Göra sej till...

"Att göra sej till" var det absolut värsta min mormor visste.
Göra sej till kunde vara rätt många olika saker.
Det kunde vara någon som var mån om sitt utseende eller väldigt charmerande.
Det kunde vara någon som försökte vara rolig eller som ställde till scener.
Det kunde oxå vara förnöjsamhet. Förnöjsamhet stod i min mormors värld alltid för förljugenhet.
Att låtsas.

Mormor var nästan jämt irriterad när hon kom hem efter att ha träffat vissa av sina vänner.
De hade skrutit om sina barn, bjudit på något flott för att imponera, gett sken av att leva så goda liv eller någon annan av mormors dödssynder.
Min svärmor väckte irritation för att hon "ljög om hur bra hon trivdes på sitt jobb."
Enligt min mormor fanns det ingen som inte kunde tycka det arbetet var annat än tungt, stressigt och besvärligt.
Värst av alla i mormors värld var Lill-Babs. Glad, snygg, tog plats och "hade haft en massa karlar."
Inte göra sej till.

Å så fick hon mej som barnbarn, ett barnbarn som är uppvuxen ihop med henne mer eller mindre.
Som verkligen gör sej till. Bantade, fixade med mitt utseende, ofta går i klänning, läste på högskolan, tog mej i ton.
Ni förstår krocken!
Och som vi krockat genom åren mormor å jag.

Jag tänkte på mormor idag när jag var ute och sprang och på mina likheter och olikheter med mormor.
På så många sätt är jag lik henne, både medvetet och omedvetet.
Ibland kommer jag på mej själv med att vara precis som hon, säga saker hon skulle ha sagt, snörpa på munnen likadant.
Å ändå så olik, bland annat kring det här med att göra sej till.

Min amatörmässiga tolkning av mormor är att hon var en väldigt avundsjuk människa för att hon själv inte fått det liv hon velat.
Hon var hårt präglad av arbetarklassen och av Jante.
Alltid punktlig, klanderfri. Alltid göra rätt för sej, alltid hålla efter oss alla.
Jag tänker att jag är... inte fullt ut men ändå... den mormor kanske skulle blivit om hon levt i en annan tid.
Om någon låtit henne ta plats, om hon tillåtits välja och getts möjlighet att växa.
Den irritation jag ofta kände mot mormor medan hon levde har bytts ut mot saknad och förståelse.
Jag kan se varför hon blev den hon blev.

Saknar henne så himla mycket.

Puss/ Asta