Varit i helvetet å vänt.

I fredags skulle jag ha pluggat och jag sa envist nej till Minis alla inviter om att åka till GeKås.
Den lilla mannen hade vuxit ur sina skor, pyjamasar och mycket mer.
"Jag måste läsa" svarade jag i allt surare ton till jag insåg att jag ändå inte kunde koncentrera mej å vi drog mot shoppingparadiset.

Jag HAR älskat att gå på GeKås. Jag har älskat ett smockfullt Femmanhus i adventstider.
Men jag har uppenbarligen förändrats. Troligen i samband med min utmattning för ett gäng år sedan för de sista åren så avskyr jag istället trängseln, det stora utbudet, alla intrycken.
Det går bra en stund, första halvtimman- timmen men sen stiger hjärtfrekvensen lika snabbt som irritationen.

För er som aldrig varit på GeKås så kan jag berätta att det är en stor mental prövning om man har det allra minsta anlag för stress.
Det är gigantiska lokaler där det är prylar överallt. Precis överallt.
Mellan alla prylar går smala gångar och likt en jättestor myrstack ringlar människor med kundvagnar runt i dessa gångar.
Det ÄR ett annorlunda klientel av kunder som dominerar GeKås än andra stora affärer.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är fruktansvärt irriterande.
Många går runt i dessa smala gångar med blicken fäst någonstans i fjärran som om de befann sej på en sommaräng med all tid å space i världen och stoppar upp.
När du... som helst vill ta dej ut ur varuhuset de närmaste tre timmarna... sagt "ursäkta mej" femhundra gånger så brinner det lätt till i skallen.

Mini sa att jag tillslut såg psykiskt sjuk ut. Jag körde vagnen i ett rasande tempo med risk för en å annan hälsena att ryka och jag hade mord i blicken.
Mini hör till klientelet av shoppare som älskar att vara på GeKås. Hon kan stå i en halvtimme med två olika varor och säga "ska jag ta den eeeeeller den", "denna är brun å fluffig å denna är stor å grön", "aftonbladet eller expressen", "liggande eller stående kamel", "jaaaa, vilken kaaan vara bäst?"
Jag har aldrig varit så nära att dumpa min avkomma på plats.
Efter räkmacka, kaffe å Hoff (troligen hade Hoff mest med saken att göra) hade pulsen gått ner åtminstone några slag.

Hade inte tänkt handla något särskilt men det är omöjligt att komma ut därifrån tomhänt.
Det blev schampo, balsam, ugnplåtspapper. dagkräm, en billigt nagellack, fotkräm, två tröjor 50 kr styck, årets första julklapp, en liten present till Ängla (å en likadan till Noah), ett hårspänne, en billig almanacka och kanske något mer.
Och innan jag kom ut hade jag visst... hoppsan... handlat två stycken Iphone 6 med.
Både min å Minis gamla 4S höll på att ge upp så det var inte så mycket impulsköp som det kanske låter.

Nu ska det dröja innan jag åker tillbaka. Fyttifan.

Puss/ Asta 

Morgondiskussion med fiffin

Är det bara jag som pratar grälar med min... ehhh... med mitt sköte, min mutta, min fitta, min fiffi, mitt underliv?
Snälla, säg att det inte är så, så att jag kan känna mej lite mindre underlig.
Hon å jag ska ju ut på äventyr idag. Ut å åka tåg och då säger hon så här...

Fiffin: Jag tycker att jag börjar klia å lukta så där konstigt igen.
Jag: Nej, nej, nej ingen svamp eller katarr eller annan skit nu. Inte idag.
Fiffin: Jo, jag tror bestämt det (lite uppkäftigt så där.)
Jag: Nej! Du får bomullstrosor.
Fiffin: Bra, bra. Å inga tajta jeans.
Jag: Jo jag tänker ha jeans
Fiffin: Nej!
Jag: Jo!
Fiffin: Nej!
Jag: Jo, du bestämmer inte över mej!
Fiffin: Jag tänker klia!

Fan oxå. Det är utpressning tycker jag.

Puss/ Asta

För länge sen.

Lady Dahmers inlägg om skrikande barn och andra människor som stör sej och uttrycker det oxå får mej att minnas en händelse för många år sedan...

Jag var 21 år och gravid i nionde månaden med Sonen. Det var en stekande het augustidag.
Vi hade varit på stranden hela dagen jag å min lilla familj. Äldsta dottern var lite drygt 3½ och yngsta dottern 1½.
Vi var alla trötta å matta och ville hem.
Maken gick för att hämta bilen och jag stod kvar med ungar och packning å väntade vid en lekplats.
Tjejerna ville åka ruschkanan.
Det var bara det att stora flickan lät lillasyster och andra barn passera henne i kön om å om å om igen.
Lite lamt försökte jag väl styra upp det där.
Tillslut fick hon ett bryt och började skrika och gråta och kasta sej på marken.
Jag... varm, tjock, trött och höggravid... blev väl rätt fort lite tjurig själv.
Drog upp henne från marken och skrek väl tillbaka "Ja men varför står du inte kvar i kön då om du så gärna vill åka, sluta upp med att tramsa osv" Minns förstås inte exakt men typ så.
Varpå en en "gubbe" går förbi och säger med ett sånt förakt... "Fy fan, sådana som du borde inte ha barn."

Jag skrek inte tillbaka!
Jag gick inte därifrån!
Nej, jag började tokgråta!
Släppte ungen, packningen, allt jag hade och bara grät!
Mitt bland folk på lekplatsen.
:)) Ja jösses, vilken dramaqueen. Dottern hade att brås på kan man väl säga.
Men jag var så trött!!! och jag blev så sårad av att han inte förstod och till på köpet läxade upp mej.
Som tur var kom maken i samma stund, tog ungar å packningen å mej i armen och drog iväg oss till bilen.

Till farbrorn skulle jag idag vilja säga "Du har aldrig varit ung höggravid småbarnsmorsa med foglossning i strålande sol och tryckande värme med trotsiga barn va?! Nej, tänkte nästan det."

Puss/ Asta