Kilo alltså. Upp tre kilo sedan jag vägde mej förrförra veckan.

De flesta, eller åtminstone fler än hälften, av de som arbetar på min nya arbetsplats känner jag sedan tidigare. Eller känner igen, vet vad de heter, har bytt några ord då å då.
Så gott som alla är helt otroligt snälla.
Kanske är det lite smekmånad och ännu känns det som "på låtsas", som om det bara är för nu men alla har verkligen varit otroligt välkomnande, trevliga och söta på alla sätt å vis.
Om jag ska rannsaka mej själv, långt trevligare än vad vi var på min avdelning i slutet när det kom nya.
På min gamla avdelning hade vi en sådan otrolig personalomsättning, så mycket nytt folk som kom å gick. Människor som stannande ett tag, som lärdes upp, lärdes känna och som sedan försvann igen.
I slutet var jag å många med mej rätt mätta på att "välkomna" å vara nyfiken.
Jag insåg det då, jag inser det än mer nu när jag ser hur jag blivit mottagen.

I dagarna fyra har vi ätit. Tårtor. Kakor. Godis till förbannelse.
På påskafton hade vi handlat mat från en cateringfirma och käkade fantastiskt med kyckling, lax, gratäng, paj, sallad, röror, såser, lamm och en ljuvlig dessert på det.
Inte så konstigt att vågen rört sej uppåt och att kroppen ursinnigt skriker "socker!!!" till mej idag.

Även om alla är underbara mot mej och de av mina gamla kollegor som bytt avdelning så kostar det ändå på att vara ny. Patientklientelet jag haft dessa arbetsdagar är inget nytt men allting får jag leta efter, ingenting man behöver är där man tror.
Och jag är mer social, mer... konstlad så klart bland alla nya. Å jag saknar ju de mina.
Dessutom har jag ju eventuellt, troligen, nästan säkert nåt annat på gång som jag snart kan berätta om... eller va fan, jag gör det nu!

Jag ska troligen arbeta på BB i sommar!!!
Egentligen ska man vara barnmorska där, men även dem är en bristvara i dessa tider, så jag har fått förfrågan om jag vill.
Om jag vill?! Men det är väl klart jag vill!!!
Även om det innebär att jag bara får två veckors semester och det i maj och även om jag är lite skraj för detta har jag verkligen aldrig ens nosat på i min roll som sjuksköterska.
Mammorna och deras krämpor ska jag väl kunna fixa med min sjuksköterskeerfarenhet men bebisar... som kanske blir dåliga?!
Fast jag är ju inte ensam. Å jag har fyra egna ungar. Å har ett litet barn hemma.
Det går säkert bra. Så klart! Eller?
Det är en strålande möjlighet för mej att komma närmare och se mer av barnmorskans jobb å tänk innan jag tar ställning till om jag vill plugga i höst.
Lite läskigt är det att plötsligt vara helt ny och inte känna någon, ingen känner mej, min gamla erfarenhet som normalt ger mej råg i ryggen vet ingen någonting om.
Ni hör. Ambivalensen i ett nötskal.
Men jag ÄR glad. JÄTTE glad över detta äventyr.

Puss/ Asta