Pre semester

Sista passet, på länge eller någonsin, på medicin.
Min arbetsplats under 13 år. Mitt andra hem. Mitt andra äktenskap.
Som vi älskat å krisat, hotat med skilsmässa och försonats igen.
Det känns märkligt.

De bästa av de bästa av mina gamla kollegor var uppe å sa "hej då."
Vemodigt och märkligt. Hårda kramar.
Allra konstigast är att inte veta.
Är det för nu? För sommaren eller för gott?
Allt beror på om jag kommer in på utbildningen (vilket jag med all säkerhet gör) och (mer osäkert) om jag får betalt.
Jag tror inte jag har råd annars och med tanke på barnmorskors löner är det högst tveksamt om det är värt att dra på sej ytterligare tre terminer av studieskulder.
Så. Jag vet inte...
Vet inte om jobbet på BB är en tillfällig pausfågel i mitt yrkesliv eller början på något nytt.

En annan sak som känns konstig är att jag har semester om två veckor.
I och för sej bara två veckor men ändå... sommarens semester.
Normalt brukar man ju varva ner, räkna dagarna, mentalt släcka ner när det är två veckor kvar till semestern men i år... idag... är det inte alls tal om det.
Tvärt om laddar jag upp.
Förbereder mej för allt nytt. Nya möten, nya kollegor, nya arbetsuppgifter.
En helt ny å ovan upplevelse av att "vara ny på jobbet" och inte en del av gruppen.

Ändå är det så. I en framtid som är oviss är det en av få saker som är säkra.
Semester is comming up om två veckor.
Jag hoppas på fint väder. Maj får ta å skärpa sej tycker jag.
Väldigt låga temperaturer, isiga vindar och mycket regn än så länge.
Maj kan ju vara fantastisk.
Under mina två veckor har jag tänkt att...
- Läsa en massa böcker.
- Sova middag varje dag.
- Springa många gånger.
- Dricka vin på altanen ljumna kvällar.
- Sola min lekamen.
- Umgås med mina grabbar.
- Grilla.
- Äta kvällsmat vid stranden.
- Umgås med folk å åtminstone nån kväll hänga på en uteservering med solglasögon på och nåt kallt i glaset.

Men nu, sleppingtime.

Puss/ Asta

Oj

Livet är verkligen suspekt.
Det kan vända 180° på en halv sekund.
Åt båda hållen.

Idag har jag varit sjukskriven. För att det är piss på jobbet och för att jag är sund nog att inse att jag är farlig för mina patienter när jag är så ledsen. För det är ledsen jag har varit, inte sjuk.
Jag har haft nog med mej och alla mina tankar å inte kunnat fokusera som jag borde och måste kunna på mitt jobb.
Idag fick jag ett samtal från en chef på sjukhuset. Jag hoppades att det hade löst sej, att de tagit sitt förnuft till fånga.
Jag har i veckor vägt mellan två alternativ. Stanna eller gå.
Och så idag presenteras jag för ytterligare en väg.
Nåt jag aldrig ens funderat på. Ett alternativ jag inte trodde fanns.
Jag kan inte säga mer om det just nu. Det är inte klart... än.
Men efter att ha bespetsat mej på uppsägning, använda semesterdagarna till att vara ledig hela sommaren och söka skola/ nytt jobb till hösten så står jag plötsligt inför ett alternativ om ett sommarjobb... och ingen semester.
Än har jag inte fått det. Än har jag inte sagt ja men det är nåt HELT nytt.

Jätte jätte märklig känsla.
Roligt, spännande och vanvettigt läskigt.
Kan jag? Vill jag? Vågar jag?
Tankarna snurrar hela tiden och går inte att stänga av. Men visst är det väl skönt som omväxling att inte bara grina.

Har ni varit med om något liknande?
Detta att en dörr stängs och medan man stirrar på den så öppnas en lönndörr som man inte visste fanns.

Puss/ Asta