Förlåt tystnaden här.
Jag känner mej ledsen. Och jag får dåligt samvete över att jag känner mej så ledsen för jag har det ju bra. Jag har inga "problem" värda namnet, inte om man jämför med andra.
Jag har ju, som trogna läsare vet, en vän svårt sjuk i cancer. Hennes dagar är räknade. Trots att hon bara är mitt i livet. Trots att hon har två små barn. Trots att hon har så himla många släktingar och vänner som älskar henne. Hon ska dö ändå.
Och som lök på laxen så har hon djävulska biverkningar. Sår i munnen, en hud som spricker.
Hon är min... jag vet inte hur jag ska uttrycka det... min magnet som håller mej jordad. Jag som har så lätt för att ängslas, att älta, att tycka lite synd om mej.
Genom henne och allt det mod och den livsglädje hon uppvisat och fortfarande försöker greppa.
Hon är min idol när det kommer till den ibland svåra konsten att bemästra livet.
I att, så snart det går, välja glädje. Att våga leva här å nu.
Precis här å nu, för om imorgon vet vi ingenting.
Och mina problem blir så fjuttiga. Så banala och så små jämförelsevis.
Jag har en hyfsat personlig blogg. Skriver inte bara om yta, flärd och glädje.
Skriver... om vi ska vara ärliga... ganska sällan om yta, flärd och glädje.
Men jag märker att vissa saker är svårare att skriva om. Svårare att berätta och jag märker att det är så för många andra med.
Vissa saker är liksom tabubelagda.
Man får visst vara ledsen, men då ska det finnas en riktig ordentlig orsak.
Och man får visst vara orolig, om man har täckning för oron.
Sådant alla kan hålla med om. Sånt som är på riktigt.
En del saker är lixom inte riktigt okej (å jag vet inte vem som satt de reglerna men vi följer dem allesammans.)
Ensamhet.
Existentiell oro.
Bristande lust.
Tvivel på sej själv och den egna förmågan.
Vi lever i ett av världens bästa länder. Ett land där vi får vara självständiga och fria men vi har fått betala ett pris.
Det har oxå blivit landet där vi till varje pris måste vara lyckliga, drivna, ambitiösa, sociala, tro på oss själva.
Och då blir det svårt att erkänna att man inte uppfyller allt det där.
Att man kanske känner sej ensam. Att man inte har det där härliga kompisgänget och de där bästa väninnorna som alltid finns där.
Att man inte lever i den där härliga storfamiljen där man alltid tryggt kan förlita sej på stolta och kärleksfulla föräldrar som fångar upp en om man faller (fast det gör man så klart inte eftersom man är så trygg, stark å härlig.)
Eller att man är ledsen i största allmänhet.
Det känns som det ta me fan är mer normalt å okej att prata om att ha nån kinky böjelse än att man inte är glad kåt å tacksam (och på jobbet går det oxå bra.)
Puss/ Asta
