Den 4:e januari-1987 kl 11:52 på Sahlgrenska universitetssjukhus föddes denna flicka som är min förstfödda.
Jag var sjutton år och hade kämpat hela natten i något min mamma sagt skulle kännas som "kraftig mensvärk" men som var något helt annat.
Jag var inte ens myndig och jag behövde min mammas underskrift för att få prenumerera på Vi Föräldrar men när de la denna lite torra, mörkhåriga baby med klämd näsa på mitt bröst så läktes ett sår inom mej.
Det låter kanske sentimentalt, men precis så var det.
Hon hade fattats mej jämt, jag hade alltid varit vilsen, nu var hon här och jag blev hel.
Hon gjorde mej hel.
Hon gav mitt liv en mening, ett högre syfte, en större kärlek än jag någonsin snuddat vid. Jag tyckte hon var perfekt!
Det tycker jag fortfarande.
Men alltså, vad fan... trettio år i morgon. När man är trettio är man... inte längre ung.
Då hade jag hunnit få åtskilliga gråa hår, mina första rynkor och hängbröst sedan länge. Då hade jag, som var så jäkla seg i starten, börjat läsa till Sjuksköterska.
Fullvuxen. Nästan medelålders. Och om mitt barn är allt det där... vad är då jag?
Nej, nej... svara inte! Det var en retorisk fråga.
Hon är kvinna, tvåbarnsmor, hustru, Sjuksköterska, feminist och min dotter.
Jag ser mej själv i hennes sätt att vara. Ser min mormor. Ser min man.
Och i all denna mix blir hon sin egen. Helt perfekt!
GRATTIS på stora dagen älskling!
Puss/ mamma
