Missnöje inom vården.

Vi pratade om det på jobbet idag. Detta med anhöriga. Missnöjda anhöriga.
Fortfarande är de allra flesta anhöriga nöjda med oss. Ännu får vi lovord och hembakta kakor som tack för god vård av deras mamma/ pappa eller vilken relation de nu har till våra patienter.
Men allt oftare, nästan dagligen numera, får vi hantera de som är allt annat än sugna på att bjuda på fika.

Jag vet inte vad det beror på riktigt.
När jag för tolv år sedan var nyfärdig sjuksköterska minns jag inte alls detta frekventa missnöje. Då fick vi väldigt ofta små eller stora bidrag till kaffekassan.
Inte för att det egentligen ska behövas, vi får ju lön, men det var ändå ett kvitto på att de var nöjda.
Nu förekommer det nästan inte.
Samma sak med ilskan.
Då nästan aldrig. Nu... väldigt ofta.
Kanske beror det till viss del på ett generationsskifte. Att den generationen vi nu ser är mer vana vid att ställa krav och har mindre respekt för sjukvårdspersonal.
Kanske beror det ännu mer på besparingar som genomförs och att mycket faktiskt ÄR sämre.
Men det känns som om det är nåt mer. Större skillnad.

När anhöriga, eller för all del patienterna, blir missnöjda så är det sjuksköterskan som står i skottgluggen.
De vill "tala med den ansvariga" och därmed klarar sej undersköterskorna ofta.
Läkarna har de fortfarande en annan respekt för, de är dessutom inte på avdelningen när de inte rondar och om de tar sej tid för samtal är den ofta utmätt och fastslagen.
"Kl 15:00, en kvart."
Kvar är sjuksköterskan och hon ska bannemej stå till svars för allt från den basala omvårdnaden till medicinsk behandling till politiska beslut.
Jag har full förståelse för att man som anhörig vill vara delaktig i vad som görs och inte görs.
Förståelse för oro och för frågor. Jag förstår ifrågasättande.

Det som jag har mindre förståelse för alla dessa orimliga krav... och tro mej, de ställs hela tiden.
De kräver specialbehandlingar. Just deras anhörig ska ha alla möjliga förmåner.
De ska träffa specialister, de ska ha läkarsamtal... NU... även om de precis haft det.
De ska ligga på särskilda rum, de ska inte dela rum med just den de delar med, de ska inte vårdas av just den de vårdas av.
De ska bli som 26 igen. Gå, stå, hoppa och sjunga.
De ska inte ta hänsyn till hygienrutiner och andra patientsäkerhetsaspekter.

Det händer allt oftare att vi sjuksköterskor får utstå personliga förolämpningar och rena utskällningar. Höra att vi är fula/ feta/ korkade/ lata/ inkompetenta/ elaka.
Själv var jag allt detta här om arbetspasset bara för att jag isolerade en sal så som rutinerna för minskad smittspridning säger att jag är ålagd å trots att jag hela tiden var vänligheten själv.
Det händer med regelbundenhet att vi blir hotade med repressalier som anmälningar och tidningsuthängningar och det har hänt många av oss att vi blivit inspelade och/ eller filmade.
Att bli inspelad mitt i en diskussion är oerhört kränkande kan jag berätta för er som aldrig varit med om det.
DÄR någonstans är det inte längre okej tycker jag alldeles oavsett vad man anser om rutiner, läkare som inte uppfyller krav, taskig mat eller otillfredsställande rumskamrater.
Och DET känns inte som om man kan skylla på besparingar.

Puss/ Asta