Snubblade på facbook över en artikel "vad som utmärker mentalt starka personer" och känner en helig vrede inom mej när jag läser den.
Gå gärna in och läs först här. Det är 13 punkter vad som utmärker dessa "fantastiska" människor så det går fort att läsa.
Den "mentalt starka människan" (stönar tyst för mej själv å tänker en stund på nazityskland) undviker bland annat att tycka synd om sej själva, ge bort sin makt, rädas förändringar, söka andrra människors godkännande osv.
Självklart är vi alla skyldiga oss själva att försöka göra det bästa av våra liv.
Att vara vårt bästa jag. Att spela huvudrollen i våra liv.
Självklart mår ingen människa bra av att älta, fastna i skuld, skylla ifrån sej eller vad det nu må vara.
Men vår personlighet är i hög grad redan bestämd när vi föds. Den slipas åt olika håll i vår uppfostran och till en liten del kan vi via terapi och reflektion förändra vårt beteendemönster.
I de tvillingstudier som genomförts med hjälp av enäggstvillingar som växer upp under vitt skilda uppfostran och miljö visas att personligheten i mångt och mycket kvarstår.
Förmåga att känna förnöjsamhet och lycka är i väldigt hög grad genetisk.
Men den som skriver eller förespråkar såna här sanningar är elitistiska och det är något av det värsta jag vet.
Det är som att klanka på någon med diabetes eller epilepsi.
Våra gener och hur vi växer upp.
Alltså väldigt liten anledning att slå sej för bröstet över sin starka mentalitet.
Det stavas i första hand TUR.
För övrigt, vad ÄR att vara mentalt stark?
Det är ju ett minst lika flummigt begrepp som intelligens.
Är det att oprövad ha gått genom livet med så få själsliga blessyrer som möjligt?
Är det den som har full koll på sin kropp, sin deklaration, sitt kök och sin karriär eller är det den som fått slita med sitt liv? Som är vingklippt men vid liv.
Är alla människor. per automatik då om man får tro artikeln, som lever i en kass relation eller som hamnat i missbruk eller som har ett taskigt jobb eller som känner oro om kvällen när det blir tyst eller... ja, ni fattar. Är alla de mentalt svaga?
Nej, detta är inget försvarstal trots en del inlägg sista tiden om att "må dåligt", trots att jag inte lever upp till hälften av de tretton punkterna så känner jag mej inte ett dugg "mentalt svag", tvärt om.
Det är samma sak som att säga att vi alla har samma förutsättningar.
Att allt handlar om "att tänka rätt."
Men självfallet är det inte så!
Det är "född med en silversked i mun" resonemang.
Elitism.
Bha.
Puss/ Asta
