Sossarna körde här om året med en valaffischslogan angående arbetstillfällen.
"Vi vill ge många fler en lite jobbigare morgon men ett mycket bättre liv."
Och inte bara politiker pratar om det, vikten av att ha ett arbete att gå till.
Vårt land är väldigt fokuserat på just arbete och yrke. "Å vad jobbar du med??" hör nästan till den första frågan främmande människor som hamnar bredvid varandra och ska kallprata säger.
Yrkesidentiteten är viktigt.
Här om veckan när vi på jobbet hade en kollektiv dagdröm om att vinna stora pengar så var de flesta förvånansvärt eniga om att helt ville de inte sluta jobba i vilket fall som helst.
Överlag tycks det finnas en tro/ inställning kring att det är viktigt för människor att yrkesarbeta.
Det är förstås svårt att helt och fullt sätta sej in i en situation som man aldrig har varit i.
Jag har förvisso varit hemma på den gamla outbildade tiden men då hade jag fyra små barn och var ju inte precis "ledig."
Jag trivs bra med mitt yrke, det är ett yrke att vara stolt över, och jag har faktiskt ofta väldigt roligt på jobbet. Mitt arbete känns meningsfyllt och viktigt. Absolut.
Men om jag fick välja... ja då skulle jag LÄTT säga upp mej och gå hemma å "drälla."
Det är ju det här med ekonomi förstås. En inte allt för trevlig baksida med att inte arbeta.
Och jag skulle aldrig vilja vara beroende av någon man.
Att faktiskt kunna packa och gå eller bli övergiven för en ärtig blondin på ålderns höst men ändå alltid veta att man fixar att försörja sej själv.
Det är otroligt viktigt för mej, det tror jag att det är för de flesta.
Men arbete som ett högre mål?
När jag arbetar säljer jag min tid till en arbetsgivare för att ha råd att leva.
Det är så krasst.
Fick jag pengar i alla fall så skulle jag förmodligen inte satt min fot där mer.
Jag tycker inte att det är "fint" i sej att ha ett jobb.
Det är ett nödvändigt ont att springa i det där ekorrhjulet och då är det väl bra att man i alla fall har ett yrke som känns givande.
Om jag gick hemma så skulle jag inte bara ligga i sängen och pilla mej i naveln.
Jag skulle umgås mer med dem jag älskar. Jag skulle ha fler djur.
Jag skulle skriva den där romanen eller åtminstone göra ett ordentligt försök.
Jag skulle föda upp valpar på skoj.
Jag skulle varit ute i naturen en massa.
Rest.
Jag skulle verkligen inte bara "suttit där."
Jag skulle ha fortsatt utvecklas som människa ändå.
Och jag skulle inte känt mej ett dugg sämre.
Tror jag. Helt å hållet vet man ju inte förrän man prövat.
Puss/ Asta
