Ja fnys på ni... ni har inte gått i mina skor.
Gör det en månad så får ni se :)
Nej, men allvarligt talat, kan vi koncentrera oss på mitt i-landsproblem en stund.
Vi kan inte alltid diskutera Syrien... även om jag har ett par inlägg i skallen om det och hur Sverigedemokraterna har tänkt sej att "på plats hjälpa till eftersom det är mycket bättre för dom."
Mitt hår ja...
Jag klipper av det.
Sparar ut det.
Klipper av det.
Sparar ut det.
Kli... ja, ni kanske förstår poängen. Eller melodin.
Jag kan inte riktigt bestämma mej.
Flera uppriktiga och kunniga frisörer har sagt till mej det jag egentligen ser själv.
Att jag passar bäst i kort hår. Max i kant med käkbenet.
Jag har typiskt skandinaviskt hår, många hårstrån men tunna.
Å jag har en avlång ansiktsform.
Lugg och pageliknande frisyrer gör sej bäst då.
Och jag trivs jätte bra så.
Har tittat på lite bilder och saknar att ha det så där...
Lite kortare, lite mer arbetat.
Men så är det den här längtan efter det långa.
Föreställningen om att det är mer kvinnligt.
Att det är så härligt att slänga med, att lite feminint kasta bak det så det faller på ryggen bakom axlarna eller att sätta upp det i en knut lite slarvigt elegant så där.
Det är så jag skulle vilja vara, vilja se ut.
(Men helt uppenbart inte gör.)
Så vad säger ni?
Kom igen. Var ärliga nu.
Puss/ Asta
