Vad skulle du ha gjort?

Nej, jag ska inte tjata om Handmaids Tale. Inte just nu i alla fall.
Ville bara säga att jag precis läst att det kommer en säsong 4... det skapar blandade känslor i mej. Lycka å förtvivlan i en salig mix.
Jag funderar på mödraskap utifrån Handmaids Tale.
Eller en mors kärlek som så skickligt skildrades i senaste avsnittet... detta är ingen stor spoiler...
Serena och June. Mamma till samma flicka.
Serena som saknar sitt barn och vill ha henne hos sej... oavsett hur livet omkring ser ut.
June som saknar sitt barn men vill att hon ska växa upp på en bättre plats.
Vilken mamma skulle jag själv ha varit?


Mammor skickar sina barn till ett okänt öde med hopp om att de ska bli trygga.
Att de ska få leva. Att de ska få mat. Att de ska få frihet.
Det händer... nu... hela tiden.
Mammor som skickar iväg det käraste de har på en ranglig båt över Medelhavet. På en resa de vet är livsfarlig, men de är ännu räddare för att behålla dem hos sej.
Vi har haft det i vårt eget närområde. Finska krigsbarn som sattes på tåg till Sverige.
För att få leva.
Skulle jag klarat det?
Jag tänker på Meetloafs gamla dänga I do anything for love.
Oh no, no way
And I would do anything for love
Oh I would do anything for love
I would do anything for love, but I won't do thatNo, I won't do that.
 
Jag vet inte.
Vet du? 

Puss/ Asta 

Helt ovillkorligt. Igen och igen.

Har ni tänkt på att all kärlek och alla relationer bygger på ömsesidighet.
Om jag ska älska dej måste du älska mej.
Jo visst finns det olycklig kärlek och alla har vi väl trånat och längtat efter någon som inte vill ha oss, åtminstone inte så mycket som vi vill.
Men det går över. Allt går över.
Och till sist är det så där, ska jag älska dej, då måste du älska mej.
Lite som Meatloaf sjunger "I will då anything for love, but I won't do that."

Jag är en förlåtande människa men all förlåtelse är villkorad. Okej, jag förlåter dej. Om du lovar att det aldrig händer igen. Du kan inte fortsätta att behandla mej som skiten under dina skor för förr eller senare tar mitt tålamod slut.
Förr om vi inte är så nära, senare om du betyder mycket för mej. Men slut tar det.

Förutom det där med barnen. Den kärleken. Och den förlåtelsen.
Den ovillkorliga.
Lite som den kristna föreställer sej Guds kärlek och förlåtelse.
Oändlig. Utan krav på något tillbaka. 

Min son tex.
Han är inte riktigt så där familjekär som jag skulle önska.
Han älskar sin mamma, det säger han jämt, men han springer inte precis ner dörrarna här trots att han bor tio minuter här ifrån.
När jag klagar låter han mej bara veta att han är upptagen, han har andra prioriteringar och han har inget egentligt behov av att komma hem.
Aj.
Aj i mammahjärtat kan jag säga.
Och jag kan bli både sårad och arg. Men lik förbannat... stod han här en dag utanför och sa att hans förhållande hade spruckit och att att han behövde någonstans att bo skulle jag... igen... göra plats för honom.
Han har redan hunnit flytta hemifrån åtminstone fyra gånger.
Hur skulle jag inte kunna?
Han är ju min främsta prioritering. Han är mitt behov. Varesej jag har tid eller inte. Han vet det. Alla mina barn vet det. Det gäller dem allihop.
Det gör mej inte till nån superhero till morsa. Verkligen inte.
Det är så vi mammor är.
Den ovillkorliga kärleken. Jag hyllar alltså inte mej själv. Jag hyllar mammakärleken.
Hyllar det ovillkorlig.
(Och tanken på filmen Mona-Lisa där den där iskalla överklassmorsan skickar hem dottern till sin otrogne skitstövel till man dyker upp på näthinnan, finns såna föräldrar tror ni?)

Den som fixar fram pengar som inte finns. Den som är barnvakt även om allt man vill är att sova. Den som möblerar om och bereder plats. Den som accepterar att bli bortvald. Den som ger utan att tänka eller tveka.
Jag har aldrig haft det. Men jag kan ge det. För mej är det att vara förälder.

Puss/ Asta