Ergo sum skrev en komplimang till mej att jag hade fina läppar.
Jag får komplimanger för den ibland.
Å jag är rätt nöjd med dem. Min stora mun ger mitt ansikte karaktär och framför allt är de väldigt bra på att pussas.
Att vara nöjd med min mun betyder mycket för mej. Jo men faktiskt.
En gång, genom hela min barndom och uppväxttid, var den källa till mitt stora komplex.
Jag minns att barnen på gården tidigt retade mej för den.
Mamma brukade oxå tråka mej för min underläpp, särskilt när jag var sur å putade med den.
"Du har så stor läpp så du behöver inte göra den ännu större" retades hon.
Inte så snällt kanske, men jag tror inte hon menade så illa, däremot TOG jag väldigt illa vid mej för jag visste ju att den var stor. Grotesk.
En gång på vintern... jag tror inte jag börjat skolan... kanske var jag 5-6 år frös jag fast med läppen i en mattställning på gården. Jag hade tryckt munnen mot den och frös fast.
Grannungarna tyckte ju det var hysteriskt roligt.
Jag minns dom som "massor" och de skrek å hurrade över att jag satt fast med min stora läpp, min NEGERLÄPP.
Jag minns hur jag slet mej loss, att det gjorde jätteont och att det blödde hur mycket som helst.
I skolan under låg och mellanstadiet förde jag till den där gruppen av ungar som inte var riktigt mobbade men heller inte populära, vi som levde i något slags skymningsland och fick våra glåpord kastade efter oss.
Mitt var så klart "Läppen."
Under tonåren var det ibland killar som sa att jag "Egentligen var söt, hade snygga bröst å så där, snygg... om det inte vore för... just det, läppen."
Långt upp i vuxen ålder hatade jag den. Pudrade lätt över den så att den åtminstone skulle hålla en diskret färg. Tänkte alltid på den i mötet med nya människor.
Jag vet inte riktigt när det gick över. När jag gick från att skämmas till att acceptera och från att acceptera till att tycka om.
Men det gör jag nu. Tycker om min mun.
För att den är generös, "jag" och bra på att pussas. :)
Puss/ Asta
