En ny liten människa

 

Idag fick jag äntligen lov att berätta för den stora allmänheten... för hela världen... att jag ska bli mormor igen. I slutet av april eller i början av maj kommer ett nytt litet underverk att födas in i vår familj.

Det är lilla Mini och hennes Anthon som skall bli föräldrar.
Tidigt... är jag säker på att många tycker, men själv har jag aldrig känt några farhågor.
Hon har alltid pratat om att hon vill bli en ung mamma och om sin längtan efter barn så jag blev inte precis förvånad.

Man kan göra saker på olika sätt.
Min äldsta flicka har gjort allt enligt manualen.
Utbildat sej, fått fast tjänst, gift sej, köpt hus, rest, skaffat barn.
För henne är ekonomisk standard viktigt, att ingenting ska fattas detta barn, så som det delvis gjorde för henne då hon var liten.
Min yngsta har andra prioriteringar.
Hon är en lugnare person som tänker att "allt löser sej" och att saker å ting kan köpas begagnat.
Jag är vuxen nog att se att de båda har poänger och att bådas deras liv har för och nackdelar.
Men eftersom jag själv fick barn, betydligt yngre än Mini, och aldrig egentligen ångrat det så är jag väl själv mer lagd åt Minis sätt att resonera.

Mini å hennes kille bor här och kommer till följd av sin skrala ekonomi att göra så även när barnet föds.
Det ska bli... spännande.
Fantastiskt att få följa ett barnbarn så nära, kunna gosa varenda dag å även avlasta den unga familjen när det behövs.
Mini är väldigt prestigelös och inte rädd för att be om hjälp eller råd.
Men barnet är deras, jag ska bli mormor och inte extramamma.
Det känns väldigt viktigt för mej att balansera den rollen.
Stödja, finnas men inte ta över.
JAG är för gammal för spädbarn, jag har gjort mitt på det området.
Det som kan oroa är att jag blir... får... rollen som stormorsa och hushållerska.
Än lever de lite tonårsliv.
När vi blir två familjer under samma tak måste vi alla agera som just det oxå.

Den här lilla bebisen föds med rätt panka föräldrar.
Den föds med föräldrar som fortfarande är unga och lite omogna.
Men herre gud, barn föds under sämre förhållanden hela tiden.
Barnet kommer att få två kärleksfulla, omtänksamma föräldrar.
Den kommer att omges av många vuxna människor som älskar den.
Mormor, morfar, en morbror och en Gottfrid dessutom.
En farmor å farfar å farbror nära.
Jag tror att det blir en god start på ett gott liv.

Puss/ Asta

I den nya familjen

Här sitter jag. I fulpyjamasen å sörplar kaffe och klockan är halv tolv. Det är helt tyst.
Det är verkligen ett HELT annat liv än det som var för 10-15 år sedan när huset var fullt av barn å liv.
På gott o ont.
Min Mini ska sova hos pojkvännen i helgen och när hon gör det innebär det numera att jag å min make blir helt allena.
Det ÄR en märklig känsla när man så länge varit en storfamilj.

På den tiden, när alla barnen bodde hemma, så var det liv å rörelse och ständigt någon eller några pågående konflikter. Någon var arg på någon. Någon hade snott något från nån annan. Någon fick stryk.
Någon skrattade. Någon grät. Någon skällde högljutt, någon ville ha min uppmärksamhet.
Maten som tillagades var för ett helt kompani och tvättkorgen var konstant full.
Det var sällan "bara" våra 4 barn här hemma, ofta var pojk/ flickvänner å kompisar här med.
Det jag saknar är väl inte framför allt "jobbet" kring en storfamilj utan mer kollen på hur mina små telningar mådde.

Jag skall inte säga att det bara är negativt "det nya livet."
Tvärtom. Det är väldigt lugnt o behagligt på sina sätt.
Friare.
Lugnare.
Tystare.
Men det ÄR fortfarande lite märkligt.
Jag tycker att jag å maken försiktigt börjar finna våra nya roller i det nya livet.
Trevande men ändå framåt.
Att ungar flyttar hemifrån innebär lika mycket kris och omställning för en relation som när man en gång fick dem och blev föräldrar.
Plötsligt skall man prata med varandra igen. Å då inte bara om barnen.
Finna nya intressen tillsammans.
Ursäkterna för att "slippa" sex blir påtagligt färre.
När EN enda unge nu är borta över helgen så blir det plötsligt bara vi.
Vi två.

Jag tror att jag skall köpa någon riktigt god mat idag.
Unna oss ett riktigt gott vin. Kanske ett Amarone.
Ta emot min man med den omtanke som jag själv vill bli emottagen efter en hård arbetsvecka.
Ett upphällt glas vin, en badhandduk på värmning, morgonrocken framlagd.
Maten puttrande.

Jag har lite "långledigt."
Fredag, lördag, söndag, måndag.
Det stavas: U N D E R B A R T
Ska göra mej i ordning och ta med mej snäckan ut på en promenad.

Hur känns fredagen för er so far?

Puss/ Asta