Jag fick en kommentar på fejjan kring mitt inlägg om hur Noah fostras av två generationer kvinnor som var intressant, man kan uppenbarligen se olika på situationen, och eftersom jag är medveten om att "kommenterarens" sätt att se på livet är vanligare än mitt så utvecklar jag gärna.
Mini bor här och har bott här med Noah sedan han föddes.
Nej, Noahs pappa bor inte här längre, jag tänker inte kommentera det mer än så.
Vi är en familj. Vi är två hushåll i ett.
Mini är Noahs mamma. Jag är hans mormor.
För mej... oss... är det inget konstigt.
För många andra är det desto märkligare och jag får hela tiden försiktiga undringar:
De bor hos er... jämt alltså?
Har de bott hos er heeela tiden?
Men de söker lägenhet?
Oj!
Det är i Sverige vår boendeform är ovanlig. I stora delar av världen bor man så här.
Å nej, inte "bara i Afrika" som någon kommenterade en gång, även i södra Europa är det vanligt.
Relativt få i Sverige tycker generationsboende med en äldre förälder som behöver sällskap är något konstigt.
Men att ett vuxet barn bor, inte hos utan MED, sina föräldrar är suspekt.
Jag gillar uttrycket: It takes a village ro raise a child.
Jag är helt övertygad om att barn mår väl av att leva nära olika generationer, att ta del av olika värderingar. Det är inte ett dugg synd om varken Noah eller hans mamma... och inte om mej heller.
Tvärtom.
Här finns alltid någon som har tid. Någon som har ork. Någon som har tålamod.
Här finns alltid en famn att krypa upp i. Någon som har lust att läsa saga eller leka lite.
Ja, jag fostrar Noah. Självklart!
Vi lever under samma tak.
Jag passar honom ibland, inte särskilt långa stunder, men när hans mamma duschar, kanske behöver vara själv å se en film, har ont i huvudet och behöver vila. Självklart blir det att jag ser efter honom mer än mina andra barnbarn men det är inte jag som har huvudansvaret.
Men jag har ett eget liv. Jag jobbar mycket, jag gillar sovmorgnar, jag har hund som behöver ut, jag tycker om att läsa och hänga vid datorn.
Hans mamma har ansvaret. Jag tar vid när jag vill eller det behövs.
Hans mamma har så klart något slags veto på uppfostran.
Jag kan inte hitta på vilka tokigheter som helst.
Hon bestämmer tonen men jag säger ändå till honom/ avleder honom från sådant som är viktigt för mej. Som hunden, att han får vila å äta ifred.
Mini är en mycket viljestark, kärleksfull, fin mamma.
Hon har betydligt mer tålamod och fantasi än vad jag hade som småbarnsmamma.
Hon är smart, stark och har ingen navelsträng att klippa.
Hon vill bo här med Noah medan han är liten för det ger henne en bättre ekonomi så hon slipper lämna honom på förskola när han är så liten för att jobba och vara ifrån sin son hela dagarna.
Jag tycker hon har rätt!
Egen inkomst och förmåga till försörjning är absolut den viktigaste jämställdhets/ kvinnofrågan.
Men att offra några år, när barnet är litet, ser jag inga som helst problem med.
Om det är vad man vill.
Utöver att hon lever under samma tak med sin son som jag gör så är hon på alla sätt självständig.
Tvättar, städar, lagar mat, ringer sina egna samtal till myndigheter mm.
Folk (å nu syftar jag inte enbart på kommentaren här) får tycka vad de vill.
Jag tycker det är märkligt hur vårt sätt att leva kan provocera och väcka så mycket frågor.
Har vi inte kommit längre?
Familjer är inte längre mamma, pappa, barn.
Det kan vara mamma, mamma, barn. Pappa, pappa, barn. Mamma, vän, barn. Pappa, barn.
Och uppenbarligen mamma, mormor, morfar, barn.
Vi trivs. Oss passar det.
Å Noah?! Ja, han har definitivt dragit en vinstlott i livets tombola.
Puss/ Asta
