Jag minns min barndom som både ljus och mörk.
Jag har massvis av minnen som är både ledsamma och ljusa.
Det konstiga är att det är kanske inte de största händelserna åt något håll som satt de djupaste spåren.
Något av det ledsamma, som inte alls var det allvarligaste, var att jag å mina känslor ofta blev negligerade. Att jag av olika vuxna i min närhet i ord och handling fick veta att det spelade ingen roll vad jag tyckte och tänkte.
Och att jag var "dum" (som i korkad), "klumpig" (som i helt oförmögen), "lik mamma/ pappa" (beroende på vem av dem som sa det och vad de tyckte om varann pratade de högt å brett om... ingenting snällt i alla fall.)
Senare, när jag närmade mej tonåren fick jag höra att jag var "elak" (värre än min lillebror och värre än mormors alla egna barn), "slampig" och "klädde mej som en prostituerad", "gjorde mej fånig."
Att jag skulle vara lösaktig eller se ut som en hora var extra känsligt med tanke på de sexuella övergrepp jag utsattes för (å hur jag då såg ner på mej själv för det.)
När jag nu som vuxen blir ordentligt sårad och/ eller förbannad på någon, när känslorna skrapar och gör illa mej på djupet, så är det ofta för att det tangerar någon av barndomens känslor. Förstår ni hur jag menar då?
Fortfarande är det den typen av konflikter och övergrepp på min integritet som väcker starkast känslor hos mej och som gör mej argast/ ledsnast.
Att bli ignorerad. Inte lyssnad till. Inte respekterad när jag försöker säga stopp.
Att bli kallad för svag. Känslig. Bräcklig. Eller att anspela på att jag inte är seriös.
Att jag är flörtig och lösaktig.
Som att det jag känner inte är värt att respektera, inte är på riktigt utan bara lilla jag som överreagerar.
Jag har bett människor fara åt helvete och aldrig sett åt dem mer för sånt.
Jag har slagit min man. Jag har gråtit på stan. Jag har flytt, bytt jobb, bytt stad.
Jag är konflikträdd i den betydelse att jag tycker gräl är obehagliga.
Jag tycker det är jobbigt när människor blir arga eller ledsna.
Å jag är rädd för att människor ska försvinna.
Så gjorde man i min släkt. Bad folk dra åt helvete (å menade det) även vid nära relationer.
Så gör jag själv. Fortfarande.
Jag kan klippa band även om jag nästan dör av sorg för det är så jag hanterar konflikter. Men jag HAR oxå lärt mej att härda ut, att vänta ut, att prata ut, be om ursäkt när människor betyder mycket för mej.
Nåt har jag lärt.
Jag är inte konflikträdd på det sättet att jag numera finner mej i att bli behandlad hur som helst.
Jag säger ifrån. Jag startar gräl. Jag reser mej upp i grupper och protesterar.
Jag sätter ner foten och står för min gräns.
Även om det är obehagligt. Även om jag riskerar förlora någon el något.
För att jag måste.
Man måste.
Stå upp för sej själv.
Vad sårar dej och varför? Vad står det för tror du?
Puss/ Asta
