Maten puttrar på spisen.
Köttfärssås med rikligt av ajvar relish, champinjoner, bacon och lök.
Det är gott om grädde i.
Det luktar mustigt.
Jag har tänt lite fönsterlampor och några stearinljus.
Hällt upp ett glas mörk öl som inte är för kall.
Hunden har ätit sina två mål (hans matvägran framkallar alltid en viss oro inom mej) och lugnet sänker sej.
Jag är en enkel
Inte så mycket för det som är dramatiskt, kultiverat eller fancy.
Jag uppskattar god mat och har under min sjukskrivning funnit glädjen också i att laga den emellanåt.
Jag tycker om flottig pizza och pommes med feta såser.
Jag skulle välja det varje dag framför sjötunga eller sushi.
Det känns som om jag kräver så lite för att vara nöjd.
Som om jag med åren lärt mej att se glädjen och njutningen i enkla små ting.
I att se på när hunden leker. Eller tungt sover.
I naturens skiftningar. I att ljuset återvänder.
I sovmorgnar och i en stilla lunk.
En god bok, ett bra tvprogram, ett gott glas vin (där är jag något mer kräsen och finsmakande.)
Och ändå.
Ändå finns så ofta den där känslan av att vara missnöjd och förbisedd hos mej.
Den där... läskiga, krypande känslan... av att leva fel och av att slösa bort mitt liv.
Men idag är livet gott.
Enkelt.
Vi njuter av det tycker jag.
Puss/ Asta
