Bild: Ett av mina fyra barn.
Med fyra barn, även fyra vuxna barn, är det sällan helt lugnt och harmoniskt i lägret. Det är nästan alltid något av barnen som inte mår bra, som har någon form av problem eller mår dåligt på något sätt.
Jag är verkligen ingen curlande mamma men jag är inte heller typen som inte försöker lösa/ fixa/ trösta trots att de är vuxna och mitt mammahjärta går sönder när någon av dem har det svårt.
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer heter det och det ligger väldigt mycket sanning i det. Självklart kan små barn bli svårt sjuka eller på annat sätt väcka stor oro men i det vardagliga.
Jag vet hur jag ska göra livet bra igen när Noah är otröstlig. Med de stora så finns inte alltid nån qvick fix och det är förbannat svårt att vara mamma då.
Jag har på senare tid funderat mycket på min mammaroll under åren och omvärderat den.
Tidigare har jag alltid sagt att jag gjorde det bra, att jag var good enough.
På många sätt var jag det.
Jag har alltid sagt att jag gjort så gott jag kunnat, utifrån mina resurser och att jag lyckats betydligt bättre än mina föräldrar, och det är sant.
Men det gör det inte tillräckligt för det.
Jag har alltid varit fysisk med barnen, pussat och kramat dem mycket och ofta.
Berättat att jag älskar dem. Sagt förlåt om jag varit dum. Varit mycket med dem, massor av kvantitetstid. Bakat. Picknickat. Pysslat. Läst för dem. Diskuterat med dem. Lärt dem visa hänsyn, argumentera för sin sak, uppföra sej.
Men med tiden har jag förstått att jag brustit i så mycket annat.
Det är svårt att sätta fingret på var jag felat men livet handlade för mycket om mina behov och för lite om deras. Var jag arg så var jag arg... och skällde å gormade.
Var maken och jag förbannade så grälade vi, våldsamt och högljutt.
Var jag på dåligt humör stod de i skottgluggen.
Jag var inte tillräckligt lyhörd, räckte inte riktigt till och gav dem inte tillräcklig egen tid.
Min stora flicka fick vara för stor. Hon fick stå tillbaka för mycket gentemot de yngre. Hon fick ta mycket ansvar men framför allt fick hon aldrig vara liten.
Min dotter nr 2 som är väldigt lik sin pappa fick alltid höra att hon var "pappas flicka." Även om inte det var min mening skapade det kanske henne en känsla av att hon var mindre betydelsefull för mej.
Min son såg jag inte hur ensam och utsatt han var som liten och han uppfostrades helt utan genustänk.
Min lilla som alltid varit omhuldad och sedd lyckades jag ändå inte ingjuta någon stark självkänsla i.
De har allihop blivit fina människor ändå, och jag hoppas att de vet om att jag älskar dem precis lika mycket men samtidigt unikt utifrån vilka de är.
De är underbara... men kanske inte tack vare mej utan nästan trots mej.
Att älta tjänar inte mycket till.
Allt man kan göra är att faktiskt värdera och analysera sin föräldraroll, det är man skyldig sina barn. Allt man kan göra är att bli bättre, för förälder är man hela livet.
Det sägs att det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Jag gör vad jag kan för att ge dem den nu.
Puss/ Asta
