Nej, det är ett nytt inlägg. Jag använder bara samma bild en gång till.
Jag upptäckte något när jag tittade på den här bilden. Någonting nytt. Trots att jag ser den här nunan var eviga dag i spegeln.
På den här bilden är jag vansinnigt lik min mormor.
Jag har aldrig sett det förr, visst vissa drag har vi gemensamma, men hon var brunögd, mörkare och mycket vackrare än jag.
Men den här bilden!
Jag ser hur hon tittar på mej genom den. Jag vet inte vad det är, samma blick, samma drag kring munnen, samma rynkor kring ögonen men framför allt samma uttryck. Ett uttryck som sällan fångades på foton av min mormor eftersom hon inte tyckte om att vara med på bild och kröp ihop snarare än utstrålade den pondus som hon ofta hade på riktigt.
Jag vet inte...
Men av någon oförklarlig anledning gjorde det mej glad. Jag är stolt över det.
I bloggtorka här om dagen läste jag ett av mina gamla inlägg från september för två år sedan.
I ett av dem skrev jag om ett tjafs jag och mormor haft.
Det var så typiskt för mormor.
Klockan "nästan mitt i natten" på morgonen fick jag ett sms där hon skrev "Varför svarar du mej inte?"
Jag hade inget missat samtal och lite senare på morgonen ringde jag upp å fick en klassisk gnällutskällning över att jag aldrig hör av mej, inte bryr mej, aldrig kommer dit, livet är skit osv.
Jag minns allt det där. Jag menar jag MINNS precis hur gnällig och bitter hon kunde vara å hur trött jag ofta var på henne.
Å samtidigt saknar jag henne. Jätte mycket fattas hon mej.
Jag är så ledsen över att hon inte fick se å lära känna Ängla och Noah.
Jag är så sorgsen över att hon inte fick se mej i min roll som mormor.
Jag saknar hennes omtanke.
Jag saknar hennes pussar rakt på munnen.
Hur hon alltid klappade mej på kinden.
Jag saknar att få vara någons "lilla."
Det låter säkert jättedumt men jag gör det.
Jag saknar dej mormor. Jag hoppas du finns där uppe, att du tittar till oss, att du går med oss.
Puss/ Asta
